Ett annorlunda liv

Från Finland via Londons urbana storstadsdjungel till ett hemmasnickrat paradis i Brasiliens mitt. Vad fick Marianne Soisalo att byta myllrande nattklubbsliv och dragqueens mot ensamhet och pumor?

Pauli Soisalo var den finländska presidenten Urho Kekkonens hjärtläkare. Pauli hade förhoppningar om att hans son Marti skulle ta efter honom, men istället blev Marti affärsman och sålde papper från de finska skogarna till Rio de Janeiro i Brasilien. Detta var långt innan digitaliseringen. Affärerna gick bra. Marti tog sig från Rio till São Paulo där han mötte kärleken i Nadyr. De fick tre barn och Brasilien blev deras hem. Men den här berättelsen handlar inte om dem, utan om deras yngsta dotter, Marianne.
I ett träd sitter ett tiotal stora blågula papegojor. De är en meter från näbb till stjärtens spets. Taxichauffören ser min fascination genom backspegeln. ”Araras” säger han.
Vi kör mot en orange grind med en skylt: ”Mariri Jungle Lodge”. Jag öppnar låset med en kod och hundskall hörs när vi rullar in. En kvinna med långt, mycket långt hår kommer gående. Hon har fyra stora hundar, rhodesian ridgeback, i följe.
– Calma Chilli, säger kvinnan och presenterar sig som Marianne.

Mariri Jungle Lodge är en en plats som förefaller skapad av älvor. Små detaljer i varje vrå, färgade glas i taken som reflekterar i solljuset och husformationer som jag tidigare bara sett i sagoböcker. Trädhusen är byggda så högt som 25 meter upp i kronorna. Det högsta kan endast nås via en vajande hängbro. Det finns en stor, rund pool med kristallklart vatten som rinner ner från bergen och i anslutning ligger en ”Finnish sauna”. Vad gör en sådan i Brasiliens mitt?

Klockan är strax efter lunch när Marianne öppnar en Heineken, spär ut ölen med vatten och häller över de stekheta stenarna. En doft av bränd malt och humle sprider sig. Hennes pappa brukade ha sina arbetsmöten i bastun i trädgården i São Paulo. Vi sitter nakna mittemot varandra och intervjun kan börja.

Marianne föddes den 11 maj 1968 i São Paulo. Mamma Nadyr, pappa Marti, storebror Pauli och storasyster Kirsti välkomnade henne till världen. Under skolåren gick syskonen på den renommerade engelska skolan St Paul's, vilket innebar att de hade sommarlov samtidigt som européer. Somrar som Marianne bland annat tillbringade i Finland där hon träffade släktingar och hängde på lantstället i skärgården. Där fanns varken el eller rinnande vatten. Skärgården var det bästa med Finland, och bären och salmiaken. Det tyckte Marianne då, och gör än i dag. Hon beskriver ett starkt band.
– Människors syn på naturen. De ser upp till den.

De somrar hon inte åkte hem till Finland var hon i Afrika. Hennes pappa åkte ofta dit på affärsresor och lät dottern följa med. Redan från tidiga tonår studerade Marianne det vilda djurlivet.
– Pappa gav mig basen till allt det som blivit, säger hon.

Eftersom Marianne var yngst i syskonskaran blev hon tidigt ensambarn i ett hem som hon kallar ohälsosamt. Hennes mamma var bipolär, men fick inte den hjälp hon behövde och tillbringade större delen av dagarna i sängen. Marianne berättar om bråken mellan föräldrarna och pappans drickande. Varje kväll drack han, och dagen efter klockan 07.00 svettades han ut alkoholen i bastun. Om nätterna rymde Marianne hemifrån genom sovrumsfönstret och blev del av nattlivets dekadens.

Hon kliver ut ur bastun och dyker ner från bryggan. I dag är hennes tvätta-håret-dag. Den infaller en gång i veckan. Hon borstar det nästan aldrig. Mitt i samtalet om hårvård förlorar Marianne fokus. Ser bortom mig och fäster blicken på en trollslända som faller ner i poolen. Tar upp den med en hov och lägger den på en sten för att torka. Ena vingen är trasig, men inom några sekunder reser den sig och flyger mot himlen igen. Det här händer flera gånger under våra samtal, att Marianne försvinner, till djuren.

En ny dag. Klockan är elva på förmiddagen och dags att dricka te. På en hylla står Iittalakoppar på rad, och även ett gäng Mumimklassiker: Lilla My, Hattifnattarna, Stinky … Marianne väljer en duvblå Iittalakopp och häller kokande vatten över en påse English Breakfast, lägger i en sked brunt socker och en skvätt kokosmjölk. 20 år i London sitter kvar. Det var dit hon flyttade när hon som 18-åring övergav sina planer på att studera zoologi i Sydamerika. Hon ville klara sig själv. Tog ströjobb, fotade svartvita porträtt i Brick Lane och levde vilt.
– Jag ville tjäna mina egna pengar och inte vara beroende av min familj.

Det är sen kväll när Tom Cruise kliver in på The Sonata Café i New York. Vid flygeln sitter hans gamla klasskamrat, Nick, från medicinstudierna och spelar sista låten för i kväll. Efteråt slår de sig ner över en öl och gin tonic. Nick berättar om en spelning han har klockan 02, på okänd plats. Att han får adress och lösenord en timme innan. Just då kommer samtalet. På en lapp skriver han Fidelio.
Scenen ovan är från filmen Eyes Wide Shut av Stanley Kubrick. Den är inte inspelad på en jazzklubb i New York, utan på den populära (numera stängda) dragqueen-klubben Madame Jojo’s på Brewer Street i London. Under flera år drev Marianne stället tillsammans med sin tyska exman, eller som hon kallar honom ”my hubbie at the time”. Där arrangerade de disco- och technokvällar, men även humorshower. Intäkterna använde hon bland annat för att samla in pengar till att skydda tigrar i Indien.

Under den här tiden kände hon en tomhet krypa fram. Det var slutet på 1990-talet och Finland hade just gått med i EU. Det var nu möjligt att läsa på ett brittiskt universitet utan att betala en förmögenhet. Hon sökte, kom in på King's College och tog en kandidat i biovetenskap. Fick jobb som datainsamlare i världens största våtmark: Pantanal. Området sträcker sig över Brasilien, Paraguay och Bolivia och har ett rikt djurliv. Fåglar, jaguarer, pumor, alligatorer … Där levde Marianne till och från i fem år. Observerade stora kattdjur från tidig morgon till sen kväll och samlade in avföring från jaguarer och rester från djur de ätit. Under tiden i Pantanal fick hon en idé till en masterexamen. Hon ville räkna antalet jaguarer i området med hjälp av en kamerafälla, en dold systemkamera som placeras på en särskild plats och med hjälp av sensorer känner av när ett djur närmar sig och tar ett foto. Marianne sökte till Cambridge, och blev antagen. Skrev tillsammans med sin tidigare mentor en uppmärksammad studie som publicerades i vetenskapsskriften New Scientist. Marianne var sedan vetenskaplig rådgivare i BBC-dokumentären: Stalking the Jaguar.

Efter åren i djungeln växte ett starkt klimatengagemang. Det handlade inte bara om djuren. Det var större än så. Marianne blev aktivist och deltog i stora aktioner där vissa ledde till arrestering. Hon startade en organisation som skrek för miljön: Ekonoiz. Vissa vänner tyckte att hon var lite väl apokalyptisk. Hon var tidig med sina tankar om att människor kommer att bli framtidens klimatoffer.
– Krig kommer inte att handla om olja, utan om vatten. Jag tror att den mänskliga civilisationen kommer att kollapsa. Det har hänt förut på grund av att man inte förstår naturen.

Fröet till Mariri Jungle Lodge såddes i samband med ett rejv i Alto Paraiso i början av 2000-talet. Där träffade Marianne en kvinna som flera år senare ringde och sa att hon hade drömt att Marianne skulle köpa marken som låg ute till försäljning. Hon avfärdade kvinnan på ett vänligt sätt, förklarade att hon bodde i London och inte hade några planer på att flytta tillbaka till Brasilien. Samtalet avslutades och påbörjades flera gånger den veckan. Kvinnan gav inte upp.

Till slut bad Marianne en vän att åka dit och titta. Hon fick en lista med saker att kolla upp och fotografera. Varifrån kommer vattnet, vad är diametern på träden i skogen, hur är vägarna. Svar: Det finns ingen väg, inget vatten, ingen el. Däremot fotograferade vännen jättelika berg, blommor, stora blåa araras som flög över marken och berättade att det fanns spår av apor. Tecken på ett levande land. 2007 blir Marianne ägare till 45 hektar i Brasiliens mitt för cirka 30 000 pund. Pengar som delvis kom från inspelningen av Eyes Wide Shut.

Klockan är nio och det är morgonmöte utanför Mariannes kök. Alla volontärer samlas och går igenom dagens arbete. Tommy är här från England, Thais från Uruguay, Anna från Danmark, Karolina från Sverige, Guillermo från Brasilien och Meeri från Finland. Vissa har tydliga roller, medan andra hjälper till med det som behövs. Karolina är i växthuset och Tommy högtryckstvättar uppfarten. Volontärer har alltid varit en stor del av skapandet av Mariri. Meeri, 26, hittade hit via plattformen WorkAway.
– Jag fastnade för att Marianne var finsk och när jag läste att det fanns en finsk bastu kände jag – ja! Jag är också intresserad av permakultur och omhändertagande av djur och natur så det kändes helt rätt, säger hon.

Meeri har hjälpt Marianne med sociala medier och marknadsföring under sina två månader i djungeln. Under tiden här var den största utmaningen insekterna.
– Vi kan säga såhär: jag är inte rädd för de små spindlarna och kackerlackorna i Europa längre.

Hon berättar att hon gärna åker tillbaka i framtiden.
– Det är en alldeles unik värld som inte liknar någon annan. Jag välkomnades med öppna armar och är glad över att jag fick kalla Mariri hemma för ett tag.

Mängden farliga djur som Marianne levt nära har aldrig hotat henne. Det är människor som skrämmer. Våldsamma män … och Brasiliens förre president Jair Bolsonaro som fick henne att tappa hoppet. Det han gjorde mot ursprungsbefolkning, djur och natur kan hon aldrig förlåta.
– Sojafälten närmade sig till och med oss härute. Tiden med Bolsonaro som president var min största depression.

När Lula da Silva vann firade hon med vänner i trädgården. Hon var lättad och kände att Brasilien kan ha en chans trots att parlamentet till stor del stöttas av den tidigare presidenten. Och även om Lula inte har ett rent förflutet anser Marianne att han är en person som bryr sig om människor: ursprungsbefolkning, svarta, lgbtq+, kvinnor … och naturen.
– Brasilien förtjänar det, säger hon.

Med dagens English Breakfast i handen, och några småkakor går vi upp till tredje våningen och sätter oss i tornet. Utsikten är hänförande. Jag frågar henne om livets bästa stunder. Hon är tyst, blickar ut och försöker trassla ut en bit kåda som fastnat under bastubadet.
– Det är de som pågår … att vakna upp här varje dag. Om jag dör i morgon dör jag lycklig. För jag har gjort så mycket, och jag är till och med rätt stolt över mig själv, säger hon och tillägger att det kanske inte är något man ska säga högt.
– Men det kanske är okej, ibland kan man få säga det. Jag tror till och med att det jag åstadkommit skulle gjort min pappa stolt.

I dag kan Mariri husera över 30 personer. Det anordnas bröllop, retreats och ibland kommer spontana gäster hit för semester. Men covid har påverkat och för tillfället kostar Mariri mer än det ger. I 13 år har hon drivit sitt paradis och Marianne söker nu någon som kan driva den dagliga verksamheten. Själv vill hon fokusera på det som hjärtat brinner för: att forma en fristad för djur som av olika anledningar inte fått leva i frihet. De kan ha utsatts för illegal handel, skadats i bränder eller blivit påkörda. För bara två månader sedan blev de två första inhägnaderna klara. Här ska djuren acklimatiseras i sitt naturliga habitat innan de släpps ut i det fria. Marianne är exalterad när hon över ett telefonsamtal berättar om kvällen då de första djuren anlände några månader tidigare.
– Det var helt otroligt att se jeepen från National Wildlife köra in på min mark. En dröm gick i uppfyllelse. Nu får jag chansen att hjälpa dessa djur att hitta en väg tillbaka till djungeln.

Bilen kom med 13 gröna små papegojor, fyra apor och två myrslokar. De sistnämnda kunde direkt bli frisläppta. Honan hade svårt att släppa taget om människor för det var de som hade matat henne, men till slut vågade hon sig iväg och har inte kommit tillbaka. De fyra små aporna tillbringade några dagar i inhägnaden för att acklimatisera sig, sedan försvann de upp i träden och lever numera ett liv i det fria.
– Papegojorna är lite mer komplicerade. De har varit husdjur och skriker människonamn, ropar ”välkommen hem” och sjunger fotbollsramsor. De vet inte hur man kommunicerar med naturen och är vana vid att äta annat än vad den erbjuder, säger Marianne.

De gör ett så kallat ”mjukutsläpp” med papegojorna, vilket innebär att de kommer att ha ett litet fönster öppet så att de kan komma tillbaka. Just nu behöver de lära sig att flyga för att inte bli uppätna av andra djur.
– Vi måste ta det långsamt med dem. Vissa kommer kanske aldrig att bli redo, men om vi lyckas med en tredjedel är vi nöjda.

När Marianne och hennes team matar papegojorna är de utklädda till något som närmast liknar en stor chilli och gör konstiga läten. Detta för att de inte ska associera människor med föda.
Marianne reflekterar över det moraliska dilemmat: Att fåglarna får leva i det fria, men dör efter tre dagar, eller att de för alltid blir instängda. Vad är bäst?
Nyligen fick hon tio kameror donerade så att hon kan sätta upp dem runt om Mariri och arbeta med samma metod som i Pantanal. Härnäst ligger fokus på köpa in gps:er att fästa på djuren så att hon kan följa hur det går för dem.

Vi promenerar ner för backen mot stallet och viker in i skogen. Där finns en stor glänta och Marianne blir exalterad när hon visar upp en plats hon vill skapa för pumor, som kommer att behöva stanna här livet ut. Med stora gester målar hon upp framtiden.
– En pool med fiskar där, korridorer inne i skogen ditåt så att de kan springa och här ska det finnas öppna ytor så att de kan sola, säger hon. 

Hon har redan fått frågan om att möjligtvis ta hand om en liten puma som bara är tre månader och behöver rehabiliteras innan den kan bli en del av djungeln. 
Nu är hon på jakt efter finansiärer för resan framåt med de stora katterna som kräver mycket mer än de andra djuren. Marianne har det tålamod som krävs för att avsluta det hon en gång påbörjat. En egenskap hon ärvt av sin finska pappa.