FAKTUM | 2013/01/26 Reportage


I en svensk källare ligger en människospillra och kämpar för att överleva. Att han är värd lika mycket som vem som helst skriver de flesta under på. Men har han rätt till sjukvård? I år ändras reglerna för vilken medicinsk hjälp gömda flyktingar får, men ingen är nöjd. Faktum har kartlagt rätten till vård – den mänskliga rättigheten som försvann.
   Text: Anna Lyrenäs  Bild: Christian Andersson

Andra Långgatan, Göteborg
Anne Sjögren sitter på kontoret och har telefontid. Hon är anställd av Röda korset för att driva Rosengrenska stiftelsen – sjukvård för papperslösa. Telefonen ringer. En kvinnoröst frågar på klar västgötska om Anne är sjuksköterska. Jo, svarar Anne, det är hon.
– Syster, du måste hjälpa mig! Jag ska föda barn om några veckor och jag förstår att jag måste föda hemma, men jag har aldrig fött barn så jag måste få veta hur man gör.
– Det är klart att du ska föda på sjukhus, säger Anne.
– Nej, min barnmorska säger att jag ska betala 50 000  kronor då. Jag har redan lånat femhundra för att kunna gå till henne. Jag ville så gärna veta att barnet var friskt och att jag är frisk, men jag vet inte ens hur jag ska kunna betala tillbaka de pengarna, säger kvinnan.
Anne Sjögrens hjärta börjar klappa hårt. Samtalet får bara inte brytas. Kvinnans mobil får inte dö, Anna måste förvissa sig om att kvinnan kommer till sjukhuset vid födelsen.
Kvinnan kom till Sverige för många år sedan med sin pappa och lärde sig svenska som asylsökande. Nu är hon papperslös och gravid utan att ha bestämt det själv. Anne håller samtalet igång och några veckor senare får kvinnan komma till sjukhuset för att föda. Ett friskt barn och en frisk mamma.
– När samhället inte fungerar blir det farligt, sammanfattar Anne.
Enligt svensk lag har kvinnan som papperslös bara rätt till akut vård om hon själv kan betala. Därför finns ställen som Rosengrenska stiftelsen i Göteborg och Deltastiftelsen i Malmö.

Rosengrenska stiftelsens mottagning, någonstans i Göteborg

– Vi har en ny situation i Sverige där personer från Kamerun har kommit till Norrland för att plantera skog och utnyttjas som arbetskraft. Några av dem kommer hit i kväll och har fruktansvärda smärtor och vi har även kvinnor med oönskade graviditeter.
I rummet intill har redan många av kvällens patienter samlats, trots att mottagningen inte har öppnat. Lokalen är dagtid en plats för umgänge och vardagliga samtal.
I kväll är det ett hemligt väntrum. My Barkensjö, som håller i uppropet, tittar upp på den smärre folkmassa som sitter framför henne. Arabiska tolkar finns, liksom för persiska, assyriska och flera andra språk om det skulle behövas. Tandläkare och sjukgymnast finns på plats, men optiker kommer inte på ytterligare ett par veckor. Snart ska ett ljudligt och för ett ovant öga hetsigt arbetsskift börja. Så är det varje vecka när Rosengrenska stiftelsen slår upp sin mottagning för så kallade papperslösa.

Utan papper
Papperslösa är de som antingen kommit till Sverige och gått under jord direkt, eller nekats asyl och gömt sig. Om de skulle behöva sjukvård tas de bara emot om det är akut – och om de har råd.
1995 öppnade organistaionen Läkare i världen en klinik för papperslösa i Stockholm. Anne Sjögren, som på den tiden var sjuksköterska i Göteborg, åkte på besök och blev paff när hon såg att det var gott om långväga patienter, hela vägen från västkusten för ett besök som hade klarats av på vilken vårdcentral som helst. Därför drog hon igång Rosengrenska stiftelsen i Göteborg tillsammans med skådisen Unni Brandeby och barnläkaren Henry Ascher.
– Ibland förstår jag inte heller hur man kan välja ett papperslöst liv framför att åka tillbaka, för det är inte att leva. Samtidigt är de vuxna människor och vi får acceptera deras val när de inte ser någon annan utväg än att fly från sitt hem och sina vänner för att häcka här så länge det går. ”Jag vill bara ha en lägenhet och ett jobb. Ett liv”, säger Anne Sjögren.
Människoödena som kommer till dem som jobbar med papperslösa är vitt skilda och en spegel av oroshärdar runt om i världen. Medan ett land fortfarande fungerar kan även utsatta minoriteter leva normalt, men när länderna krackelerar eller blir mer totalitära krossas många minoriteters skyddsnät. Hedersproblematiken blir värre, miliser får mer makt och våldet ökar. Då finns det bara en väg ut – att fly.
Någonstans i Göteborgsområdet bor en man i en källare, berättar Anne Sjögren.
– Han ligger i fosterställning och försöker överleva från dag till dag. Söker han asyl måste han berätta vad som hänt, men han är bara en spillra och klarar inte det för tillfället. Många gånger får vi inte höra vad som verkligen hänt i länder folk har flytt från förrän de fått uppehållstillstånd och känner någon slags trygghet.
På omvägar har de hört att mannen förvarats i en låda och torterats i sitt land, att han har fått el genom sina könsdelar.
– Så trasiga människor finns runt omkring oss. Han orkar inte väcka demonerna igen genom att berätta om det, även om det kan vara skäl han får uppehållstillstånd direkt av. Vi får se de här mänskliga katastroferna, samtidigt som vi försöker förklara att den här gruppen inte är så dyr i allmänhet. Det kommer till oss med halsfluss och svamp mellan tårna. Man springer inte in och ut med tarmarna slängande runt knäna, säger Anne Sjögren.


”Enligt lagen ska vi säga hej då”

Tillbaka till Rosengrenska stiftelsens kvällsmottagning.
Sjuksköterskestudenten Patrik Eriksson lämnar uppropssalen och beger sig mot sin station för kvällen.
– Herre Gud Patrik, det är inte sommar än!
Han bär ett vitt linne, men trots att den ständigt gläntande ytterdörren släpper in rå höstkyla räcker det med en luftig arbetsklädsel. Trycket i korridorerna är högt.
– Det var först när jag började läsa till sjuksköterska som det blev konkret vad det innebär med att en del är papperslösa – att jag i min yrkesroll skulle få ta etiska ställningstaganden. Säg att det varit en olycka med en papperslös inblandad. Som vårdpersonal ska jag då förklara att en röntgen kostar tretusen för någon som inte har pengar. Enligt lagen ska vi säga ”hej då” då. Det blir ohållbart, säger Patrik Eriksson.
För honom och andra i personalen är problemet med papperslösas sjukvård väldigt enkelt. Sverige har skrivit under Förenta nationernas konventioner. Alla ska ha lika rätt till bästa möjliga vård oavsett kön, yrke, sexuell läggning, religion eller juridisk status. För politikerna har det varit svårare att enas. Den nuvarande regeringen lät en statlig utredning undersöka hur vården borde gå till, men när svaret blev att alla borde ha samma rätt till vård tyckte migrationsminister Tobias Billström (m) att utredningen var slarvigt gjord. Meningen var ju att göra situationen bättre, inte att alla skulle ha rätt till allt.

”Hopplöst att vi finns”
Andra vill revidera de mänskliga rättigheterna ytterligare, som sverigedemokraten Kent Ekeroth som flera gånger motionerat i riksdagen om att det ska vara olagligt att hjälpa papperslösa att gömma sig.
– Den här retoriken att vi inte ens kan ta hand om våra egna gamlingar, det är känsloretorik utan fakta, säger Patrik Eriksson och kollar i vagnen med blodmanschetter. Jo då, allt verkar vara på plats.
– Vi gör ett bra jobb på den här kliniken, men det kan aldrig bli fullgod vård. Det blir aldrig så bra som det borde vara, säger han.
Vid ett avlångt bord i ena delen av väntrummet väntar sex män och en kvinna på väg in till samtalsterapeuter och tandläkare. Från den öppna dörren in till det egentliga lunchrummet når ett svagt ljus ut. Någon meter från två mikrovågsugnar pratar kvällens tandläkare med en patient.
Vesta Alikhani kommer ut från sitt undersökningsrum. Hon är barnläkare i grunden och började jobba på Rosengrenska inte långt efter att Sverige kritiserades för sina krångliga vårdregler av FN för sex år sedan. Sedan dess har landstingen i Skåne och Västra Götaland antagit egna generösare regler angående papperslösa, bland annat att de som inte kan betala inte ska krävas på pengar när de kommer in akut. Men det går för trögt, tycker Vesta Alikhani. Och att lagändringen som kommer nästa år ändå gör sjukvården godtycklig.
– Vi har skapat en situation där tillgången till sjukvård begränsas. Som läkare är man upplärd att behandla sjukdom och prioritera de som är mest sjuka. När då en grupp ska behandlas särskilt, blir vi ett migrationspolitiskt verktyg och det är det ingen som har lust med. Plus att det inte är rättssäkert, säger hon.


Pappa som inte orkar mer

Varje kväll hinner Vesta Alkhani ta emot tio, femton personer. Det handlar framförallt om enklare bedömningar och att hjälpa patienten in i den svenska vården.
– Infektioner, ont i leder, ont i kroppen men också ett och annat cancerfall. Sömnbesvär och ångest, många problem är psykosomatiska. Det är svårt att behandla, för de befinner sig samtidigt i en situation där de varken har boende eller mat för dagen. Vi har väldigt knappa resurser och arbetar primitivt, men vi kan hjälpa ganska mycket även med enkla medel. Jobbet vi gör känns inte hopplöst, däremot känns det hopplöst att vi ska behöva finnas, säger hon.
En man får följa med in i rummet. I sex år har han bott i Sverige men har egentligen inte rätt att stanna. Samtidigt vill han inte vända tillbaka till Irak. Han är muslim och jobbade med att sälja alkohol tillsammans med sin kristne kollega. Det är egentligen inte olagligt, men irakisk milis går ibland hårt åt dem som säljer alkohol. Åker han tillbaka är risken att bli skjuten stor.
På sidan av bålen syns ett stort ärr, efter en njuroperation äter han Voltaren och får magproblem av dem.
– Kräks du också? undrar Vesta Alikhani.
Det gör han inte.
– Och inget blod i avföringen?
Inte det heller. Bara i urinen, på grund av njuren.
– Du får lägga dig ner här på golvet, så ska jag känna på magen.
Det är inte omöjligt, men heller inte onödigt rymligt när mannen lägger sig på rygg med fötterna åt dörren. Han knölar sig upp igen och får ett recept på nya Pantoprazol att hämta i medicinrummet. Vesta Alikhani gör sig redo att möta nästa patient.
– Vi har en grupp människor som vi inte har koll på i samhället och vi kan missa smittsamma sjukdomar. På individnivå blir lidandet väldigt stort. Människor går odiagnostiserade och när de väl söker vård är tillståndet akut och förhållandevis dyrt att behandla. Och vad gör det med vår humanitära syn? Det skulle aldrig falla oss in att inte behandla en mördare som kommer in och behöver vård, men i fallet med flyktingar är den juridiska stämpeln anledning nog att neka, säger Vesta Alikhani.
Kvällen bjuder inte på mycket dramatik, tack och lov. Inga tarmar som hänger vid knäna. Den kaotiska, temporära känslan finns för tillfället bara borta vid tandläkaren där en klunga människor samlats.
För snart femton år sedan bildades Rosengrenska stiftelsen med främsta mål att avskaffa sig själv. Sedan dess har fler kliniker öppnats runt om i landet.
– När en pappa kommer in alldeles svart i ögonen och säger att han inte orkar mer. Att han har överlevt ett krig och orkat fly med sina barn för att skapa ett nytt liv, men mötts av misstro. Nu har han gett upp och ska ta först sina barns liv och sedan sitt eget, säger hon.
Då kan de bara köra honom till psykakuten och försöka göra marken stabil igen.
– Så blir det när man levt papperslös ett tag, att människan är nedbruten för att den inte har något trygghet. Reaktionen är att bli arg och aggressiv eller att helt enkelt ge upp, eftersom själva identiteten och människovärdet är borta. Då kan vi bara finnas till hands och stötta, säger Anne Sjögren.

 

Det här säger lagen
”Gömda och papperslösa” betyder personer som vistas i landet utan att ha ansökt om tillstånd, eller också sökt asyl och nekats. I dag har de rätt till akut sjukvård mot full betalning. Vissa landsting har ledigare regler, där exempelvis skulden inte drivs in om personen inte kan betala. Barn under 18 år till de som nekats asyl och gömt sig kvar, har rätt till sjukvård på samma villkor som andra barn i landstinget. 1 juli 2013 ändras reglerna så att alla barn får rätt till fullständig vård och vuxna får rätt till mödravård samt vård och tandvård ”som inte kan anstå”. Papperslösa och gömda likställs då med asylsökande och får rätt till subvention­erad mödravård och vård som inte kan anstå. Det betyder ungefär att vård ska ges om patientens hälsa annars kommer försämras betydligt.

TEXT:

BILD: skriv ut sidan


RELATERADE ARTIKLAR
TAGGAR