Varför ljuger Håkan Hellström?

En ny Håkan Hellströmskiva betyder nya intervjuer, omslagsfotograferingar och anklagelser om låtstölder. Vi på Faktum bestämde oss för att prata med Sveriges mest folkkära artist om det som ingen frågat honom innan: Varför ljuger han?

”Här! Precis här stod jag när jag fick veta att Broder Daniel hade fått skivkontrakt. Fan vad tungt det kändes.”

Håkan ställer sig bredvid en av pelarna som stöttar taket i Hagabions folktomma foajé. Han är klädd som valfri musiklinjegymnasist: Svarta, tajta, stuprörsjeans med hål på knäna. En välanvänd liten munktröja med en tryckt skivspelare på och en tunn jacka över den. I handen håller han en tygkasse med kläder, ifall vi skulle vilja ha någon annan version av Håkan till fotograferingen. En lite rockigare, vuxnare variant med skinnpaj och läderboots är bara ett ombyte bort.

– Eller, vänta, var det här jag stod? Håkan tar ett steg åt sidan och tänker högt. Med stor inlevelse minns han den där kvällen. Han hade fått kicken från bandet. Men nu skulle han se dem lira på Hagabion.
– För jag var sen. Jag stod här och tittade på när Broder Daniel spelade och tänkte ”fan vad bra de är” och så kom den här killen fram. Håkan imiterar brett och sjungande dalmål.
– Har du hört att de har fått skivkontrakt? Han sätter handen för ansiktet och är åter sig själv.
– Fan också, tänkte jag. Vilken chans jag sumpade där. Håkan spelar upp denna viktiga episod ur sitt förflutna innan jag ens tagit fram diktafonen, så jag antecknar så snabbt det går. Han kan det här med fängslande berättande efter att ha blivit intervjuad i halva sitt liv. Ingen annan artist är så bra på att ge tidningarna det tidningarna vill ha och ingen annan kan som Håkan ge en reporter känslan av att man har lyckats komma en stor superstjärna in på livet. Redan innan man hunnit sätta på bandspelaren. För två år sedan intervjuades Håkan av Faktum.

När jag läste artikeln slogs jag av hur generöst han bjuder på sig själv. Hur han tar med såväl journalist och fotograf till sitt ”eget hemliga ställe” – några undanskymda bänkar på Skansberget. Texten var en av tiotalet med långa förtroliga Håkansamtal under det året. Hans ansikte fanns på i stort sett alla magasinomslag. Alla texter innehöll unika och dråpliga anekdoter. För tidningen Café och Fredrik Strage berättar han i förbifarten om att spårvagnen som bär hans namn spårat ut och orsakat stopp på Linnéplatsen. En perfekt Håkananekdot. Till och med när han fått hemstadens erkännande så händer något skevt som försätter honom i den ständiga outsiderrollen. Att Sveriges största artist hade det tufft i skolåren, förlorade oskulden sent och blev kickad av Broder Daniel är välkänt och obligatoriskt att detaljbeskriva. Men det som kommer därefter kan se ut lite hur som helst. Ibland berättar Håkan att han bara varit i ett enda slagsmål i hela sitt liv. I andra sammanhang beskriver han hur 80-talet och filmen Stockholmsnatt inspirerade honom att knyta nävarna i en lång serie gatufajter. Ibland är han en spjuver som aldrig haft ett riktigt jobb, andra gånger har han knegat som flyttgubbe, lagerarbetare och mässmontör.

Och kanske spelar det inte någon roll egentligen. Men det är onekligen fascinerande med inövade anekdoter så välformulerade att musikjournalisterna lutar sig tillbaka och bara antecknar. När de inte springer upp på scenen och kysser honom, som nöjesreportern Per Bjurman. Den svenska artist som får mest och bäst medieutrymme ifrågasätts aldrig.
Inför vår intervju läser jag igenom i princip allt som står skrivet om en av rikets mest omhuldade personer. Fram träder bilden av en impulsiv musiker som är skitbra på att ge folk vad folk vill ha. En entertainer som delar med sig av privata bilder från sitt förflutna, men sällan vill säga något om var han är just precis nu. En fullfjädrad artist som behandlas med en journalistisk vördnad som är få förunnad. Men hur lyckas han? Det är vad jag vill fråga honom när vi träffas på ett folktomt Hagabion en solig vårförmiddag.

När jag läste igenom intervjuerna med dig slogs jag av hur motstridiga grejer du säger. Ibland beskriver du din uppväxt på ett sätt, ibland på ett helt annat sätt. På vissa ställen säger du att du haft fem jobb, på andra att du aldrig haft något jobb…
– Om jag ska vara ärlig: Jag snackar rätt mycket skit alltså.

Ja, man får lätt den bilden?
– Jo, men som jag ser det är vad som är sant helt ointressant. Så jag kan lika väl brassa på med alla möjliga impulser som jag får under intervjun och hitta på saker. Ibland hittar jag på grejer för att jag är uttråkad. Ibland brassar jag bara på så jag knappt vet själv vad som är sant eller inte. Men jag har ju inte läst alla intervjuer, fast jag tror att det mesta jag säger är sant. Men jag är en rätt impulsiv person som hittar på grejer från dag till dag. Vissa dagar sitter man och fantiserar ihop saker, så har jag gjort hela tiden.

Har du lätt för att hitta på grejer?
– Ja, låtar är ju storytelling. Man sätter ihop grejer som man har hört med egna upplevelser. Det viktigaste är att det är bra. Jag kan tycka att vem jag är, det kan kvitta. Jag tror folk håller med om det.

Är du inte intresserad av hur de artister du lyssnar på är som människor?
– Nej. Jag vet knappt vem jag själv är. Jag tänker inte på det där. Jag vet inte vad som är sant eller inte, jag har så dåligt minne. Om någon berättar något för mig så tror jag att det har hänt sen. Så skapar jag en historia kring det och sen vet jag inte vad som hände riktigt.

När du blev intervjuad av Faktum för två år sedan tog du med reporter och fotograf till vad du sa var ett ”hemligt ställe på Skansen”.
– Haha, undrar var det var för ställe?

När jag läste det tänkte jag att inte fan tar man med någon till sitt hemliga ställe?
– You got me there.

Varför sa du att det var ditt hemliga ställe då?
– Jag tänkte väl att folk ville tro att jag hade ett hemligt ställe och så fick jag bara hitta på det i stunden. Jag tänkte väl högt bara, att det vore grymt om det var mitt hemliga ställe, vilket det inte är. Men jag har väl suttit där någon gång. Det är faktiskt roligt att bli påmind om sånt här som man vräker ur sig. Konfrontera mig med mina livslögner!

Jo, det finns några här…
– Jag vet. Jag försöker sopa dem under mattan bara. Är det för att du vill ge alla reportrar något extra som du berättar olika grejer i olika intervjuer? – Allt berättelser är sanna. För mig är de sanna när jag berättar dem.

Försvinner inte mycket nyanser när man resonerar så?
– Jo. Men små historier gör livet roligare. De gör livet värt att leva, oavsett om det är sant eller inte. Det är som att slänga krydda på bambamaten och tänka ”det smakar väl bra det här, men man kanske skulle testa med rosmarin”.

Varför hittar du på då? 
– Det är Mr Bojangles.

Va? Vem då? 
– En låt. Gå hem och lyssna på den så hajar du. Man är en sång- och dansman liksom. Man tycker om att se folk skratta och pigga upp folk. 

Man utgår väldigt mycket från andras behov låter det som?
– Jag dras med i det själv. Jag tror rätt mycket på det jag sjunger om och det jag berättar om. Jag tror nog till slut att saker och ting är sant. Och en del av det är ju verkligen sant.

Hittade du på när du var liten också?
– Jo, jag kunde hitta på saker, att jag hade adopterat en liten svart pojke från Afrika. Det sa jag till alla. Tills hela klassen stod utanför skolan och ville träffa pojken.

Vad gjorde du då?
– Det var ju bara att abdikera omedelbart från tronen man hade satt sig på. Jag vill väl bara spela Allan helt enkelt. Det vill väl alla?

Det vill väl inte alla?
– Nej, det vill inte alla. Men jag tycker det är roligt att…

Att? 
– Nu låter det som att jag hittar på en massa och så är det inte. Det mesta jag säger och sjunger om är sant.

Musik är väl en grej, men i intervjuer brukar väl folk ha högre sanningskrav?
– Haha. Oj, är det så? Kanske. Men alla spelar i intervjuer också.

Det är inte alla artister som säger till journalister och fotografer ”häng med till mitt hemliga ställe”.
– Men den bänken är faktiskt min hemliga bänk för den går inte att se utifrån…

Och du tog med en journalist dit? 
– Ja, då var det ju inte min hemliga bänk längre…

Du sa nyss att du inte visste vilken bänk det var?
– Du ser, det är väldigt svårt det här. Jag vet inte riktigt… Jag bara improviserar mig fram, hankar mig fram liksom. 

Blir det inte lite svartvitt och drastiskt?
– Nej, det blir mycket fler och starkare färger. Jag får ont i huvudet av svartvita filmer. Hellre Singin’ in the rain än Requiem for a Dream, det är jag. Där har du min idé om hur man klarar sig genom det här livet på bästa sätt. Alla har sina sätt, och det är min metod. Sen är det ju så att folk verkar vilja komma underfund med mig på något vis. Trots att jag inte har några svar. Jag är som alla andra. Förutom att jag har haft tur och kommit igenom bruset.

Har du inte jobbat ganska målmedvetet för att bli den superkändis du är i dag?
– Nej, nej, det har varit bananskal. Jag började lira i band för att gitarren fick mig att verka bättre än vad jag var. Passionen har alltid varit att lira i ett band och nå den där rock’n’roll-transen gemensamt.

Till din demo som soloartist sparade du ihop pengarna själv och skickade ut materialet till tio olika skivbolag. Är inte det ganska målmedvetet?
– Nej, det fanns absolut ingen tanke om att det skulle bli skivkontrakt. Det fanns ingen sådan hunger. Men flera var intresserade och ville skriva kontrakt och på den vägen är det. Det dröjde ända till 2005 innan jag bestämde mig för att verkligen satsa på riktigt.

Sedan 2005 har det kommit både böcker och filmer om dig.
– Men allt det är andras produkter och andras idéer. Jag är bara en marionett. Folk kommer och frågar om de får göra en sak om mig och jag säger ja. Vad är det för bok du menar?

Fotoboken, PS lycka till ikväll till exempel.
– Ja, den. Det var en liten grej bara.

En tjock coffeetablebok i A4-format?
– Jo, men jag menar att de som gjorde den la fram den som en liten, rolig grej. Så jag sa okej, kör på det. Jag tänker inte igenom grejer så mycket. Men jag ångrar inget heller. Hellre att vara med och göra grejer än att sitta hemma och uggla.
– Jag vill inte bli satt i en bur! Håkan ursäktar sig så många gånger att fotograf, stylist, sminkös och reporter får generade rosor på kinderna.

Vi har precis avslutat intervjun på Hagabion och befinner oss i en fotostudio vid Stigbergstorget.
– Verkligen. Förlåt mig. Ursäkta men jag kan inte, jag vill inte.

Trots våra upprepade försök att säga att det är upp till honom vad han vill bli fotograferad i för kläder kan inte Håkan släppa det faktum att det finns en stång med harlekininspirerade klädesplagg förberedda för honom att välja bland.
– Jag är ingen clown! Jag känner som att alla vill bestämma vad jag ska vara, och integritet är viktigt för mig. Jag går inte med på vad som helst. Tyvärr. Jag är verkligen ledsen att göra er besvikna.

Efter noggrant övervägande över huruvida ett svartvitt linne känns postpunk – vilket är okej – eller progg – vilket inte är okej – tar Håkan på sig linnet under sin medhavda skinnjacka och sätter sig i sminkstolen.
– Fast jag gillar progg och älskar Nationalteatern, så känns det inte som jag, säger Håkan besvärat. När han släpper nytt album brukar en ny look följa med på köpet och i år är det 1981 och postpunk som gäller. Den första utstyrsel han blev känd för, matroskostymen, ligger inkapslad i en glasmonter på Sjöfartsmuseet. Det är 600 meter mellan museet och den plats där Håkan Hellström nu sitter och vädjar till sminkösen om att hon inte ska sminka honom för mycket kring ögonen.
– Ögonen blir bara röda och det rinner. Jag är ledsen men jag kan inte ha för mycket där runt.

Jag frågar Håkan om hur det känns att hans första scenkläder är förpassad till ett museum, som en historisk relik.
– Det får mig att känna mig lite som en bluff. Den ligger bland en massa saker som varit på sjön på riktigt. Det är ju fantastiskt att de ställer ut den men sammanhanget får mig att känna mig som en klåpare. Liksom en bögmatros med sin gulliga kostym bland alla sjöbusar.

Håkan blir glad över att fotografen ber honom se allvarlig ut. Han drar in kindbenen och poserar. Händerna spänns och trycks ner så hårt inne i fickorna på skinnjackan att jag blir orolig att den ska spricka. Efter en kvart tar Håkan av sig den, mot löfte om att han får godkänna bilderna utan skinnpaj innan de publiceras. Han har fortfarande inte bestämt sig för om linnet är proggigt eller postpunkigt. 

Nästan en månad senare får Håkan se bilderna. Han är inte nöjd. Den inbokade telefonintervjun får vänta tills vi kommit överens om ett omslag som Håkan känner sig bekväm med. Sedan vi sågs har Håkan medverkat med längre intervjuer i nio tidningar och suttit i fem tevesoffor. Göteborgs-Posten har specialbyggt en sajt tillägnad stadens son. Den här intervjun kommer ut i sluttampen av den här omgångens mediala exponering av Håkan Hellström. När Håkan ringer upp ljuder en borr i bakgrunden. Han hänvisar till oljudet när jag frågar hur det känns att vara överallt samtidigt.
– Så känns det. Det är mycket väsen för ingenting. Jag är förbluffad över att folk försöker hitta en egen vinkel på mig. Det finns bara en person här och så försöker alla vaska fram någon som inte finns där. Som när ni försökte med att jag skulle ha clownkläder. Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal, som Thåström säger. Men det är roligt också, det är ändå bara underhållning. Mr Bojangles dansar när man knäpper med fingrarna.

Fast det gör du ju inte?
– Ibland gör jag det.

Okej. Sist vi pratade var du väldigt öppen med att du snackar mycket skit.
– Japp, det är Mr Bojangles.

Därför ville jag fråga om tatueringen du har på axeln.
– Så här är det: Tatueringen är på ett skepp som förliser. Förbi flyger en oproportionerligt stor mås. Medan skeppet sjunker och går under, griper han tag i måsen och flyger iväg. Bilden är från Münchhausens äventyr. Jag tyckte det var ett snyggt motiv, och jag känner inte att jag behöver berätta vad den betyder. Det är inte svårt att räkna ut symboliken direkt.

Trots att Håkan Hellström ratade våra linnebilder finns ett foto utan skinnjacka han kan tänka sig. Vi sätter porträttet på omslaget. Det är bilden där han står framåtlutad och ser allvarlig ut. Linnets ärmar är vida och exponerar en stor del av Håkans kropp. Dels syns strofen ”Sov på min arm” på höger bröst. På Håkans skulderblad skymtar man den andra tatueringen, en matros på ett förlisande skepp, som räddas av en gigantisk fiskmås. Matrosen är baron von Münchhausen. Världens mest älskade mytoman.  

När sista telefonsamtalet var avklarat fick Faktum ett sms: ”Hello! Funderade vidare över en grej – vad spelar det för roll vad som är verkligt eller inte? Verkligheten består av hur vi väljer att förvränga den. Alla har sin version av den o det viktigaste är att man förvränger den tills man har en värld man trivs i. What ever gets you through the night, its alright’. Som Lennon sjöng. Det är vad pop handlar om. Hälsningar bojangles.”