De oönskade

År efter år valsar de runt i systemet. Hemlösa, missbrukare och psykiskt sjuka skrivs ena dagen in, för att andra dagen kastas ut från tillfälliga boenden i Göteborg. En del av dem portas och hamnar på gatan. Så har det sett ut i 20 år.

Anders, som var hemlös i Göteborg under 15 år, beskriver det som en karusell. Tanya, som i dag befinner sig i karusellen, säger: ”Man sugs in i systemet men kommer aldrig ut. Systemet sväljer men spottar inte ut.”
Att ingen tar sig ut är en överdrift. Anders är en av dem som har lämnat såväl hemlöshet som missbruk. Vändpunkten kom när han kastade nyckeln till det boende där han då var placerad. 
Den som skickar upp en drönare över Göteborg kan få en överblick över karusellen, eller systemet. Det skulle också kunna beskrivas som ett sällskapsspel. Där finns stadens boenden, ofta placerade i industriområden. Och där finns spelpjäserna, de hemlösa, som till synes planlöst rör sig mellan boendena. 

I teorin har pjäserna olika färger. En för missbrukare, en för psykiskt sjuka, en för de som bara är hemlösa. I verkligheten kan en ha flera färger. En del lever dessutom ett kriminellt aktivt liv. Här är ett exempel på vad det kan föra med sig:
En man lägger upp en bild på Facebook från sitt rum. På sängen ligger ett automatgevär av modellen Kalashnikov. Mannen skriver: ”Ska sova nu god natt. Puss på er alla.”
Den här pjäsen knuffades ur boendet. Det gjorde även mannen som försökte ta med sig en machete in men övermannades av vakterna. Hans förklaring: ”Man måste beväpna sig i huset numera, annars kan man inte bo här.” 

En man vägrade att ha en kvinna som kontaktperson, när han istället fick en man kallade han honom för bög och sa att han inte vill ha en kontaktperson som ”knullar honom i röven.” Personalen skrev ett så kallat tillbud, varpå situationen eskalerade och mannen blev utskriven. 

Men du behöver inte vara våldsam, eller ens hotfull, för att bli utskriven. En del blir utskrivna för att de uteblir från möten med socialtjänsten eller för att de tagit droger på ett drogfritt boende. Eller för att de inte klarat av att betala sin hyra. De skrivs alltså ut av samma anledningar som de ursprungligen skrevs in.
Som sällskapsspel betraktat är det svårspelat, då reglerna är oklara och skiftar såväl mellan boenden som mellan personal på samma boende. För den som har en psykiatrisk diagnos, och ett missbruk på det, är det inte lätt att veta hur man ska bete sig. Eller ens ha förmågan att bete sig på föreskrivet sätt. 
Vi ska återkomma till reglerna och varför boende kickas ut. Vi ska också berätta om ett ämne som, när vi börjar ställa frågor, ger upphov till en febril aktivitet hos kommunen: listorna över de som inte är välkomna någonstans – de spärrade. 
Men först en berättelse om hur det kommer sig att spelplanen ser ut som den gör. Och om Anders, som har varit med i stort sett hela vägen.

I början av 2000-talet drev Anders eget företag och hade en familj. När det han beskriver som partyknarkande övergick till ett mer regelbundet missbruk förlorade han företag, familj och bostad. Som hemlös placerades han i det som då kallades Backabarackerna.
– Jag stod som en fågelholk, tänkte ”var i helvete har jag hamnat”. Det var det absolut värsta jag varit med om. Jag trodde inte att sådana ställen existerade, här fanns inga dörrar till toaletterna och personalen satt bakom ett plexiglas.

Barackerna på Backavägen togs i bruk 1972 och när Anders flyttade in hade politikerna bestämt sig för att riva dem. Sedan 1980-talet hade flera så kallade sociala hotell i staden avvecklats, samtidigt hade den så kallade psykiatrireformen slussat ut patienter från de stora, sjukhusliknande institutionerna till ett mer integrerat boende. Ett boende som många inte klarade av. 
I början av 2000-talet upptäckte politikerna i Göteborg att gruppen hemlösa var mycket större än de trodde. Enligt kommunens kartläggning sov 380 personer mer ute än inne och lika många sov i boenden som drevs av privata aktörer. Lösningen blev att bygga nya boenden som förutom att inhysa nya hemlösa skulle ersätta nedslitna härbärgen som barackerna i Backa och omskrivna Meros camping.
Staden ville bygga akutboenden på elva olika platser, men ansökningarna om bygglov väckte kraftiga protester. Överklaganden spräckte den ambitiösa tidsplanen som i media beskrevs som ett fiasko.
Ett par år senare fick staden sina boenden och politikerna och tjänstemännen kunde pusta ut till rubriker som ”200 nya bostäder på väg för hemlösa”. 

De flesta av de boenden som byggdes låg avsides, ofta i industriområden. Utängarna placerades i Tuve på Hisingen med en inhägnad industrifastighet och en golfbana som närmaste grannar. Boendet August Barks gata hamnade i ett industriområde i Högsbo medan Tillfället, som invigdes 2005, flyttade in i det gamla Westhamhuset vid Partihallarna.
Under tiden som staden planerade för nya boenden snurrade Anders allt djupare ned i en ond spiral.
– För att orka vara med människorna som bodde på de här ställena fick jag peta i mig så mycket som möjligt. Det blir en otroligt destruktiv karusell. Sen gjorde man allt för att inte komma i klammeri med personalen, det var så jädra lätt att åka ut.

Bland de boende fanns alkoholister, kriminella, blandmissbrukare, psykiskt sjuka. På vägen till Tillfället sprejade någon ”DÅRHUSET” på asfalten.
– Jag var alltid livrädd. På Tillfället var man rädd från det att man gick från hållplatsen. Det var många som knivhöggs och blev rånade vid trapporna. Folk plockade en på pengar och droger. Och avvek du ett dygn så blev du av med boendet. 

Det var inte bara på Tillfället som det var oroligt. Så här beskrevs Utängarna i en så kallad brukarrevision: ”Det har framkommit att brukare upplever att det är mycket stökigt nattetid. Folk kommer och bankar på dörren och man får inte vara ifred. Det har även framförts att det finns motsättningar mellan olika brukare som skapar oro.”

Risken att bli rånad på väg till och från Tillfället var välkänd. När Faktum åkte med Socialjourens uppsökarteam en kväll i november 2016 ringde en man från Olskrokstorget. Han hade precis fått sin pension och vågade inte gå ensam till Tillfället. Teamet hämtade honom och gav honom skjuts.

Vid den här tiden hade Anders nått botten. För varje flytt försvann fler av hans tillhörigheter. De magasinerades en period för att sedan kastas. Där fanns vinylsamlingen som var hans biljett till att börja arbeta som DJ igen, och fotografierna på barnen. Den absoluta botten nåddes när tänderna ramlade ut. 
– Då rök allt självförtroende. Jag slutade att gå ut, slutade att försöka vara normal. 

Samtidigt fick Tillfället sin dödsdom. Västlänken, den gigantiska infrastruktursatsningen, gjorde anspråk på platsen. Under Tillfällets sista år, 2017, dog tre personer på boendet, två av en överdos. I en utredning som kommunen gjorde beskrevs boendet som en sista anhalt för personer som inte går att placera någon annanstans.
Tre månader senare invigdes Nya Tillfället, med 73 platser, inrymt i en helt ny byggnad i samma industriområde i Högsbo som boendet August Bark. Förhoppningarna var stora. Tanken var att huset skulle påminna om ett hotell där allt kretsar kring den gemensamma restaurangen, kallad Hjärtat. De boende skulle erbjudas träning i ett gym, gruppaktiviteter och mindfulness. I en intervju med GöteborgDirekt betonade verksamhetschefen Margita Johansson vikten av att ha det lugnt och skönt omkring sig för att kunna ta tag i sitt liv. 
– Förhoppningsvis känner man sig viktigare när man har det fint och harmoniskt omkring sig.

Tanken var fortfarande att Tillfället skulle ta emot akut hemlösa som snart skulle vidare till andra boenden. Men Margita Johansson påpekade att platsbrist gjorde det svårt att få ut personer till mer långsiktiga boenden. Artikeln fortsatte: Och vem vill lämna ett splitternytt ”hotell”. Med utmanande konst och väggar i mjuka pastellfärger. 
Två veckor senare fick IVO * in den första anmälan mot Nya Tillfället. Problemet var inte själva byggnaden och dess inredning utan vilka som bodde där. Vid en inspektion konstaterade IVO samma sak som Anders hade upplevt drygt tio år tidigare: Brukare som inte är i aktivt missbruk riskerar att utveckla missbruk om de samtidigt vårdas med personer med aktivt missbruk. Flera hade dessutom psykiska problem, ofta kombinerat med missbruk. Boendet kritiserades även för att en del personer blev kvar, att de inte kom vidare. Det fanns de som bott där över ett år och personal menade att samarbetet med socialtjänsten fungerade dåligt. 

I januari 2019 avslutade IVO ärendet med att påpeka bristerna. Trots kommunens åtgärder, bland annat ökad bemanning, ökade inte tryggheten. Tvärtom. Efter två knivdåd, varav ett med dödlig utgång (läs mer i Faktum #229), fattade IVO i december 2021 det unika beslutet att stänga Nya Tillfället. Kommunen överklagade men Förvaltningsrätten gick på IVO:s linje.
Det nybyggda ”hotellet” var helt enkelt en livsfarlig plats. 
Anders lyckades till slut lämna karusellen. En dag kastade han nyckeln till boendet och gick till Johanneskyrkan där Stadsmissionen tar emot hemlösa. Fem månader senare, efter att kommunen hade nekat och Anders överklagat, fick han en behandlingsplats. Det tog ett och ett halvt år att bli ren. I dag studerar han och i sommar ska han arbeta. Men minnena från tiden som hemlös lever kvar.
– Det handlade om att överleva. Det viktigaste var knark på morgonen för att komma upp och iväg till ett ställe där de serverade frukost. Sen till socialjouren för att kanske få en plats för natten på 35:an. Funkade inte det var det bara att ställa sig på Centralstationen och hoppas att någon fältare skulle plocka upp mig. Annars var det bara att börja gå. Jag har gått omkring i tre-fyra dagar och ibland kollapsat. Är man ute några månader och sedan får komma in igen, då får man komma till det sämsta boendet.

De regler som de hemlösa ska följa vilar på en gammal princip kallad boendetrappan. Sköt dig, och få chansen att ta ett steg närmare ett eget boende. Missköt dig, och du faller ned ett steg. Tanya, som sögs in i systemet för sju år sedan, blev nyligen utkastad från ett kommunalt boende för hemlösa där hon hade en lägenhet. Varför är för henne oklart. Kanske för att hon, en kväll när adhd-medicinen hade släppt, fick nog av de vita prickarna på trappstegen och målade över dem med svart sprayfärg som hon hade använt till ett par skor. Kanske för att en man hade brutit sig in på vinden. En man som även försökt ta sig in i hennes bostad med hjälp av en cirkelsåg. 
För Tanya var lägenheten ett steg uppåt, hon hade stått i kö i flera månader. Nu hade hon halkat ned till ett annat boende och fick ett rum, inte en lägenhet. 
Oavsett boende ser reglerna i stort sett likadana ut. I teorin är de enkla, i praktiken tornar hindren upp sig. Förutom adhd som påverkar impulsivitet och tidsuppfattning har Tanya en skadad fotled, opererad tre gånger. Eftersom boendena ofta ligger avlägset gäller det att passa de bussar som går. Att inte tillbringa nätterna hemma kan vara skäl för att mista platsen. Under en period hade Tanya en relation med en man, han jobbade dagtid och de kunde bara ses på kvällarna då hon inte fick ta emot besök. Vid flera tillfällen blev hon utskriven för att hon tillbringat natten hemma hos mannen. 
– Jag var på boendet på dagarna, skötte mina samtal med min kontaktperson, gjorde det jag skulle göra. Varför får man inte ha en nära relation med en annan människa? Det kändes som att jag var 14 år.

Efter ett narkotikabrott hamnade Tanya på anstalt. Då hade hon precis blivit aktuell för Bostad först*. När hon kom ut var hon tillbaka på ruta ett och hamnade på Ella, ett kvinnoboende. Först fick hon en lägenhet med stöd av personal, för att hon har svårt med det kollektiva boendet. Men efter två veckor fick hon flytta ned en våning till ett rum.
– Återigen detta kollektiva. Det hade jag ingen aning om men fick till svar att det var så det var sagt. Det stämmer inte med hur jag uppfattade våra samtal. Då tappade jag nappen. Hade ingen lust till det.

Nu, efter att ha klivit upp ett trappsteg och halkat ned igen, är framtiden oviss. Hon vet inte hur länge hon kan stanna. Hennes prylar är magasinerade, efter tre månader slängs de. 

Hur ska du förändra din situation?
– Jag har sagt det flera gånger, och det gäller nog inte bara mig. Det hjälper inte bara med tak över huvudet. Det finns ju många, lika viktiga, pusselbitar som man måste få ihop. 
– För mig är det sysselsättning. Om det så bara är några timmar i veckan. Någonstans måste jag börja. Jag behöver känna att jag är behövd. Att jag gör något gott. Och att jag slipper söka försörjningsstöd hos socialtjänsten. Det är förnedrande. 

Som många andra har Tanya varit längst ned på trappan, på Nya Tillfället. 
– När jag flyttade dit så tänkte jag … jag var helt chockad. Hade aldrig varit på ett sånt ställe innan. Men det är ju så, man vänjer sig.

Och anpassar sig. Eftersom man inte fick ta in en väska efter ett visst klockslag tog sig många till den närliggande kyrkogården där de gömde sina tillhörigheter.
– Jag hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att jag skulle smyga omkring på en kyrkogård på natten. Men till slut blir det vardag. En del gömde grejer i lyktstolpar, det var helt livsfarligt om det skulle trilla ned på någon. 

På Nya Tillfället fick Tanya även sin medicin mot adhd stulen. Dosen som skulle räcka en vecka. 
– Man får ju inte ny medicin för att man blir bestulen eller för att man tappar bort den. Och utan medicin blir det kaos. 

När Nya Tillfället, efter IVO:s beslut, tömdes vid årsskiftet 2021/2022 försvann inte bara drygt 73 sängar, kommunen blev även av med en viktig plats på den spelplan där de hemlösa förflyttas efter hur de lyckas följa reglerna. Att det sista trappsteget har haft en strategisk betydelse framgår i en Lex Sarah* -utredning gällande en man som skrevs ut från ett annat boende. I utredningen, från augusti 2021, står: Tidigare har en praxis varit att Nya Tillfällets akutboende kunnat användas som sviktboende. Man har kunnat säga ”på grund av det som hänt får du bo en vecka på Tillfället”.

Det kan vara värt att dröja en stund vid mannens utskrivning. Den säger nämligen något om de regler som finns och hur de kan tolkas. Och om vem som egentligen bestämmer. 
Mannen, som flyttade in på boendet i december 2020, gjorde stora framsteg under våren. Ett knä blev opererat, han återfick sin adhd-medicinering, drog ned sitt bruk av THC*  och slutade helt med amfetamin. Han började till och med träffa sina barn. Framstegen var resultatet av ett hårt arbete av kontaktpersonen, och tiden de tillbringar tillsammans tycktes väcka känslor hos mannen. 
Efter att ha fått beskedet att hans kontakter ska ske i team, istället för av en person, skickade mannen ett sms till sin tidigare kontaktperson. Texten var flirtig och sexuellt provokativ. I ett följande möte hotade han med att få kontaktpersonen att framstå i dålig dager inför socialsekreteraren. 
När mannens beteende diskuterades i arbetsgruppen ville de flesta att han skulle skrivas ut akut. Enhetschefen, som deltog i samtalet, höll inte med. Stämningen blev hetsig och två personer lämnade mötet. Mot sin vilja gick chefen med på att skriva ut mannen. 

Två dagar senare fick mannen veta att han hade tre timmar på sig att packa. Följande nätter tillbringade han i ett cementrör i Gamlestan. Han var, som det står i utredningen, tillbaka på ruta noll. Enligt en socialsekreterare som intervjuas är det ett återkommande problem att personer skrivs ut från boenden på oklara grunder. 
Mannens öde visar också på det uppenbara, att Nya Tillfället inte är det nedersta trappsteget. För den här mannen var det ett cementrör. En annan man, som skrevs ut från Nya Tillfället efter en rad händelser som började med att en vakt hade hört (grundlösa) rykten om att han var våldsam, hamnade under en läktare på Majvallen. 
För att få en bild av varför boende kastas ut begär vi ut rapporter som personalen skriver, avvikelser och tillbud, från kommunens boenden. Vi begär också ut de regler som de boende ska följa. 

Rapporterna speglar inte nödvändigtvis den verkliga situationen på respektive boende, då boendena har olika rutiner för vad som ska rapporteras. I en utredning efter en Lex Sarah-anmälan beskrivs ett boende så här: De arbetar inte så mycket med avvikelser i verksamheten. Det finns ett motstånd till att skriva avvikelser för att man inte vet hur ledningen ska agera. Det finns kollegor som aldrig skulle skriva en avvikelse.

Men vi får i alla fall ut tillräckligt med avvikelser för att kunna se ett mönster. Om ett sådant hade funnits. För det är, som sagt, ett spel med svårtolkade regler. 
Några exempel: En boende tar stryptag på en annan boende. En annan slår en medboende i ansiktet och trycker ned honom i bordet. Två andra börjar slåss i matsalen. Ingen blir utskriven. Tio dagar före stryptaget, på samma boende, blev en klient utskriven efter att ha slagit en annan med öppen hand i bakhuvudet. 

I flera avvikelserapporter framgår att vissa personer inte bara blir utskrivna, utan även spärrade. Alltså portade från ett eller flera boenden under en viss tid, eller tills vidare. En man flyttade från Grimmered till Nya Tillfället. Efter tre månader försvann hans saker från flyttfirman där de förvarats, vilket tog honom hårt. Under tiden han bodde på Nya Tillfället försökte socialtjänsten få honom flyttad till ett långsiktigt boende, men de ville inte ta emot honom. Ur avvikelserapporten: ”Under sista halvåret har han uttryckt livsleda och frågor om varför han inte kommer vidare. Tyvärr blev han utskriven när han hamnade i bråk med annan boende. Förslag till åtgärder: Att långsiktigt boende borde ta ansvar för de klienter som ligger i deras målgrupp och inte låta spärrtider vara för evigt.”

Att tillbringa en tid på Nya Tillfället kan inte bara vara traumatiskt, det kan också ge upphov till ett slags inofficiell spärr. En anställd på ett av kommunens boenden, som vill vara anonym, säger:
– Ju fler placeringar man har på akutboenden, desto svårare blir det att få placering på andra boenden. Man vet att de som har bott på Tillfället är extra besvärliga och då vill man inte ta in dem. 
– Det är inte så att de är spärrade på hela boendeverksamheten, det är snarare så att cheferna träffas och pratar och diskuterar olika personer. Jag tycker inte att de långsiktiga boendena ska ha rätt att säga nej. De vill inte ta hand om de mest besvärliga, de vill bara ha de lätta, men man måste ta emot några svåra också.

Hur många som är spärrade är oklart. Carita Lignell, som arbetat på flera boenden och nu är behandlingsassistent på Ängabo, säger:
– När Nya Tillfället stängde fick vi veta att det fanns cirka 85 personer som var omöjliga att placera, och att gruppcheferna försökte att hitta andra boendealternativ för dem.

Björn Wäst, socionom och konsult som bland annat jobbar med att utveckla socialtjänsten, fick efter kritiken mot Nya Tillfället i uppdrag att göra en ”genomlysning” av boendet. I sin rapport skriver han att det, under sommaren 2021, fanns 60 personer på boendets spärrlista. Vissa var spärrade ”en längre tid”.

Vad innebär det?
– Det fanns ingen tidsgräns, om de fick en förfrågan om en person som skulle flytta in, så gick de igenom namnen på spärrlistan och tittade på det som hänt. Personal kunde sedan lägga in ett veto. Detta togs sedan bort, säger Björn Wäst.

Är spärrlistorna överhuvudtaget lagliga?
– Man ska inte ha listor, men det är inte olagligt. Så här ser det ut på många akutverksamheter runt om i landet.  

Faktum kontaktar dataskyddsmyndigheten och en jurist som är specialist på GDPR och får bekräftat att listorna är lagliga, men bara om man har strikta rutiner för hur de ska förvaras, hanteras och gallras. 
På de flesta boenden för hemlösa kan man bli spärrad eller portad, men alla för inte listor. Faktum har hittat spärrlistor på minst tre av Göteborgs kommuns egna boenden och även på Frälsningsarméns boende Lilla Bommen, vars lista kallas för en ”inte-välkommen-för-tillfället-lista”. En av de anställda på Socialjouren, dit den som behöver akut tak över huvudet kan vända sig, säger i februari när vi börjar ringa runt och ställa frågor om listorna, att Uppsökarenhetens boende regelbundet ger dem uppdaterade spärrlistor. Till övriga boende får de ringa runt.
– Tyvärr händer det att klienter är spärrade överallt och då kan vi inte verkställa beslutet.  

Vad tänker du om det?
– Det känns inte bra, för då kan vi inte genomföra vårt uppdrag som är att hjälpa.

Att de här listorna är ett laddat ämne förstår vi när vi frågar vidare. Lilla Bommens enhetschef Carola Gårdare svarar bara kortfattat per mejl och duckar både följdfrågor och upprepade förfrågningar om en intervju. Ulla Ekman, verksamhetschef för kommunens akutboenden, hävdar bestämt att det bara är Nya Tillfället som har en spärrlista. Hon säger att den dessutom är nästintill borta och det var väldigt längesedan det fanns spärrlistor i någon större utsträckning i verksamheten. Hon beklagar att de överhuvudtaget funnits.
– Vi förstår att det kan upplevas som kränkande, vi ska inte jobba så. Vi jobbar på att försöka hitta ett annat system, ett annat sätt att klara den informationsöverföringen, säger Ulla Ekman.

Men att listorna är borta är inte sant. På Nya Tillfället har drygt 40 personer förts över till ett annat dokument som nu kallas en ”särskild inskrivningslista”. De flesta av klienterna fanns på listan redan innan stängningen. 

Har listan bytt namn, eller finns det någon praktisk skillnad?
– Den stora skillnaden är att den nu handlar om hur personen ska kunna komma tillbaka, inte om, säger Susanne Olsson, nuvarande chef för Nya Tillfället, som även menar att spärrlistan var ett symptom på stordriften.
– När vi hade så många människor försökte vi att inte tappa kontrollen och då tvingades vi bli mer fyrkantiga.

I de nya rutinerna kring hur listorna ska hanteras av personal, som skapats efter att Faktum begärde ut dokumenten, står det att det ska sättas ett slutdatum för spärren. Men på Nya Tillfällets lista för särskild inskrivning hittar vi inga slutdatum. En person har funnits på listan ända sedan 2014, en från 2016 och två från 2017. På en av dem är den enda information som finns kring vad som hänt förkortningen OV, alltså ordningsvakt. Annars står det i de flesta fall, efter en kort beskrivning av vad som hänt, ordet ”åtgärd”. Där kan det till exempel stå: ”samtal med handläggare krävs före inskrivning” eller ”passar inte in på ett akutboende”. Fyra personer finns fortfarande kvar på en spärrlista, där finns slutdatum som i tre fall passerat, två av dem för flera månader sedan.

I april begär Faktum ut förvaltningens e-postloggar för att se om vi av ämnesraden kan utläsa hur diskussionerna gått kring utskrivningar och spärrlistor sedan vi började ställa frågor och begära ut dokument. Vi ser att vår granskning utlöst en febril aktivitet. En stor mängd mejl mellan cheferna handlar om hur våra frågor ska besvaras och hur de ska hantera spärrlistorna. 
Enligt Barbro Strömblad, enhetschef för Uppsökarenheten, kom det kort efter att vi börjat ställa frågor påbud uppifrån att de inte längre fick ha spärrlistor. Nu försöker de orientera sig med nya rutiner som ännu inte är helt på plats, något hon säger har skapat en reaktion i arbetsgruppen. 

Är det inte konstigt att ni plötsligt tvingas sluta med ett arbetssätt utan att en ny metod är på plats? 
– Ja …

Vad tänker du om det?
– Ja, vad ska jag tänka.

Det låter som att du tycker att det är problematiskt att ni inte kan ha en sån här lista?
– Enkelt svarat är det problematiskt. Det har varit ett sätt för mig att trygga arbetsmiljön efter incidenter som påverkat min personal och gjort andra medboende rädda. Men å andra sidan tänker jag att det är bra att vi försöker hitta andra metoder, då kanske vi ger fler möjlighet att komma till oss. 

Hon berättar att de nu, istället för att ha en spärrlista, har möjlighet att ringa in extra personal och vakt om personer som tidigare varit hotfulla eller våldsamma dyker upp. Och att de kommer jobba mer med bemötandet. 
– Det kanske vi borde ha gjort för länge sedan. 

Medan cheferna funderar på hur de ska hantera de oönskade fortsätter personal och boende att delta i spelet med de svårtolkade reglerna. Och enligt personal vi pratat med kommer samma personer tillbaka gång på gång.
– De som skrivs ut kommer vi att få tillbaka. Men vad ska vi göra med dem? Oavsett vad man kallar dem är det ju personer som snurrar runt i systemet och de kostar pengar. Politiken har beslutat att vi inte ska ha uteliggare på gatorna, ja – men då får man anpassa stödet, och betala vad det kostar för att det ska fungera, säger Carita Lignell, behandlingsassistent.

En annan anställd, som vill vara anonym, säger:
– Jag har vinkat av samma personer tre eller fyra gånger. Människor måste ha rätt att misslyckas, man kan inte ha både hängslen och livrem. Vi måste låta dem få chansen. 

”Vill de bara jävlas, eller handlar det om en oförmåga?”

Att försöka skilja mellan hot och våld. Att förstå vad som rör sig i klientens huvud. Och att bryta hens pärlband av misslyckanden.
– Vi måste sluta att moralisera och inte ge upp människor för lätt, säger Patrick Hansen vid Räddningsmissionen.

Vi träffar Patrick Hansen en av dagarna i den smala glipan mellan avklingande pandemi och krig i Europa. Redan innan har han, med eftertryck, sagt i telefon:
”Jag är allergisk mot spärrkulturen!” 

På ett litet kontor hos Räddningsmissionen vid Järntorget i Göteborg, där han jobbar som verksamhetschef med inriktning mot hemlöshet, utvecklar han sitt resonemang. 
– Vi försöker att inte skriva ut personer av samma anledning som de skrivits in. Vi vill vara en motkraft till spärrkulturen. Utgångspunkten när en boende skrivs in är ”hur ska vi hjälpa dig att behålla din plats här”. Men, lägger han till:
– Jag säger detta med stor ödmjukhet, vi skriver också ut personer när inget annat har fungerat.

Många av dem som Räddningsmissionen möter i sina verksamheter har outredda neuropsykiatriska funktionshinder och har misslyckats ända sedan de började skolan. Har man den kunskapen blir allt lättare, menar Patrick Hansen. 
– Det finns mycket moraliserande kring den här typen av personer, men man måste ställa sig frågan: vill de bara jävlas, eller handlar det om en oförmåga? Om vi kommer fram till att det handlar om oförmåga, då måste vi sluta moralisera. Det är lätt att hamna i fällan och säga ”de är ju vuxna människor som borde kunna ta ansvar”, men de är här just för att de inte har lyckats ta ansvar. 

Han tycker att det är oseriöst att ge upp människor för lätt och jämför med en bilverkstad. Tänk om bilmekanikern skulle säga att han inte hade rätt verktyg för att laga bilen när du kommer för att hämta den.
– Det är fel att först välkomna en person och sedan slänga ut honom efter två veckor för att vi inte hade rätt verktyg. Då får vi ta fram verktyg, det finns metoder. 

De jobbar främst med lågaffektivt bemötande och det centrala begreppet är affektsmitta. 
– Om någon börjar skrika åt mig, då sätter jag mig ned och svarar med låg röst. På så sätt kan man få utbrott att klinga av. Om man skriker tillbaka är det lätt att det bara eskalerar. 

Det som komplicerar är ofta balansgången mellan arbetsmiljö, boendemiljö och individens bästa. Patrick Hansen menar att en nyckel är att lära sig skilja på våld och hot och att försöka förstå vad som rör sig i klientens huvud. 
– Det förekommer mycket hot i vår värld och alla styrdokument pratar om hot och våld som samma sak. Men att hota är ett sätt att reglera sig själv när man går i affekt, det betyder ”Backa undan!” eller ”Ge mig space!”. Det är högljutt, de här människorna skramlar mycket. 

Våldet däremot, menar han, kommer som en impuls, ett adrenalinpåslag och oftast förekommer det inte hot innan. Men ibland är det svårt att veta var man ska dra gränsen. Om en person kastar porslin omkring sig, så kan det skada någon, men det är förmodligen inte riktat mot en speciell person, säger Patrick Hansen. Han menar också att det är oerhört ovanligt att personal skadas av de boende. Att boende kommer i konflikt med och skadar varandra är vanligare, något som Faktum även kunnat verifiera genom att gå igenom avvikelserapporter från olika boenden. 

Även Göteborgs stads boenden för hemlösa jobbar med lågaffektivt bemötande och andra metoder för att skapa bättre relationer. Henrietta Larsson som är enhetschef för korttidsboendet August Bark säger att även de försöker motverka de akuta utskrivningarna. 
– Om man till exempel hotar personal, så försöker vi se vad som ligger bakom, det kan vara stress och ökad belastning, det kan vara att hen inte har några pengar, vi vet att det är slutet av månaden. Vi försöker se tidiga tecken. Men det är en balansgång.

Är det svårt att klara den balansen?
– Varje akut utskrivning är ett misslyckande och vi pratar om det efteråt. Hur vi kan undvika att det händer igen, hur långt ska vi spänna bågen? Men det kan vara den sista utvägen att skriva ut om någon hotat personal. 

Patrick Hansen på Räddningsmissionen säger att personer i den här miljön ofta ”skramlar” mycket, men att det inte behöver betyda att den personen är farlig. Vad tänker du om det?
– Jag håller med. Ofta kan det handla om att de inte mår bra, men när grannarna blir rädda blir det en oro på hela boendet. Vi måste också skydda de andra. Vi måste dra en gräns om någon utför kriminella handlingar, annars sänder vi fel signaler. Men det är svårt, eller nästan omöjligt ibland. 

Patrick Hansen tycker däremot inte att man ska stirra sig blind på om en handling är kriminell eller inte. Nolltolerans mot rasism och sexism till exempel, kan bli kontraproduktivt.
– Vi kan ta en extremt autistisk person med tourettes som hela tiden tvångsmässigt häver ur sig grovt sexistiska och rasistiska saker som exempel. Vill man fyrkantigt följa lagen så är du tvungen att skriva ut och då får du också skriva ut nästa och nästa och nästa gång. Du skickar bara vidare människan i systemet. 

Björn Wäst förordar samma linje och menar i sin utredning av akutboendet Nya Tillfället att det till exempel är omöjligt att förvänta sig att en missbrukare inte ska använda droger på ett akutboende. Det betyder inte att man ska acceptera ett kriminellt beteende, men förändringar kräver tid och ett stabilt boende. En pragmatiskt lösning som används i en del verksamheter är att den boende kan lägga in droger och vapen i ett förvaringsskåp. Men ofta finns det moraliska motsättningar mot denna typ av lösningar.  
En av Björn Wästs slutsatser i utredningen var att man behövde jobba mer med relationerna mellan personal och de boende och mindre med straff och konsekvensmetodik. 
– Det är väldigt vanligt att man tycker att klienterna ska lära sig via konsekvenser. ”Nu var du dum och då blir du utskriven.” Men man ska inte att tro att en människa lär sig något genom att man tar bort boendet. Det leder sällan till förändring, bara till att människor hålls utanför samhället. Det visar både erfarenhet och forskning, säger Björn Wäst. 

Han förtydligar att alla människor drabbas av konsekvenser av sitt handlande, men att stödet ska syfta till att man ska bo kvar. Han beskriver en ond cirkel där många är så vana vid misslyckanden där de redan vid inflytt är inställda på att misslyckas. Misslyckanden är i sin tur en av de vanligaste orsakerna till hot- och våldssituationer. Efter jobbiga händelser menar han att det är viktigt att personalen funderar på hur de själva agerade, inte bara på vad klienten gjorde.

På Nya Tillfället som i dag har 18 platser jämfört med 73 innan stängningen, upplever nuvarande enhetschef Susanne Olsson att det blivit mycket lättare att hålla kvar de boende.
– Det är stor skillnad. Nu är varje anställd kontaktperson till två boende jämfört med fyra, fem innan. När vi hanterade så många människor samtidigt hade vi inte möjlighet att se varje individ, det är enkel matematik. 

Både Henrietta Larsson och Patrick Hansen har upplevt hur bra det kan bli om man håller i och håller ut. På August Bark har Henrietta Larsson haft två olika fall där de boende själva bett om att bli utskrivna.
– De har tyckt att de inte förtjänar att bo. De har känt att de misskött sig, att de är odugliga och att vi är dumma i huvudet. Men vi har inte reagerat på deras beteende på samma sätt som de är vana vid, vilket skapat förvirring. ”Om jag gör så här brukar jag bli utkastad.” 

Hon har svarat att de inte har skäl att skriva ut, att de måste vända sig till sina handläggare om de inte vill bo kvar. 
– Sedan har det blivit jättebra. Vi hade tålamod när de mådde som sämst. Den ena bor kvar, är stabil och mår bra. Den andra har flyttat till ett drogfritt boende.

Patrick Hansen berättar om en man som inte bott mer än fem månader på samma ställe under 20 års tid och som de har kunnat hålla kvar i två år nu. Personen ifråga har en historia av grova hot och har satt skräck i både socialtjänst och boendepersonal. 
– Han kan inte se orsak och verkan, inte förstå hur andra reagerar på hans sätt. 

Men när de gått igenom hans historia, så har de inte hittat ett enda fall där hoten övergått till våld. Under en period ringde han varje kväll och vräkte ur sig hot, men han slutade alltid samtalet med ”kram”. 
– Att hota i hans värld är ett sätt att få mänsklig kontakt, det kan betyda: jag är så ensam, jag måste få prata med någon.

”Vi har misslyckats med att möta behoven”

Utskrivningar utan skälig grund, oetiska spärrlistor och utsatta som inte får sina behov tillgodosedda. Faktums granskning visar en farlig och destruktiv vardag för personer som har rätt till bostad och omsorg.

Att som hemlös bli spärrad från ett akutboende kan innebära att endast gatan återstår.
När Faktum började ställa frågor kring spärrlistorna fick vi olika och motstridiga svar. 
Anna Holmqvist, enhetschef i socialnämnd väst i Göteborg:

Hur kom det sig?
– Vi har inte fullt ut haft kontroll på hanteringen av listorna. Vi är medvetna om att det inte varit korrekt, ur flera perspektiv, och därför har vi påbörjat en förändring. Målet är att säkra arbetsmiljön och boendemiljön samtidigt som vi har en process där vår dokumentation och våra rutiner ska följa gällande lagstiftning. Vi kommer frångå arbetssättet. Listorna har inte hanterats på rätt sätt, det har saknats information om hur de skulle förvaras, gallras och hur länge de får sparas.

Enligt förvaltningsrättens dom ska inte Nya Tillfället finnas kvar. I dag finns en verksamhet med 18 platser med tätare bemanning och, enligt Anna Holmqvist, större möjligheter att jobba relationsskapande.

Vad händer i byggnaden efter den 7 juni då ni ska stänga? 
– Vi har tagit hjälp av stadsjuristerna för att tolka beslutet. Vad är det som IVO förbjuder? Det är ju inte lokalen – utan innehållet. Förändringen innebär att man kan tänka att vi i dag har en annan verksamhet. Samtidigt är det fortfarande ett akutboende.
– Vår analys har landat i att det kvarstår ett behov på ungefär 30 platser i Göteborg. Det troliga är att vi kommer att ha någon slags verksamhet i lokalen, men med ett annat innehåll.  

Ett återkommande problem är att personer antingen blir kvar för länge på akutboenden, eller att de cirkulerar runt i systemet utan att komma till en långsiktig lösning.

Behövs akutboenden?
– Jag är inte så säker på det. Många personer är ju återkommande. Vi pratar om ”svårplacerade klienter”, men jag tycker inte att vi ska använda det begreppet. Då lägger vi ju ansvaret på individen, att hen är svår. Men det är ju vi som har misslyckats med att möta behoven, eftersom vi inte har rätt insatser. Så nej, akutboenden i den omfattningen vi haft i staden ska inte behövas. Sedan kommer det säkert alltid att finnas personer som i ett akut läge behöver hitta en lösning för natten, men inte med dagens volymer.

I Faktums granskning har vi funnit flera utskrivningar där skälig grund saknas och även kartlagt brister i hur verksamheterna rapporterar utskrivningarna. Exempelvis har man skrivit ut boende på grund av hot mot personalen, men inte rapporterat några arbetsskador eller tillbud.

Har ni som mål att minska de akuta utskrivningarna?
– Det har inte funnits som ett uttalat mål i officiella skriftliga beslut, men har under en lång tid varit inriktningen från ledningen. De utskrivningar som gjorts utan skälig grund är rapporterade enligt Lex Sarah.  

Är det inte konstigt att ha mål som att minska de akuta utskrivningarna, utan att det finns nedskrivet och att det inte finns någon rutin för utvärdering och uppföljning?
– Jag håller med dig, det är inte önskvärt. Jag förstår att du tycker det är konstigt, men det har varit svårt att få till en bra struktur i en stor organisation med 35 chefer och 400 medarbetare. Sedan årsskiftet för vi statistik kring utskrivningsorsak. 

En svårighet under granskningen har varit att ta reda på hur många personer som snurrar runt i systemet.

Kommer ni att ta fram statistik som visar hur många de är?
– Vi ser att många personer återkommer gång på gång till Nya Tillfället, men vi vet inte alltid vart de flyttar eftersom det tas ett nytt myndighetsbeslut vid en akut utskrivning. Vi får inte lov att följa individerna, det handlar om den personliga integriteten. Det vi möjligtvis kan göra är att följa upp de som kommer tillbaka. 

Är inte det ett problem att ni inte vet var de som skrivs ut tar vägen?
– Jo, det är det. Av den anledningen har vi som mål att inte göra några akuta utskrivningar.

Just nu jobbar ni med en kategoriplan, vad innebär det? 
– Grundtanken är att vi ska jobba individanpassat och att man ska kunna få ett flexibelt stöd och inte bli utskriven och behöva flytta när ens mående blir negativt. En klient som är i kategori två och tar ett återfall kan då bli en trea, eller en fyra och då ökar man stödet i boendet. Då kanske man behöver tillsyn varje dag. Tidigare var systemet väldigt fyrkantigt, man fick besök en gång i veckan. Funkade inte det så fick man flytta ut. Men det tar tid att implementera dessa förändringar.