Jätteräkans återkomst

Slaveri, skövlade mangroveskogar och antibiotikaresistens. Det är några kända konsekvenser av odling av jätteräkor. Därför plockades de bort ur livsmedelskedjornas sortiment. Nu är de på väg tillbaka.

Det finns flera sätt att knipsa av räkhonans ögonstjälk. Man kan använda en sax och klippa av den, eller dem, om båda ska bort. Det går även att klämma fast stjälken mellan tumme och pekfinger och knipa åt tills ögat ploppar ut. Eller knyta en tunn tråd runt stjälken och vänta tills den dör och trillar av.
Syftet med ingreppet är inte att göra honorna blinda, även om det blir en bieffekt, utan att öka antalet ägg. Ögonstjälken tillverkar ett hormon som minskar äggproduktionen. När den är borta blir det full fart på äggstockarna.

Att honorna stympas för att öka produktionen har inte fått särskilt stor uppmärksamhet. Förutom en kampanj hösten 2017, när organisationen Animals Australia uppmanade till en bojkott av räkor på grund av ögonoperationen, har det varit så gott som tyst.
Det är inte konstigt. För den som vill kritisera räkbranschen finns en hel cocktail av andra problem att kampanja om, som skövling av mangroveskogar, förstörd jordbruksmark, förgiftade havsbottnar, antibiotikaresistens och slavarbetskraft.

I Sverige har Naturskyddsföreningen länge drivit kampanjen Antiscampi som lyckades få flera livsmedelskedjor att plocka bort räkorna ur frysdiskarna. Den största segern kom i mars 2014 då sushikedjan Sushi Yama meddelade att de slutade servera tropisk räka.
”Jippi!” utropade Antiscampi på sin kampanjsida. I en intervju med Antiscampi sa Danny Barsoum, marknadschef på Sushi Yama, att de tar bort räkan för att odlingarna förstör hela ekosystem och människor drabbas hårt.
Fyra år senare, i juli 2018, tog Sushi Yama räkan till nåder. Då hade även de flesta livsmedelskedjor åter tagit in tropiska räkor i sortimentet.
Var allt bra nu?

Det var på 1980-talet som västvärlden fick smak för den tropiska varmvattenräkan. I flera länder, framför allt i Sydostasien, startades räkodlingar i en rasande takt. Bara i Thailand ökade antalet odlingar från runt 4 000 i mitten av 1980-talet till nästan 22 000 tio år senare.
Räkodlingarna var en del av den så kallade blå revolutionen. När fisken i havet sinade skulle fiskodlingar inte bara förse världen med protein utan även lyfta hela länder ur fattigdom. Flera länder erbjöd frikostiga lån till företag som investerade i räkodlingar.
När de odlades istället för att fångas skulle miljöproblem som utfiskning och förstörda bottnar försvinna, var tanken.

Ett av de företag som gav sig in i räkbranschen var Charoen Popkhand (CP), en thailändsk jätte, som blivit stora på att sälja djurfoder och föda upp kycklingar som med hjälp av antibiotika och tillväxthormoner växte rekordsnabbt. 1986 inledde CP ett samarbete med Mitsubishi och började anlägga odlingar längs Thailands kuster.Den snabbt expanderande industrin skapade stora exportinkomster, samtidigt blev det alltmer tydligt att den knappast erbjöd en lösning på fiskets miljöproblem utan skapade andra, i vissa fall större problem.

I rapporten Smash and grab (2003) beskrev den brittiska miljöorganisationen Environmental Justice Foundation (EJF) hur den växande industrin hade skövlat mangroveskogar, orsakat översvämning av saltvatten på jordbruksmark, förgiftat bottnar med kemikalier och antibiotika och förstört det lokala, småskaliga fisket. Tre år senare krävde en grupp lokala organisationer ihop med Greenpeace ett tillfälligt stopp för nya räkodlingar.
I en artikel i tidskriften Nature år 2000 uppskattade forskarna att 65 000 hektar mangroveskog i Thailand hade omvandlats till räkodlingar sedan 1980-talet. För varje kilo räkor som producerades var förlusten för det lokala fisket drygt 400 kilo.
De proteströrelser som uppstod slogs ofta brutalt ner. EJF menar i sin rapport att i minst elva länder har personer som protesterat mot räkodlingarna blivit mördade.

Eftersom en stor del av exporten gick till EU och USA, där miljörörelsen kunde påverka konsumenterna, utgjorde den negativa uppmärksamheten ett påtagligt hot mot den blå revolutionen. Som en reaktion mot kritiken gick företag i räkbranschen ihop i organisationen Global Aquaculture Alliance (GAA) och tog fram ett slags miljömärkning, BAP (Best Aquaculture Practice).

Men företagens initiativ fick snart kritik för att varamer retorik än ett allvarligt försök att ta tag i problemen. En av de organisationer som kritiserade industrins märkning var WWF som i samarbete med den holländska organisationen Dutch Sustainable Trade Initiative (IDH) tog fram en egen märkning. Arbetet tog flera år och fick kritik för att inte involvera lokala miljöorganisationer och småskaliga odlare. I april 2012 skrev ett hundratal organisationer ett öppet brev till den kommitté som arbetade med den nya märkningen, ASC (Aquaculture Stewardship Council). De menade att märkningen riskerade att orsaka stor skada på lokalsamhällen och den marina miljön, och att för varje utkast som tagits fram har kraven sänkts för att anpassas till det uttalade målet att 20 procent av företagen ska kunna nå upp till kraven.

Men arbetet med ASC fortsatte, och våren 2014 blev det klart vilka krav som skulle ställas på de som ville ha certifieringen. På hösten samma år certifierades det första företaget, Omarsa i Ecuador. Ett företag som tre år tidigare hade kritiserats i en rapport från Naturskyddsföreningen som granskade de miljömärkningar som då fanns. I rapporten, I grumliga vatten, fanns vittnesmål från lokalbefolkningen som berättade att företagets vakter inte lät dem få tillgång till mangroveskogen och att de därför tvingades sluta med fisket. Omarsa fick även kritik för att inte uppfylla kraven på att återplantera mangroveskog.

Samtidigt som ASC sjösatte sin certifiering fick världens konsumenter lära sig om ett nytt problem inom räkbranschen: slaveri. I juni 2014 publicerade tidningen The Guardian resultatet av en flera månader lång granskning där de hade spårat det foder som räkorna matas med till thailändska fiskebåtar med slavarbetskraft. Av de cirka 300 000 personer som arbetar i den thailändska fiskeflottan är 90 procent från fattiga grannländer som Burma och Kambodja. Att arbetare i många fall luras eller kidnappas och sedan behandlas som slavar var känt, men tidningen kunde nu koppla enskilda båtar till foder och räkor från det thailändska företaget Charoen Popkhand (CP) som i sin tur kunde kopplas till livsmedelskedjor i väst.

Ett par månader senare publicerade nyhetsbyrån AP en reportageserie som senare skulle belönas med Pulitzerpriset. Där berättade de att slavarbetskraft inte bara användes i foderfisket utan även i fabrikerna där räkorna skalades. AP intervjuade 340 före detta eller nuvarande slavar. En av dem, Myint från Burma, kidnappades av en thailändsk skeppare och kom inte hem förrän 22 år senare när han hade lyckats fly och ta sig hela vägen tillbaka till sin hemby.
Men ASC arbetade oförtrutet vidare och fler och fler räkodlare certifierade sig. I Sverige gav WWF jätteräkan grönt ljus i organisationens inflytelserika fiskguide och snart var räkorna tillbaka i livsmedelskedjornas frysdiskar.

Och ett par år senare, sommaren 2018, tog sushikedjan Sushi Yama åter in den tropiska räkan på menyn. Danny Barsoum, marknadschef på Sushi Yama, säger att WWF:s beslut att ge ASC-märkta räkor grönt ljus i fiskguiden var en viktig faktor.
– Har WWF förtroende för ASC så har vi det, säger han.

Ett annat skäl var att kunderna efterfrågade räkan. Eventuella kritiker har hittills varit tysta.
– Det har gått bättre än vad vi hade förväntat oss. Vi trodde att vi skulle få kritik men har inte märkt av det, säger Danny Barsoum.

För Naturskyddsföreningen var beskedet givetvis ett bakslag.
– Sushi Yama tog en tydligt ställningstagande för miljö och mänskliga rättigheter genom att inte servera räkor, de visade att det gick att ha sushi utan räkor. Därför är det mycket sorgligt att de nu låtit sig luras av ASC märkningen. De räkorna ställer ju till lika mycket skada som de andra icke certifierade jätteräkorna. Men det är väl lätt hänt att man låter sig luras eftersom WWF ställer sig bakom, säger Gudrun Hübendick som arbetar med kampanjen Antiscampi.
Hur är det då med ASC-märkningen? Kan en konsument som äter en ASC-märkt räka lita på att hen inte bidrar till någon av räkodlingens mörkare sidor?

Naturskyddsföreningen, liksom en mängd internationella organisationer, är fortsatt skeptiska till räkodlingarna, certifierade eller ej.
– Vi tycker att man ska avstå från jätteräkor odlade i tropikerna, säger Sara Fröcklin, sakkunnig på Naturskyddsföreningen.

Huvudskälen är att kraven är för lågt ställda och att certifieringen bara tittar på vad som händer på odlingen och inte före (kläckerier, foderfiske) och efter (fabrikerna där räkorna skalas och förpackas).
– Då det i dagsläget saknas forskning som visar att ASC-certifieringen verkligen leder till ökad social och miljömässig hållbarhet fortsätter vi att uppmana konsumenterna att avstå från denna produkt.

De räkor som serveras på Sushi Yama visar hur svårt det kan vara att hålla sig borta från räkodlingens avigsidor. Räkorna odlas av det vietnamesiska företaget Vietnam Clean Seafood. Fram till 2012 var Japan företagets viktigaste marknad. När Japan sänkte den tillåtna gränsen för fodertillsatsen etoxikin ökade Vietnam Clean Seafood istället sin export till EU.
Vietnam Clean Seafood har certifierat två räkodlingar,en för vitbenad räka och en för den större tigerräkan. De senaste ASC-revisionerna gjordes i början av 2018 respektive under hösten 2018. Den ena odlingen fick två större anmärkningar och fem mindre, den andra en större anmärkning och sju mindre. Det handlade om bristande kontroll av grundvattnet (finns risk att saltvatten tränger in), att containers för kemikalier inte hanterats korrekt, att alla anställda inte har rätt till sjukvård och att yngel från kläckerier inte har kontrollerats för sjukdomar.

Men i det stora hela var allt bra, odlingarna fick godkänt. En invändning som kan göras är att ASC-kontrollen är bristfällig, något som organisationen Nijera Kori upptäckte när de granskade en ASC-revision i Bangladesh 2016 och drog slutsatsen att det var en ”inkompetent fars”.

Men låt oss säga att den här revisionen utfördes korrekt och att företaget verkligen försöker göra rätt för sig. Revisorerna letade till exempel efter förpackningar med antibiotika, men hittade inga. Antibiotika är inte förbjudet enligt ASC, men räkor från en damm där antibiotika har tillsatts i fodret får inte märkas med ASC. Vietnam Clean Seafood skriver på hemsidan att de själva kontrollerar om räkorna har rester av antibiotika. Liknande stickprovskontroller görs av myndigheter i länder som importerar räkor. Den senaste rapporten om antibiotika i räkor från Vietnam Clean Seafood som jag hittar är från hösten 2015.

I ASC-revisionen finns information om vilket foder som används och vilket företag som tillverkar det. Även Vietnam Clean Seafood köper sitt foder från Charoen Popkhand, den thailändska jätten som kallar sig ”kitchen of the world”, har 300 000 anställda och exporterar sina produkter till 100 länder. Även räkynglen kommer från samma företag.

En ingrediens i fodret är gulfenad tonfisk från en fabrik som producerar tonfisk för mänsklig konsumtion och säljer restprodukterna till Charoen Popkhand. Gulfenad tonfisk är inte lika hotad som blåfenad, men i databasen Fishsource beskrivs den som överfiskad och Greenpeace anser att vi borde sluta äta den. Fisket är också till stora delar okontrollerat och medier och människorrättsorganisationer har rapporterat om såväl piratfiske som anklagelser som slavliknande arbetsförhållanden.
Efter de uppmärksammade rapporterna om slavarbete startade Charoen Popkhand tillsammans med varuhuskedjan Costco organisationen Seafood Task Force. Också den thailändska regeringen reagerade på anklagelserna och stiftade nya lagar. Steve Trent på organisationen EJF som länge har granskat arbetsförhållanden inom fisket skriver så här i ett mejl om de ansträngningar som har gjorts:

”Does trafficking and the other abuses still exist in the Thai seafood sector? Almost certainly. Has industry done as much as it should and can? Almost certainly not.”
Det har varit för mycket prat och för lite handling, anser han.

Vietnam Clean Seafood använder även andra certifikationer, men ASC är den som har hårdast krav och har av vietnamesiska räkodlare beskrivits som en nyckel till den västerländska marknaden. I dag är 1,7 procent av företagets odlingsareal ASC-certifierade.

Av de räkor som produceras globalt är cirka tre procent ASC-certifierade.
– Branschen har haft problem sedan 1970-talet så det är ingenting man löser över en natt, säger Inger Melander, nordisk marknadschef på ASC.

Hon beskriver en bransch där många slentrianmässigt använder kemikalier och matar djuren med antibiotika för att de ska växa bättre. Antibiotika kan även användas vid glaceringen, inte för att det gör någon nytta utan för att tillverkarna har varit duktiga på att sälja in medicinen.

Antibiotika som hamnar i vattendrag kan öka spridningen av resistenta bakterier. I en studie publicerad i tidskriften Journal of Environmental Management i maj 2018 hittade forskarna 41 multiresistenta bakteriegener i en flod där räkodlingar släpper ut sitt avloppsvatten.
Revisioner utförs av ett fristående företag, men det senaste året har ASC byggt upp en egen organisation i Vietnam som bland annat ska kunna ta prover för att kontrollera utsläpp av kemikalier och antibiotika. ASC arbetar även med en ny foderstandard som ska ställa högre krav på foderfabriker och deras underleverantörer.

Problemen med räkodlingar har uppmärksammats i åtminstone 20 år, Naturskyddsföreningen startade sin kampanj för nästan tio år sedan och ASC har certifierat räkodlare sedan 2014. Trots det beskriver Inger Melander konsumenternas medvetenhet som låg.
– Generellt sett är folk inte medvetna om problemet, man tror att allt som fiskas och odlas sker på ett hållbart sätt.

Den bransch som kanske mest förknippas med tropiska räkor är sushirestauranger. I dag är Sushi Yama den enda restaurangen som är ASC-certifierad. För att få veta var de andra restaurangerna får sina räkor ifrån ringde och besökte Faktum sushirestauranger i Göteborg. Det var svårt att få svar. Ibland stod språkförbistring i vägen, vissa hade inte tid att svara och många visste inte var räkorna kom ifrån. Av de 25 som gav något slags svar köpte de flesta sina räkor från grossisterna Dragon Port eller Saigon Food. Ingen av dem tillhör de 50-tal fiskgrossister som i dag är ASC-certifierade. Att en grossist är certifierad innebär inte att alla räkor de importerar måste vara certifierade, däremot finns krav på spårbarhet.

På Dragon Ports hemsida finns en kategori produkter som beskrivs som ”certified.” Fem av dem är räkor. Vilken certifiering det handlar om framgår inte. Yen Khanh Huynh, inköpschef på Dragon Port, svarar i ett mejl:
”Produkterna är mijöcertifierade men eftersom vi inte har klart vårt miljöcertifieringsarbete får vi inte marknadsföra vilken miljöcertifikation det är.”
Dragon Port har inte statistik över varje produktkategori, men Yen Khanh Huynh skriver att kanske 20 procent av all fisk de säljer är miljömärkt.

Saigon Foods vd svarar inte på Faktums frågor. Men på hemsidan finns bilder på räkförpackningar och namn på grossister. En av dem, Miramar, är ASC-certifierad. En annan, danska Planets Pride, skriver på hemsidan att de ”strävar efter att köpa från certifierade producenter”. Planets Pride importerar räkor från det vietnamesiska företaget Minh Phu. Förra året stod Min Phu för 20 procent av de sändningar av räkor till USA där myndigheterna hittade rester av antibiotika.
Ingen av de sushirestauranger vi kontaktade kunde tala om ifall deras räkor var certifierade. Hos en av dem hämtade personalen ett paket frysta räkor som hade branschens egna märkning, BAP. En av de restauranger vi ringde svarade att de inte har tigerräkor ”för de har vi hört är dåliga”. De sålde dock räkor, troligen av sorten vitbenad som är billigare och på senare år har konkurrerat ut den större tigerräkan.

En av de restauranger vi besökte kunde berätta att räkorna kom från Vietnam. När vi vill veta om räkorna är certifierade svarar de till slut:
– Vill du ha räkan eller inte?

KRITIKEN
Det finns en hel cocktail av miljö- och sociala problem förknippade med produktionen av tropiska räkor. Alla problem förekommer inte överallt, i vissa fall kan de flesta vara åtgärdade, men branschen som helhet är långt ifrån miljövänlig.

Yngel
Räkodlarna kan hämta yngel från två olika källor. De flesta kommer från kläckerier som ofta ägs av företag i branschen. Men yngel kan även fångas i ett fiske där bifångsten är stor och som är känt för ett utbrett barnarbete. I kläckerierna används ofta antibiotika och kemikalier för att hålla sjukdomar borta.

Mangroveskogar
Samtidigt som räkodling ger upphov till stora exportinkomster kan de slå hårt mot lokalsamhällets ekonomi. Det gäller framför allt på platser där mangroveskog får ge plats åt odlingar. En studie räknade ut att en räkodling ger ca 1 100 dollar per hektar i inkomst, medan mangroveskogens ekonomiska värde är nästan 11 000 dollar per hektar. Mangroven ger lokalbefolkningen ved, skyddar mot stormar och tsunamis och är barnkammare för många fisk- och skaldjursarter.

Koldioxidutsläpp
Forskare vid Oregon State University har räknat på klimateffekten av räkodling i Sydostasien. De kom fram till att 100 gram räkor ger upphov till 198 gram koldioxid. Räkodling orsakar därmed tio gånger mer utsläpp än nötkreatursuppfödning i avskogad land i Amazonas.

Foder
Det foder som räkorna får innehåller flera kontroversiella ingredienser, till exempel fisk som annars kunde ha utgjort föda för människor. De flesta fiskarter är dessutom överfiskade eller på väg att bli överfiskade. Se även rubriken Slavarbetskraft.

Förstörda bottnar
En traditionell räkodling håller i 5-10 år, sedan är bottnarna förgiftade av antibiotika och olika kemikalier och försurade av sulfitutsläpp. Bara i Indonesien finns 250 000 hektar övergivna räkodlingsdammar.

Slavarbetskraft
En stor del av den fisk som används som foder till räkorna hämtas av den gigantiska thailändska fiskeflottan. Fisket är arbetsintensivt och de som äger båtarna hämtar arbetskraft från länder som Burma och Kambodja. Runt 2014-2015 började flera medier och organisationer uppmärksamma att en stor del av arbetskraften arbetade under usla villkor, blev misshandlade och ibland dödade. 

Antibiotika och kemikalier
Räkodling är en bransch som traditionellt har använt stora mängder antibiotika för att hålla sjukdomar borta och öka tillväxttakten. Det gäller såväl kläckerier som odlingar. När antibiotikan läcker eller släpps ut i närliggande vatten ökar det risken för spridning av resistenta bakterier. Forskare har nyligen hittat 41 multiresistenta gener i en flod i Vietnam där närliggande räkodlingar släpper ut sitt avfallsvatten.

Honorna görs blinda
I de kläckerier som förser odlingarna med yngel knipsar man i regel bort honornas ögonstjälk. Orsaken är att stjälken producerar ett hormon som dämpar äggproduktionen.

ASC PRINCIPER
ASC har tagit fram sju principer som övergripande beskriver de krav som en räkodling eller odling av annan fisk måste uppfylla.
Principerna bryts sedan ner i mer specificerade krav. ASC har fått kritik för att kraven är för låga. ASC har själva beskrivit den ASC-märkta produktionen som ansvarsfull, inte hållbar.

Kritiken av de sju principerna är hämtad från en granskning som Naturskyddsföreningens Antiscampigrupp och ett nätverk av internationella organisationer gjorde 2015 (Consumers guide to shrimp certification).

1. Alla nationella och lokala lagar ska följas.
Kritiken: Det är oklart vilka tillstånd som krävs och vilka nationella och internationella lagar som måste följas.

2. Odlingarna ska placeras på miljömässigt lämpliga platser och samtidigt bevara den biologiska mångfalden och viktiga naturliga ekosystem.
Kritiken:  ASC:s kriterier tillåter odlingar inom tidvattenzonen och i naturliga våtmarker där det funnits mangrove. Kriterierna ger inte heller tillräckligt skydd mot ytterligare förluster av mangrovemiljö, och kraven som ställs vad gäller återplantering av mangrove är intetsägande.

3. Odlingarna ska utvecklas och förvaltas med hänsyn till omgivande samhällen.
Kritiken: Det är räkodlaren själv som skall låta utföra den sociala studien och analysen. Det tas ingen hänsyn till människor som tvingas flytta för att den lokala ekonomin slagits i spillror.

4. Odlingarna ska drivas under ansvarsfulla arbetsförhållanden.
Kritiken: Kriterierna innebär att endast anställd personal garanteras ”minimilön och förmåner” när det är ”tillämpligt”. Men det är få som är fast anställda på en odling och ordet ”fast anställd” är heller inte specificerat. Det innebär att kriterierna inte gäller för den stora majoriteten av arbetarna inom räkindustrin, till exempel de som arbetar i kläckerierna och i fabriker där räkorna packeteras.

5. Räkornas hälsa och välmående ska hanteras på ett ansvarsfullt sätt.
Kritiken:  Det finns inga krav på att genomföra några tester eller undersökningar av antibiotika i kläckerier.

6. Avelsbeståndets ursprung, valet av bestånd samt effekter av hantering av bestånd ska iakttas vid odlingen.
Kritiken: Icke inhemska arter får användas. Användning av vildfångade Black Tiger räkyngel är tillåtet trots att denna del i räkindustrin kan medföra social misär. I huvudsak är det kvinnor och barn som fångar dessa under socialt och miljömässigt oacceptabla förhållanden.

7. Resurser ska användas på ett miljömässigt effektivt och ansvarsfullt sätt.
Kritiken: Kriterierna tillåter användning av foderfisk utan krav på hållbart fiske. Genetiskt modifierade ingredienser är också tillåtna i fodret. Foder som innehåller soja odlad på mark där det tidigare vuxit regnskog kan också användas i ASC-certifierade odlingar.

FAKTA
I dag är 185 räkodlingar certifierade. Ytterligare 165 är under granskning. 2017 importerade Sverige 1 695 ton räkor av släktet Penaeus, där vitbenad räka och tigerräka ingår. 270 ton var ASC-certifierade.

Framtidens räkor

Miljövänliga räkor, helt befriade från slavarbetskraft. Är det möjligt? Matilda Olstorpe satsar stort för att det ska bli verklighet. I våras sålde hon första skörden.

Matilda Olstorpe är mikrobiolog på Sveriges lantbruksuniversitet och vd på företaget Vegafish. Företagets första odling uppfördes i Bjuv i Skåne, men försattes i konkurs. En orsak var att odlingen inte passade in i regelverket, vilket gjorde att produktionen stod stilla i flera månader medan myndigheterna tolkade miljölagstiftningen.

– Vi har ett system som inte finns beskrivet någonstans så de vet inte hur de ska hantera det. Nu jobbar vi i Västra Götaland som har kompentens inom vattenbruksfrågor och har gett oss tillstånd, men det är lokalt förankrat och inte nationellt då varje län kan tolka regelverket på olika sätt, äger Matilda Olstorpe.

Odlingen sker på land i ett slutet system som får energi från restvärme från Preems raffinaderi. I vattentankarna lever många slags organismer, förutom räkorna en bioflock med mikroorganismer som renar vattnet och till viss del utgör föda. På så sätt behövs ingen antibiotika eller miljö- eller hälsofarliga kemikalier för att få bukt med sjukdomar.
– Det är ett system som kräver lite mer hands on, och att man kan mikrobiologi, säger Matilda Olstorpe.

Hon vill helst köpa foder från Sverige, men än så länge är det inte möjligt. Nu köper Vegafish foder från ett franskt företag som importerar fisk från ett företag i Peru där en stor del av den ansjovis som används som djurfoder världen över hämtas.

Det var i april 2018 som de första 400 kilona räkor såldes i Uddevalla. Nästa steg blir att utöka verksamheten. Om myndigheterna tillåter.
– Jag har sökt tillstånd i fem olika län och har fått olika regler från dem för att miljöbalken kan tolkas olika. Så jag kan inte flytta personal från en anläggning till en annan för då måste de lära sig nya regler. Ska Sverige få ett miljövänligt vattenbruk måste det föråldrade regelverket ändras.