Varför mördades Daniel?

Ett flyktigt möte mellan två män på ett akutboende för hemlösa slutar i ett mord. Nya Tillfället skapades för att ge utsatta en ny chans i livet men blev en farlig plats. Här lever sjuka människor i en miljö fylld av våld och vapen.

Den tredje mars 2021 är en mulen dag med några plusgrader i luften. Det blåser.  
31-årige Daniel Ljunggren är hemma hos sin mamma Cecilia Ljunggren i hennes lägenhet på Hisingen. Hon sitter framför datorn i köket och jobbar. I tvättmaskinen snurrar Daniels alla kläder och under tiden ligger han på soffan iklädd mammans mysbyxor med rosa fickor. Den sista dagen är, som Cecilia beskriver det ett halvår senare, »en fin stund, vi skrattade och skojade«. 

Före jul 2020 hade Daniel varit tvångsomhändertagen för sitt missbruk men stuckit från behandlingshemmet i en annan del av landet. I januari blev han inskriven på akutboendet Nya Tillfället i Göteborg men avvek även därifrån när hans pappa gick bort. Daniel har en lång historia av både missbruk och kriminalitet.
Nu står han i hallen och ringer. Cecilia hör samtalet från köket och reflekterar över hur respektfullt och värdigt han talar. 
– Han sa att »då kommer jag sen, när du är klar«.

Daniel pratar med sin kontaktperson på Nya Tillfället, behandlingsassistent Cecilia Nilsson.
Han ska åka dit för att hämta de saker han lämnat efter sig. Innan han kliver ut i trapphuset lägger han sina händer på mamma Cecilias axlar bakifrån där hon sitter vid köksbordet. 
Han säger: »Det är din födelsedag imorgon, du vet att jag inte glömmer det«.
Stående i ytterdörren ropar han, över sin axel:
– Mamma, du vet att jag älskar dig.

Cecilia Ljunggren var inte orolig för Daniel, inte den här dagen. 
Hon var säker på att han skulle komma tillbaka. Hon hade skojat med honom och sagt »jag behåller din t-shirt som pant«.

Det är eftermiddag då Daniel kommer till Nya Tillfället. Cecilia Nilsson kan inte ta emot honom direkt, så han väntar. När de ses vid 16-tiden går de tillsammans till förrådet och packar ned hans saker i en väska. Därefter blir de stående i korridoren. Daniel vill prata mer, och han vill prata länge. Om sina planer. Om att allt nu ska bli annorlunda. Han vill verkligen skapa en förändring, efter alla tidigare misslyckade försök. Han behöver en sysselsättning, en lägenhet och medicin för sin ADHD. 
Han vill ha behandling, säger »nu kör vi, Cecilia«.
En annan boende kommer fram till Cecilia och säger att han vill ta sitt liv. Läget är akut, hon måste ta hand om den andre mannen och ber Daniel gå ned till matsalen.
– Han var så hel och ren, full av levnadsglädje.  
– Jag har funderat på den stunden, önskar att jag hållit honom kvar uppe hos mig, säger Cecilia Nilsson.

Samtidigt som middagen serveras, ikväll bjuds det på het jamaicansk kyckling med bönor och ris, sitter Daniel och en tjej på träbänkarna utanför ingången till Nya Tillfället. De snackar – kanske ska de gå och träna ihop? Hon har problem med att ladda sin dator och Daniel vill hitta en lösning. 
Plötsligt kommer en drygt tjugoårig man fram till dem, han bor också tillfälligt på akutboendet. Han säger något. 
Tre månader senare, under rättegången, frågar åklagaren honom:
»Vad sa du till dem?«
»Jag mäkade, haffade, på tjejen«, svarar han då. 
Åklagaren förstår inte. 
»Jag flirtade«, förtydligar han.

Nya Tillfället är en milstolpe i Göteborgs stads hemlöshetspolitik. Gamla Tillfället, med sina slitna lokaler och farliga placering nära järnvägen, revs och ersattes med ett akutboende med hotellkänsla. Signalen var att staden satsade på de akut hemlösa, en utsatt grupp. Här skulle de tillfälligt få tak över huvudet, en säng, mat och rena kläder. Och hjälp att komma vidare.

Invigningen skedde den sjätte mars 2018 – med musik, mingel och ett stort pressuppbåd. Dåvarande ordförande för social resursnämnd, Marina Johansson (S), talade och klippte bandet prydd med budskapet: 

»Nya Tillfället – nya möjligheter«. 

Hon var stolt.

– Det här är ett vackert och modernt hus där man kan landa i en trygg och vacker miljö. Ett hus där man ska få den hjälp och stöd man behöver och komma vidare till nästa steg, sa Marina Johansson i sitt tal.

Nya Tillfället har fem avdelningar, 73 enskilda rum med toalett, två våningsplan med en innergård, gym, konferensrum och utrymme för gemensam samvaro. Akutboendet har en egen matsal, restaurang Hjärtat. Här finns kontor, pausrum, aktivitetsrum för exempelvis yoga. Det finns även en ateljé för kreativ verksamhet.  

Tio månader efter invigningen kom IVO, Inspektionen för vård och omsorg, med sitt beslut efter en tillsyn. Boendet brast i säkerhet och trygghet, eftersom man »blandar personer med olika grundproblem« och att man genom detta utsatt enskilda för allvarlig risk för deras fysiska och psykiska hälsa. IVO menade att boendet var underbemannat, att personalens kompetens var för låg och att samarbetet med socialtjänsten brast. Det var lätt att få tag i droger och boendetiderna var för långa, en person hade bott där i över ett år. För att åtgärda problemen sjösattes ett »omfattande utvecklingsarbete« av verksamheten. Till saken hör att när akutboendet öppnade 2018 fanns två ordningsvakter stationerade i receptionen som via övervakningskameror kunde se vad som hände i och utanför huset. Trots kritiken från IVO togs en ordningsvakt bort av besparingsskäl i april 2020.

Mellan juni och september 2020 kom sedan sju Lex Sarah-anmälningar in som handlade om våld och hot mellan boende på Nya Tillfället. Anmälningarna klassades som allvarliga missförhållanden och Göteborg stad ansåg, återigen, att verksamheten var i behov av ett »systematiskt och skyndsamt utvecklingsarbete för att utforma förebyggande arbetsformer«. Nu lyfte också personalen upp att de ville ha mer information om de boende när de skrevs sin, exempelvis om de var dömda för våldsbrott. 
Kvällen i mars 2021 då Daniel Ljunggren mördades var endast en ordningsvakt i tjänst. 
Direkt efter mordet, samma kväll, beslutades att de igen skulle vara två.

Den unge mannen som börjar stöta på tjejen som Daniel pratar med vid ingången till Nya Tillfället föddes i Mogadishu i slutet av 1990-talet. När han var ett år flydde hans familj från krigets Somalia till Mombasa i Kenya där deras liv hade präglats av fattigdom och kaos. 
När han var åtta år kom familjen till Sverige.
Tre år senare kom första anmälan till socialtjänsten angående pojken, då elva år. Det fanns en oro för att han for illa av föräldrarnas starka konflikt. Våld förekom i hemmet och en tid därefter skilde föräldrarna sig.  
När han var 13 år kontaktade mamman socialtjänsten då hon behövde hjälp med sonen. 

Som 14-åring tvångsomhändertogs pojken och han placerades på ett så kallat SiS-hem. Där konstaterades att han hade en neuropsykiatrisk diagnos och ett tillstånd med psykotiska inslag. Tillståndet förvärrades av att han tog droger som spice och hasch. Pojken berättade att han som liten sett »tjuvar piskas och eldats upp på gatan« och att han »hör röster som säger ›hota andra‹«. Läkare och psykolog rekommenderade att han ska äta medicin mot sina psykoser och vanföreställningar och han ansågs ha en mycket hög återfallsrisk i brottslighet. 

Pojken var tvångsomhändertagen och placerad på olika ungdomshem under stora delar av sin tonårstid där tanken var att han skulle få hjälp med sitt missbruk, sin aggressivitet och sina kunskapsluckor eftersom han, under långa perioder, inte gick i skolan. Vid ett tillfälle skrev en lärare vid ett ungdomshem angående pojkens skolgång att han är duktig, »hjälper gärna sina kamrater, men behöver lugn och ro«.
Själv berättade han att han hörde röster »som säger elaka saker« och att han ville ha hjälp med sin »psykiska sjukdom«. När han är var 17 år utreddes han igen då man misstänkte att han led av en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. 
Han var tonåring då han dömdes för narkotikabrott, rån och misshandel. Vid ett flertal tillfällen testade han positivt för narkotika, samtidigt som han var tvångsomhändertagen.
På ett ungdomshem skallade han en behandlingsassistent och som 18-åring dömdes han för våld mot tjänsteman. Han fick sitt första fängelsestraff. 
Detta kände inte personalen på Nya Tillfället till när han kom till akutboendet, strax före jul 2020. Däremot reagerade personal på att man inte tyckte att miljön på akutboendet var lämplig för en så ung person. 

I januari 2021 upprättades en kontakt mellan personalen på Nya Tillfället och hans socialsekreterare. Han hade då sagt att han ville ha ett drogfritt boende och hjälp med sitt missbruk. 
Kontaktpersonen har ansvar för att kartlägga de boendes behov, till exempel att skapa kontakt med beroendemottagning och att hitta ett annat boende, i samarbete med socialsekreterare och därefter skapa en genomförandeplan.
För den unge man som senare dömdes för mord fanns ingen planering. 

Våldet eskalerar snabbt. Daniel blir förbannad över den yngre mannens flirtande och attackerar honom med knytnävsslag i ansiktet. Han backar men står upp och de rör sig ut på asfalterade ytan framför huset. Allt går fort. Plötsligt drar den andre fram en kniv, Daniel försöker springa därifrån men blir fasthållen och huggs, gång på gång; i magen, ryggen, huvudet och ansiktet. 
Restaurang Hjärtats stora fönster vetter mot uteplatsen och inne i matsalen ser personalen vad som händer. Larmet på Nya Tillfället tjuter, liksom i det intilliggande kvinnoboendet Alma. Personalen rusar ut, situationen är kaotisk, många skriker.
Cecilia Nilsson rusar ut samtidigt som hon ringer 112. Först förstår hon inte vad hon ser. Daniels jacka, den turkosa, syns i det skumma ljuset. Men varför vinglar han? Och vad är det med hans ansikte? 

När han segnar ned på asfalten ser hon Daniels svåra knivskada. Cecilia sätter sig på marken, tillsammans med en kollega, och försöker hålla still hans huvud samtidigt som hon pratar med larmoperatören. Daniel skriker och jämrar sig, kastar sig fram och tillbaka på marken. Kvinnan i telefonen instruerar Cecilia att trycka kompresser mot Daniels stora sår. Men de vita förbanden blir inte röda. Daniel blöder desto mer från andra skador på kroppen. Han skriker »jag dör, jag dör« och försöker få av sig tröjan för att han har svårt att andas.
– Han skrek »min lunga, min lunga«. Jag minns inte mycket, men när jag såg hans rygg kommer jag ihåg att jag tänkte, »vilka stora födelsemärken han har«. Men det var hål, som inte heller blödde.

Innan polis och ambulans kommer till undsättning plockar gärningsmannen upp en sten och går mot personerna som försöker rädda Daniel. Han skriker att han hoppas att Daniel dör, att han ska ta honom, innan han förs bort av en väktare.
– Jag sa till Daniel att han måste stanna hos oss, att han måste kämpa. Innan han försvann la han armen om min hals, berättar Cecilia Nilsson, fyra månader senare.

Vid 18.30-tiden konstaterar ambulanspersonalen att Daniels hjärta stannat. De får aldrig i gång det igen.
– Han dog hos oss. När de lastat in honom i ambulansen stod den kvar en stund. Sen körde den långsamt i väg, utan sirener. Det känns bra att Daniel inte dog ensam på sjukhuset.

När gärningsmannen grips av polis blöder han från ett jack i handen. När han senare körs till Mölndals sjukhus, för att få såret hopsytt, förstår han inte varför han ska tillbaka till häktet. »Det var ju han som knivhögg mig«, säger han.
I hans rum hittas senare stora mängder av det narkotikaklassade medlet tramadol. Den rättskemiska analysen visar att han hade spår av tramadol, bensodiazepiner och hasch i blodet vid tiden för brottet. 

Faktum har gått igenom samtliga av de 155 avvikelse- och tillbudsrapporter som personalen upprättat mellan åttonde mars 2018 och 20 augusti 2021.
I slutet av 2019 såg ansvariga vid Göteborgs kommun att det fanns en underrapportering av allvarliga händelser, allt anmäldes inte, och satsade då på att utbilda både chefer och personal hur och när man ska anmäla. Avvikelser och tillbud gäller boende, personal eller ibland både och. I avvikelse- och tillbudsrapporterna syns våld och hot, allvarliga självmordsförsök, stölder av medicin, hur svårt psykiskt sjuka personer hämtas av polis och ambulans och mängder av beslagtagna vapen, träpåkar och machetes. Knivar och tillhyggen hittas i de boendes rum, hittas i soffor, trillar ur fickor och upptäcks i väskor.  
Trots att det är förbjudet. 

2020 fördes diskussioner om en metalldetektor skulle göra boendet säkrare.
Det aktualiserades efter att en kvinna, boende på Alma (kvinnoboendet i samma byggnad) vid fyratiden en morgon sökte upp personalen. I handen hade hon en köttyxa. Polis tillkallas, hon gör utfall och polisen anropar insatsstyrkan. Kvinnan skjuts med en elpistol, blir medvetslös men återfår medvetandet och körs med ambulans till psykakuten.  
Det tas inga beslut om en metalldetektor. Istället uppdateras rutinerna med motivering att en metalldetektor skulle skada det tillitsbyggande arbetet mellan boende och personal. Den analysen håller inte Daniels kontaktperson med om.
– Det är bullshit, säger Daniels kontaktperson Cecilia Nilsson.
– Hade vi vetat att de inte bar vapen så hade vi kunnat jobba med relationer på ett helt annat sätt. De boende har också rätt till trygghet.

Mannen som knivhuggit Daniel åtalas för mord och förhandlingarna i tingsrätten startar i juni 2021. Den här sommarvarma tisdagen råder en förhöjd säkerhet vid Göteborgs tingsrätt. Rader av målade och civila polisbilar är parkerade utanför tingsrätten och poliser i skyddsutrustning granskar besökarna. Säkerhetsvakter lotsar anhöriga och åhörare ut och in via alternativa dörrar. 
Men det är inte på grund av mordet vid Nya Tillfället. Några dörrar bort, i en betydligt större sal, står ännu en dödsskjutning i gängkrigens spår i fokus.  

I den lilla salen, nummer åtta, är det kylskåpskallt. 
Vi är fem åhörare som sitter på stolar utplacerade med corona-avstånd längst med väggarna. 

Cecilia Ljunggren, Daniels mamma gråter stillsamt. En rättssal har sina fasta strukturer och odiskutabla roller, är sitt eget juridiska solsystem där känslor inte hör hemma. Engångsnäsdukarna blir fuktiga bollar i krampaktigt knutna nävar då tårar pressas tillbaka och blinkande ögon vänds mot taket. 

I en paus i förhandlingen säger Daniels mamma:
– Jag har kämpat så mycket för honom, oroat mig mycket för att han ska skada sig själv, ta en överdos eller bråka med fel person. Jag hade kunnat vara gärningsmannens mamma, men är nu offrets. 
– Han tog min son ifrån mig.

Veckan innan förhandlingen har de haft urnsättning. Daniel är begravd på Kvibergs kyrkogård, i närheten av sin pappa. Cecilia Nilsson, Daniels kontaktperson, är både behandlingsassistent och konstnär och har under många år jobbat med kreativ verksamhet inom kriminalvård, rättspsykiatri och på olika boenden för hemlösa. Både vid Gamla och Nya Tillfället har hon coachat hemlösa att måla, många av konstverken pryder väggarna på Nya Tillfället. 
Nu har hon målat en fjäril som ska pryda Daniels gravsten.  

Det är rättegångspaus. I väntrummet utanför sal åtta nickar Cecilia Ljunggren mot den stängda dörren där förhandlingen strax ska starta igen. 
– Daniel fick inte det stöd han behövde. Och han som sitter därinne är också ett offer för samhällets svek och brister, men jag kan inte tycka synd om honom. Han tog min son ifrån mig.

Den åtalade deltar via länk, coronarestriktionerna styr, han sitter i ett rum på häktet. Hans smala händer ligger knäppta i knät, då och då skakar han på benen så att händerna hoppar. Han är mager och gungar fram och tillbaka i stolen. Men den största delen av tiden sitter han alldeles stilla. Han erkänner knivskärningen, »det finns ju på film«, men inte uppsåt. 
Han minns inget, säger han.  

I augusti dömdes han till 16 års fängelse för mord och en misshandel av en jämnårig kvinna, några veckor innan mordet skedde. De rättspsykiatriska undersökningarna visade att han inte är så allvarligt psykiskt sjuk att rättspsykiatrisk vård var aktuellt. 
Efter knivskärningen anmälde Nya Tillfället sig själva till IVO. En direkt bakomliggande orsak till Daniels död var att »det brustit i boendets rutiner kring att säkerställa att de boende inte har tillgång till vapen« och att »målgruppen i hög omfattning är personer med pågående missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa och där antalet boendeplatser är så pass stort kräver det ett tydligt och ständigt arbete med att öka trygghet och säkerhet«. 
Tre veckor innan Daniel mördas säger han till sin mamma:
– Man kan inte bo på Tillfället, du har aldrig ryggen fri, vet aldrig vem som hugger dig.