Faktum granskar Waldorfskolorna

Mitt i den politiska stormen mot friskolor finns en skolkoncern som flugit under radarn. Men bakom Waldorfskolornas snälla fasad upptäcker många föräldrar och elever mobbning, misshandel och sekterism i antroposofernas skolor. Och skolledningar som gör allt för att tysta kritiken mot den religöst färgade Waldorfpedagogiken.

En vårdag för några år sedan kom Ylwa Dybeck gående förbi Martinskolan i Stockholm. Mot henne kom två flickor springande med rufsiga hår och stora gräsfläckar på knäna. Bilden av flickorna fastnade på näthinnan och blev det avgörande steget mot att välja en Waldorfskola.
– Barn leker ju inte längre, säger hon när vi pratar om hennes val några år senare.  

Att hela människan - med ”tanke, känsla och vilja” - ska gå i skolan är en av Waldorfs deviser och det är lätt att förföras både av skolornas yttre och deras budskap. Waldorfrörelsen marknadsför sig som en skola där man ser det unika i varje barn. En skola där kunskapen tar vägen till hjärnan genom sagor, hantverk och rörelse. Där barnen får utveckla sina konstnärliga och musikaliska sidor, äta närodlat, vegetariskt och ekologiskt. Lokalerna är byggda i naturmaterial med vinklar och vrår i ljusa pastellfärger. Ofta omgärdas skolorna av vacker natur och på skolgårdarna får klätterträden växa i fred.

Det finns i dag ett fyrtiotal Waldorfskolor i Sverige och tillströmningen av nya elever är stor, antalet skolor har fördubblats sedan början av nittiotalet. Allt det som är synliga värden på Waldorfskolorna har blivit ”inne” hos en surdegskramande, miljömedveten medelklass i storstäderna. Flest Waldorfskolor finns i Stockholmsområdet och i Järna där den antroposofiska, ”andevetenskapliga”, rörelsen har sitt centrum.

Men en del av de föräldrar som väljer Waldorf för sina barn blir djupt besvikna och tar sina barn ur skolorna efter bara några år. Faktum har gjort stickprover i klasser på sju Waldorfskolor i olika delar av landet och sett att i genomsnitt över hälften av eleverna i de klasser vi kontrollerat slutar innan de når sjuan. Nätet flödar dessutom över med kritiska diskussioner om Waldorf på olika forum där före detta elever och föräldrar berättar om sina negativa upplevelser, men i tidningar och teve är det mycket tyst. Det ligger ett skimmer av snällism över hela Waldorfrörelsen och antroposofin som gör att den är svår att kritiskt granska, vilket kulturjournalisten Martin Aagård nyligen påpekade i en krönika i Aftonbladet. Men att det finns något annat under den pastellfärgade ständigt leende ytan har föräldern Ylva Dybeck fått känna in på bara skinnet. Några år efter att hon såg flickorna med de rufsiga håren och gräsfläckarna utanför Martinskolan är hon inte lika positiv.
– För vissa som väljer Waldorf är det en chock att upptäcka vad det är. Man blir tagen på sängen om man inte läser in sig. Det är som ett kall, en hjärntvätt om man så vill. Bakom det starkt vackra finns också alltid något starkt otrevligt.

Antroposofin, som Waldorfskolorna har utvecklats ur, beskrivs av antroposoferna själva som en andlig filosofi och en människosyn snarare än en religion trots att tron på reinkarnation är central. Ylva Dybeck är själv lärare och har även läst religionsvetenskap. Hon säger att antroposoferna inte klassas som en sekt, men att hon upplever att det finns sekteristiska drag på skolan.
– Vissa ord upprepas om och om igen, man för ett konsekvent krig mot datorer och skärmar, barnen ska hållas borta från intryck. Man umgås inom skolan hela tiden och om du tar med dig någon utifrån blir det tyst, personen hör inte dit. Lärare har själva sina barn på skolan och det blir som ett stort släktskap.

Hon beskriver också den starka sammanhållningen som en styrka. Alla känner alla och det finns en värme och omsorg som man inte hittar på andra skolor. Det blir en fördel när det gäller barnuppfostran - alla tycker likadant.
– Men det kan bli farligt om miljön blir dysfunktionell. När alla tycker likadant måste man vara extremt stark om man ska våga kritisera.

2012 gjorde hon en anmälan till Skolinspektionen angående hennes son, som har en diagnos och som inte fick den hjälp han behövde. Hon gjorde den öppet eftersom hon tänkte att det inte leder någon vart om man gör det i smyg. I anmälan skrev hon bland annat:
”Gråtande klassföreståndare, våld, skrik och gråt i klassrummet. […] Stödlärare som pratar om andra barns diagnoser, bryter sekretess och baktalar andra kollegor. Stödläraren har även i tidigare fall jobbat metodiskt med att få elever och familjer att lämna skolan.”

Tiden efter anmälan var inte rolig, berättar Ylva.
– Lärarna tystnade när jag kom nära, det var starka mobbingtendenser och mina barn drabbades.  

Ylva Dybeck är inte ensam om de här upplevelserna på en Waldorfskola. En förälder, som haft sina barn i Martinaskolan i Göteborg, beskriver det som att skolan har en kärntrupp av trogna föräldrar som tar på sig rollen att tala de kritiska tillrätta. Hon fick ta emot telefonsamtal och mejl där hon kallades lögnare. Det slutade med att hon kände sig utfrusen och valde att ta sina barn ur skolan.
Två andra föräldrar vi intervjuat från Waldorfskolor i två olika delar av landet har oberoende av varandra berättat hur de blivit anmälda till socialtjänsten av skolan när de i det ena fallet kritiserat skolan och i det andra fallet tagit barnet ur skolan. Anmälningarna har lagts ned, men har ändå inneburit stora obehag för familjerna.
En pappa vi intervjuat från Martinaskolan i Göteborg berättar att de blev ombedda att inte prata om att deras dotter skulle sluta i klassen och flickan själv fick inte heller berätta för sina klasskamrater att hon skulle lämna dem. Ylva Dybeck har liknade erfarenheter av Martinskolan i Stockholm.
– När ett barn slutar på skolan så är det borta. Inga barn som bytt skola hälsar på, bara om de gått till en annan Waldorfskola. Och som förälder blir man utesluten ur gemenskapen.

De största problemen som kommit fram i anmälningar och intervjuer handlar just om Waldorfskolornas bristande öppenhet och kritikkänslighet, som några av föräldrarna anser lutar åt sekterism. I en anmälan från 2013 till Skolinspektionen angående Örebro Waldorfskola skriver anmälaren: ”Skolan bedrivs som en sekt, så länge man tycker och gör som de är man inget hot”.

Djurgårdens Waldorfskola anmäldes 2010 av en förälder som skrev:
”Lärare uppmanar barn att slå tillbaka. Skolan har skapat sina egna lagar. Brist på insyn. Mobbade och slagna barn får ingen hjälp. De sopar problem under mattan samt saknar psykologisk kompetens. Styrelsen är jävig eftersom det är föräldrar till elever. Föräldrar anklagas för ryktesspridning av rektor.”

Ett uttryck som förekommer i många anmälningar och intervjuer är ”sopa under mattan”. Föräldrar upplever att Waldorfskolorna har ett märkligt sätt att förhålla sig till allt från obehagliga händelser i omvärlden till problem på den egna skolan – som mobbning, bråk och stökiga klasser.
Pappan som haft sin dotter på Martinaskolan i Göteborg säger att dottern ofta berättade om olika saker som hänt i skolan, men när de frågade lärarna hade det aldrig hänt något – även om det handlade om en elev som kastat bänkar och saker omkring sig.
– Det var mycket hysch hysch, allt tystades ner. Inget som händer på alla andra skolor händer på Waldorf. Inga bråk, ingen slår sig, ingenting, säger han.

En mamma på samma skola berättar att rektorn på ett -första informationsmöte hade sagt att ”på den här skolan finns ingen mobbning”.
– Jag tänkte, de sopar under mattan, döljer problem. När man säger så skuldbelägger man dem som blir utsatta, deras upplevelse ogiltigförklaras. Det finns ingen möjlighet att komma tillrätta med problem om de låtsas som de inte existerar, säger hon.

Hos Skolinspektionen hittar vi en mejlkonversation mellan rektorn och föräldrarna från Josefinaskolan i Stockholm från 2010. Den visar hur oviljan att erkänna problem kan ta sig uttryck i en situation som skulle kunna uppstå på vilken skola som helst. Av mejlen till rektorn framgår tydligt att föräldrarna i en klass är oroade, varje onsdag när barnen har en vikarie är det så kaotiskt i klassen att flera barn uttryckt att de inte vill gå till skolan. Dottern till anmälaren kommer alltid hem med huvudvärk på onsdagarna. Rektorn svarar i ett mejl:
”Det är tråkigt att din dotter har sådana problem med -huvudvärk. Du har inte funderat på att ta kontakt med skolsköterskan för att få en utredning gjord? Jag var på besök i 4:an i går och pratade med eleverna och frågade hur de mådde. Alla som var där sade att de trivdes bra och att det är en varm och fin stämning i klassen. Ingen klagade på huvudvärk.”

En förälder som haft sina barn i Uppsala Waldorfskola i många år berättar om hur det var när tioåriga Engla mördades av Anders Eklund. Trots att det pratades om vad som hänt överallt i samhället, fick man inte prata om detta på skolan. Föräldrar som haft sina barn på Martinaskolan i Göteborg berättar oberoende av varandra att skolan mörkat olika incidenter på gångvägen till skolan. En spårvagnsolycka vid närmaste hållplatsen fick man inte heller prata om.
– De vill skydda barnen från den hårda verkligheten, säger en av de intervjuade föräldrarna.

En del föräldrar upplever också att skolorna överskrider gränsen för vad en skola ska lägga sig i. Det kan handla om allt från att begränsa tv- och datoranvändning till att eleverna ska undvika smink, svarta kläder, utmanande klädsel, eller tröjor med tryck och kommersiella budskap. Bland anmälningarna till Skolinspektionen från 2012 hittar vi en informationsskrift från Sophiaskolan på Österlen. I skriften som vänder sig till föräldrarna rekommenderas de att ”begränsa barnets TV-tittande och annan medieanvändning” och föräldrar tipsas att läsa boken Den förstelnade blicken om tevetittandets inverkan på människan.
Ylva Dybeck har trots allt valt att ha sina barn kvar på Martinskolan. Anledningen är att hon vet att det även på de kommunala skolorna finns allvarliga brister i bemötandet av barn med särskilda behov.
– Jag är pedagog själv och har jobbat i den kommunala skolan. Det är som att välja mellan pest och kolera.

Hon tror dessutom att det kan vara en fördel för barn med särskilda behov att Waldorf har ett större fokus på praktiska ämnen och hantverk och inte bara på teoretisk kunskap.
– I en vanlig skola hade min son varit den tuffa och hårda killen. Här är han killen som är bäst på träslöjd.

I brist på bättre alternativ har hon därför valt att ta striden, hon har lusläst allt hon kommit över om antroposofin och bestämt sig för att försöka förändra inifrån. De andra intervjuade föräldrarna ovan har alla valt att lämna skolorna. En av föräldrarna berättar hur det kändes på första mötet på nya skolan, även det en friskola:
– Kritik från Skolverkets senaste tillsyn togs upp, vilka punkter det var och vad de skulle göra åt det. Jag kommer ihåg att jag tänkte vilken galet stor skillnad mot allt hysch hysch. Det är ju så här man gör när man behöver förändra något.

Uppsala Waldorfskola sticker ut i vår granskning med 18 anmälningar till Skolinspektionen på bara fem år. Flera av dem som anmält skolan av olika anledningar uppger att de vill vara anonyma av rädsla för repressalier. I olika bloggar på nätet berättar dessutom föräldrar och elever om missförhållanden. Den värsta perioden verkar ha varit 2010 och 2011, men enligt de föräldrar vi talat med har problemen fortsatt.

Vi bestämde oss för att sätta oss på tåget för att träffa en person som jobbat på Uppsala Waldorfskola i flera år. Personen vill vara anonym, men vi kan kalla henne för Jessica. Vi kan inte i detalj berätta om det hon upplevt eftersom hon då kan identifieras.
Jessica hör inte till dem som anmält skolan, men hon är mycket kritisk. I dag är hon långt ifrån den nästan euforiska känsla hon hade när hon började på skolan för några år sedan.
– Inställningen på skolan till barnet var att “hela världen står öppen för dig”. Jag tyckte det var fin stämning och kände wow! Man får sticka ut, man får vara den man är.

Hon berättar lyriskt om hur skolan gränsar till ett -naturskyddsområde med gröna mjuka kullar som hon cyklade igenom på morgonen. Där kunde man se de första vårblommorna, lyssna på fåglar och plocka svamp, en bäck ringlade genom landskapet.
Men ganska snart upptäckte hon att allt inte var som det skulle. Det fanns ingen rektor på skolan och det var ständiga konflikter mellan olika personer i ledningen. De tog hjälp av en psykolog och försökte utreda på alla möjliga sätt. Efter det tillsattes en rektor, men det blev inte bättre. Då blev det i stället konflikter mellan styrelsen och rektorn.
– Så fort det var klagomål gick rektorn i försvarsposition. Hon visade aldrig någon professionalitet eller styrka, försökte försvara allt. Sa att hon måste lita på sina lärare. Till slut flyttade flera föräldrar sina barn ur skolan.

Grundproblemet anser Jessica var att de flesta lärarna inte förstod hur man skulle handskas med stökiga barn.
– Busiga barn kan slå dig, de kan såra dig, men du får som lärare inte slå ett barn, inte tvinga ner ett barn på golvet. Jag har varit med om att lärare har gjort ganska grova saker, men det sopades under mattan.

I ett fall för ett drygt år sedan hade ett barn kastat grus på en lärare. Jessica berättar hur läraren ska ha överfallit barnet och tvingat ner honom på marken. Barnen som var närvarande sa att läraren slog honom. Rektorn försökte förneka det som hänt och skydda läraren trots att det är skolans skyldighet enligt lag att utreda misstänkta kränkningar.  
– Det var alltid fel på barnet, aldrig fel på en pedagog, säger Jessica.

Ironiskt nog bekräftar Waldorfskolornas rektorer föräldrarnas kritik om att de mörklägger problem genom att inte vilja bemöta anklagelserna. När vi kontaktar rektorn på Uppsala Waldorfskola, Lena Olds, avböjer hon en intervju, hon ska snart ha semester och hinner inte. När vi mejlar Jessicas kritik ringer hon, under sin pågående semester, upp tidningens chefredaktör, anklagar oss för förtal och tycker att vi i stället ska beskriva verksamhetens goda sidor. Efter övertalning skickar hon till slut ett skrivet bemötande.
”Jag vill verkligen betona att vi inte har några lärare som misshandlar eller slår elever. Det är ett påstående som jag tycker gränsar mot förtal av de lärare som nu arbetar på skolan. Jag tycker att det är tråkigt att sådana osanningar sprids. Vi har heller aldrig blivit kritiserade av skolinspektionen för detta.”

Problemet är att det inte stämmer. Fyra av anmälningarna mot Uppsala Waldorfskola rör lärare som kränker elever. 2011 fick Skolinspektionen in följande anmälan:
”Nu har det hänt igen att en lärare på Uppsala Waldorfskola har slagit en elev. Det var under en träslöjdslektion som läraren tillrättavisade en elev genom att slå eleven i huvudet. [...] Vi kommer att kontakta BEO (Barn- och elevombudet) eftersom skolan trots upprepade anmälningar fortsätter att slå sina elever.”

Skolan erkänner kränkningen i Skolinspektionens utredning och meddelar att läraren därefter stängdes av från sin tjänst. Skolinspektionen riktade kritik mot skolan för den kränkande behandlingen och kritiserade även skolan för stora brister i sin likabehandlingsplan.

I ett annat ärende från året innan uppges en annan lärare ha slagit en elev i ansiktet och kallat eleven olika nedvärderande skällsord inför klasskamraterna. Av utredningen framgår att de elever som blivit vittnen utsattes för förhörsliknande samtal som dessutom spelades in, vilket eleverna tyckte var obehagligt och uppfattade som polisiärt och kränkande. Läraren som anklagats för kränkningen hade man dock inte något uppföljande samtal med. Skolinspektionen konstaterar att det är olämpligt att spela in elever, speciellt eftersom skolan inte fått vårdnadshavarnas medgivande. När det gäller kränkningen finns olika uppfattningar om hur det gick till och Skolverket, som ju inte har ett brottsutredande uppdrag, har inte kunnat slå fast vad som hänt.

Den senaste anmälan mot Uppsala Waldorfskola, där en lärare påstås ha behandlat en elev illa, är bara några månader gammal. Skolinspektionen konstaterar att kränkningen inte utretts på det sätt som lagen kräver.

Lena Olds, rektor på Uppsala Waldorfskola, hävdar att flera av anmälningarna mot skolan lagts ned, eller att det visat sig att skolan haft rätt. Efter en genomgång av anmälningarna kan vi dock konstatera att Skolinspektionen i bara två fall av 18 kunnat slå fast att skolan agerat korrekt, medan man i sju fall riktat skarp kritik mot Uppsala Waldorf.
Att det skulle ha pågått konflikter i skolans ledning är inte heller det något Lena Olds vill kännas vid:
”Jag träffar styrelsen så gott som varje vecka och kan med bestämdhet uttrycka att vi har ett mycket gott samarbete.”

Martinskolan i Stockholm har avböjt en intervju på grund av att de har en ny rektor som inte känner sig tillräckligt insatt. Martinaskolan i Göteborg säger först ja, sedan nej efter att de fått våra frågorna mejlade, men ångrar sig igen när de inser att reportaget kommer att publiceras i vilket fall som helst. Martinaskolan har även den ny ledning och man erkänner att skolan haft vissa problem tidigare. Att man mörkat händelser och instruerat föräldrar och barn att inte tala om att de ska sluta är inget de vill kännas vid. Detta trots att tre föräldrar oberoende av varandra vittnat om en kultur där problem och obehagliga händelser sopas under mattan. Att det finns fall där det skurit sig mellan föräldrar och skola är de dock medvetna om.
– Det finns fall där vi önskar att det hade sett annorlunda ut, säger Maria Erling, som jobbat på skolan i många år och som under förra året var tillförordnad rektor.

I dag beskriver den nya rektorn, Kari Marstrander Bové, skolan som öppen och menar att de tar tag i problem som uppstår.

Britta Drakenberg, ordförande för Waldorfskolornas samarbetsförbund, Waldorffederationen, låter sig till slut intervjuas efter flera veckor av påstötningar. Kritiken från de föräldrar vi talat med bemöter hon med samma svar. Antingen säger hon att det handlar om ”enskilda problem på enskilda skolor”, trots att vi påtalar att det är återkommande problem som vi fångat upp från både anmälningar och intervjuer, eller att det är “gammal kritik” från tiden när skolorna inte hade någon skolledning.
– Efter 2011 finns det ett tydligt ansvar, alla skolor måste ha rektorer enligt skollagen, förut var det platta organisationer och mycket hamnade mellan stolarna.

Trots att Waldorfskolorna numera tillsatt rektorer har antalet anmälningar bara minskat marginellt efter att den nya skollagen infördes 2011. Anledningen är enligt Britta Drakenberg att förändringarna inte har fått fullt genomslag. Om vi skulle genomföra samma granskning om några år skulle vi få helt andra resultat, menar hon.
Hon tror att den allvarliga kritiken från många föräldrar har att göra med att man har gjort ett aktivt val när man väljer en Waldorfskola. Man har inte bara valt den närmaste skolan.
– Då blir besvikelsen också större när det inte fungerar.

Samtidigt har den ursprungliga, mer antroposofiska föräldragruppen, tunnats ut och många som väljer Waldorf har barn med särskilda behov och hoppas att den nya skolan ska vara lösningen på allt.  

Finns det ett behov av större öppenhet?
– Vi är väldigt öppna nu, det är stor skillnad jämfört med bara två år tillbaka. Vi ska inte vara oss själva nog, vi ska inte vara isolerade, vi ska självklart följa lagar och regler.

Hon säger att hon är medveten om att skolorna har en sektstämpel.
– Det är väl sådant vi försöker tvätta bort, det ska inte vara någon sekt, man ska kunna ta emot kritik.

Andarna sitter i skolans väggar

Waldorfskolorna kallar sig själva idéburna skolor och hävdar att de inte är religiösa. Men kritiker menar att de är mer religiösa än till exempel muslimska och kristna skolor eftersom antroposofin genomsyrar hela pedagogiken.

Kulturhuset Järna, januari 2013. Det är lärarmöte och ungefär hälften av landets Waldorflärare är samlade. Ämnet för konferensen är spiritualitet och Waldorfpedagogik. En av föreläsarna, Doris Winter, inbjuden från USA, beskriver en situation där ett barn är lite allmänt tonårsstörigt. I egenskap av lärare ska Winter därför hålla i ett samtal med en av föräldrarna. Doris Winter tror sig veta att problemet har att göra med barnets inkarnation, alltså återfödelsen från ett tidigare liv, men det kan hon inte säga, trots att det är deras ”entire daily business” som hon uttrycker det. Föräldern är nämligen inte mogen för det.
Ylva Dybeck som har sina barn i Martinskolan i Stockholm berättar att hon varit föräldern på andra sidan bordet i just den här typen av situationer.
– Pedagoger tystnar under utvecklingssamtal, det syns att de har en tanke som de inte kan förklara. Så länge man själv inte bjuder in till diskussion blir det tyst. Om man bjuder in till diskussion så kommer det antroposofiska, men de är restriktiva med vad de säger.

I flera anmälningar och intervjuer återkommer att skulden läggs på barnet när saker går snett. Ylva Dybeck tror att det har att göra med den antroposofiska tron.
– Det är aldrig gruppens fel, det är individens fel, det är precis som Jehovas vittnen. Pedagogerna har en hög status, de är som ofelbara gudar och barnen sväljer det med hull och hår.

Kari Marstrander Bové, rektor på Martinaskolan i Göteborg, menar däremot att tron på reinkarnation ger en mer -optimistisk syn på barn.
– Kan det bidra till att respekten för barnets jag och personlighet ökar ser jag det som något positivt. Det får däremot aldrig begränsa, säger hon.

För 30 år sedan gick främst barn till antroposofer på Waldorfskolorna. Så ser det inte ut i dag.
– De flesta föräldrarna är inte intresserade av det andliga. De vet inte ens varför Waldorfdockorna ser ut som de gör, varför de inte har något ansikte, säger en förälder från Uppsala Waldorfskola.

På vissa skolor erbjuds föräldrarna fortfarande att studera antroposofi, på andra skolor hålls tron inom kollegiet. Gemensamt för de flesta föräldrar vi har pratat med är att de tycker att skolorna inte har varit öppna och tydliga med vad antroposofi är och hur det påverkar synen på barnen och barnens utveckling.
En förälder som haft sina barn på Martinaskolan i Göteborg säger att hon visste att Waldorf hade en antroposofisk grund, men trodde att skolorna hade sekulariserats – det var också den bild skolan gav när hon skrev in sina barn. Därför blev hon helt tagen på sängen när hennes barn kom hem och berättade att lärare sagt att saker de fått göra i skolan skulle vara bra för dem i ett annat liv.

En förälder från Uppsala Waldorfskola berättar att hon och andra föräldrar utan framgång försökte få svar på var skolan hämtade sina påståenden och varför pedagogiken såg ut som den gjorde, till exempel varför barnen lär sig läsa mycket senare än på andra skolor.
– Det som stör mig är att ”vanliga människor” inte förstår vad det handlar om och om man frågar kan de inte ge några svar.

Det ledde enligt den intervjuade föräldern till att många blev arga och undrande.
– Bristen på öppenhet är obegriplig för mig. Jag tror Waldorfskolan har allt att vinna på att vara tydlig med vad den står för, sedan ”take it or leave it” så får föräldrar välja.

Efter att Faktum har gjort en djupdykning i Waldorfrörelsen under ett par månaders tid framträder bilden av en närmast schizofren skolrörelse. Man vill utåt sett frikoppla den antroposofiska tron från pedagogiken, men i interna dokument, som till exempel dokumentationen från lärarmötena, blir det tydligt att de två är så tätt sammanflätade att det är omöjligt att skilja dem åt. 

Britta Drakenberg, ordförande på Waldorffederationen, vill inte svara på några frågor om hur tron på reinkarnation påverkar förhållningssättet till barnen och hänvisar oss vidare till Leif Tjärnstig, programansvarig för ämneslärarutbildningen på Waldorflärarhögskolan i Stockholm. Han svarar att läraren inte har det absoluta tolkningsföreträdet och att det är en förhandlingsfråga i mötet med eleven.
– Men ingen kan garantera att det läraren gör är rätt och bra och det har säkert hänt att tron på reinkarnation tagits till intäkt för tokiga saker.

Har du några exempel på när det har gått fel?
– När jag kom in i rörelsen på åttiotalet i gröna vågens kölvatten, tyckte en del att de här eleverna inte behöver skolan, de kan klara sig bra ändå, de kan redan allt. Det blev väldiga diskussioner om det. Vadå kan allt?

Numera är skiljelinjerna klara, menar han.
– I lärarrummen pratas det i dag nationella prov snarare än reinkarnation.

Han tar avstånd från Doris Winters uttalande om att föräldern inte är mogen för samtal om reinkarnationen.
– Säger man så nedvärderar man föräldern och den man har framför sig.

Bo Dahlin är professor emeritus i pedagogik på Karlstad Universitet, han är den enda forskare i Sverige som studerat rörelsens skolor. Han är  sympatiskt inställd till antroposofin och förespråkar en större öppenhet i Waldorfskolorna.

Varför tror du att föräldrar upplever skolorna som slutna?
– Man känner en osäkerhet och har svårt att stå för det man tror på offentligt. Men klimatet har ändrats lite, det är inte så ”skämmigt” längre, det finns en större öppenhet, en större andlighet i samhället. Samtidigt har fientligheten och antipropaganda mot all form av andlighet vuxit. Det finns en polarisering just nu.

Hur påverkar tron på reinkarnation hur man löser problem?
– Jag har inga erfarenheter av det själv, men det kan leda till att lärare hänvisar till karma och ödet och att det då leder till passivitet, att man inte gör något åt problemet och det är ju inte bra och inte meningen. Agerar man så är det ett missförstånd.