Bo Didriksson

Bo Didriksson 63 år // Faktumförsäljare #1224 // Säljer utanför Speakers Corner på Storgatan i Växjö

För åtta år sedan skaffade jag en hund, en Doueg de Bordeaux. Hon hette Laika och var alltid med på min försäljningsplats. I somras dog hon i mina armar, hjärtat bara stannade. Laika betydde allt för mig. På P4 Kronoberg berättade de om vad som hade hänt och då var det snälla människor som samlade in 20 000 kronor till mig för att köpa en ny valp. Samma ras som Laika. Vi hämtade Bonzo på Marstrand när han var tolv veckor. Det var kärlek vid första ögonkastet. I dag är han sex månader och väger 30 kilo. Jag har fått en ny livskamrat!

Men det är inte bara fördelar ... det har blåst upp lite på Facebook. Jag har blivit smygfilmad när jag leker med Bonzo och så skriver de att jag misshandlar min valp. Men vi leker bara. Han är stor och gillar att bitas och busa. Jag blir orolig för att de ska komma från Länsstyrelsen och säga att jag misskött Bonzo. Alla vet att jag skötte min hund innan och det gör jag nu med. 

Mina föräldrar skilde sig när jag liten och jag hamnade på pojkhem. Jag rymde hela tiden, och levde på franskbröd och jordnötter. Sen gick åren. Länge var jag bostadslös och levde ett liv vid sidan om. Men de senaste 15–20 åren har jag klarat mig bättre. I dag har jag en lägenhet i Lammhult som jag hyr i andrahand av kommunen. Det är en tvåa, ett ombyggt skyddsrum. 

När jag skaffade Laika och började sälja tidningen hände det något. Att sälja Faktum blev social träning för mig, precis som för min hundvalp. Nu känner jag mig inte utanför som jag gjorde förr. Jag har många vänner, inte vänner som jag tar en kaffe med, men som ger ett vänligt leende och säger hej och klappar min hund. Jag vill tacka alla Faktumläsare, både nya och gamla, från hela mitt hjärta. Jag lever på existensminimum, men får in lite extra genom att sälja tidningen. Så vi klarar oss ganska bra. Nu har jag också fått kontakt med min dotter för första gången på många år. Jag träffade henne i Borås för en tid sedan. Det var jätteroligt, jag har ett barnbarn. 

När jag såg min dotter kände jag igen henne och hon sa: »Jag vet inte vad jag ska säga« och jag svarade: »Du behöver inte säga något.« Hon har ju haft en ny styvfarsa sedan hon var liten. Hon lever sitt liv, men vi har i alla fall fått kontakt igen.  

Jag har aldrig riktigt varit bofast någonstans, men nu är jag det här i Växjö. Jag har det bra. Det är inte så fett och så, men jag klarar mig och är lycklig med det liv jag lever.«