Elena Ciobutario

40 år, försäljarnummer 2387, säljer Faktum vid City Gross och Ica, i Landskrona

Hemma i Rumänien har jag grannar som varit i Sverige, de sa att det fanns en möjlighet att tjäna pengar genom att tigga. Men det var inte som jag trodde, det var tufft. Det svåraste var att sova ute och inte kunna tvätta mig och mina kläder. Så jag ville inte tigga längre, jag ville jobba, och började då sälja Faktum. Nu tjänar jag dessutom mer pengar.

Som nioåring började jag att arbeta. Innan det fick jag gå i skolan, men för att göra det behövde jag kläder och pengar till skolmaten. Vi hade till slut inte råd, så jag fick sluta efter andra klass. Jag började jobba inom jordbruk med familjen och bar grönsaker, det var tungt. Jag var bara ett barn. Vi behövde låna pengar för att köpa mat, så vi var i ständig skuld. Ibland fick vi inte ens lön för arbetet. Därför började jag sälja strumpor istället. Det gjorde jag i 15 år. Då kunde vi i alla fall köpa mat.  
Jag har varit i Sverige i sju år, tre av dem har jag sålt Faktum. Ingen i min familj är här, men jag sover på samma ställe som en grupp från min by. Utan dem hade jag behövt åka hem igen. Jag skulle inte kunna vara här helt ensam, det är för farligt. 
Jag brukar stanna två månader i Sverige och sedan åka hem till Rumänien i en månad. Hemma har jag mina två sjuka föräldrar, mamma har diabetes och pappa har problem med hjärtat. Han har en pension på 1 000 kronor i månaden. Jag är ensambarn och försörjer dem, det finns ingen annan som kan hjälpa mina föräldrar. 

När jag var 17 år fick jag min dotter. Jag lämnade hennes pappa när jag var 19 år. Han slog mig och drack, så jag tog min dotter och stack. Det är svårt att vara ensam mamma, jag har kämpat själv och inte velat gifta mig igen. När jag bett om pengar från pappan har han sagt nej. Han har aldrig hjälpt till med försörjningen. Min mamma har hjälpt oss mycket med allt, så min dotter säger ”mamma” både till mig och sin mormor. 
I dag har min dotter två egna döttrar. En som är tre år och en som är nio månader. Därför åker jag hem så ofta, jag saknar dem. De är mitt liv. Jag är glad över att få vara mormor. Vi brukar prata över telefon med kamera. Senast frågade de om jag kommer hem till påsk, men jag har inte sparat pengar nog, så jag kan inte. Jag måste ha tålamod, sälja bra och spara, men ibland blir det ändå inte som man drömmer om.  
Det är svårt att drömma, men jag har en dröm. Det är att få bygga ett hus i Rumänien för hela familjen. 

Jag tackar Gud för att min dotter inte har samma liv som jag. Hon har det bättre. Hennes man jobbar som taxichaufför och hon är hemma. De bor med hans familj, som också är mina grannar. Vi hjälper varandra, jag kan ta hand om barnen och laga mat. Det känns bra och de är glada för det.”