Florin Chirita

Florin Chirita. 39 år, försäljarnummer #2366. säljer Faktum utanför Coop i Lomma.

”Min yngsta son behöver vård och mediciner, det kostar mycket pengar. Trots att han är sju år pratar han nästan ingenting och är hyperaktiv. Alla pengar jag tjänar går till min familj, framför allt till min lilla pojke. Det är svårt att prata om honom, det gör så ont i mitt hjärta.
Vi bor i ett hus med utedass, utan rinnande vatten. Det får vi hämta i en hink från en brunn en bit ifrån.
Pengarna jag tjänar räcker inte till att renovera, bara till det allra nödvändigaste, mat och vård till vår son.

När jag var hemma i Rumänien i somras och skulle växla in mina svenska pengar upptäckte banken att jag hade en falsk 500-kronors sedel, jag har ingen aning om var den kommer ifrån, eller från vem. Polisen sa att det inte kommer att hända något med mig, men nu har jag fått brev från domstolen och vet inte vad som kommer att ske. Det finns inga pengar till att betala en advokat. Jag vill stanna i Sverige fram till jul, men jag kanske måste åka tillbaka tidigare om det händer något med familjen eller om jag åtalas.
Då förlorar familjen mycket pengar eftersom jag missar de bästa försäljningsmånaderna. Nu har priserna stigit även i Rumänien, vissa saker har till och med blivit dyrare än i Sverige. Ett exempel är olja. Liksom resorna till Sverige och hem.
Jag började sälja tidningen för tre år sedan. Då tiggde jag, men såg då andra som sålde Faktum. Det är mycket bättre än att tigga.

Jag och min fru blev ett par tack vare min bror. Hans fru kände till min fru och det var så vi träffades. Nu har vi varit gifta i 18 år. Det är svårt att vara hemifrån men jag har inget val. När jag jobbade på byggen i Rumänien var lönen så låg att vi inte kunde leva på den. Min fru är fullt upptagen med att ta hand om vår yngsta son, hon har inget avlönat jobb. Om jag är kär i henne? Haha – ja, annars hade hon aldrig gift sig med mig!

Sverige är bra. Jag tycker om hur människor beter sig mot varandra här. Men det är tufft att bo utomhus. Vi är några som delar tält men polisen river ned det gång på gång. Det är inte lagligt att bo som vi bor. Men att köpa en bil att bo i är omöjligt, vi kan inte betala parkeringsavgifterna kontant, då måste man ju ha ett betalkort eller en smarttelefon. Helst skulle jag vilja hyra ett rum, eller dela ett hus med andra. Det skulle vi klara av.
Det är tufft nu men livet går vidare. Man måste kämpa och tro på att allt blir bättre.”