Iulian Catana

Jag vill egentligen inte berätta, inte minnas min barndom. Man måste framåt, inte leva i historien. När jag var sju år rymde jag hemifrån och började leva på gatan. Båda mina föräldrar var alkoholister. För att få ihop pengar till mat hjälpte jag äldre att bära sitt bagage på stationen, tvättade bilarnas vindrutor vid stoppljus och sålde tidningar. För att klara av att leva så var jag tvungen att aldrig tänka på morgondagen, bara på att överleva just för stunden.
Jag kunde blivit alkoholist som mina föräldrar, jag kunde valt att använda droger eller att bli kriminell. Men jag gjorde inte det.

När jag var 19 år fick jag jobb på en restaurang i ett vindistrikt. Där träffade jag min fru som var 16 eller 17 år då. Hon jobbade med att plocka vindruvor. I dag har vi tre barn tillsammans och hade egentligen inte tänkt att skaffa fler. Nu är hon gravid med tvillingar som ska födas i februari. Det var inte riktigt meningen, men har Gud valt att ge mig fler barn så kan jag inte välja bort dem. Vi är redan åtta personer i en liten tvåa i Kortedala som vi hyr svart, nu försöker vi hitta något annat större, men det är inte lätt. Jag har dessutom blivit av med mitt bankkonto eftersom jag inte svarade på brev från banken. När man bor svart kan man inte ha sitt namn på dörren och breven gick till en annan adress. Här i Sverige är det svårt att inte ha ett bankkonto, många affärer accepterar inte kontanter längre.

Varannan dag säljer jag Faktum utanför Ica Kvantum i Lerum och varannan dag är jag på Willys i Stenungsund. Det är bra att sälja på Willys nu när det börjat bli kallt eftersom jag får stå inne där. Förutom att sälja Faktum jobbar jag som snickare här och där hos privatpersoner. Jag söker hela tiden efter mer jobb, jag kan göra vad som helst, men jag aktar mig för maffian. Innan vi flyttade till Sverige jobbade jag i byggbranschen i Tyskland i tre månader utan att få lön, chefen kom med bortförklaring efter bortförklaring. Samma sak hände i Nice i Frankrike. När jag lämnade bygget i Tyskland lockade jag med mig flera andra som också var utnyttjade och blev därför förföljd av maffian som drev byggbolaget. Jag tvingades sova på stationen en månad innan jag fick ihop pengar till att resa hem.

Om man inte har föräldrar som kan stötta en i allt blir livet svårt. Jag föddes med ingenting. Mycket har varit mörkt i mitt liv, mitt första barn dog, min bror dog och båda mina föräldrar är döda. Många nära försvann inom loppet av några år. Men man måste gå vidare, vara glad över att man ändå vaknar varje morgon. Nu tänker jag inte på mig själv längre, utan på mina barns framtid. De går i skola och förskola alla tre. Min dröm är att köpa ett hus här i Sverige som rymmer hela min stora familj.”