Sandica Scarlat

Sandica Scarlat. 54 år, säljer Faktum i Kävlinge, Skåne

”Jag har bott i Sverige i tio år, tillsammans med min man och några släktingar. Under vintern sover vi i kyrkan i Lund, men annars bor vi i tält djupt inne i skogen. Där har vi harar och rådjur som husdjur. Jag brukar mata rådjuren med majs. Hade jag haft ett eget hem hade jag velat ha allt från fåglar, kor och grisar till hundar och katter. Jag växte upp på landet med massa djur så det är naturligt för mig att ha dem omkring mig. Utan djur känns det tomt. Om jag kunde prata bra svenska skulle jag gärna jobba på en gård med hästar, eller andra djur. Jag är också bra på trädgård och kan hjälpa till med odlingar.

Ibland får polisen i Lund klagomål från någon som sett oss i skogen och då måste vi flytta på oss. Men annars är poliserna i Lund väldigt snälla.

Det är ett år sedan jag var i Rumänien. Jag är hellre här i Sverige, är kär i landet och tacksam för alla människor som respekterar mig och ser mig. Jag är utbildad undersköterska och jobbade som det i åtta år i Rumänien, men tjänade bara 200 euro i månaden. Min familj är medelklassfamilj men jag har kommit hit för att det ändå inte räcker. Jag tjänar bättre genom att sälja Faktum i Kävlinge eller tigga i gallerian. Min man säljer också Faktum, spelar dragspel på gatan och jobbar inom bygg.

Min dröm är att få ett jobb och en lägenhet i Sverige så att jag kan ha min familj hos mig. Nu håller vi bara kontakt via telefonen. Mina söner är 4, 18, 20 och 24 år och bor med mina föräldrar i Rumänien. Jag tänker på dem mycket.

Jag har rest runt i nästan hela Sverige, med bil. Varit i Stockholm, Sundsvall, Sollefteå, Luleå, Piteå, Skellefteå, Överkalix, Gävle, Kiruna och Haparanda. I Haparanda var det minus 40 grader och en människa, Johanna med guldhjärtat, kom fram till oss och sa att det var farligt att vara ute om natten för att det blir så kallt. Hon checkade in oss på ett hotell där vi fick stanna i en månad. Jag kommer aldrig att glömma Johanna från Haparanda. Jag tackar henne ännu. Det finns så mycket att berätta, i varje stad har jag träffat människor som hjälpt oss. Jag vill tacka dem alla.

Min favoritstad är Sundsvall, för där hände en rolig grej. Vi åkte till ett hotell vid en skidbacke och jag ville komma till toppen för att jämföra med backarna vi har i Rumänien. När jag var däruppe halkade jag och rullade ned som en boll bland alla människor som swishade förbi på sina skidor. Tack och lov var jag bra klädd och bröt inga ben.”