Suzanne

Suzanne, 67 år, Säljer vid Ica Kvantum i västra Frölunda.

”Jag började sälja Faktum i Göteborg efter ett tips från min vän Janne, men då låg kontoret på Stampgatan. Jag och Janne kände varandra via Röseredsgruppen där vi båda jobbade med att tömma lägenheter, klippa gräs och annat. Vi fick 60 kronor om dagen som lades på hög och på fredagen hade vi 300 kronor att handla mat för. Det var kalas! Sen tog de bort ersättningen, men alla stannade kvar för att det gav så mycket glädje.
Innan den här tiden i mitt liv arbetade jag som städerska i många år, fram till 2001.

En kväll förändrades allt. Jag hade varit på femkamp med jobbet på Liseberg och gick sedan till Citykrogen med några kollegor. När jag promenerade hem tvärnitade en bil och jag drogs in. Det var vakten på Citykrogen. Han körde mig till sin lägenhet på Hisingen och våldtog mig i åtta timmar. Jag registrerade allt därinne och minns fortfarande bilens reg-nummer. Efteråt sa han att han skulle döda mig om jag berättade för någon. Och det var där jag började rasa.
På jobbet kände de inte igen mig. Jag städade hos Sjöpolisen då och till slut brast det för mig. Detta var fyra månader efter våldtäkten. Jag hade inte vågat berätta för någon, men nu gjorde jag en anmälan. Jag mindes ju allt, men det fanns inga riktiga bevis så de kunde inte ta honom.

En nyårsafton när jag städade sa en kollega att de hade tagit honom för en annan våldtäkt. Han fick fem år. Jag är fortfarande rädd att han ska söka upp mig.
Jag blev sjukskriven, gick hos psykolog i några år, började med amfetamin … kunde inte betala hyran, blev av med lägenheten. Spiralen gick nedför. Jag blev hemlös.

Jag hade en jättebra uppväxt. Men jag var aldrig i skolan. Killarna tog min tid. När jag slutade nian hade jag bara ettor i betyg. Jag fick jobb på en barnekipering i Kortedala och var också på H&M en tid.
1980 fick jag en dotter, 1984 en son och en sladdis 1991. Jag har ingen kontakt med den yngsta och den äldsta. De tog avstånd i och med knarkandet. Och min mellersta son har en muskelsjukdom.

Drogerna finns inte längre i min värld, men alkoholen kommer och går i perioder. Två gånger i veckan blåser jag på Nordhemskliniken. En alkoholist är en alkoholist, så det är bara min egen vilja som gäller. Jag har funderat på att gå i tolvstegsprogrammet.

Sedan två år har jag ett förstahandskontrakt som jag fick via Bostad först. De är underbara! Det är fint hemma hos mig. Jag har inte släppt in en käft där, förutom min katt Benzo. Honom fick jag på behandlingshemmet i Mullsjö.

Jag gör egna tavlor, så kallad pouring med akrylfärger. Man blandar färgerna i en mugg och sedan släpper man ut dem på en vit canvas. På mornarna, ibland, gympar jag med Sofia på SVT 1. Jag får möblera om mina 38 kvadrat för att få plats att göra rörelserna.
Jag mår jättebra i dag och är så stolt över mig själv. Jag är ändå 67 år och har klarat av så mycket som har hänt mig.”