Thomas Jakobsson

»Att sitta och skriva här i Palmhuset, det är paradiset och himmelriket på en gång. Det är som självterapi. Jag skriver en barnbok nu och ett kapitel i boken utspelar sig här. Jag skriver på en roman också. Den handlar om sju personer som gjort dåligt i sina liv. Sju elaka typer, kort sagt, med olika saker på sina samveten. En av dem är på väg till Thailand. Men planet störtar i centrala Göteborg där de andra befinner sig. Allihop omkommer. Hos pappa Goran, en omskrivning av Gud, får de en chans till. De skickas tillbaka till livet för att göra om och göra rätt. Så den heter det: Gör om och gör rätt. En av personerna i romanen, han som dricker mycket, det är jag. Jag har fler idéer i huvudet så det gäller bara att få ur sig dem. De finns där, i min knasiga hjärna.

Det var när min mellangrabb var 1,5 år och skulle få ett syskon som namnet Maxus kom upp. Vad ska bäbisen heta, frågade jag. Han tittade på mig och sa ›Mmmmaxus‹. Och när barnen var små och inte ville borsta tänderna skapade jag sagan om Maxus. Sen stod de på kö för att borsta tänderna. Jag har lagrat berättelserna i hårddisken härinne i skallen och nu har jag skrivit böckerna om Maxus, Bisse och Lill-Fia, baserade på mina barn. De är 27, 29 och 24 år i dag och bor i Stockholm. Där vill inte jag bo. Men vi har bra kontakt.

Böckerna har jag gett ut själv så jag tjänar inga pengar på dem. Jag har inte kontaktat något förlag för jag har svårt för att sälja mig själv. Men att göra det jag mår bra av är min ledstjärna.

Jag lider av ångest, ibland panikångest, och har självmedicinerat i många år med alkohol. Det är en jobbig period nu, men att skriva hjälper. De som köper Faktum av mig får en dikt och en kram på köpet. Om de vill ha. Så ser mitt liv ut. Jag är hemlös, men inte hopplös. Där har du rubriken.«