Sarah Britz: Skamligt tyst om ojämlikheten

Den 2 augusti 2018 skapade regeringen en jämlikhetskommission. Den fick i uppdrag att skriva en utredning som döptes till »En gemensam angelägenhet«.
Den blev jättetjock, hela 1 149 sidor.
Dess ordförande, Per Molander, skrev i sitt betänkande att uppdraget var brett, man skulle granska olika områden inom politiken som både direkt och indirekt kunde påverka den ekonomiska ojämlikheten.
»Syftet har varit att skapa en bred diskussion om dessa frågor«.
Sedan blev det tyst.

Kanske beror det på tidpunkten, för när statsrådet Magdalena Andersson tog emot luntan var det i början av augusti. Ovetande om hösten så andades vi ut lite från pandemins skräckvälde och började planera för en någotsånär normal vardag. Vid den tidpunkten var även majoriteten av de etablerade ledarskribenterna på semester.
För sommarvikarierna och redaktörerna runt om i landet låg en statlig utredning långt ned på prioriteringslistan trots att den journalistiska ledstjärnan »allmänintresse« faktiskt är brännhet.
Oberoende av med vilka ideologiska glasögon man läser utredningen så är den en pulshöjare. Det är en skam att de flesta opinionsbildare inte tagit på sig några glasögon alls.  

Utredningen slår fast att Sverige är ojämlikt. Att vi i de nordiska länderna har klarat oss relativt bra tack vare vår unika kompromiss mellan löntagare och marknad, men att det nu finns stora »utmaningar« som politikerna hittills inte sett som så allvarliga.
En smårolig passus är »avsaknaden av politiska beslut också är beslut som får konsekvenser«. Det vill säga: skiter man i att ta tag i en fråga så innebär det inte att den försvinner – det riskerar att bli värre.
Ojämlikhet är farligt och väldigt dyrt.

Ett litet axplock:

• Stora kvalitetsskillnader i utbildningsväsendet mellan skolor och mellan olika kommuner.
• En stor bostadsbrist som är ett allvarligt samhällsproblem och leder till social utsatthet.
• En integration som går för långsamt. Vi har tio år på oss att få in den arbetsföra delen av befolkningen i jobb, sedan är det för sent, då blir det istället statliga utgifter i form av olika bidrag.
• En försvagad tillit som på sikt är farlig för demokratin.  
• En ojämlikhet mellan inkomst och kapital. Alltså de som tjänar pengar på att jobba ökar inte sin inkomst i samma takt som de som tjänar pengar på pengar de redan har.
• En ojämn fördelning av inkomster. En växande klyfta mellan fattiga och rika som skadar samhället.

Man skriver att »makthavare inom svensk politik och näringsliv har under lång tid underskattat problemens dignitet – framför allt vad gäller integrationen där man litat till de etablerade politiska lösningarna«.
Kanske är det pandemin, funderar författarna över, som överskuggar allt och gör att dessa viktiga samhällsfrågor inte debatteras.
Jag tänker: det blir troligtvis värre efter pandemin.

Grupper som hade det svårt att ta sig in på arbetsmarknaden före pandemin får det ännu svårare. Det blir en hårdare konkurrens om de jobb som finns.

Sveriges Stadsmissioner rapporterar redan, i årets Fattigdomsrapport, om att de möter unga som mist jobbet och nu inte har råd med mat och hyra. Blickar vi mot det stora landet i väster så beräknar man där att hemlösheten kommer att öka med 45 procent. I USA var en halv miljon människor hemlösa under 2019 och de beräknas bli flera hundra tusen fler.
I en Svenska Dagbladet-intervju med Johanna Möllerström, professor i nationalekonomi vid George Mason University i USA, pekar hon och flera ekonomer på stora orosmoln i landets ekonomi och trycker på en faktor: den underliggande växande ekonomiska ojämlikheten.
»Det är dem med de lägsta inkomsterna som drabbas mest – bland annat för att arbetslösheten ökat mest.«

Fattigdom är dyrt. Det finns ett vetenskaplig belagt samband mellan fattigdom och socialt utanförskap, drogmissbruk och hemlöshet. Barn som växer upp i hemlöshet riskerar att få uppleva den även som vuxna.

Här tycker utredarna att man ska göra något radikalt. De vill att Sverige ska testa och utvärdera obligatorisk förskola för alla barn från tre års ålder. Särskilda insatser ska göras för barn som inte har svenska som första språk. En jämlik start för alla barn leder till ett jämlikare samhälle.
Jag ljög tidigare – för kring detta förslag blev det faktiskt diskussion.
Det var få opinionsbildare som direkt hurrade högt åt förslaget.

Hemlösheten och bostadsbristen då? Jo, här konstaterar utredningen bland annat att det inte finns tillräckliga incitament, vare sig för kommunala bostadsföretag eller privata aktörer, att bygga nya bostäder. De föreslår att staten måste ta ett större finansiellt och eventuellt också verksamhetsmässigt ansvar.
Och fortsätter:

• Den som har råd att köpa sin bostad kan inte bo billigare än den som hyr.
• Vinster från allmännyttiga bolag ska användas till sociala förebyggande insatser som förbättrar boendemiljön och minskar segregationen.
• Utred hur ett socialt boende ska kunna utformas, alltså ett boende med låg hyra för människor som inte har råd att betala dyra hyror i nyproduktion, så kallade strukturellt hemlösa.

Man ställer också frågan: kan ett statligt ägt fastighetsbolag ta ansvar för produktion i de fall då varken kommunala eller privata fastighetsägare är intresserade?
Boverket och Socialstyrelsen bör få i uppdrag att tillsammans med kommuner utvärdera modeller för hemlösa barnfamiljer. Vad gäller bostadsbidragen menar man att bidragen har »genom otillräcklig uppräkning förlorat sin roll som bostadspolitiskt instrument och bör höjas«.

På knastrig byråkratiska konstateras att:
»Motiven för ökad jämlikhet i nuläget väger tyngre än det motsatta. Jämlikheten har fått stå tillbaka under lång tid för andra politiska mål. Men den snabba förändringen som ägt rum i Sverige och omvärlden motiverar en omprövning«.

Hörde någon detta? Detta är en mikroskopisk del av vad som är värt att diskutera, debattera, samtala, besluta om – men framför allt belysa. Vi kan inte låta pandemin ta allt utrymme.

Det finns ett liv efter den.

Frågan är hur vi vill att det ska se ut.