Serietecknaren Agnes Jakobsson om olycka och Lars Norén: ”Olyckan kommer när jag saknar riktning”

Hon kände ”nej”, men ändrade sig och sa ”ja” till erbjudandet att tolka Lars Noréns pjäs Olycka. Sedan dog Lars Norén. Och Agnes Jakobsson tvingades till ännu ett beslut om detta olyckliga verk. 

När och hur väcktes ditt serieintresse? 
– När jag var tonåring. Mina storasystrar hade serier i sina bokhyllor och där stod jag och bläddrade. Jag fastnade för en bok av Charles Burns, Black Hole. Innan dess hade jag mest läst Kalle Anka och Min Häst så det var en stor upplevelse att förstå att serier kunde vara som riktiga böcker. Det var då det startade. Jag gick till Seriebiblioteket på Kulturhuset och lånade en massa. Senare började jag rita egna. 

Hur reagerade du när du fick frågan om att tolka ett verk? 
– Instinktivt kände jag ”nej”. Jag har tyckt att när textförfattare skriver för en seriebok förstår de inte riktigt vad tecknaren behöver. En textroman innehåller jättemycket visuell information som är överflödig för en serie. Men när jag fick reda på att det handlade om att tolka en Norén-pjäs kände jag ändå ”ja”. För det är precis vad du behöver som serietecknare: dialog. Då blir det mitt jobb att fylla det visuella. 

Hur startade samskapandet med Lars Norén? 
– Lars valde ut ett par pjäser som jag fick välja mellan och vi landade i Olycka. Men när Lars dog mitt under arbetet fick jag och min förläggare fundera över om vi fortfarande ville ge ut boken. Vi beslutade oss för att ändå göra det eftersom Lars hade godkänt mina skisser. 

Vad fick du för feedback av honom? 
– Han gav tummen upp direkt och var tydlig med att jag hade konstnärlig frihet. Han sa: Manuset ligger i dina händer.

Hur har det varit att tolka en annans verk? 
– Svårare än jag hade tänkt mig, men lärorikt. Det var jätteutmanande just för att det är en så hemsk berättelse med många subtila detaljer som ska förmedlas på rätt sätt. När man gör serier brukar man byta miljö och få figurerna att röra på sig för att hålla det visuellt intressant. Här är det ett slags kammarspel då de mestadels vistas i ett rum så jag fick jag lägga extra mycket tid på ansiktsuttrycken och på att zooma in och ut. Innan Lars dog funderade jag på om jag skulle ta bort något eller ändra, men jag kände sedan att jag ville låta det vara precis som han skrivit det. Det enda jag ändrade var en replik om att kvinnan skulle ha varit hos en frisör. Jag lät henne klippa sitt eget hår för att ge henne kontroll över sig själv och sin kvinnlighet. 

Hur nära ligger berättelsen dig?
– Långt ifrån, den är inget jag skulle skriva på egen hand. Samtidigt kan jag känna igen mig i mycket för den är allmänmänsklig och skildrar mänskliga relationer. Kommunikationen är central och det finns grejer mellan kvinnan och mannen som jag kan känna igen från mina relationer. Även om min tillvaro inte varit så hemsk som i boken kan det ändå vara samma dynamik. 

Som vad? 
– Kvinnan är irriterad på mannen för att han inte lever upp till hennes förväntningar, vilket liknar ett tema jag berättat om tidigare i Psycho Girl. 

Vad gör dig olycklig? 
– Det är svårt att säga, men kanske när livet inte går som jag önskar. Olyckan kommer nog när jag saknar riktning eller känner mig ensam. 

Hur hanterar du den känslan? 
– Jag försöker ta mig upp på morgonen och göra något, prata med någon. Jag har varit i situationer där jag legat i sängen dygnet runt och mått skitdåligt. Men jag har lärt mig att det inte funkar att ligga kvar. 

Hur ser du på att olycka kan gå i arv?
– Boken Olycka handlar mycket om det sociala arvet. Människorna som skildras gör hemska saker, men jag upplever inte att ondskan kommer inifrån utan de har hamnat i olyckliga sammanhang i livet. Det är samhället som är det olyckliga, och som sårar dem. Och det går i arv. Man förstår att mamman till kvinnan i boken försökte bli fri från sitt missbruk, för hon hade med sin dotter på AA-möten. Och jag tror att kvinnan i boken försöker bryta arvet … men hon blev gruppvåldtagen när hon var barn, och gravid när hon var 14 år. Eventuellt efter våldtäkten. Det är inget hon har ärvt, utan en situation hon har hamnat i för att hon levt ett utsatt liv. Drabbats av otur eller olycka. 

Har du ärvt några olyckor?
– Nej, jag har haft en väldigt glad uppväxt och mina föräldrar har varit jättebra föräldrar. Jag har inte drabbats på det sättet. 

Avslutningsvis, har du något olyckligt kulturtips? 
– Jag är ett stort Stanley Kubrick-fan. Det är verkligen olycklig stämning i hans filmer. Men till skillnad från Lars Norén där det finns en värme i människorna är Stanley Kubrick-karaktärerna iskalla. Det känns inte som att det finns någon godhet i dem. Så jag tipsar om allt av honom.