Linda Hambäck: »Kärnfamilj känns lite omodernt«

Hur kan det vara att växa upp på barnhem och vem får egentligen lov att vara förälder? Regissören Linda Hambäck lyfter de tankeväckande frågorna i den animerade familjefilmen »Apstjärnan«.

Redan 2005 kom Frida Nilssons bok Apstjärnan, som nu blir animerad film. Varför just denna?
– Jag blev rekommenderad boken och föll för historien som är både rapp och rolig. Den är å ena sidan en klassisk barnhemshistoria, å andra sidan något helt annat. Som adopterad identifierar jag mig starkt med de frågor berättelsen väcker om vad som är en familj. Fantasin kring vem ens familj skulle kunna vara, som barnhemsbarnen i Apstjärnan funderar kring. 

Barnhemsmiljön i »Apstjärnan« känns positiv. Är det en viktig bild?
– Ola Larsson som designat världen höll på i ett halvår för att hitta miljön. Hans stil är lite skev och vind och det gillar jag, det ger lite svärta men ändå sken av färg. Detta är inget dåligt ställe att vara på. Gerd (föreståndaren) är dedikerad och bor där med barnen och Giovanni (fastighetsskötaren), bidrar också till känslan av ett hem. Många tänker att barnhem är hemska platser men för barnen som är där är det ändå en väg ut ur något annat svårt. Det är deras plats och den kan vara väldigt kärleksfull. I den här filmen är inte barnhemmet i sig ett problem, det är frågor kring vem som får lov att bilda familj som står i fokus.

Jag associerar till Pippi-böckerna, som också speglar ett normbrytande föräldraskap. På viket sätt är Apstjärnan en modernare historia?
– Det som är viktigt för mig i Apstjärnan är att Jonna (huvudpersonen) är precis som hon är. Att hon inte är en stereotyp som bär upp ett ideal. Hon är åtta år och har ännu ingen agenda, hon är bara nyfiken på vem som kan tänkas bli hennes förälder. Den miljö vi målar upp är nog annars ganska tidlös, utan markörer, möjligen med undantag för en mobiltelefon. Vi har nog utgått från det vi själva tycker om. Jag gillar sekelskifteshusen, stadshusbilderna, antikvariatet och att Jonnas fostermamma är en gorilla som säljer grejer på skroten. 

Hur långt har vi kommit i Sverige i vårt synsätt på familjen?
– På ett sätt långt, vi lever vi ändå väldigt jämställt, delar i stor utsträckning föräldraledighet, skiljer oss och lever alltmer i nätverksfamiljer och bonusfamiljer. Men i andra länder lever man mer med hela stora tjocka släkten och det har vi något att lära av tycker jag, med våra åsidosatta äldre i ett individsamhälle på gott och ont.

Du skrev redan 2007 boken »Familjepack«, om styvmammor, platspappor och bonusbarn. Nu finns tv-serien »Bonusfamiljen«. Pratar vi fortfarande för lite om det här ämnet?
– Samhället går alltid framåt, det ligger i sakens natur, så klara blir vi väl aldrig med förändring. Det uppstår nya problem att lösa och prata om. Vi är människor och ju fler vi är som ska leva tillsammans desto svårare är det. Vi känner olika saker, har olika positioner i gruppen och det blir mer logistik, mer krångel, ju fler som ska samarbeta. Till skillnad från en arbetsplats där olika positioner tydligare kommer med vissa mandat så har alla i en familj lika stor rätt att tycka och vara, så det är inte konstigt att det blir mer känslor och nya problem att lösa.

Vill vi också gärna vältra oss i bekymren? 
– Ja, så kan det också vara. Det finns mycket föreställningar om svårigheter i olika familjekonstellationer som jag tror att många söker bekräftelse på. Jag har till exempel själv inte haft jätteproblem med att vara adopterad, men märker att andra gärna vill se det så. »Har du inte sökt efter dina biologiska föräldrar« kan de fråga och när jag svarar att jag inte har känt behov av det kan det vara helt obegripligt. De tror att jag ljuger för mig själv, att det är en svårighet som måste bearbetas. Men det finns många svårigheter här i livet. Allt som är avvikande kan vara ett problem, men allt ifrågasätts inte. Normen förskjuts i alla fall hela tiden, tack och lov. Det är väl ingen som tänker på »skilsmässobarn« längre och att ha homosexuella föräldrar är förhoppningsvis inte heller ett stigma.  

Så vad tror du – är kärnfamiljen ett dött begrepp om 50 år?
– Ja, faktiskt. Att definiera en familj som »kärnfamilj« känns lite omodernt redan i dag. Till exempel har flera politiker som tidigare stått upp för det begreppet nu skilt sig. Jag tror att vi om 50 år bara pratar om »familjen«.