Malin Edgren om corona: »Jag vill ­berätta, bearbeta och ­bevara«

Hon är civilekonomen som skriver böcker i staden där solen alltid skiner. Den lyser inte så starkt på kulturen just nu, men corona i Karlstad blir i alla fall inte ett oskrivet blad. Det ska Malin Edgren se till.

Malin Edgren kommer direkt från ett möte på Stadsmissionen i Karlstad. En del av hennes arbete med det pågående bokprojektet Hundra röster om Corona där en promille av alla människor i Karlstad berättar om sina upplevelser i denna tid då det mesta stoppas. Inte minst kulturen.

Berätta om dagens möte!
– Jag har hittat tre viktiga och starka röster till mitt projekt. En anställd, en volontär, och en besökare på Stadsmissionen. Jättefina samtal! Alltså, dessa hundra röster som jag samlar in kunde lätt vara tio tusen – men det gäller ju att hitta en paketering som funkar också.

Vilka röster kommer med?
– Utöver dem som skickat in manus har jag aktivt sökt upp och talat med människor i utanförskap i Karlstad. Jag anser att de kan bidra med ett perspektiv som är lika viktigt som alla andras, som jag vill ska få ta plats när vi tecknar bilden av situationen i dag. Många människor upplever begränsningar i den påtvingade självisoleringen, men om man redan finns i utanförskap – hur upplever man då den här tiden?

Så vad säger Karlstadborna om corona?
– Det som slagit mig mest hittills är att människor står sin egen situation närmast, särskilt de som är priviligierade. Överlag är viljan att berätta väldigt stark och det finns ett tydligt uttalat hopp om något bättre när allt det här är över.

Varför gör du det här?
– Syftet med initiativet är att berätta om, bearbeta och bevara, en period som jag tror kommer att påverka oss för en lång framtid. Jag tror dessutom att behovet av att berätta är större än någonsin. Det vittnar också intresset för att medverka till projektet om. Dock inte från kommunen som inte velat stötta det ekonomiskt. Det gör mig besviken, men stoppar mig inte.

Varifrån kommer din egen skrivlust?
– Jag har alltid haft en stark inre drivkraft att uttrycka mig. Jag tycker att jag har någonting att säga och jag har en önskan att delta och påverka det offentliga samtalet. Det här är inget plötsligt uppvaknande, utan jag har alltid tyckt om att prata och skriva. Kanske framförallt för mig själv.

Ditt samhällsengagemang – vad bottnar det i?
– Jag är färgad av både arv och miljö. Jag är uppvuxen på 1970-talet med föräldrar som var politiskt medvetna, jag drivs av att jag fullständigt avskyr orättvisor och vill att alla ska kunna få känna hopp. Att alla ska få bidra efter sin förmåga. Själv har jag förmågan att påverka med skrivande så då tänker jag att det är det jag ska göra.

»Hundra röster om Corona« är ett projekt där du får andra att skriva. Gillar du att arbetsleda?
– Ja, haha, det gör jag nog. Tanken med att låta de medverkande skriva själva är att få deras unika röster. Men jag erbjuder mig att skriva åt dem som önskar det. Det här projektet är mer som ett jobb som jag ger mig själv för att jag ser ett behov. Det går hand i hand med mitt samhällsengagemang.

Du jobbar mycket med läsfrämjande projekt också. Varför då?
– I Värmland finns en oproportionerligt stor utbredd psykisk ohälsa, särskilt bland män, och jag är helt övertygad om att läsfrämjande insatser kan ha stora positiva effekter på det själsliga välbefinnandet. Jag önskar att de som bestämmer här skulle se den kopplingen.

Så vad behövs?
– Det kommer många stora författare härifrån men här saknas ett litteraturhus. En stor satsning på kulturen saknas också ur demokrati – och folkhälsosynpunkt.

Om du fick i uppgift att ta fram en ny slogan och symbol för Karlstad – vad skulle det bli?
– Det är ju Lasse Sandberg, pappan till Spöket Laban och Anna och Långa Farbrorn, som skapat solen och jag är väldigt förtjust i den. Så den vill jag behålla. Med en formulering som etablerade Karlstad som kulturstad hade den förstås lyst ännu starkare. För att åstadkomma det krävs dock mer än en fin slogan.