Forskaren Tomas Jungert om åskådareffekten: »Ångest triggar ett agerande«
Text Malin Clausson Foto Ulrika Oredsson
Dagligen kommer tusentals skolelever i kontakt med mobbning. Omgivningens reaktioner har stor betydelse, men vad är det som avgör om andra ingriper? Ångest, enligt en grupp Lundaforskare som gjort två studier i ämnet.
Tomas Jungert, docent i psykologi, får i uppgift att förklara närmare:
Ni har tittat närmare på den så kallade åskådareffekten och har sett att ångest kan påverka – åt två håll. Hur då?
– Den första studien vi gjort visar på skillnaden på in-grupp och ut-grupp. Det vill säga om det är någon du känner väl som blir mobbad, eller inte. Tillhör den mobbade din egen grupp bidrar din ångest till att du vill hjälpa. Men den som känner ångest kan också göra mycket för att slippa känna den. Så om den som utsätts för mobbning är någon du inte känner, så reagerar du mer som den som är rädd för spindlar eller hundar: gör allt för att slippa ta ansvar. Det är en form av yttre motivation. I båda fallen handlar det om att minska den egna ångesten.
Kan detta förenklas att kallas forskning i grupptryck?
– Man skulle kunna säga att grupptryck har effekter för åskådareffekten, så det finns kopplingar där. Utifrån min fördjupning, som handlar om yttre och inre motivation och drivkraft, kan en form av grupptryck kännas igen. Många drivs till exempel av att inte vilja göra bort sig. Men grupptryck är ett väldigt subtilt begrepp, det handlar mer om önskan att framstå som bra och duktig, att man är känslig för vad andra ska tycka. Ångest är en mycket starkare drivkraft.
Finns empati med i leken också?
– Det tror jag. Vi hade inte med empati i den här studien, och har inte ställt dessa faktorer emot varandra, och empati leder väl inte alltid till handling, men visst hade det varit intressant att jämföra vad som är viktigast. Åskådareffekten handlar ju främst om rädsla, medan empati är medkänsla.
Men det är väl också svårare att stoppa huvudet i sanden om ens kompis blir mobbad? Man ska kunna se den kompisen i ögonen sedan …
– Sannolikt. Det är troligt att om man går i samma klass, och ska göra det i flera år, så läggs det till den här inre motivationen och ångesten, att man gärna vill intala sig att man har gjort något. En yttre motivation att handla rätt. Andra studier jag har deltagit i har ju på samma sätt visat att människan har en väldigt god förmåga att hitta bortförklaringar till varför man agerat eller inte agerat. Bortförklaringar som »det var inte jag som startade«, »det var bara en lek«, och så vidare. Alla dessa känslor är dessutom starkare vid traditionell mobbning, än vid nätmobbning. Det är lättare att gömma sig bakom en skärm, så ångesten är lägre vid cybermobbning. Men intressant nog är också motivationen att hjälpa till starkare, antagligen av samma skäl. Det är lättare att stå för en åsikt, ta ställning, på nätet.
Er forskning kretsar kring skolan, barn och unga. Men är inte beteendet överförbart på vuxna människor och samhället i stort?
– Jo, det är i alla fall min åsikt, att kunskapen kan tillämpas i många olika sammanhang. Till exempel vid våld på öppen gata, arbetsplatsmobbning, diskriminering och kränkningar av olika slag. Jag kan mycket väl tänka mig flera situationer där ångest och motivation att agera går hand i hand.
Du förespråkar evidensbaserade anti-mobbings-strategier i Sverige. Skulle den kunna gälla också utanför skolans värld?
– Det är svårare för mig att uttala mig om. En sådan strategi är nog lättare att formulera internt på en arbetsplats, att det kan finnas vissa förhållningsregler. När det gäller vuxna tänker man ändå att de ska kunna ta ett eget ansvar och uppföra sig. Det är nog svårt att lägga ett program för det. Men i skolor är det lättare att få barnen att agera när de ser mobbning om de vet att de förväntas göra det. Där tror jag tror att det skulle vara bra med ett vetenskapligt evidensbaserat program för antimobbing. Samtidigt är varje skola unik, med en unik kultur, barn med olika erfarenheter, så jag talar inte om ett identiskt program. Mer ett grundläggande program som kan hjälpa människor att bli pro-sociala. Ju fler som stöttar, desto mindre mobbning förekommer, det vet vi. Men man får också fråga sig hur höga krav kan man ställa på barn. Kanske handlar detta mer om att med kunskap hjälpa dem och underlätta för dem.
Fotnot: Forskningen i Lund baseras på två studier, en på 16-åringar på fyra olika svenska skolor och en på 11-14-åringar i Turkiet, där en av Lundaforskarna bor.