Ärkebiskopen Antje Jackelén är heligt förbannad

Hon twittrar och poddar. Kräver och protesterar. Och tar strid för det hon tror på. Ärkebiskop Antje Jackelén tycker det är roligt att vara biskop. Trots att hon ibland måste bli heligt förbannad.

Högmässan lockar man ur huse denna söndag. Redan på centralstationen märks det att något stort ska hända. Prästkragarna är i majoritet på perrongen. Som i procession vandrar de, stora sällskap av glada men strikt klädda kyrkobesökare, genom Uppsala centrum till stadens stolthet: domkyrkan.

En biskopsvigning sker inte varje helg. Det kan gå flera år emellan varven. Vi har bara 13 biskopar och en ärkebiskop. Med detta sagt; stämningen är hög i domkyrkan långt innan mässan drar igång. Prakten dessutom slående. Biskopar från hela Sverige, från Finland, Norge, Danmark, Wales, Estland, Island, England, Tanzania, alla i otroligt färgstarka, guldglittriga kåpor och mitror.

Församlingen i övrigt är klädd i folkdräkter, långklänningar, kalasklänningar, finskor och finkostymer. Som om det vore ett kungligt bröllop på gång. Och där kommer också kungaparet. Pressfotograferna instrueras om att inte smattra på för mycket när det är tyst under ceremonin. Kungen blir tydligen irriterad, och som ett brev på posten riskerar då ett uttryck av missnöje från Hovet dimpa ner.
Det vill ärkebiskopens pressansvariga gärna undvika.

Andreas Holmberg vigs till biskop för Stockholms stift och hela han är ett enda stort leende, liksom ärkebiskop Antje Jackelén. Hon skrattar och ler mot pressläktaren varje gång hon passerar under högmässans många ritualer. Det är kors och tvärs, kan man grovt sammanfatta det, och för den oinvigde ett fascinerande skådespel. Kyrkans liturgi känns mer än någonsin som en separat företeelse. Trots att dörren är öppen för alla. Trots att domkyrkan är smockfull. Härinne finns ett »vi« och därute ett »dom«.
– Vad krävs då för att ren och klar förkunnelse av evangeliet i ord och handling faktiskt ska höras, också utanför kyrkväggarna?

Antje Jackelén ställer själv frågan, i sitt tal till Andreas Holmberg.

När Antje Jackelén är fyra år gammal ligger hon på sjukhus i fyra veckor. Då, 1960, är inte föräldrar där med sina barn och Antje känner sig väldigt utlämnad. De vuxna berättade inte heller vad som skulle hända med henne. Vid ett tillfälle körs den lilla Antje, utan förklaring, iväg i sjukhussängen, ner i en kulvert. Längst ner i sjukhusets undergångar är det någon i personalen som ganska opedagogiskt kläcker ur sig: »Och nu är det bilar som kör ovanför oss!«
– Jag blev så vansinnigt rädd! Jag kände mig övergiven, minns jag, även om mamma och pappa naturligtvis kom och hälsade på mig under tiden.

Hon vet inte om det har präglat henne, säger hon, »jag kom ju igenom det«. Men det är ändå detta hon berättar när hon ombeds nämna någon omvälvande händelse under uppväxten. När Antje tillfrisknat från den inflammation i hjärtat hon drabbats av, hade mandlarna opererats bort och hon behövde lära sig att gå igen.
– Säkert hade man behandlat den diagnosen på ett helt annat sätt i dag.

Antje Jackelén är uppvuxen i Västtyskland. Tron var stark i familjen, den fanns där som en självklarhet. Aftonbönen bads och Antje fick tidigt lära känna de stora berättelserna i Bibeln. Tolv år ung konfirmerades hon och något klickade till i flickan.
I dag ser hon tillbaka på det som »världar som öppnade sig« utan att framtiden på något sätt var utstakad.
– Det är ingen i min familj som har varit präst och när jag började studera var det inte heller klart att det var präst jag skulle bli. Men teologi intresserade mig för att det spänner över så mycket: historia, litteratur, språk, etik, filosofi, psykologi, pedagogik och sociologi – allt ryms där.

Stipendier förde henne som ung vuxen till Sverige, och här blev hon kvar. 1980 prästvigdes hon och 2006 valdes Antje Jackelén till biskop i Lunds stift. Som ärkebiskop har hon i dag ett omfattande uppdrag och ett rymligt »kontor«. Uppsala domkyrka är en stor-slagen plats.

Klockringningen inleder och därpå följer Psalm 16 och ingångsprocession. Kungaparet sätter sig, placerade i händelsernas centrum, och sedan händer det grejer. De inledande orden av ärkebiskopen följs av bön om förlåtelse, förlåtelseord, tackbön, körsång, kristusrop, lovsång, dagens bön, gammaltestamentlig läsning, körsång, epistelläsning, psalmsång, evangelium, hallelujarop, kungörelsen – och vigningstal.

»Kära Andreas«, säger Antje Jackelén och håller sedan ett långt och personligt tal till Andreas Holmberg där hon välkomnar honom in i biskopskollegiet. Hon säger att han kommer att möta både möjligheter och svårigheter. Att han kommer att ha roligt som biskop, men också behöva bli riktigt arg någon gång emellanåt.
»… till exempel när samhällsföreträdare osynliggör det arbete kyrkan gör, yttrar sig nedlåtande över trossamfunden eller oaktsamt sprider sådant som står i strid med forskningen.«
– Vi måste vara en arg kyrka, upprepar Antje Jackelén, när vi träffas en knapp vecka senare på Bokmässan i Göteborg.

Många trådar är i dag avklippta mellan kyrkan, civilsamhället och staten. Å ena sidan har kyrkan höga krav ställda på sig, å andra sidan inte de resurser som krävs för att ta hand om allt som förväntas.
– Rätt ofta får vi inom kyrkan höra att vi är usla på att tala om vad vi håller på med. Men om alla som dagligen sysslar med kyrkliga aktiviteter upphörde med det de gör, då skulle det märkas, säger Antje Jackelén och radar upp hur det skulle se ut: inga öppna kyrkor, inga gudstjänster, inga ljuständningar, begravningar, dop, vigslar, inga ungdomsgrupper, körer, ingen öppen barnverksamhet, inga språkcaféer, inga hembesök, ingen kris- och katastrofberedskap, ingen själavård, inga konfirmandgrupper eller pilgrimsvandringar.
– Om alla visste det skulle ingen gå ur kyrkan, var det en som sa till mig en gång, och så kanske det är?

Det var ändå rätt att skilja kyrkan från staten, menar ärkebiskopen.
– De ska inte ligga under samma täcke. Men det är bra om det finns ett partnerskap, säger Antje Jackelén som inte tycker att vårt samhälle är så sekulariserat som det ofta påstås. 
– Skrapar man på ytan så agerar vi faktiskt ganska fromt. Andlighet och tro är inte bara ord och predikan, det är också hur vi agerar. Vi hjälper människor som lever i utsatthet, vi värnar om barnen, och vi lever faktiskt väldigt kristet. Så den där sekulariseringen, den tror jag inte på, säger hon och ler.

Hon gör det ofta. Och hon övar på det. Tycker att det är en viktig sak, att få en annan människa att känna sig sedd på ett fint sätt. Det betyder något i ett modernt samhälle där vi är bättre på att »övervaka människor än att se varandra med den blick som bekräftar medmänsklighet.«
– Jag märker det själv. När jag bestämmer mig för att se människor, så händer någonting. De ler tillbaka och hälsar. En del känner väl igen mig, men det spelar ändå roll vilken utstrålning jag själv har och hur jag svarar på en annan människas blick.

Hon får mycket övning. Ärkebiskop är något man är, inte något man »jobbar som«.
– Men även jag behöver återhämtning, det går inte att köra 24/7, om jag ska kunna göra ett bra jobb. Jag måste lägga in timmar i schemat då jag gör ingenting.

En bra dag börjar i regel med en kort morgonbön, 20 minuter på motionscykeln och en lugn frukost med morgontidningen. En dålig start är när ärkebiskopen tagit fel på tiden och måste stressa, blir försenad. Då kan hon bli irriterad, lite otålig.
Men generellt har Antje Jackelén nära till skratt. Det är ju som sagt roligt att vara biskop.

När hon formellt och strikt ceremoniellt viger Andreas Holmberg till biskop, genom att sätta på honom den praktfulla mitran som hör till biskopsdräkten, skrattar hon följdriktigt hjärtligt där de står med världens kameror riktade mot sig.
– Ja, det blev lite lustigt, säger Antje Jackelén, vid påminnelsen om händelsen.
– Han sträckte fram huvudet, lite för mycket nedåt, så det blev svårt att sätta på mitran. Så jag sa till honom: Upp med huvudet – du ska vara frimodig! Och då började vi skratta.

Som @BiskopAntje gör hon sin egen frimodighet synlig på Twitter. Där har hon haft ett konto länge nu. På Facebook kan man följa ärkebiskopens åtaganden och i podden »Prata till punkt med ärkebiskopen« samtalar Antje Jackelén med personer som Jonas Gardell, Karin Bojs, Soran Ismail, Carolina Klüft, Carl Bildt och Sara Danius om saker som krig, fred, förlåtelse och försoning, om Bob Dylan, språkglädje och att vara den första kvinnan på en anrik position.

Hon syns också ofta i intervjuer.
Ibland är det lätt och självklart att välja vad hon ska delta i, det gäller bara att hitta en tid. Ibland behöver kollegiet runt ärkebiskopen veta mer innan beslut kan tas. Det finns en noggrann planering bakom allt, man rycker inte åt sig ärkebiskopen för ett par halvdagar med kort varsel.
– I regel kommer vi fram till det gemensamt, men ibland vill vi olika. Säger jag emot så brukar de foga sig, säger Antje Jackelén, med en glimt i ögat. 

Ett hårt tryck till trots finns stor kapacitet att ge utrymme och engagemang åt det hon känner är hennes uppgift. Ibland innebär det att ta strid offentligt. För jämställdhet, till exempel, som när Akademien var i kris hösten 2018.
– Att de var i kris moraliserade jag inte över, men arrogansen som visades upp då, att man körde på som att det inte fanns några problem, det kände jag att jag var tvungen att markera mot.

Att hon uteblev från högtidssammankomsten i december det året väckte oerhört mycket reaktioner.
– Helt okända människor stoppade mig på gatan, och nästan alla var positiva: »vad bra att du sa ifrån«, »vad bra att kyrkan visade ryggrad«. Så vaddå snacka om sekulariserat samhälle? Det hade stor betydelse att jag som ärkebiskop sa ifrån.

Klimatkrisen är ett annat exempel. Antje Jackelén likställer den med en ledarskapskris. En existentiell kris. Att vi är arga, besvikna, rädda och oroliga är därför naturligt och prat om synd och skam är relevant även i dessa tider.
»When leaders act like kids, kids become leaders.« I sitt tal till Andreas Holmberg citerar ärkebiskopen klimataktivisten Greta Thunberg, som hon i en intervju i tidningen Expressen denna höst kallat »profetisk«. Ledarna sviker, lärjungarna brister. Antje Jackelén ser klara paralleller med Bibelns berättelser. Sådana var lärjungarna, sådana är vi. Fulla av motsägelser. Vi sviker vår nästa, skapelsen och oss själva. Jämlika vill vi vara, ändå slåss vi ständigt om vem som är störst.

Det kan således kännas hopplöst ibland, även för en ärkebiskop.
– Jag har inte facit i hand och får precis som du leva med en viss osäkerhet. Det är viktigt att ärligt kunna säga till mig själv hur jag känner. Det behöver inte betyda att jag kommer att känna så imorgon. Precis som livet i sig är hoppet både skört och oerhört segt.

När hoppet bär, är det en stark kraft. Starkare än optimism, som bygger på vad vi redan vet. Hopp innehåller också en vrede över det som inte är bra.
– Att uttrycka hopp är att säga »jag finner mig inte i det här«. Det kan ge mod att våga det som jag kanske inte trodde att jag skulle våga. Hoppet innehåller också ödmjukhet. Jag vet både vad jag kan och vad jag inte kan åstadkomma som enskild.

Att se samband och göra gemensam sak kan vara vägen fram. Så kan till exempel ärkebiskopen själv sätta sitt hopp till barnkonventionen, som blir lag vid årsskiftet.
– Där finns flera artiklar som talar om barns rätt till andlig utveckling. Att barn har rätt till en levnadsstandard så att de kan utvecklas psykiskt, fysiskt, andligt och moraliskt. Man likställer dessa saker. Men det är få familjer i dag där barnen erbjuds detta. Barn ska få välja själva och just andligheten har blivit ett område där vuxna inte ska påverka. Vi problematiserar inte att vi tar med barnen till shoppingcentrat, däremot att vi tar dem till kyrkan, moskén, templet eller synagogan.

Att religionsundervisning i skolan är konfessions-neutral är bra anser Antje Jackelén. Dåligt däremot att normen är att vi »inte tror«.
– Då blir de som tror »de andra«. Men vi har alla andliga behov. Alla har vi en tro, även om det är en tro på att tron inte spelar någon roll. Att vi inte vill se det hindrar unga människor från att brottas med de existentiella frågorna. Där har vi alla ett ansvar. Visst, andlig fostran kan gå snett, men det kan också idrottsträningen, eller konsumtionsbeteendet, eller dataspelandet göra. Allt kan gå snett.

Tillbaka till frågan hon själv ställde under biskopsvigningen i Uppsala. Vad krävs för att evangeliet i ord och handling faktiskt ska höras utanför kyrkan i en tid då allt färre konfirmeras och majoriteten av de som gör det är flickor från medelklass.

Hon berättar att de inom Svenska kyrkan nu arbetar med en plattform för undervisning och lärande för att de unga ska få tillgång till den här kunskapen och föra den vidare. Men det är inte bara de anställda inom kyrkan som behöver prata om detta.
– Det är viktigt att föräldrar och mor- och farföräldrar ser till att barnen vet vad det är att be, att tända ljus i kyrkan. Det ligger i oss människor att bejaka det. Vi ber faktiskt hela dagarna: »Gud så vackert! Gud så härligt!« säger vi ofta. Det är en bön, konstaterar Antje Jackelén, och tillägger:
– Det är oschysst av oss vuxna att göra ryggsäcken så tung för de unga genom att inte förklara det. Vi måste ge dem möjlighet att skrika ut sin lycka men också sin förtvivlan till Gud.
Varför det?
– Om ingen längre vet att det finns något som heter Tio Guds bud, att det är dem som våra värderingar bottnar i, ja då är det risk att de värderingarna snart inte värnas. Det kan komma till en brytningspunkt där det kan verka irrationellt. Därför är det viktigt att hålla det levande varför vi gör som vi gör. Det är viktigt för vår mänsklighet och inte minst för vår demokrati.

I oktober debatterade Antje Jackelén hårt mot Jimmie Åkesson i Aftonbladet efter att SD kritiserat kyrkan för att lägga sig i flyktingpolitiken. I november förrättade hon Sara Danius begravning och krävde att politikerna ska ta större ansvar för klimatkrisen. Den 20 december går hon på Svenska Akademiens högtidssammankomst för att visa sin solidaritet.
– Nu har de verkligen försökt. Min handling ledde inte till en konfrontation och konflikt. Tvärtom, den skapade en bra dialog.

Faktums försäljare ställde några frågor

Faktumförsäljaren Lars fick möta Antje Jackelén under Bokmässan i Göteborg. Det blev ett samtal om huruvida en kyrka för hela världen är en utopi, och om jorden vi ärvt och håller på att fördärva. Klarar människan att rädda jorden? Biskop Antje menar att vi är skyldiga Jesus att försöka. »Personligen tror jag att Jesus är den enda som kan förändra oss«, säger Lars som också gav ärkebiskopen en kram och en bok om katolicismens mörka historia. »Jag är mer än nöjd med vårt möte«, sammanfattar han.

Är kyrkan demokratisk?
– Ja vi har en stark demokratisk uppbyggnad med direkta val.
Finns Gud?
– Ja, självklart. Den större frågan är: hur finns vi?
Har du husdjur?
– Nej, inte just nu. Vi har haft katter och jag drömmer om att ha en hund men det passar inte riktigt in i livet just nu.
OM du skulle ha – får det följa med till himlen?
– Och det beror på vad vi menar med himlen. Jesus har lovat oss ett liv i fullkomlighet. Om det innebär husdjur, så finns de där.
Skulle du kunna gifta dig med Påven?
– Jag tror inte att Påven skulle vilja gifta sig med mig, haha. Och åldersskillnaden är väl lite väl stor ...
Vad sa du till Påven när du träffade honom?
– Jag har träffat honom flera gånger, men ja … jag sa att jag ber för honom.
Kan Jesus gå på vatten?
– Varför inte?
Tror du på jungfrufödsel?
– Jag tror inte att evangelisten Lukas ville ge oss en biologilektion eller berätta något som skulle göra det extra svårt för oss att tro. Han ville berätta att Jesus är alldeles speciell. Både vår broder, medmänniska och Guds son. Och det tror jag på.