Berättelsen om Bertil – en ­neverending story

När hans mamma dog 1994, sa alla: ”Nu kommer Bertil att ta livet av sig”.
– Alla hade fel, konstaterar den levnadsglada Bertil Schöneman. Men fullt frisk har den hängivna Häcken-supportern bara varit i tio år. Mellan 13 och 23.

Axel Bertil Roland Schönemans födelse blev dramatisk. I efterhand, dråplig. För 66 år sedan kom han till världen som yngst av åtta syskon, en riktig sladdis, och ut kom han som han skulle. Eller nästan i alla fall, han hade krupp skulle det senare visa sig, men det är en senare historia.

Bertils födelsedag blev omtumlande. Säkerligen för mamma Ellen, men också för pappa Oscar. När det plötsligt var dags att fara till BB i Uddevalla råkade han nämligen i hasten slänga en handduk ifrån sig inne i husvagnen i Rabbalshede, där familjen för tillfället slagit läger. Oscar Schöneman var kringresande knalle vid denna tid. Den slängda handduken landade på ett element och när familjen återvände med den nyfödde Bertil hade husvagnen med dess innehåll brunnit upp. Som tur var befann sig syskonen på annan plats under mamma Ellens förlossningsarbete. I dag kan vi därför betrakta händelsen som en av livets många omstarter för familjen Schöneman. Och en på miljonen bland historier berättade av Bertil med ett leende på läpparna och en glimt i ögat. Strykande sig förnöjt över skägget konstaterar han att en bok inte hade varit något problem att fylla. Men Bertil är inte skribent. Handstilen vittnar om en knagglig skolgång och det är inte i böckernas värld utan i verkliga livet han har formats, som mångårig förare av turnébuss, långtradare och truck. Den muntliga berättelsen är Bertil Schönemans signum, det vet alla som en gång mött denna Häckensupporter utanför en arena eller affär, med en Faktumtidning i hand.

En av oktobers blåsigaste dagar tar vi en tur genom Hisingen för att väcka de starkaste minnena till liv. Det är Kanelbullens dag men vi glömmer av att äta bulle, och vid lunchpizzan måste Bertil Schöneman be om en kartong, för en hel pizza kan han inte äta så här mitt på dagen. Det hör inte till hans rutin. Att ta sig runt till gamla landmärken på ”Hising Island” hör dock till favoritsysslorna. Liksom att umgås med syskonbarnbarnsbarn och att sälja Faktum. Det har Bertil Schöneman gjort i tio år nu och det firar vi med detta reportage. Texten har en början och ett slut. Men berättelsen om Buss-Bertil, som vi på Faktum kallar honom, har ingen ändhållplats. Historierna lagrade i en outsinlig brunn, bara att ösa ur.

På Blåsvädersgatan i Biskopsgården pekar Bertil Schöneman ut en av sina första dikeskörningar. Cykelfärden in i den skarpa kurvan i branta nedförsbacken slutade med benbrott i ett stenbrott efter en flygtur som hade kunnat kostat sjuåringen livet. Ett års sjukhusvistelse försenade skolstarten för lille Bertil som minns ett annat barns förundrade blick på den gipsade grabben i sängen bredvid:
– Titta, mamma, den pojken är död, sa han, berättar Bertil och skrattar nu, men det var förstås förfärligt då.

Skolan blev inte hans grej. Visserligen tidig i utvecklingen, ”jag föddes som tvååring” men redan i tredje klass så skoltrött och rastlös att det i början av 1970-talet bara kunde gå åt ett håll. Ut genom dörren. Go och glad men svår att ha i möblerade rum, är bilden som tecknas av lågstadiets Bertil Schöneman och för mitt inre ser jag minst två av mina egna klasskamrater från grundskolan framför mig. Ni vet, de där snälla, men stökiga killarna. Som inte kunde sitta still.
– Och jag hade ju mina anfall i kroppen redan då, konstaterar Bertil.

Sedan kommer han att tänka på en som levt rövare på en helt annan nivå, och dirigerar oss några husblock längre upp. På parkeringsplatsen där Blåsvädersgatan möter Köldgatan visar Bertil hörnet där han en gång fick kura i skydd för polisen som med dragna vapen försökte jaga ut den då förrymde Clark Olofsson från en lägenhet där hans mamma bodde.
– Clarks syrra var kompis med min syrra, och vi var ofta häruppe och lekte. Så plötsligt dök polisen upp och skrek åt oss att ducka, berättar Bertil kluckande av förtjusning.
– Alla visste att Clark inte var där. Inte springer man väl hem till mamma om man precis rymt från fängelset.

Bertil Schöneman har också begått brott, har saker på sitt samvete som han är mindre stolt över. Han listar dem på ett anteckningsblock som han ger mig några dagar senare. Men just nu är vi på den positiva sidan av staden och livet och vi stannar kvar här en stund i vår berättelse. På Värmegatan strax nedanför Clark Olofssons mammas hus, bodde Bertil med far och mor, syster och bror, och den tredje anekdoten från denna tid och adress är nog den som smäller högst. Den om nyårsraketen som sprängde familjen Schönemans balkonginredning i luften.
– Pappa hade fått för sig att vi skulle fira nyår ordentligt och hade köpt en rejäl raket. Men han visste inget om hur man skulle fyra av en sådan, och ingen annan i området hade väl haft en raket förut. Han satte fast den med en tving i balkongräcket, och så gick det som det gick.

Det kommer ett par riktigt otäcka anekdoter här också. Om Bertils systers bästa kompis, som hängde sig i Sjumilaskogen. Och den om syrrans pojkvän, som omkom i en fasansfull arbetsplatsolycka på Göteborgs bultfabrik på Backaplan.
– Det var fredag 19 september 1975, det glömmer jag aldrig. Han fastnade i en så kallad dragerimaskin och slets i stycken. Syrran var helt förkrossad.

Höstsolen skiner över Vårväderstorget där vi gör ett kort stopp. Bertil pekar ut lokalen där hans pappa drev korvkiosk.
– Här låg den och nu ska jag avslöja ett felaktigt rykte som journalisten Janne Josefsson har spridit om min pappa. Janne växte också upp här och han har sagt att det var bäst att köpa korven på förmiddagen om man skulle få vad man ville ha, för framåt eftermiddagen var korvgubben för full. Det kan inte stämma för pappa stod nästan aldrig i kiosken själv.

Bertil förtydligar det omöjliga. Pappa Oscar ägde kiosken, men eftersom han var något av en slarver så var det mest Bertils morfar, som var frälsningssoldat och nykterist, som jobbade i den.
– Och mamma. Som också gjorde potatismoset, hemma i vårt kök.  

Om andra skulle beskriva Bertils pappa som suput, skulle Bertil själv med värme säga att han var ”glad i drickat” men också i sina barn. I alla fall i Bertil.
– Jag hade det hur bra som helst under de här åren, korvkiosken gick bra och det fanns ingen pappa som var med så mycket som min. Han var med mig till scouterna, han startade ett hockeylag, såg till att vi fick vara med i GP-Pucken och vi älskade fotboll båda två.

Häcken var och är laget som alltid kommer framför jaget och Bertil hör till den generösa sortens supporter som också kan önska ett lag längre ner i tabellen framgång. Gais har en särskild plats i hjärtat, för under en yrkesverksam tid inom Göteborgs fritidsförvaltning  var Bertil med och anlade gräsmattan på Gaisgården. Men vi släpper det för kommer vi in på ämnet fotboll rullar berättelserna i mål en efter en och vi kommer bort från huvudpersonen.

Det skulle dröja ännu några år innan panikångesten slog till. På Bjurslättsskolan var det trots skoltröttheten ganska okej. Bertil var ofta sedd gäst på den så kallade ”obskliniken” som han gärna rymde ifrån, men minns en lärare med värme.
– Han hittade oss alltid och var hård, men rättvis.

Vi parkerar vid Bjurslätts torg där Bertil en gång bott, en av otaliga adresser på Hisingen som burit Schönemans namn genom åren. Denna, liksom övriga, bär specifika minnen:
– Här bodde jag sista gången jag spelade bort min lägenhet, säger han och rätar ut mitt frågetecken med tillägget:
– Jag har spelat bort min bostad tre gånger. Två gånger med pengar och en gång med musik.

Här skulle en oändlig räcka av följdfrågor kunna ställas. Men när vi kommer in på Bjurslätts torg och Bertil pekar ur var hans mycket saknade gode vän och Faktumkollega bodde, och var RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) hade sina lokaler, så kommer detaljer som känns intressantare att stanna upp vid. RSMH är en rikstäckande förening, med 140 lokalföreningar, varav en, här i Bjurslätt, hade Bertil Schöneman som ordförande under flera år i början av 2000-talet. En driftig och djupt engagerad ordförande som var ute och föreläste om psykisk ohälsa, drev kafé och fixade musikunderhållning för sina medmänniskor i föreningen, varav många sällan kom utanför den egna dörren. Som alla bar på psykisk ohälsa som ett grundproblem i livet.

Vi blir konkret påminda om den sjukdomsbild som också varit Bertil Schönemans större delen av hans vuxna liv, med återkommande ångestattacker, stark medicinering, som lett till missbruk av tabletter och alkohol. Så småningom brott, arbetslöshet och hemlöshet. Här på Bjurslätts torg finns också anledningen till att det där är bakom honom nu. En engagerad läkare som Bertil kallar ”Kalle”, samt några lika hjärtevarma sjuksyrror på Bjurslätts vårdcentral.
– Jag ska bara springa in där och ta ett prov, säger Bertil, väl medveten om att han borde ha gjort det för flera veckor sedan.

Carina Nyström tar emot och ser till att det som ska göras blir gjort. Skratt och medmänsklighet sprider sig i rummet och vi förstår att relationen går långt bakåt.
– Ett par decennier, bekräftar Carina och hälsar Bertil välkommen tillbaka.

Med båda föräldrarna borta sedan länge och vänner som gått före honom är antalet människor som Bertil Schöneman har långa band till inte så många i dag. Det är naturligt. Inte heller de kvarvarande syskonen har någon direkt kontakt. Det är som det är med den saken, Bertil accepterar det, och gläds åt den varma relation han har till sin systerdotter, hennes barn och sin tur hennes barn och barnbarn. På Faktums kontor dit Bertil kommer flera dagar i veckan för att köpa tidningar som han sedan säljer utanför Willys i Kungälv, landar ofta historier om de små och deras upptåg.

Men när han pratar om sin egen barndom med två helsyskon, fem halvsyskon på pappans sida varav ett par var äldre än Bertils mamma, Ellen var 28 år yngre än Oscar, säger han att bilden av uppväxten går isär, syskonen emellan.
– Jag tror att det beror på att mina äldre syskon hade det fattigt, och att det var först när jag var liten som det blev bättre ekonomiskt för familjen. Jag som sladdis fick nog mycket mer uppmärksamhet.

Att pappa Oscar när han fyllde 65 fick en alldeles särskild tavla av sina äldre barn ger en vink om relationerna. En teckning över hans liv och gärning, bestående endast av ett streck som gick kors och tvärs och slutade i en sladd, längst ner i tavlans ena hörn, där det stod: Bertil.
– Haha, det var roligt ändå, säger Bertil och pekar genom bilfönstret i farten på Hisingehus, där pappans fest hölls.

Han medger att Oscar Schönman ändå var en ulv i fårakläder. Ingen drömsvärson till Ellens föräldrar, frälsningssoldaterna som jobbade på Betelskeppet med att hjälpa försupna sjömän.
– Mamma kom med mormor och morfar till Göteborg på 1940-talet och mamma och pappa träffades genom Frälsningsarmén. De var soldater allihop, och vi gick i kyrkan och var med i hemförbundet, sjöng och bad och ordnade lotterier. Så när mormor och morfar skulle komma och hälsa på fick pappa gömma all spriten, berättar Bertil, med signifikant efterföljande skrockande.

Vi backar i historien, och tiden, och parkerar vid Slättadamm. Nu är Bertil riktigt liten. Närmare bestämt fyra år. Här, i sandlådan utanför familjens lägenhet på Sockenvägen blev det en kall vinterdag uppenbart att han led av krupp. En kärv grannfru ringde på hos mamma Ellen och frågade syrligt: ”Är det bra att lille Bertil ligger och sover i sandlådan.” En sjuk grabb börjar ett liv som ska kantas av fysiska och psykiska problem och göra honom beroende av mediciner som också skapar nya problem. För några år sedan började binjuren krångla och mitt under alla turer med den sprack kroppspulsådern. Vem överlever ens en sådan smäll? Det gjorde Bertil, eftersom han redan befann sig på sjukhus. Nåväl. I tio år gick han i alla fall fri från större besvär.
– Mellan 13 och 23. Då var jag frisk, säger Bertil och ler.

Det var också då han var aktiv i Blåvingarna, scouterna på Långströmsgatan, stod som målvakt i Häckens pojklag och åkte slalom ner för backen som leder upp till S A Hedlunds park.
– Fråga mig vad som helst om S A Hedlund och jag kan svaret, säger Bertil. Vi hoppar över förhöret och lyssnar istället på historiken kring Häckenborg som ligger intill parkens entré. Det som en gång var Häckens klubbhus, byggt 1960 och bekostat av Allmänna arvsfonden, är numera katolsk kyrka. Här var Bertil Schöneman frekvent gäst i tonåren och det var väl också någon gång under denna tid som han streakade utanför Lundbys klubbhus. Han bytte också lag en kort period.
– Det var enda gången min pappa blev arg på mig. Han pratade inte med mig på 14 dagar, minns Bertil.

Det var också nu som Schönemans hade det som bäst, i alla fall boendemässigt och om man frågar Bertil. Och det gör vi, där vi står utanför villan på Gamla Björlandavägen som familjen Schöneman flyttade in i 1967 när Bertil var tio år. När de flyttade ut var han 16, ”hade börjat med tjejer”, och en del ”bus” som kanske inte alltid föll inom lagens ram.
– Men det var ändå på ett snällt sätt, säger Bertil och ser för första gången under hela Hisingsrundan bekymrad ut.
– Det som sker bland de unga i dag, skjutningar och allt, man fattar inte riktigt vad som händer. Jag är så glad att jag är 66 år, för om tjugo år vill jag inte vara med längre. Var finns föräldraansvaret nuförtiden?

Jag minns denna kommentar, när Bertil vid ett senare tillfälle kommer på ytterligare en anekdot han vill förmedla. Han berättar då, som vore det ännu en lustighet, att hans föräldrar en gång skickade ut sin 14-åriga son att plocka på sig så många kartonger med semlor han kunde bära, då en brödbil kört vält på vägen utanför deras hus. Allt är relativt.

Vi fotograferar Bertil i studio, för att få till det här firaromslaget. Några mycket trevliga eftermiddagstimmar kryddas med fler historier, och nu äter vi faktiskt också en kanelbulle. Lite favoritmusik i högtalarna och Bertil Schöneman, en hel del kroppskrämpor till trots, får feeling och spelar luftbas till Motvinds proggiga Som i en dimma. De där åren på vägarna, när han körde långtradare och turnébuss och roddade åt band med namn som Lady Jane och Snowstorm får ett rosa skimmer över sig fast Bertil vet att allt inte var frid och fröjd precis. För mycket alkohol och ångestdämpande, en efterhängsen kronofogde och relationer som inte höll. Kärlekar har han haft, inte tal om annat, men ingen som han ”visat upp”.
– Jag bodde ihop med en tjej i några år och en annan tjej jag var ihop med, åh, jag var så himla kär i henne, hon hade verkligen ett härligt kärleksliv. Det var bara det att jag inte fick vara med, säger han med sitt omisskännliga garv och en ögonblinkning.

Det blev inga egna barn, men systerns små arvingar fyller behovet av att finnas för någon annan. Det klarar Bertil, även om det är dyrt med presenter och aktiviteter i dag, för han får så ”extremt mycket dricks” av sina Faktumköpare utanför Willys i Kungälv. Han trivs bra där, inte bara för dricks och vänligt bemötande utan också för att pundarna från Hisingstiden inte är där. Efter arbetstid hänger Bertil helst för sig själv, numera i Majorna där han bor sedan åtta år.
– Jag vill inte trilla dit igen vet du. Vill helst inte tillbaka till Sahlgrenska heller förrän det är dags att åka till kylrummet.

När den dagen är kommen tycker Bertil Schöneman att berörda kan hoppa över det där med begravning, det blir gärna för mycket krokodiltårar på sådana tillställningar. Och om någon ändå skulle få för sig att resa en gravsten över honom föreslår han att där kan stå: ”Han försökte sitt bästa”.
– Ett citat av Totta Näslund, från låten Sex fot under.

Då var det noterat.
Om han fick hoppa över alla sjukdomar skulle Bertil Schöneman summera sitt liv som bra. Han tycker att han lärt sig mycket på resans gång, och klagar inte. Nej, det gör han verkligen inte. Jag säger att jag beundrar hans positiva inställning och undrar hur den kommer sig. Bertil ler stort, som att han väntat på frågan.
– Det är för att jag är dum i huvudet, förstår du lilla gumman.