”Kroppar tar slut – men inte livet”

I sexton år var Björn Natthiko Lindeblad skogsmunk. En tid han beskriver som en bra träning inför döden. Nu har han fått diagnosen ALS.
– Men allt kan hända. Jag dör kanske om sex månader eller så har jag kanske tjugo fina år framför mig.

Vi hade en intervju inbokad i november 2017. Men han ställde in.
Då ville jag prata om hans liv som munk och eremit.

En tillvaro i skarp kontrast till det extroverta liv han valde att komma tillbaka till i slutet av 2000-talet. Hans historia som framgångsrik och rekordung ekonom i ett Sverige, i en tid då ingen kunde få nog av ekonomisk framgång, där han plötsligt sa upp sig 1988, packade ryggsäcken och åkte till Asien, klädde sig i munkkåpa och försvann in i Thailands djungel, är uppmärksammad.

Sexton år senare kom han tillbaka till svenssonlivet. Etablerade sig som föreläsare och meditationslärare, satt i tv-sofforna där han upprepade gånger fick frågan ”hur klarade du dig utan sex?”. En fråga han besvarade med ett skratt och ”saknaden efter Marabous frukt och mandel var svårare”.

Björn Natthiko Lindeblad gjorde ett omtyckt och omtalat Sommarprogram i P1 och nu hörs han i P1:s ”Tankar för dagen”, leder meditationsretreat, föreläser och skapar en existentiell podd tillsammans med Navid Modiri.

Min plan var att intervjua honom om självvalda lappkast i livet.
Men diagnosen kom emellan.

Den 13:e september 2018, skriver Björn Natthiko Lindeblad på sin Facebooksida:

I förrgår fick jag beskedet att jag har ALS. Läkaren bedömde att jag har nånstans mellan ett och fem år kvar. Trots att sjukdomen är känd sedan över 150 år tillbaka, finns inga botemedel inom modern medicin. Det finns en omdiskuterad bromsmedicin.
ALS gör att musklerna förtvinar. Det normala förloppet är att man så småningom förlorar förmågan att gå, stå, tala och svälja. När diafragman, som ju också är en muskel, inte längre förmår hålla andningen igång, så dör man.

Vi bestämmer ny tid. Med en kram möter han mig på Kungsbacka station. Naturen är fylld av tusen variationer av grått och Björn Natthiko Lindeblad är brunbränd efter en vecka på Mallorca. Sedan han fick beskedet av läkarna den elfte september förra året prioriterar han, bland annat, att resa.
– Jag har alltid varit en vagabond, en vandrare. Som munk bytte vi hydda ofta, varje månad för att man inte skulle bli så bunden vid hemmet.

Vi stannar vid en indisk restaurang och köper vegansk takeaway. Kost utan kött och mejeriprodukter är det som gäller nu, allt för att hjälpa kroppen att läka sig själv, menar han.

Innan han hinner parkera bilen framför det vita trähuset i Åsa, med matlådorna i knät, ställer han en rad raka frågor till mig: Vem är du? Hur ser din familj ut? Var kommer du ifrån? Han lyssnar och ställer följdfrågor.
Och jag funderar: Ska vi nu prata om döden istället för om livet?
Det är i sig ingen motsägelse. Det är ju två tillstånd som är varandras förutsättningar.

För honom är det en självklarhet att döden är starten på något nytt.
– Som munk lärde jag mig att kroppar tar slut. Men inte livet.

Munklivet var världens bästa träning inför döden, konstaterar han osentimentalt och berättar att det i meditationshallen i det thailändska klostret, bakom flertalet Buddhastatyer, stod ett tjugotal stora plastburkar med ben och aska.
– Det var våra församlingsmedlemmar.

När någon dött i byn kallade man på munkarna för att välsigna den döde som låg i öppen kista i vardagsrummet. De vuxna bjöd på mat, barnen cyklade på sina trehjulingar, efter 24 timmar började det lukta, det var vardag.

Dag tre rullas den döde på en kärra till klostretdär personen bränns på gårdsplanen utanför meditationshallen. På en öppen plats finns i en murad struktur med plats för ved och för kistan. Byns invånare samlas, någon tänder eld, munkarna välsignar.
– Jag såg döda kroppar eldas upp på nära håll, en eller ett par gånger i månaden, sju år i sträck.

Han beskriver en obduktion han bevittnade i Bangkok. För en munk ska lära sig om vad en kropp innehåller. Någon sa ”du kommer inte att gilla det”.
– Men jag var helt lugn. Det var ju bara en kropp. Jag kände djup sinnesro.

I det vita huset finns ett rum, en plats att meditera och där står också en roddmaskin. Sjukdomen gör att musklerna förtvinar. Han känner att händerna blivit svagare och att fotsulorna domnar bort.
– Jag och Elisabeth accepterar inte läkarnas diagnos. Visst, jag har sjukdomen och jag är döende. Jag tror inte mycket på traditionell medicin. De har skurit i min kropp sex, sju gånger och det har aldrig blivit bra.

Istället har han sökt sig alternativ medicin, ayurveda, som är en del av den indiska läkekonsten. Grovt förenklat bygger den på att allt hänger ihop – kroppen, tanken och naturen. Kroppen består av samma element som naturen och människan domineras av luft, eld eller vatten. Ohälsa beror på obalanser och genom att tillföra det som fattas i kropp och sinne (som man inte skiljer på) kan kroppen läka sig själv.
– Så nu äter jag kosttillskott, dricker detoxsmoothies, går på ljusbehandling och smörjer in mig i sesamolja när jag duschat.

När beskedet om diagnosen kom stormade det rejält. Björn och Elisabeth famlade efter tröst, agerade turtagning i att vara den som orkade och den som bröt ihop. Höll hårt i varandra när sorgen riste inför hotet att bli fråntagna sin framtida kärlek och den uttalade önskan om att få bli gamla tillsammans.
– Jag som inte har några egna barn vill gärna uppleva bonusbarnbarn.

Och naturligtvis, oron över det praktiska. Vad händer när Björn inte finns mer?

Idag lyser det självklara starkast – att man lever så länge man lever.

I det kollektiva tänkandet Björn Natthiko utvecklade under munklivet har det, efter diagnosen, smugit sig in ett ”jag har inte tid att leva mitt liv i andras ögon”. Och:
– Det går att acceptera döden och samtidig kämpa för livet. Jag kanske klarar detta. Steven Hawkins levde med ALS i femtio år.

Men alla tankar?
– Munklivet var en daglig träning i att släppa taget om tanketåg och komma tillbaka till nuet. Jag går inte omkring och genererar en tänkt framtid särskilt mycket. Som buddhistisk munk går livet ut på att leva så att man kan dö väl.

– Jag har i 25 års tid uppmuntrats att ta fram det fina i mig. Jag gör vad jag kan för att finnas till för andra. ”What goes around, comes around”; så ser min tro på karma ut. På väg hem från sjukhuset, när jag fått diagnosen, kände jag: ”Gud, så skönt att jag levt ett liv där jag inte ångrar någonting. Att jag inte behöver be någon om ursäkt, att jag inte gjort någon illa”.

När Björn Natthiko kom hem efter 16 år som skogsmunk hade han inga pengar, inget hem och ingen gemenskap. Omställningen blev svår och han hamnade i en klinisk depression.
Han är ett utpräglat flockdjur. En orädd extrovert pratkvarn som aktivt väljer svåra ämnen att utforska.
– När jag valde att hoppa av karriären i det stora internationella bolaget blev de som kände mig ytligt väldigt förvånade. Men inte mina närmaste. Jag har alltid varit intresserad av existentiella frågor.

När han sagt upp sig pluggade han litteraturvetenskap, jobbade som volontär på ”Någon att tala med” där han lyssnade på människor en kväll i veckan. Sedan packade han ryggsäcken och åkte till Nepal och Indien.
– Ett klassiskt exempel på ung idealistisk västerlänning som åker till Indien för att hjälpa till, men det slutar med att Indien hjälper västerlänningen.
Han vandrade i berg, förälskade sig, blev dumpad på en strand i Thailand och gick i kloster.

Där varade kursen i trettio dagar. Han lämnade efter fyra.
– Första gången gick det inte så bra.

Han skrattar ofta när han beskriver sig själv och sin ofullkomlighet. Som när han som ickehändig munk fick sopkvasten istället för macheten vid det dagliga arbetet. Hur han somnade under meditationerna och därför fick gå omkring när de mediterade en hel natt. De gick på rad genom byn varje morgon, allmoserundor då byborna gav dem deras enda mål mat. De fick inte äga, inte ha pengar. Han beskriver vissa munkar som elaka, andra glada, någon ”all over the place” och några som blivit hans vänner för livet. De sjöng, åt, mediterade och byggde en massa. Alltid tillsammans.

En asketisk gemenskap han nu kan sakna.
– Jag kan också sakna att ha människor omkring mig som är närvarande och benägna att prata om det som är viktigt. Att vända blicken från det skrikande egot.

Efter sex år i manlig gemenskap i Thailand sökte han sig till ett kloster på den engelska landsbygden där det även fanns nunnor.

Och här var attityden i lokalsamhället lite annorlunda. Från att haft en upphöjd roll i det buddhistiska samhället i Thailand möttes han, som tiggande munk i England av ord som ”get yourself a job, man!”.

Efter ytterligare några år som munk i Schweiz fick han samma intuitiva känsla i magen, den som fått honom att lämna Sverige för munklivet, en röst som nu berättade att det var dags att ta av sig kåpan. Det var tid att lämna gemenskapen, vännerna och det i sig trygga livet utan ägodelar.

Idag kan han sakna gemenskapen och rutinerna. Att oavsett hur natten varit – Björn Natthiko har svårt att sova – skulle rutinerna i klostret följas; att städa, meditera, att arbeta. Gå sina allmoserundor för att få mat.

Men när han kom tillbaka upptäckte han att Sverige hade förändrats. Nu fanns det ett sug efter andlighet, meditation, retreats och ett växande intresse för hur att finna lugnet i bruset. Björn blev en efterfrågad föreläsare och meditationslärare.
Den lekfulle, pratglade före detta munken hade då en hel del livsvisdom att dela med sig av.

Gav Natthiko dig en ny karriär?
– Ja, en ny yrkesplattform. Min offentliga roll kretsar kring hjärtats visdom, intuitionens röst om hur man ska leva ett bra liv. Det är munken Natthiko. Men idag representerar jag inte buddhismen. Jag är en fri agent, inte kopplad till någon religion.

Under jul och nyår var Björn Natthiko Lindeblad på en lång resa. Tillbaka i Sverige ger han sig ut på en egen turné. En gräsrotsturné i tio städer i Sverige. Det thailändska ordet för munk är ”den som lämnat hemmet”. De kallas hemlösa.

Hans förhållningssätt inför döden skiljer sig markant från hans pappas.

Under en tid var pappa Göran sjuk i KOL, kroniskt obstruktiv lungsjukdom – en diagnos som det inte heller finns något botemedel mot. Pappan, rökaren och golfälskaren, kunde absolut inte förlika sig med att hamna på en vårdinstitution med syrgas sittande i rullstol.

Han bestämde sig för att ta sitt eget liv.
Och så blev det.

Under sensommaren 2018 reste Björn Natthiko med sin familj, mamma, pappa, bröder och familjer till Schweiz.

Omgiven av sin familj skruvade pappa Göran själv igång droppet som inom några minuter avslutade hans liv. Allt filmades av klinikens representanter för att det skulle gå rätt till.
– Vi grät floder. Samtidigt var det väldigt fint. Och jag kunde inte låta bli att viska till honom ”om du nu märker att det inte tar helt slut…tänk på mig, att jag fick rätt”!

Då skrattade de.

Kan du tänka dig att ta samma beslut som din pappa?
– Vi pratade om dödshjälp för tjugo år sedan. Som munk kunde jag inte filosofiskt rekommendera det, men för honom var det självklart redan då.
– Jag har inte lika bråttom och är mycket medveten om att mina val påverkar människor som står mig nära. Men om jag hamnar i en situation då det inte är värt att leva längre – då kan jag tänka mig det.
Så vandrar han vidare.