Var finns kärleken?

I över 40 år har Carl Einar Häckner fått människor att tappa hakan och skratta högt. Efter en årslång paus pratar han nu om livet med hatten och trollstaven. Ett samtal inlindat i en halsduk virkad av kärlek.

Vi ligger på varsin sida av en parkerad bil och känner den varma asfalten mot handflatorna. Tittar åt höger och vänster under bilarna. Inte där, och inte där. Vi letar efter en färgglad halsduk som plötsligt inte hängde runt Carl-Einar Häckners hals. Som borttrollad från trollkarlen själv. 

Den var en gåva från lindansaren Silea, hans livskamrat som virkade den i färgerna röd, gul, grå och blå i olika nyanser. En halsduk som kunde göras om till en lång slips om han så ville. Eller snöras runt halsen till en värmande krage. 
– Kanske är det kärlek, säger han och fortsätter:  
– Jag kan inte förklara detta, men jag måste hitta den. 

Sex timmar tidigare. 
Det är fredag morgon, solen står högt och på Slottsberget i Göteborg är björkarnas knoppar på bristningsgränsen.
– Hej, Carl-Einar, säger han och hälsar med armbågen. 

Att vi ses utanför den klassiska biograf- och teaterlokalen Aftonstjärnan är ingen slump. Det är hans hemmascen. Här har föreställningar som Pusseldrömmar och Swedish Meatballs med Lingon haft urpremiärer och namnet på en annan, Carl Einar på Aftonstjärnan, säger sitt. Hit har han en egen nyckel, öppnar den höga röda trädörren och kliver in i släptåg av ett flera meter långt reflexkoppel och Matshka, en gatuhund från Moskva. Vi sätter oss på den lilla scenen i det tomma kaféet. 

Några dagar innan vi skulle träffas ringde Carl-Einar Häckner för att lyfta en önskan om att intervjun inte skulle spelas in. En ovanlig förfrågan. De flesta som intervjuas ser inspelningar som en garant för att bli rätt citerade. För Carl-Einar Häckner är det tvärtom. Det hämmar honom. Dessutom tycker han inte att jag ska behöva lyssna på honom en gång till. 

Tillbakalutad och med korslagda ben och armar sitter han iklädd en grå fleecetröja med en svart läderväst ovanpå, jeans och en söndrig grå keps (som han påpekar att jag kommer att beskriva). Han betraktar sig själv utifrån. Han skyller på det gångna året.  
– Jag har ju inte pratat på ett år, så det är klart jag är medveten. Nu ser jag allting. 

Stora scener och publiker har bytts ut till gatan utanför hemmet och grannar. Han har haft planer på att starta ett »Hemma hos Häckner« med föreställningar framför ett stort sammetstyg i lägenheten, men konceptet känns inte självklart. Han saknar sammanhang för att få disciplin och motivation. 
Nu repeterar Carl-Einar Häckner en föreställning som skulle haft premiär här på Aftonstjärnan förra våren, men som flyttades till hösten och när hösten kom ställdes in. Den heter För långt borta land och presenteras så här:  
»Det blir alltid vansinne. Svärtan smyger sig in här och där blir till humor.
Bara blir så jag vill inte dö i min ram. Försöker trolla mig fri. Älskar trolleri. Försöker förstå mig själv i konsten. Humor som lättar och förlöser.
Det längtar jag efter. Jag skriker. Jag är grisen. Därför uppträder jag.
Det är roligt. Det är ett sätt leva. 
Det är tråkigt att trolla framför en spegel.
Vill uppträda på Aftonstjärnan. Komma ihåg hur det känns.
Drömmens oförutsägbarhet är en ledstjärna.
Föreställningen har redan ett eget liv.
Ni är med mig nu.«

Ett års paus har han aldrig tidigare haft på de dryga 40 år som han har trollat för svenska folket, och världen. Allt började med farmor som tog med sitt barnbarn upp på vinden hemma i Jönköping. Där stod Carl-Einars pappas trollerilåda. Även han trollade som ung, innan han blev företagsekonom. 

När lådan öppnades förvandlades världen till magi, sedan dess har den aldrig stängts. Som elvaåring blev Carl-Einar Häckner finalist i trollkarlen Conny Rays trolleriskola på Liseberg. Var tolv år när han som yngsta medlemmen någonsin valdes in i Göteborgs Magiska Klubb, en av Sveriges äldsta magiska föreningar som funnits sedan 1942. Här träffade han bland andra trollkarlen från Kortedala, Max Milton. Sex år i rad vann Carl-Einar Häckner Nordiska mästerskapen i bordstrolleri. Mötte världen på trollerifestivalen »Grand prix magiques de Monte Carlo« i Monaco. Gjorde stand-up på Norra Brunn och Patricia i Stockholm under 1990-talet. Sedan dess har han haft föreställningar på Dramaten, stadsteatrar och turnerat med Riksteatern. Rest utomlands med magiska shower till Los Angeles, Las Vegas, Melbourne, London, Berlin. Gjort flera visskivor och under 20 år producerat egen varieté på Liseberg i Göteborg. Två föreställningar per dag, sex dagar i veckan. För fem år sedan avslutades samarbetet med Liseberg och sedan sortin har Carl-Einar Häckner bara varit där en enda gång, nyfiken på ombyggnaden av Polketten. När han drömmer sig tillbaka till nöjesparken är det utsikten han saknar. 
– Publiken och blicken mot himlen. Att se solnedgången där. Det stora panoramafönstret. Men det är så mycket som har förändrats i samhället, i världen och även på Liseberg. Och jag själv, jag har gått vidare. Men det finns ett kärlekssår som har läkt och blivit ett ärr, i form av ett hjärta. 

Sedan 1992 har han skrivit krönikor, till en början i Dagens Arbete och sedan spreds orden även till Göteborgs-Posten. När han pratar om skrivandet är det med intresse, han undrar hur det journalistiska arbetet funkar. Berättar om en radiointervju med Augustprisvinnaren Lydia Sandgren som pratade om författandet. Det inspirerade honom. Han vill skriva mer. För honom handlar det om att få ordning på sina ord som han annars tycker låter som »svammel«. I GP skrev han: »I mig finns alltid en vilja att hålla kvar minnena, människorna, trollerinumren, ögonblicken och drömmarna. All den här fria, lediga tiden det sista året har gjort att det känns som att tiden står still.«

Vi stannar vid minnen. Ber honom berätta om tolvåringen som valdes in i Göteborgs Magiska Klubb. 
– Det är solblekt. Jag undrar var den tog pojken vägen. Men när jag trollade för en granne häromdagen blev jag så glad. För då kände jag mig som pojken igen. 

Vad känner du när du tänker på honom? 
– Very happy. Men det finns svarta grejer också. Trauman. 
Som vad? 
– Skilsmässan. Den var inte lätt. 

Då var han tre år. Pappa fick en ny familj och Carl-Einar Häckner träffade honom bara en gång i månaden. Men med åren blev relationen bättre. I dag är den stark. 

Och det andra traumat, storasystern Marie-Louise. Hon hade Retts syndrom och var två och ett halvt år när hon placerades på ett vårdhem. Hur det påverkade familjen har han pratat om i en intervju i Dagens Nyheter: »Mamma gick sönder. Hon har inte pratat om det men jag tror någonting pajade inuti.« 
När han nyligen var hemma hos sin pappa i Solna hittade han en väska med brev från mamma till pappa där hon skrev om den tiden. Det var starkt att läsa, berättar Carl-Einar Häckner. Hans syster dog när hon var 38 år. 
Det vibrerar i jeansfickan. 
– Om det är mamma måste jag svara, säger han och tittar på skärmen. 
– Det är Tommy, jag tar det sen, säger han. 

Det var han som hörde av sig i vintras och frågade om Carl-Einar Häckner ville göra en livesänd föreställning i samarbete med Riksteaterföreningen Gnosjö Scenkonst. Han sa ja. Och 78 teatrar runt om i landet valde att sända föreställningen. 
Från Gnosjö till Morup i Halland. Där har han sitt fritidshus, en plats han beskriver har »hälsokur-feeling«. I morse körde han därifrån via sin lägenhet i Örgryte innan han kom hit. Sin tredje plats att kalla hem är hyresrätten i Prenzlauer Berg i Berlin. Där har han bott sedan 2001. Det har inte blivit någon resa dit på över ett halvår, och mycket finns att sakna.  
– Att bara vara där och känna lukten. Och sitta på min gata och ta en espresso. Inte bestämma vad jag ska göra den dagen. Ta en förrätt eller huvudrätt på italienska Il Giradischi. Dricka en pilsner med skum, en Berliner Pilsner. 

Det är lite oklart vad man ska kalla Carl-Einar Häckner. Vissa gånger går trollkarl igenom, andra tillfällen reagerar han och vill helst kallas komiker eller trollerikonstnär när han vill vara lite mer »fin i kanten«.  
På frågan vad han är rädd för följer lång tystnad och en suck. 
– Att svara på den frågan är jag rädd för, säger han och vrider sig i stolen, reser sig och går rastlöst runt bland bord och stolar i det tomma kaféet. Snurrar runt en ljusrosglittrande påle i mitten av rummet. 
– Kanske är det att kanske ingen vill se en.

För det är åt trollkonsten och framträdandena han vigt sitt liv. Han gör det för att bli del av något mer. Större än sig själv. Och det har inte alltid varit lätt. 
– Massa pucklar och pister. Men för mig har det varit viktigt att ändå hålla på, att vara på väg. Jag kanske inte varit mest framgångsrik, men jag har varit nyfiken och testat olika saker; språk, genrer och länder. Jag är inte bäst på allt. Det vet jag. Men jag har valt det här. 
– Det här är vad jag gjort. Jag har inga barn. 

Det har inte bara med karriären att göra, berättar han. Aldrig varit hundra procent säker på om han vill bli pappa. I dag har han en hund, och Silea som han hade ett tolv år långt förhållande med. Det sattes på paus för några år sedan. Hjärtskärande skildrade Carl-Einar Häckner sina känslor i föreställningen Skärvor (2016). I dag har de tryckt på play och lever sida vid sida igen, om än odefinierat. 

Vi går ut till köket för att ta ett glas vatten. Där hänger ett foto på teaterdirektören Bertil Norlander som sedan slutet på 1990-talet var en central figur här på Aftonstjärnan. Carl-Einar Häckner minns telefonsamtalet de hade för två år sedan, tre dagar innan Bertil Norlander gick bort. Bertil sa det han alltid brukade innan scenframträdandena: »Vi håller tummarna«. Det var sista gången de pratade med varandra. Minnesstunden hölls här på Aftonstjärnan och Carl-Einar Häckner talade. 
När fotograf Johannes Berner anländer till teatern slår vi följe upp till andra våningen. Där hänger en tung blodröd sammetridå ned mot scengolvet. 
– Jag älskar den här scenen. Jag blir glad när jag är här. Vi har filmat tre föreställningar för SVT här, utan deras hjälp. Det är en bedrift, säger Carl-Einar Häckner. 

Hunden Matshka ska vara med på fotograferingen tycker husse, men hon vill helst vila för sig själv. 
– Hier Matshka, hier, säger han och tillägger: 
– Hon förstår tyska. 

Till slut sätter hon sig intill Carl-Einar Häckner som fixar till sin färgglada halsduk. Trär den genom en ögla och vips så blir den en lång slips. Han speglar sig i mobilen för att rätta till en stripa hår. Han har alltid haft långt hår, förutom en gång som 25-åring. 
– Det är sällan jag får vara med på ett omslag, säger han och frågar om det ser bra ut. 

Magarna kurrar och Carl-Einar Häckner vill hemskt gärna äta lunch på ett av sina stammisställen som ligger på andra sidan stan. »Jag har ju bil« säger han. Vi beslutar oss för att ta oss an äventyret. Under tiden åker fotografen till studion för att förbereda inför omslagsbilderna som ska tas senare. 

Innan vi sätter oss i den silverfärgade Peugeoten, som han hyr när han är hemma i Sverige, hälsar han på skådespelaren Maria Grahn, som kommer gående utanför Aftonstjärnan. De har inte setts på länge, pratar om svunna tider och hon säger: 

– Jag glömmer aldrig det vi gjort ihop. 

Under bilfärden berättar Carl-Einar Häckner om en gång då de åkte på kulturutbyte till Moskva tillsammans med 40 andra svenska konstnärer. De uppträdde på gator och sjukhus, och när de var lediga bodde de hos värdfamiljer och drack vodka. 

Han går in på en av Göteborgs legendariska restauranger, Kometen, och längst in i lokalen. Sätter sig vid bordet närmast köket. Det här är hans plats, och Matshkas. Serveringspersonalen välkomnar dem som vänner och ställer en vattenskål under bordet. Dagens rätt bland andra är vegetarisk risotto, Carl-Einar Häckner älskar risotto. Men han kom hit för wienerschnitzeln. Det blir ett svårt val … han bestämmer sig för att ta båda. Schnitzeln till bords och risotton i en påse att ta med hem. 
Som yngre brukade han underhålla gäster med trolleri vid borden. Började på Fars Hatt i Kungälv år 1985, senare på Casa Portugesa på Avenyn. Om somrarna var han på Lisebergs huvudrestaurang och på Högvakten och Såsen på Marstrand. Det var en bra skola för att lära sig att ta folk, berättar han. 

Plötsligt tar han fram två mynt ur jeansfickan, reser sig upp och ställer sig bredvid min stol. Lägger ett silvermynt i min vänstra hand och ett kopparmynt, med en känguru på, i den högra. Han ber mig knyta nävarna och snurra dem lite. »Öppna dem« säger han och vi dubbelkollar. Mynten ligger kvar. »Du kan stänga dem igen«, säger han och frågar om jag vill att kängurumyntet ska hoppa in i den vänstra. Jag svarar ja. Han förklarar att han kommer att räkna till tre och att jag efter det ska säga hopp. Jag nickar och knyter nävarna hårt. »Ett, två, tre« säger han och jag säger »hopp!« och öppnar händerna. Kopparmyntet har »hoppat« över till min vänstra hand. Jag tappar hakan. Carl-Einar Häckner lärde sig sitt favorittrick av Max Milton.

Vi lämnar Avenyn och Carl-Einar Häckner kör mot fotostudion som ligger vid Gullbergskaj bortanför Centralen. På promenaden mot porten inser han att han saknar sin färgglada halsduk. Letar febrilt på stället, tar av sig kläder, öppnar väskor. Går tillbaka till bilen, rotar bland säten och i bakluckan. Den är inte här. Han blir stressad. Ringer till Kometen där vi åt lunch, ber dem kolla vid vårt bord, inte där. Ber dem kolla på toaletten, inte där heller. Lägger på och förklarar för mig att han måste åka tillbaka och leta. Han kommer inte kunna göra bra ifrån sig förrän han gjort sitt allt för att hitta halsduken!
– Åk, säger fotografen Johannes Berner som redan väntat länge. 

Gasen i botten. Med ena handen försöker Carl-Einar Häckner ta sig fram i fredagens rusningstrafik och med den andra ringer han till Aftonstjärnan. Tänk om det var där han tappade den? 
– Det här är så typiskt mig, säger han och skäller på sig själv samtidigt som han klappar på Matshka som sitter nedanför sätet bredvid honom. 

Åter tillbaka på parkeringen.

Den ligger inte under bilarna så vi lyfter bort händerna från den varma asfalten och reser oss upp. Carl-Einar Häckner går tillbaka mot restaurangen för att se om han kan ha tappat den på vägen dit. Plötsligt får han syn på något färgglatt som hänger på ett elskåp. Han springer fram. Där är den, halsduken, som kanske betyder kärlek.