Carla Sehn - vuxen på låtsas.

Pryd och ändå galen. Stockholmare men inte svensk. En inre kamp mellan kaos och kontroll. I tv-serien Vuxna människor söker Carla Sehn svar på frågan vad det innebär att vara vuxen medan hon privat söker sin plats på jorden. Med en stark fobi för rötter.

Det är ett jävla liv, rent ut sagt, inne på Kulturhuset i Stockholm. Ilsket borrande varvas med intensivt bankande bakom kubformade gipsväggar.
– Varför ska allt vara så perfekt? Carla Sehn kommenterar röran medan rulltrapporna långsamt för oss bort från oväsendet.
– Som den här köksrenoveringshetsen! Om spisen fungerar och vattnet rinner – vad är då problemet?

Väl uppe i Teaterbaren slår vi oss ner vid ett fönsterbord med utsikt över ”Plattans” karaktäristiska triangelmönster. Hon med en kopp rött te. Så lite koffein som möjligt. Kaffe är uteslutet. Grundenerginivån är hög nog som den är, förklarar hon.
– Jag blir som en fradgande häst.

Inför intervjun har jag bett henne välja en plats med personlig koppling. Att hon då föreslår en av Sveriges mest kända mötesplatser gör mig något förbryllad. Är det en markering mot att jag påfluget försökt ta mig in i hennes privata sfär? Men det ska visa sig handla om något helt annat. Om barndomsminnen, och om att inte ha en självklar plats i staden där man bor. Vi återkommer till det.

Carla Sehn har det senaste året synts i dramakomediserier som Kärlek & anarki, Folk med ångest, Sjukt och Sagan om Karl-Bertil Johnssons julafton. Hon guldbaggenominerades för sin insats i den sistnämnda (bästa kvinnliga biroll). Men enligt henne själv är det framför allt den förstnämnda, Lisa Langseths Netflixsuccé, där Carla Sehn spelar den något neurotiska receptionisten Caroline som har fått publiken att få upp ögonen för henne. Samtidigt är hon ännu ett okänt ansikte för många. Pandemin innebar en mjukstart av karriären, bortom medias strålkastare. Premiärfester var det inte tal om.

Nu är det fritt fram vilket innebär att en stor del av den 28-åriga skådespelarens vardag består av, som nu, intervjuer och andra PR-event. Dels för filmen Stammisar, som hade biopremiär i början av september – och vars hela dialog är på rim (”Det är så jävla knäppt – men det var det jag nappade på”). Under hösten syns Carla Sehn också i komediserien Vuxna människor, Felix Herngrens spinoff på filmen med samma namn från 1999. Serien, liksom filmen, utforskar vad det innebär att ta steget in i vuxenvärlden – den här gången ur ett kvinnligt perspektiv. Carla Sehn blev handplockad av Herngren för att provspela som den trettioåriga, nybakade advokaten Mathilda – och landade därmed sin första huvudroll i en större tv-produktion.
– När Mathilda ska börja jobba inser hon att folk plötsligt behandlar henne som en vuxen, att hon har blivit vuxen i andras ögon, men själv känner hon sig som en total bluff. Hon har de här begären och en lust inom sig som hon inte får ihop med att vara vuxen. Och hon kan inte låta bli att agera på sin lust och så spårar det.

Mer än så vill hon inte avslöja. För Carla Sehn som är i ungefär samma ålder som sin karaktär var det ett roligt projekt att jobba med. Rollen har fått henne att reflektera kring vilken fot hon står på – är hon ung eller vuxen? Hon har ännu inte funnit ett självklart svar på frågan, eller vad det innebär att vara vuxen.
– Det kanske är att tänka till, att man ska gå upp nästa morgon? Fast det finns det vissa som gör när de är 18 och andra som inte gör när de är 60. Det kanske är mer ett personligt drag.

Men känner du dig vuxen?
– Alltså, jag gör ju tyvärr det när jag umgås med folk som är 18. Fan vad hemskt det är!

Carla Sehn skrattar och säger att hon har blivit duktigare på att betala sina räkningar, något hon ofta missade förr vilket kunde resultera i ärenden hos inkassobolag. Men om det är att vara vuxen vet hon inte. Nyligen förvärvade hon och sambon sin första gemensamma bostad i Stockholms innerstad. Som vi förstod inledningsvis har köket fått bestå. Däremot har hon satt in en ny tvättmaskin (den gamla gick sönder). Det måste ändå vara värt några vuxenpoäng?
– Ja, det känns lite vuxet! Men det känns mindre vuxet att vi har möblerat om 45 gånger. Och att vi råkade buda på ett skåp igår – råkade – och bara ”oj, vi måste hämta det nu”.

Som yngst av två systrar befäster hon med sin slarviga sida bilden av en typisk lillasyster.
– Absolut. Hundra procent. Gud vad jag försöker jobba på att ta ansvar. Jag tar jättemycket ansvar när det gäller mitt jobb. Men när det gäller planering … Hon suckar djupt men berättar sedan glatt att hon precis installerat Google calender – nu ska det bli ordning och reda.

Likheterna mellan skådespelaren Carla och karaktären Mathilda slutar därmed vid antal ljus på tårtan, säger hon.
– Hon har varit en typisk ”duktig flicka” och lever väldigt inrutat, går upp samma tid varje dag, går till jobbet, kommer hem – mitt liv ser verkligen inte ut så. ”Duktig flicka” har också något ängsligt över sig, som att man vill vara alla till lags, och jag tycker inte att jag har så mycket av det i mig. Jag har alltid varit en bråkstake.

Och medan Mathilda har ”levt det perfekta livet” – raka spåret från vaggan till juristlinjen – har Carlas vandring varit mer krokig. Skådespelardrömmen fanns där tidigt och hejades på av familj, lärare och vänner. Men det hann bli några avstickare innan hon nådde fram. Det är dessa livets kontraster som format henne.
Uppväxten i Bandhagen minns hon med värme och kärlek. Men också med en känsla av att inte riktigt passa in. Föräldrarna kom till Sverige från Polen på 1980-talet och tillsammans bildade familjen om fyra en egen ö i det svenska samhället.
Fram till gymnasiet gick hon på en musikskola inne i stan där hon drillades i disciplin och klassiskt piano. De flesta av hennes klasskamrater hade, som hon själv, utländsk bakgrund. Därför var det inte förrän hon blev ihop med sin nuvarande sambo, under gymnasietiden för nio år sedan, som hon firade midsommar för första gången, berättar hon.
– Genom min pojkvän har jag kommit mycket närmare den svenska kulturen. Det är lite coolt. Och jag har älskat det jag har mött.

Ängsligheten som hör ihop med det svenska måttet ”lagom” har hon däremot haft svårare att ta till sig än ”små grodorna” och snapsvisor.
– Ibland kan jag känna att jag är för mycket. Eller att jag inte förstår en social situation. Jag kan prata innan jag tänker och jag har ett temperament, liksom. Men det blir förvirrande, för hemma har det varit helt okej. Sedan har det blivit en krock med det svenska samhället, jag har fått lära mig den tuffa vägen och blivit bättre på det.

Du har lärt dig att bli ängsligare?
– Ja, typ! Men det har gjort mig gott också, att ta det lite cool med min energi.

Carla Sehn tycker också att den svenska kulturen kan vara lite opassionerad och att gestalta kontrasten mellan ”ett avvikande lustbegär” som döljer sig bakom ”den ängsliga människan” var därför ytterligare något som lockade med att göra den nu aktuella serien. Hon bekräftar sedan att det är lika mycket fokus på sexfantasier i serien som i filmen.
– Av någon anledning castas jag alltid för sådana här sexserier. Men själv är jag en väldigt pryd person.

Pryd och galen? Ett återkommande samtalsämne i intervjuer med Carla Sehn är hennes kaotiska och vilda sida. Adrenalinjunkien som klättrar högst upp i träd. Äventyraren som älskar att resa. Den som frestas av det som känns obekant och obehagligt.
– Jag tror att jag vågar ganska mycket. Och jag tror att det är därför jag har fått vissa roller, för att jag har vågat ge det en chans.

Det gör henne också lätt uttråkad, och lite krävande, säger hon.
– Jag får panik av tanken på att hamna på en fest med människor som jag vet på förhand vad de kommer att säga. Jag tycker att det är så olidligt tråkigt med någon som inte har tänkt ett steg längre, kring sig själv. ”The needy person”.
– Skitstörigt, jag vet. Men jag känner så.

En annan historia på tema galenhet som fått snurr är hur starkt hon berördes av Gena Rowlands hyllade insats som den psykiskt sjuka mamman och hemmafrun Mabel i En kvinna under påverkan från 1974 – och att det var den upplevelsen som fick henne att slutligen satsa allt på skådespelandet. Carla Sehn ler.
– Jag sa det här i en intervju och sedan har det spunnit vidare. Det är spännande hur det blir så, helt plötsligt skapas någon form av narrativ i ens liv fast man inte själv har tänkt på det. Men ja, jag var helt mindblown över hur många olika slags känslor hon fick mig att känna på samma gång. Avsmak, men också ”wow” och igenkänning. 

På vilket sätt känner du igen dig i henne?
– Det handlar nog om att det är en kvinna som är helt galen men ändå har en familj som obevekligen älskar henne och att det inte är något konstigt med det. I mycket film som görs i dag hängs det upp på ”Hon är galen – kan vi tycka om henne?”. Det var liksom aldrig en issue i den här familjen. ”Hon är a fucking nutcase liksom, men hon är min fru och sedan får vi kämpa”. Jag tyckte om den ingången. 

Villkorslös kärlek är hon väl bekant med. Familjen är tajt sammansvetsad, där kultur och kreativitet har fått ta plats och frodas. Musik, dans, film, resor. Och givetvis teater. Carla och storasyster Anna satte ofta upp föreställningar hemma.
Åter till den inte helt spikraka resan mot skådisdrömmen. När hon är runt åtta år kommer ett castinggäng till hennes skola. Hon är egentligen för ung för att provspela men ”smugglas” in av en lärare som ser hennes begåvning. Det leder till en roll i Ibsens Ett dockhem – här – på Kulturhuset Stadsteatern. Hon delar Stora scenen med namn som Helena Bergström, Kjell Bergqvist och Sven Wollter. Och blir helt tagen.
– Utan att veta om det råkade jag befinna mig med Sveriges största teaternamn på den tiden. Jag fattade egentligen ingenting men jag tyckte om elektriciteten och energin på scenen.

Hon går senare teaterlinjen på gymnasiet och får ett stipendium som tar henne till en internatskola i USA där hon gör ett utbytesår – och hamnar med världselitens avkommor. Det blir en ögonöppnare.
– Det var en sjuk resa för mig att göra. Från Bandhagen till de rikaste människorna i världen. Det var helt absurt. Och plötsligt insåg jag att jag faktiskt också hade något att säga. Jag började se världen annorlunda, den blev övervinnlig liksom.

Fylld av den insikten söker hon så till Scenskolan, som 19-åring. Och blir ratad. Kränkt.
– Vad fan tänker de med? Det var ju första reaktionen, säger hon och skrattar. Andra reaktionen var ”jag är inte tillräckligt bra, jag borde inte göra det här”.

I protest gör hon därför något helt annat: Handelshögskolan i Stockholm. Efter tre månader får hon nog (”det var ett skämt, jag hade inget där att göra”) och byter riktning igen. Den här gången hamnar hon på psykologprogrammet i södra England. Men hon är olycklig, och för att trösta sig konsumerar hon film i plural. Och bestämmer sig. Hon måste bli skådespelare.
Den här gången lyckas hon.

Vid 21 befinner hon sig äntligen i den värld hon så länge trånat efter. Slås stundtals av en bister verklighet. Roller hon söker går till andra, ibland för att hon inte var ”rätt person” för rollen. Ibland för att hon inte har rätt efternamn.
– Det är extremt mycket nepotism i den här branschen, det är nästan löjligt. I vissa perioder har jag tyckt att det har varit jättejobbigt. Men den eviga prestationsångesten som de kämpar med måste vara förjävlig. Nu när jag kommit en bit känns det ändå befriande att jag inte har något att bevisa, inget ok att leva upp till. Men jag har varit förbannad.

I dag är hennes namn ett av de eftertraktade. Kan hon välja och vraka nu? Inte riktigt. Men hon väljer med omsorg, ändå.
– Ibland är det tyst, ibland är det ketchupeffekten. Men jag har tackat nej, även fast jag tänkt att jag borde ha tagit det för att få lite kassaflöde.

Är det av prestige eller på grund av känsla?
– Känsla. Det finns jobb jag gör som inte ger någon prestige alls. Men som för mig handlar om att jag tycker att det är intressant, spännande eller kul.

Ett sådant är exempel är komediserien Sjukt, där hon spelar en ung kvinna som överlevt cancer och som till råga på allt blir dumpad och tvingas flytta hem till föräldrarna. Manusförfattaren Lisa Ambjörn är en kurskamrat från Scenskolan, och serien bygger på Ambjörns egna erfarenheter.
– Jag ville göra det värdigt och fick ångest över att jag inte skulle vara tillräckligt påläst om cancer, säger Carla Sehn som levde sig in i rollen till den grad att hon utvecklade sjukdomssymtom, trots att hon aldrig får sådana tankar annars.
– Det var så jävla sjukt. Men jag gick verkligen in i den världen.

Att skämta om cancer på ett värdigt sätt var en annan utmaning. Men det är just i de mörkaste vrår av livet som hon finner humor absolut bäst.
– När det blir ”men gud får jag skratta – ja, det är fantastiskt, det får jag göra”, säger hon med ett leende och hänvisar till ”den polska galghumorn” hon har fått med sig hemifrån.

Det får mig att undra om hon har egna erfarenheter av mörker? 
Här tystnar Carla Sehn och sätter hakan i handen och tittar ut genom glasväggen.
– Ja, absolut.

Hon vänder tillbaka blicken och ler, nästan ursäktande. Vill inte utveckla svaret. Hon som nyss var ett energiknippe med mycket gester, skratt, och gott om självironiska anekdoter som befäster bilden av henne som en galenpanna, visar ännu en sida.
Jag luftar mina reflektioner. Att jag inte kan släppa känslan av att det är något som skaver med bilden av kaos-Carla. Även om svaren på mina frågor ibland är lite röriga, som att hon hinner ändra riktning innan hon pratat klart, väljer hon noga vilka frågor hon faktiskt vill svara på. Hennes bestämda men artiga nej till att göra intervjun hemma hos henne, och det faktum att hon, när jag inför intervjun lyfte frågan om vad hon tänkte om temat ”gränslandet mellan ung och vuxen” inför fotograferingen, var snabb med att säga något i stil med att hon ”inte vill stå på en lekplats och löjla sig”. Återigen, helt utan attityd. Men tydligt.

Det känns som att du ändå vill ha kontroll ibland?
– Det är exakt så det är. Det är i just sådana här situationer som jag vill tänka till. Jag har jobbat väldigt hårt för att komma dit jag är. Och då gäller det att jobba smart. Det handlar ju om kontroll. Jag tror att det går ihop med den där polska disciplinen. Mina vänner säger också att jag har väldigt hög integritet.

Hon funderar en stund innan hon fortsätter:
– Den ena personen i mig kontrollerar massa saker medan den andra går totalt i motsats med ett hjärta som bara bultar och inte vill vara kontrollerad alls. Det är ett evigt bråk mellan de två inre personerna.

Nu har ljudnivån stigit även på vårt våningsplan. Sorl blandas med klirrandet av glas och bestick. Vi är mitt i lunchruschen och intervjupersonen måste till tandläkaren. Visdomständerna spökar.

Vuxenpoäng?
– Ja, där har vi ett bra exempel!

Morgonen därpå ses vi i en fotostudio i Hägersten. Carla Sehn kommer in som ett yrväder, ursäktar sin något sena ankomst, klädd i en neutral färgskala. En kontrast från gårdagens rika palett. Hon får ett glas te i handen och tar plats vid fotoscenen. David Bowies Life on mars spelas på radion i bakgrunden.
– Fan vad upptrissat det är i media nu alltså, säger hon plötsligt.

Det är fyra dagar efter valet. För en kort stund sedan meddelade statsminister Magdalena Andersson sin avgång. Klockan 11.00 lämnar hon in sin avskedsansökan. ”Det svenska riksdagsvalet 2022 kommer sannolikt att gå till historien som det val som delade Sverige”, skriver en handfull forskare i Dagens Nyheter en vecka senare.
Carla Sehn vill egentligen inte prata för mycket om politik, samtidigt kan hon inte låta bli. Det hänger ihop med konst och kultur. Och med hennes familjehistoria. Den hon skildrade i sitt slutprojekt på Scenskolan: Cabaret Surkål.
– Jag tänker mycket på den nu. Och på hur min bakgrund skapat mig och mina tankar om människovärde och frihet. Jag har ju sett direkta konsekvenser av när det går snett. När folk dör eller blir utslängda från sina hem. Ja, jag är lite dyster.

Släktträdet som en gång slog rot i Krakow grenar i dag ut sig över hela världen. Kusinerna är utspridda i Europa, Kanada, USA. Systern bor i Glasgow. Carla, mamma och pappa i Stockholm. Men hennes hjärta finns i Polen.
– Mina släktingar är begravda där. Det är en konstig sak, att det är ens jord, att ens rötter är där.

Plötsligt kommer hon på sig själv och grimaserar.
– Jag har en fobi för rötter, det är det äckligaste jag vet. Det är som att de påminner mig om att jag ska dö. Jag vet, jag behöver inte få det i en bild, säger hon och skrattar.

Hon skakar av sig känslan och pratar vidare om att hon trots allt känner sig som en stockholmare. Vardagslunken sker här. I Krakow förstår hon vad de säger, men ibland utan kontext. Hon saknar de populärkulturella referenserna.
Föräldrarnas uppbrott från Polen har inneburit att familjen levt parallella liv, och för Carla Sehn en känsla av att aldrig riktigt känna sig hemma. Hon söker fortfarande sin scen i staden där hon är född och uppvuxen.
– Jag kanske blir som Bergman till slut, kommer till ett ställe och bara ”det här är jag – naturen, Fårö”, skämtar hon sedan.

Sådana är samtalen med Carla Sehn. Tvära kast mellan ljus och mörker. Kaos och kontroll. Sverige och Polen. Kanske får vi se dessa världar mötas i framtiden, i en Cabaret Surkål 2.0?
Tanken på att sätta berättelsen på papper finns där, säger hon.
– Men det får nog ta sin tid.