Christian Jansson: ”Jag tror inte på nånting"

Att någon skulle gett honom en andra chans köper inte Christian Jansson. Men att mirakulöst överleva en trafikolycka för att sedan vid 50+ åka på världsturnéer som metalbasist får ändå betraktas som en jävla revansch.

Det är en halvtimme till öppning, men det står redan ett par försäljare och väntar utanför porten till Faktum på Chapmans torg när Christian Jansson släpper in mig. Han gnuggar sig i ögonen. För bara några dagar sedan stod han på scenen på ett utsålt Gramercy Theatre i New York. Avslutningsspelningen på en fem veckor lång USA-turné med dödsmetallbandet Dark Tranquillity.
– Jag trodde fan aldrig att jag skulle göra metalkarriär efter 50. Kaffe?

Han visar runt i lokalerna, presenterar sin kollega Sophie ”Fia” Cronholm. I 13 år har de jobbat ihop, lika länge som han varit på Faktum, och har blivit ett kärt radarpar för tidningens försäljare. Christian och Fia är ansvariga för distribution och försäljning, men jobbet innehåller mycket mer än så.
– Man är ju kassabiträde, psykolog, polis, socarbetare, allt. Många testar våra gränser. Jiddrar. Det blir en trygghet när vi står kvar år efter år, säger Christian.

De ser till att säljarna får köpa sina tidningar, kollar deras saldo och hjälper dem att planera sin ekonomi. Skriver in nya säljare, fördelar försäljningsplatser och kollar så att kommunikationen funkar. Vem som helst får sälja Faktum, bara man kan göra sig förstådd och uppträda nyktert.
Klockan nio slås dörrarna upp. Säljaren Constantin kommer in och småpratar. Han köper 30 tidningar, satsar inför helgen. Måndagen och tisdagen har varit katastrofalt dåliga försäljningsmässigt, men det ska tas igen.
– God morgon, Marie!

Alla tilltalas med förnamn. Vid kaffemaskinen finns frallor och denna morgon ett gäng tårtbitar som skänkts av konditoriet nere på torget. Många kommer in, köper sina tidningar och beger sig ut på gatorna för att sälja. Andra stannar kvar en stund med en kopp, tycker om gemenskapen.

Det märks att han har varit borta. Säljarna lyser upp när de ser Christian, frågar hur han har haft det. Fia skrev ut ett A4-papper med turnéplanen så hon kunde visa var han var varje dag.
– Rutinerna ruckas när någon av oss inte är här och det blir konstigt för en del. Andra är helt obrydda, säger han och garvar.

Bosse kommer in. Han har sålt Faktum i många år och står nere på Karl Johansgatan.
– Jag fick den första kramen! säger han nöjt.

Dark Tranquillitys replokal ligger tvärs över gatan.
– Bosse stod och sålde när jag lastade ur taxin från Landvetter. Det var fint.

Jag har känt till Christian Jansson sedan 1990, då jag köpte en demokassett med hans thrash metal-band Pagandom i skivbutiken Dolores på Drottninggatan. Jag hade sett dem spela på Valvet på Första Långgatan. Pagandom var lite äldre, de var svinbra på sina instrument och omslaget på demon var tryckt i tvåfärg, sjukt proffsigt.
I dag är han basist i Dark Tranquillity sedan drygt tre år, ett av de band som satte Göteborg och Sverige på kartan när dödsmetallen föddes i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. Att han skulle hamna här, att sömlöst byta spårvagn mot turnébuss som medelålders morfar, var det ingen som trodde. Allra minst han själv.

Det är en helt vanlig söndagmorgon tidigt i januari 2018. Det har gått trögt med låtskrivandet till nya Pagandomskivan, så Christian tar cykeln från huset på Hönö mot bandkompisen Martin på Hälsö för att fortsätta arbetet. På Öckerö cyklar han på den avgränsade cykelbanan när en bil plötsligt kör på honom bakifrån i hög fart. Han slungas 25 meter genom luften och landar i ett dike.
Ingen ser olyckan, men några boende i närheten hör smällen och ringer ambulans. En helikopter lyfter honom till Sahlgrenska. På nyhetsbilderna i Göteborgs-Posten syns hans vinröda Dr. Martens-skor ligga ensamma kvar på asfalten.

På intensiven svävar han mellan liv och död i en vecka. Han har svåra skador på lever och mjälte. Frakturer överallt; revbenen, bäckenet, skuldran. Högerbenet är av, vänsterbenet krossat. Men bara en kraftig hjärnskakning, trots att han inte hade hjälm.
– Det var en jävla smäll. Ambulansen och all sjukvårdspersonal som jag har pratat med har sagt att jag inte borde ha överlevt. Hade jag landat på asfalten hade det nog varit helt kört.

Själv minns han inget av de första två veckorna efter olyckan. Inte kvällen före heller.
Han flyttas till Mölndals sjukhus och förstår snart att det här kommer ta tid. Hjärntröttheten är monumental och han sover mest hela tiden. Han försöker kolla på serier, men allt känns för mörkt och jobbigt, så han landar i gamla avsnitt av Albert & Herbert på SVT Öppet arkiv.
– Det var det enda jag kunde kolla på ganska länge. Det var ett så gott lugn.

Det är otroligt göteborgskt av dig.
– Det är jag stolt över! Men jag är bra på att ha tråkigt. Jag behöver inte mycket för att jag ska känna mig nöjd med tillvaron. Det är en bra superkraft när man måste ligga på rygg i flera månader och inte göra något.

Det är framför allt det krossade benet som inte vill läka, vävnaden är för skadad. Infektionerna avlöser varandra, blodet blir förgiftat. Ett tag är det risk för amputation. Men benet repar sig och efter två månader får Christian komma hem i rullstol. Mellan rehab och hemsjukvård börjar han och Martin så sakteliga ta upp låtskrivandet, i korta stunder åt gången. Efter ett år är han tillbaka på Faktum på heltid.

Strax efter olyckan grep polisen en man som stämde in på signalementet på den person som setts springa från platsen. Hans DNA fanns i bilen, men eftersom ingen såg honom varken köra eller lämna den, så gick han fri. Christian berättar att mannen inte hade någon koppling till öarna och det är oklart vad han ens gjorde därute.
– Först var jag ju förbannad såklart. Jag tycker att man ska stå för det man gör. Det var ett rötet beteende. Men det släppte jag rätt snabbt. Det är ju inget att göra.

Förmiddagens rusch på Faktum börjar lägga sig och det är dags att ta oss ut till Hönö, där Christian Jansson har bott i nästan hela sitt liv. Han har inget körkort, så en av hans tre bröder kallas in för att köra oss till bilfärjan. Väl ombord finns det ingen tydlig plan för hur vi ska komma vidare ner till Klåva. Svärfar svarar inte i telefon så Christian scannar av bilarna och ser en bekant som ger oss skjuts.

Kärleken till havet lockade hit hans föräldrar på 1970-talet och han har blivit kvar.
– Jag gillar öarna och trivs jättebra, nog för att det är så lågt tempo och så nära havet. Det är ett enkelt överskådligt samhälle, säger Christian.

Vi svänger in vid ett ljusgrått eternithus med en liten trädgård. Hit flyttade han som barn. När hans egen familj började växa och föräldrarna ville ha ett mindre boende så tog han över huset. Det är 25 år sedan nu.
Han sätter på kaffe och vi slår oss ner i det ombonade vardagsrummet. I matrummet intill står hans skivor, en samling som växer för varje turné. Sex år gammal tjatade han till sig en singel med de brittiska glamrockarna Sweet. Den förändrade allt, han blev som förtrollad av gitarriffen, läderkläderna och platådojorna.

Uppväxten beskriver han som kärleksfull och kravlös. Det fanns inte pengar att tala om, men musik och böcker, och mycket uppmuntran. Pappa Lennart jobbade på ungdomsvårdshem i Harestad och lånade hem inspelade kassetter till sonen av de stökiga tonårskillarna med mustasch och jeansväst. Sabbath Bloody Sabbath med Black Sabbath. Deep Purple In Rock och School’s Out med Alice Cooper, som alla satte djupa spår. Han lärde sig spela gitarr i Missionskyrkan som tolvåring, men var bara ute efter barréackorden.
– Det räckte till punkriff, säger han och pekar mot det vitmålade plankgolvet.
– I källaren här under startade jag mitt första band Screwmejslarna. Det måste låtit förjävligt, mina föräldrar var väldigt generösa.

Pagandom bildades 1987 och gjorde sig snabbt ett namn i stan. Men thrash metal-banden blev snart utkonkurrerade av den hårdare och mer aggressiva dödsmetallscenen som samtidigt växte fram, bland annat ute i Billdal. Pagandom hann släppa ett album innan de splittrades. 2014 fick de frågan om att återförenas på festivalen Gothenburg Sound och insåg att de saknat att spela tillsammans.

Har musiken varit en viktig del i ditt tillfrisknande?
– Det har jag inte tänkt på, men det antar jag, för det var det enda som var viktigt utöver familjen. Först ville jag bara vara med dem och krama mina barn. Men jag längtade ju också efter att göra klart den nya skivan. Det var något att fundera över, detaljer och texter och skit.

Tre år efter olyckan släpptes albumet Ashes.

Att vara nära döden brukar ofta förändra människor. Känslan av att ha duckat en kula kan leda till större livsglädje och nya prioriteringar i livet, i alla fall tillfälligt. Upplevelsen av att ha fått en andra chans. Men det är inget Christian kan relatera till, han blir snarast provocerad.
– Jag är sjukt ospirituell. Jag tror inte på någonting, så jag kan inte tro att jag har fått en andra chans. Vem skulle jag ha fått den av?

Det märks att han fått frågan många gånger. Det är uppenbarligen en öm punkt. Att folk förväntar sig att han ska ha fått en insikt eller kunnat vända det som hände till något livsomvälvande positivt.
– Olyckan var en tillfällighet. Sannolikheten att något liknande ska hända igen är minimal. Därför är det till exempel inte svårt för mig att passera olycksplatsen. Jag minns ju inget.

Själv tycker han inte att han påverkats av vare sig olyckan eller den långa återhämtningsprocessen, utöver de fysiska men han känner av dagligen. Det låter osannolikt att gå så oförändrad ur en sådan upplevelse. När jag pressar på säger han att han möjligen bryr sig lite mindre om saker i dag.
– Jag stressar inte lika mycket. Jag kan inte springa längre så jag kan inte jäkta till någon buss. Man får ställa om i huvudet bara, ha ett lugnare tempo. Och kanske att jag har blivit lite bättre på att säga ja istället för nej.

Nej! var det första svaret som dök upp i huvudet när han fick frågan om att hoppa in som basist i Dark Tranquillity på några festivalspelningar 2021. Det är riskfritt att säga nej, för då kan inget gå fel. Men sedan olyckan hade han redan överraskat sig själv med att tacka ja till att spela i musikprojektet Novarupta och sedan bli basist i dödsmetallbandet Grand Cadaver. Så han gick emot magkänslan igen. Ett år senare blev han erbjuden en fast plats i Dark Tranquillity och det första uppdraget var en åtta veckor lång Europaturné.
– Jag tänkte såhär, kan jag vara två månader på sjukhus kan jag vara två månader på en turnébuss. Men jag är en jävligt begränsad basist, så jag fick öva som fan för att kunna leverera. Jag har spelat fler konserter efter 2021 än sammanlagt i hela mitt liv. Rätt bra att kunna göra det när man är 55 plus. Man är ju lite rimligare nu?

Hur är det att spela live då, som en gammal man?
– Så jävla roligt! Det är ett så tacksamt sammanhang. När allting stämmer försvinner tid och rum. Det känns i kroppen, i hjärnan och hjärtat. Jag har alltid ont, men på scenen försvinner det. Det är jävligt lyxigt.

Vad bär du med dig för fysiska men från olyckan?
– Fotleden är stel, så jag kan inte trampa ifrån ordentligt. Jag har begränsad rörlighet och konstant smärta. Det märks inte så mycket utåt. Om jag anstränger mig gör det ont som fan, som när man giggar mycket, säger han och lägger snabbt till:
– Men jag har ont hemma också.

Christian Jansson har ingen fallenhet för självömkan, den saken är klar. Han har ett grundlugn som smittar av sig, en stabil värme och det är lätt att tänka sig vilken effekt han kan ha på en grupp.
– Jag är bra på att gilla läget. En rutinmänniska. Jag har långa relationer, min nuvarande har pågått i snart 32 år. Stannar länge på arbetsplatser, i band. Det funkar bra.

Är du rädd för förändring?
– Jag har inte ett rastlöst ben i kroppen tror jag. Inga riktiga ambitioner, väldigt lite driv faktiskt. En jävla grönsak, haha.

Mikael Stanne, sångare i Dark Tranquillity och Pagandomfan sedan sent 1980-tal, väljer ordet vettig.
– Han har en grym energi på scenen och ett bra öra för vad som är bra och dåligt. Det är jävligt kul att resa tillsammans. Själv har jag varit trött på USA i tio år, men det är så roligt att få se det genom hans ögon.

Kontrasterna är det som stannat kvar efter Christians första USA-resa. Att titta ut över de vackra vidderna i Utah från bussfönstret och äntligen få komma till New York. Sedan på samma resa se kvarter efter kvarter av fentanylmissbrukare i Vancouver.
– Jag har sett mycket skit, men det där var det värsta någonsin. Det var som en zombieapokalyps. Los Angeles med svinmånga hemlösa. Antihemlöshetsbänkar i exkluderande design överallt, med armstöd som ingen jävel behöver så att man inte ska kunna ligga där. Och Hollywood på det.
Det är blandade känslor.

Han hade velat jobba på Faktum rätt länge innan en kompis tipsade om ett ledigt jobb. När tidningen startade var den en motvalls och punkig röst från gatan, han gillade attityden och värdegrunden.
– Nu är vi mer som en Danmarksbåt än ett sjörövarskepp, inte lika tykna. Det funkar bättre och det är lättare att samarbeta med andra människor, företag och så, om man inte är svinjobbig. För att kunna hjälpa så många som möjligt.

Nu drar han snart iväg igen. Dark Tranquillity ska ut på Europaturné i november. Såhär två dagar efter hemkomst är han inte supersugen på att ge sig ut på vägarna, men europeiska spelställen har garanterat duschar och bättre mat än i USA. Det blir ytterligare ett glapp för säljarna på Faktum och kanske ett nytt A4-papper med städer på receptionsdisken. För tillbaka kommer han. Jag frågar om han känner ett ansvar för säljarna, att finnas till för dem tillsammans med Fia.
– Jag har ingen övertro på mitt bidrag till mänskligheten. Men jag trivs och känner att jag gör något vettigt och gör skillnad för folk. Det känns bra.