Davids dubbla liv

Girig redan på Teaterhögskolan har han jobbat hårt för att nå sina mål och skådespelat världen över, på tre språk. Men den största utmaningen finns ändå på hemmaplan. David Dencik lotsar oss genom Köpenhamn och livet.

David Dencik sov dåligt i natt. Han gör alltid det första natten på hotell. Nu kommer han in och öppnar en Coca Cola i ett hypermodernt men mörkt mötesrum i tv-huset på Oxenstiernsgatan på Östermalm. Utsidan ger sken av att allt är som förr. Tv-huset är precis lika kolossliknande mastodontiskt som Filmhuset och Radiohuset, två andra bjässar från samma tid, 1960- och 1970-talet.

Men inne i huset har mycket hänt. Inte minst har säkerhetstänket maximerats. Receptionen befolkas numera av ett helt fotbollslag med vakter. I alla fall är det så det känns. Men jag tar mig in, liksom filmstjärnan framför mig.

Vad tror du att den 15-åriga versionen av dig hade tyckt och tänkt om det du gör och den du blev?
– Den lille ängslige pojken hade nog varit glad över att jag förlöstes på detta vis i livet. Jag ville se världen, ville väldigt gärna göra någonting kreativt. Vad det skulle vara hade jag inte alls koll på men jag ville syssla med något som inspirerade mig och fyllde mig. Jag har haft turen att lyckas med det. Jag har fått resa och jag har fått upptäcka världen. Och roller, alltså det inre livet hos Lars Norén eller hos alla möjliga andra människor.

David Dencik är i Stockholm för att prata om Smärtpunkten, serien där han spelar just Lars Norén.

Som ung drömde en nyfiken David Dencik om att göra fältarbeten i någon urskog någonstans och skriva för National Geographic. Han ville grotta ner sig i uttryck för mänskligt beteende, var intresserad av antropologi och säger att det på sätt och vis är det han bedriver nu, antropologiska studier, som skådespelare. Fast på sitt eget ovetenskapliga sätt, genom att läsa på, genom att sätta sig in i roller. Det är också en form av fältarbete.
– Det är så många kollegor som kämpar betydligt mer än vad jag har behövt göra. Med att få roller, med att få det att gå ihop. Jag är tacksam för situationen jag har. Och jag har två språk jag kan spela på. Till och med tre, om jag räknar med engelska.

David är uppvuxen i Danmark men med svenska föräldrar. Han är teaterhögskoleutbildad i Stockholm och har en karriär i både Sverige och Danmark (och internationellt). Han, som bor i Köpenhamn, artikulerar väl, uttalar varje ord väldigt noggrant, till perfektion, men det finns ingen tillstymmelse till dialekt, samtidigt som det inte heller låter som rikssvenska. Han har helt enkelt sitt alldeles eget språk med ordval som få andra gör nu för tiden. Han säger robust, han säger gladlynt.

Till slut släppte det där ängsliga, berättar han. Att börja på gymnasiet var läskigt, det var som att komma ut i den riktiga världen och när han var 16 åkte han utomlands, ett år som utbytesstudent. Han läste spanska och hamnade i det enda landet i Sydamerika där man inte talar spanska, Brasilien.
– Det var en ren slump. Jag fick ett samtal. Vi, familjen, skulle ut och resa, taxin stod på gatan och vi skulle flyga långt bort. Så sade den som ringde: ”Nu har vi fått en värdfamilj”. Jag ville till Mexiko men jag erbjöds en familj i Ecuador, en annan i Venezuela, en tredje i Paraguay och den fjärde i Brasilien.

Taxin väntade och Ecuador valdes bort för att Davids moster som varit där, inte var så imponerad. I Paraguay bodde det bara en massa nazister, menade familjen Dencik och Brasilien var inget alternativ på grund av språket. Så det blev Venezuela. Men när David väl bestämt sig hade arrangörerna ringt någon annan så han hamnade i Brasilien där det pratas portugisiska.

David Dencik blev mer självständig, han fick ett annat självförtroende. Plötsligt fick han komma ut och se den där världen han hade längtat efter. Han hittade sin identitet. Han som kom till Brasilien var kort, lite rund och bar glasögon. Han var också ”lite rädd för livet i stort”.
– Men jag landade i en trygg familj som jag har kontakt med än i dag. Jag planerar just nu en resa med min egen familj för att hälsa på dem. Mer än 35 år senare. Deras släkt var stor, det var alltid mycket folk på besök, men jag mötte också en massa andra utbytesstudenter som jag lärde känna och som jag reste med. Det var ett av de bästa åren i mitt liv. Jag blev mer robust.

Han var tvungen att lösa problem som han ställdes inför. Hur skulle han ta sig med buss till nordöstra Brasilien, en tre dagar lång resa? Hur skulle han ta sig hem på nätterna?

David Dencik har ett speciellt sätt att brodera ut sina meningar, det låter lite stelt först men så växer hans berättelse, som den om Brasilien, och blir färgglad, personlig och poetisk. Han förklarar att familjen han kom till var kul, att de tyckte att han var kul. Det var en kolossal glädje. Så lägger han till, snabbt, att han var rätt gladlynt då.
– Och det är jag delvis fortfarande. Men jag tyckte inte att livet var svårt eller att det fanns något stort mörker. Jag lyssnade inte på punk, har aldrig slitit med tillvarons stora frågor. Jag höll på med hårdrock när jag var tio–tolv år gammal men det gick fort över i reggae och det bär jag med mig än i dag.

Han kärade ner sig i den brasilianska musiken, i maten och kulturen. Så mycket att han liksom saktar ner när han pratar om det och så konstaterar han att han inte riktigt vet hur han ska rama in det med ord. Han ramlar vidare, talar om Rio-konferensen 1992 som handlade om den globala uppvärmningen. Han bjöds in, i sin roll som utbytesstudent, och blev mer och mer involverad i miljörörelsen och i organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter och reste senare till USA och även till inbördeskriget i forna Jugoslavien. Hans engagemang kom ur reggaen, säger han, med en strävan efter en värld där social rättvisa råder. Det där finns kvar hos honom men han flikar in att han inte längre kan hävda att han är särskilt engagerad.

Han växte upp i en akademisk familj som hade det gott ställt. Så pressen fanns där, att plugga vidare var en självklarhet. Men han kom inte in på antropologin som han ville. Han blev en smula desperat och nära ”att göra vad fan som helst”. Så David Dencik läste religionsvetenskap i Köpenhamn. Det gick rätt dåligt. Det är svårt att plugga, menar han nu, ”speciellt om man inte är intresserad”. För att hålla kontakten med Brasilien började han med kampsporten capoeira och blev ganska bra. Där, i sporten som har moment av både dans och akrobatik, finns också teatraliska inslag.
– Man ska träna upp tekniken och visa upp den för andra. Det är ett kollektiv, det finns en publik. Det finns många parallella universum till teatern.

Efter en stund i det mörka rummet reser han sig upp och drar ifrån draperierna, för att ljuset ska kunna ta sig in och ge oss lite eftermiddagskraft.
I samma veva, när han tränade som mest capoeira, kom han i kontakt med en amatörteatergrupp på universitetet. 24 år gammal, 1999, kom han till slut, efter många motgångar, in på Teaterhögskolan. I Stockholm, staden där han var född, där hans morfar bodde och där han inte kände en kotte skulle han nu bo.
– Hela Sverige låg för mina fötter och skulle upptäckas. Jag minns första gången jag hörde Cornelis: ”Wow”. Jag hade ingenting, jag visste ingenting. Det var lite som när jag var i Brasilien. För mig var det en kolossal nystart. Jag åkte inte tillbaka till Danmark på flera år. Plötsligt kunde jag knappt prata danska, jag kunde inte alls sätta ihop meningar.

Jag blir nyfiken på hur hans danska vänner såg på Davids totala omfamnande av teatern och av det svenska. Men det var ingen stor grej, menar han och vissa av dem har han kontakt med än i dag.
– Men nu har jag familj och barn. Nu pratar jag bara med ungarnas vänners föräldrar. Så jag vet inte, det där med vänskap och kompisar, helt ärligt, det står i ett helt annat ljus. Jag fick väldigt goda vänner i Stockholm och från Teaterhögskolan, som på sätt och vis är en helt annan kategori vänner, de är kollegor också.

Han säger att de vännerna inte kände honom när han var 15 och var full och kräktes. Många av hans kompisar från den tiden är i dag med i Anonyma Alkoholister. När David Dencik säger det pausar han en liten stund.

Med vännerna från tiden på Teaterhögskolan kan han prata uppsättningar och jobb.
– Men jag ringer inte riktigt någon. Det blir kanske en jullunch en gång om året. Jag har dem varmt om hjärtat men livet går så jävla fort och man bara åker. Och så har man inte sett dem på sex år.

Davids fru Sofie är utbildad jurist men arbetar numera som manusförfattare, hon kan prata i telefon hur länge som helst, konstaterar han. Om han själv skulle ringa en kompis, då vet han inte ens vad han skulle säga. Han skrattar och säger ”så kan det gå”. Han funderar lite till, han menar att det kanske har att göra med vänskapen i sig, vad bestod den av från början? Han och hans vänner, de festade ihop. Sedan påpekar han att han ändå har kontakt med vissa, att de kan prata om föräldrar som blir äldre eller har gått bort. Då möts de, vännerna från förr, på ett annat sätt. Somliga är inne på sitt andra eller till och med tredje äktenskap. Själv blev han pappa ganska sent.
– Det är såna samtal jag har. Om problem som uppstår när man kommer upp i min ålder.

David Dencik var girig, som han säger det, redan på Teaterhögskolan. Han ville spela teater, mycket teater, han ville lära sig mer och sedan dess har han jobbat. Han har ett stort behov av att vara produktiv. Han tillskriver det sin uppväxt och sina föräldrar. Han kände ett inre tryck som sa att han borde bli framgångsrik, att han borde vara bäst, men även en yttre förväntan. När David pratar om det där så frågar han retoriskt hur fan man kan vara bäst som skådespelare. Det där har drivit honom ganska långt, den inre och yttre pressen.
– Bekräftelsen man får när man får bra recensioner, den är härlig och viktig. Som när man vinner priser. Men jag jagar det inte alls på samma sätt längre. Det var ett nästan skamlöst jagande förr. Nu försöker jag synas så lite som möjligt. Det låter konstigt för en skådespelare, säger David Dencik och fortsätter:
– Roller vill jag göra men … Det fanns några år då jag ställde upp på nästan vad fan som helst.

David Dencik reflekterar över vad det gjorde med honom att vara så där ivrig att synas, så målmedveten, som om avbrottet aldrig har funnits. Det pushade honom framåt men …
– Det kan också ha gjort mig ensam. Allting valdes ju bort till fördel för yrket. Även flickvänner. Och under tio års tid dök jag inte upp på folks dop, kalas och 30-årsfester. Jag skulle alltid iväg till tjotahejti och spela någon roll någonstans. Det är en prioritering jag inte skulle göra i dag.

När han var liten gick han på Judiska skolan och han säger att han tills nyligen har tagit efter, följt de traditioner som hans pappa Lars ”satt igång”.
– Nu har jag kämpat med att applicera de olika traditionerna på min egen familj och jag går lite på grund helt enkelt. Jag ser ingen större mening med det. Det är ett samtal jag för med mig själv och jag är som många andra, en rationellt funtad människa och att hålla på med saker som jag upplever som djupt irrationella, det har jag svårt för.

Han säger att han inte vill reduceras till en etnicitet. Han och alla andra är så mycket större än så.
– Jag kan väl vara jude och en massa andra saker också. Men jag har inget inre behov av att hävda eller uttrycka min judendom. Och om man inte har det, då blir det ingenting kvar.

David Dencik beskriver Smärtpunkten och att spela Lars Norén som ett av de roligaste OCH svåraste jobb han har gjort.
– Han regisserade mig en gång i tiden, som Hamlet. Så jag visste ju hur hans väsen var. Jag kände mig lite låst av att jag gärna ville få till det där. Han var ju rökare på den tiden och hade en djup röst, ett långsamt tal och jag hade väldigt starka minnen av hur han var i ett rum.

Utseendemässigt är David Dencik ganska lik Lars Norén men fick anstränga sig för att få till sättet att prata.
– Lars Norén har ju lämnat kilovis med böcker och texter efter sig som jag kunde börja dyka ner i. Och eftersom han kom från samma bransch kände jag ett extra ansvar, ibland nästan ett förlamande ansvar. Det är så många kollegor, folk som jag inte har sett på tjugo år, som har hört av sig när de har sett trailern för serien.

Det där ansvaret försöker David Dencik beskriva, att det har varit större och mer betungande än när han har spelat Michail Gorbatjov i Tjernobyl eller Niels Bohr eller någon annan människa som faktiskt har funnits på riktigt.
– Det handlar förstås om mig och om varför jag är som jag är. Men jag kände en låsning. Absolut. Sen när vi väl började filma var det bara att tuta och köra. Då försökte jag hitta hans inre drivkrafter och liv, hans nyfikenhet och hans intresse för andra människor.

Han säger att han fortfarande, långt efter avslutad inspelning, försöker knäcka Lars Norén-koden. Han läser, även nu, Noréns dagböcker. David Dencik berättar hur han, när de började filma, kände på sig hur Lars Norén hade agerat eller hur han inte hade agerat. Skulle han ha blivit arg där? Nej, troligen inte.
– När vi jobbade ihop, det var ett av de stora mötena i mitt liv. Han var så iakttagande och seende. Jag kände att han verkligen följde min process. Jag tror att han kände en stark identifikation med alla skådespelarna. Lars Norén var och är inspirerande.

Tillbaka till det där med skådespeleriet kontra det övriga livet. Att skapa en familj tillsammans, att forma en familj, det om något är att vara produktiv, säger David Dencik. Det är mycket svårare än att få igång och hålla i en karriär. Familjebildning blir man inte skolad i, det måste man själv lista ut hur man gör, och den resan är komplex som ingenting annat. ”För mig i alla fall”, poängterar han.

Han drömmer inte om att bli regissör eller manusförfattare, men det finns en gammal idé om en dansk vetenskapsman i Brasilien på 1800-talet. Kanske, kanske blir det av när barnen har flyttat hemifrån.
– En sak jag slås av när jag läser Lars Noréns dagböcker, det är den mängd tid han har på händerna. Jag har ingen tid men tänk att börja dagen med att sova länge och så går man ner på stan, köper en halsduk och tar en fika. När den tiden, det utrymmet kommer tillbaka, då kanske det händer något.

Kommer tillbaka, det gör David Dencik också, efter att han har kissat. Sedan säger han att han tycker mycket om att gå och handla ägg och mjölk. Han uppskattar det vanliga i livet, att följa barnen genom årstiderna och utmaningarna.
Svackor i självförtroendet, det har han. Han grubblar över om rollerna ska fortsätta komma till honom.
– Det kan försätta mig i en känsla av kris. Men så dyker det upp något och så får jag lite ro från detta. Igen. Det känns inte helt hållbart men det kanske håller hela vägen in i mål.