Eija - ikonen från Lidköping

Det blev ingen skolgång, istället industri­arbete, skral plånbok och en period i hemlöshet.
Nätter på kolonilotten bland fåglar och möss. Och i den älskade bilen.
I dag är livet betydligt bättre för Faktums Eija Ikonen. Med pension inom räckhåll vill hon varken backa bandet eller bromsa in.

Vi går mot parkeringen med kassar och hund, i motvind, till bilen. Eija Ikonen berättar om den ständiga kampen att få behålla både den och försörjningsstödet. Förklarar hur hon varje gång måste motivera vikten av att få behålla sin skrothög, som inte är värd många tusenlappar i världen, men är helt ovärderlig för hennes trygghet, sinnesro och frihetskänsla.
Den har ju varit hennes allt, i perioder.
Eija har just blivit fotograferad för det här reportaget i Faktum, arbetsplatsen hon går till sedan 2011, när hon har ork och energi och klarar av några timmars försäljning av tidningen på gatan. Dagsformen varierar.
– Men i går sålde jag nya numret och en tygkasse. Den lila, med texten ”Jag bär på en historia”.

Hon brukar komma in till Faktums kontor på Chapmans torg i Göteborg efter lunch. Ibland flera gånger i veckan, ibland går det ett tag innan hon dyker upp nästa gång. Men intrycket är alltid detsamma. Positiv, cool och ofta med någon snygg huvudbonad som matchar skinnpajen glider hon in utan att göra väsen av sig. Alltid i sällskap. Ständige följeslagaren hunden Bamse lämnar henne helst inte utom synhåll. En kelgris som gör livet både bättre och lite krångligare.
Eija Ikonen, ja hon heter så, efternamnet är finskt och därifrån kommer föräldrarna, föddes i Skövde 1961.
– Pappa minns jag knappt för mamma träffade en annan man och flyttade med oss till Lidköping när jag var två–tre år. Jag har en storasyster också, som är fyra år äldre, berättar Eija som betraktar sig som ”försvenskad finne” och minns hur hon kunde reta sin mamma till vansinne som barn, eftersom hon lärde sig svenska snabbt och redan som liten kunde lämna mamma oförstående och utanför konversationer. Eija skrattar när hon berättar det. Och barndomen har ljusare minnen än så.
– Om somrarna åkte vi ofta till Finland, men vi hade sommarstuga också, på väg mot Läckö slott. Där tyckte jag om att vara. Vi bastade finskt, slog oss själva med björkris, och när det regnade hittade de mig på bryggan, där jag satt och metade fisk.

Skolan var dock ett bekymmer hela vägen. Inte för att hon vantrivdes, eller inte hade vänner, men det var det där med koncentrationen. Det gick liksom inte att få tillräcklig ro i kroppen för att ta in undervisningen. Det är Sverige i mitten på 1970-talet och Eija fick stämpeln skoltrött och redan i åttan gav omgivningen upp. Som 14-åring fick hon börja jobba i industrin. Tillverka sågar, bågfilsblad och köra flakmoppe. Blev ansvarig för en stämpelmaskin som skulle märka verktygen.
– Du lär dig snabbt när du är ung och plötsligt fick jag hoppa in lite här och var när någon var sjuk.

Ansvar och risker lades på hennes axlar. Men någon mer skolgång erbjöds inte.

Det blev fortsatt industriarbete. Miljöer fyllda av plast, metall och thinner. Det sista i ett separat rum, där man kunde stå och röka ut genom fönstret. Så var det då. Eija kämpade på med det hon förväntades, var morgontrött som alla andra tonåringar dock, så det hände att hennes mamma drog hennes täcke ända ut i hallen på morgonen.
Hon minns vad hon tjänade: sju kronor i timmen. De andra hade 22.
– I åttan och nian gick jag inte i skolan alls. Så hade man inte gjort i dag.

Eija flyttades istället mellan olika industrier. Hamnade på verktygstillverkaren Sandviken som hade fabrik i Lidköping. Det fanns jobb på den tiden.
– Men ingen annan var i min ålder där, förstås.

Spåret var upptrampat före henne. Mamma var också inom industrin, och det som dög åt henne dög förstås också åt dottern. Det var inte en tid då det talades så mycket om valmöjligheter.

Skolan var bara svår, förklarar Eija. Men tycker själv att det är märkligt i dag, att hon inte tyckte om att skriva. Senare i livet har hon skrivit brev hur långa som helst, på dator flyter det på, sex-åtta sidor utan vidare.
– Jag kan ju faktiskt skriva, säger hon och har själv sökt svaret genom hela livet varför vissa saker inte har fungerat för henne, och kommit fram till att när hon väl får upp ett intresse för någonting så går det bra. Det är med andra ord för henne, som för de flesta. Och likt många andra, som i dag kanske hade fått en diagnos, har Eija Ikonen ett huvud där det rör sig ideligen. Full aktivitet, som ibland måste dämpas.
– Jag stickar mycket nu, för att kunna se på tv. Jag har alltid haft problem med koncentrationen så ska jag se en långfilm måste jag sticka samtidigt.

I Stadsmissionens secondhandbutik på Stigberget märks det lite grann, Eija vet först inte riktigt vad hon ska fokusera på, att hålla hunden Bamse i schack, välja kläder, titta i kameran eller prata med mig. Det lite oroliga försvinner när uppgiften blir tydlig. Jag ber henne plocka fram något hon bar som tonåring. Den där 14-åringen som inte fixade högstadiet, hur såg hon ut?
– Jeans och nitar. Gärna kjol, väldigt kort, så här, säger Eija och visar med handen en bra bit upp på låret.

Så blev hon ju kall också, under utekvällarna på vintern, och märkligt nog steril. Fast ändå inte.
Vänta nu, vad säger hon?

Eija Ikonen kan berätta den mest häpnadsväckande sak med ett lugn och en självklarhet i rösten som bara den som levt under tuffare omständigheter kan göra. Med det ständiga perspektivet: Det kunde varit värre. Den här berättelsen är dock värd mer utrymme än hon ger den, så jag ber henne utveckla.
Kvällarna ute i för tunna kläder ledde till en äggledarinflammation. När Eija var 17 år fick hon av läkaren som vårdade henne reda på att hon nu var steril.
– Sedan gick jag och trodde det tills jag blev gravid ett år senare. Hur gick det till, undrade läkarna då.

Ja, det borde väl de veta, kan man tänka. Eija Ikonen och den unge fadern visste i alla fall, och försökte mot många odds att hålla ihop sin lilla familj. Det höll väl i några år, men inte mer än så. De var för unga, rätt och slätt, konstaterar hon i dag.
Eija planerade för en omstart i livet och hade siktet inställt på Borås, där hon intresserat sig för utbildning och arbete, och dessutom hade en moster och kusiner.
– Men killen jag var ihop med då ville absolut inte till Borås. Han ville till Göteborg. Okej sa jag och så bestämde vi det, men precis innan flyttlasset skulle gå gjorde han slut.

Ensamstående på nytt, med en femårig dotter, på väg till en ny stor stad där hon inte kände någon. Flytten gick till Bergsjön 1986 och hon skulle snart fylla 25. 
Här någonstans byttes nitar och korta jeanskjolar till en mer alldaglig och praktisk stil, jeans och t-shirt på en Eija som inte ville sticka ut, och egentligen var rätt blyg.
I Göteborg fixade hon jobb på fastighetskontoret.
– Jag fick ett tips på Heta linjen*, jag talade om att jag skulle flytta till Göteborg och då fick jag rådet av någon som sa ”sök till fastighetskontoret, de anställer alla”. Och det gjorde de verkligen, haha.

Eija fick jobb som städerska på förvaltningen och levde några år som singel. Trivdes bra i Göteborg, där hon så sakteliga började lära känna nya människor. Hon träffade en ny man, som ville ha barn, och den där steriliteten gjorde sig påmind på nytt. Vid en undersökning fick Eija för andra gången beskedet att hon inte kunde få barn. Det konstaterades att hon hade stopp i äggledarna och hon och nya pojkvännen började prata om provrörsbefruktning.
På fertilitetskliniken kom de i kontakt med den meriterade läkaren Björn Källfelt som ville pröva en ny metod som skulle kunna ge fri passage.
– Jag tänkte, jag gör det, har inget att förlora på det, och hann knappt komma hem från sjukhuset förrän jag var gravid. Jag var den femte de försökte med, och den första de lyckades med, berättar Eija med ett leende som får ögonen att glittra.

En son kom till världen och Eija Ikonen känner sig lyckligt lottad. Att hon två gånger om, av olika läkare förklarad steril, fått två friska barn är förstås inget annat än en gåva.
– Det finns de som förlorar hoppet om egna barn, det blir lätt en fixering och jag känner många som har försökt, fått missfall och mått väldigt dåligt av att inte kunnat bli gravida.

Barnen, födda med tolv år emellan har båda fått växa upp med frånvarande pappor. Dotterns pappa dog när hon var tio år. Han drunknade, det var en olycka, och även om Eija och han var separerade sedan många år och kontakten var bruten var det förstås en tragisk förlust.
– Jag försökte plantera en fin bild av honom hos min dotter, säger Eija.

Sonens pappa, som Eija träffade genom en kompis ”när jag behövde låna bil vid ett tillfälle, och ja, jag fick låna hans bil och på den vägen var det”, separerade hon ifrån när pojken var fyra.
En ny krävande tid som ensamstående, nu med en tonårstjej och liten kille i boet, inleddes. Eija strävade på tills kroppen satte stopp.
– Jag fick panikångest en sommar, och sa upp mig. Det var väldigt dumt, egentligen, men det var ett pressat läge. Jag hoppade in på Komvux efter det, men att studera funkade inte då heller. De sökte en person till kassan till HP-affären i Agnesberg, jag jobbade extra där och efter ett tag ville de anställa mig för kassan stämde alltid för mig, säger hon.

Men det stämde inte för Eija där och då, skör efter det som varit. Hon gick vidare till en period inom spårvägen, körde också buss i Angered och sopbil en sommar.
– Enda problemet var när jag skulle backa. Men jag fixade det.

Ja, såklart.
I dag är barnen vuxna, tre barnbarn har tillkommit, och Eija säger att hon har fin kontakt med dem alla.

Hon hittar dem snabbt. De trådsmala Lee-jeansen med lågt skuren midja. De är så små att de just skulle kunna passa en inte färdigutvecklad 14-åring.
– Precis sådana här hade jag! Jag hade bara Lee-jeans. Eija tar ett proffsigt tag med tummarna genom byxornas hällor i midjan, svingar jeansen bakåt så benen lägger sig över ryggen och drar midjan runt nacke och hals.
– Det är ett trick jag lärt mig en gång, så slipper man prova i butiken. Om midjan räcker hela vägen runt så ändarna möts i halsgropen, då passar de. Det är säkert, säger hon och tittar på mitt lätt förvånade ansikte.

En stund senare är det bevisat. Lee-jeansen sitter som en smäck på Eija, 62. Hon är alltjämt tunn, men med sämre hållning. Ryggen har tagit stryk genom åren, och vill inte sträcka sig hela vägen upp. Inte blir det bättre av att Bamse är en liten ”adhd-hund” som hela tiden drar i kopplet. Glad i hågen dock, snäll, men strykrädd.
– Klappa honom inte på huvudet, förmanar Eija alla de möter. Lille Bamse har fått rejält med pisk tidigare i livet och reagerar instinktivt på potentiella hot, som en handflata från ovan. Men hos Eija, som egentligen bara skulle passa honom en dag, har han hittat ett varmt hem, och en mjuk famn. De är ett. Precis som hon tidigare var med Texas. I den relationen var det han som var tryggheten och värmen för henne, när de sov på golvet i kolonistugan bland fåglar och möss, i bilen och på de tillfälliga boendena.
– Jag har fotograferat alla ställen jag bott på som hemlös. Och skrivit anteckningar på servetter. Någonstans har jag allt sparat och ska göra något av det i framtiden. Det kanske blir en novell en dag, säger Eija och ler, inspirerad av tanken.

Ett par timmar senare står hon dubbelvikt, vig som en ungdom igen, med ett fast grepp om Bamses koppel med ena handen, den andra djupt instucken i fälgen på bilens högra bakhjul.
– Det är bromsskivorna som är kassa. Jag har beställt nya men måste hitta någon som kan sätta dit dem. Billigt. Det vill jag inte göra själv, det är så omständligt när jag inte har nån bra plats att meka på, förklarar hon.

Hon har det där lösningsinriktade, pigga, kvar i sig. Ett kvicksilver som aldrig tycks rinna ur henne, krossade drömmar och motgångar till trots. Kanske är det förmågan att leva för dagen, något hon lärde sig tidigt, som hjälpt henne genom livets hinderbana.
– Som barn hade jag inga drömmar. Redan i ettan hade jag en lärare som idiotförklarade mig. Så det var min syster som lärde mig att läsa och räkna. I skolan förstod jag aldrig vad jag skulle göra.

Det där om att hon inte hade drömmar som barn är inte helt sant – för det fanns en tidig dröm om att gifta sig med en bonde. Lockelsen låg i närheten till djuren på en bondgård. Som tonåring, efter industrijobben, försökte hon också på större allvar förverkliga en dröm om att bli bilmekaniker, tills någon på arbetsförmedlingen tog död på den. Säkert i all välmening.
– Jag ville gå en yrkesutbildning och hittade en kurs till möbelsnickare och en till bilmekaniker. Men när jag sa att jag ville bli bilmekaniker sa handläggaren till mig att det var bortkastad tid för att ingen bilverkstad skulle anställa en tjej. Så var det då. Och jag gick den andra kursen, snickrade mig ett bord, stolar och någon byrå.

Händig, idérik och positiv har hon klarat livhanken på egen hand, men den där stöttningen utifrån har sällan funnits vid Eijas sida.
– Kamrater hade jag som barn och som vuxen fick jag senare grannar som jag umgicks med. Men många av mina vänner lever inte längre. Någon har dött av cancer, någon blev alkoholist, någon tog en överdos. När jag själv blev hemlös träffade jag folk som satt och drack, och det har alltid skrämt mig, att bli sittande sådär, för det löser inte mina problem. För att lösa dem måste jag vara klar i huvudet.

Det valet gör en redan ensam hemlös människa mycket ensam. Eija säger att hon nästan inte känner en enda person som inte har problem med alkohol och mediciner.
– Jag själv är väldigt rädd för tabletter och har alltid varit försiktig med det. Men i dag måste jag ta medicin för min kärlkramp.

Det är en hårfin lina att balansera på, livet. När hon stod utan jobb en dag, åren hade gått och barnen flyttat ut, och hade fullt upp med att klara av sina liv ”dottern låg i separation och hade mycket med sina barn” hjälpte det inte att vara lösningsinriktad. Eija vräktes och vägen framåt blev stenhård. Nätterna värst. Dåvarande följeslagaren Texas enda tryggheten, med sin varma päls och ett vakade öga på smådjuren som slogs om de brödsmulor hon samlat ihop. I en minnesanteckning reflekterar Eija i efterhand: ”Under tiden jag bodde i den lilla kolonistugan vid skogen hade jag ingen aning om vad som hände runt om i världen. Jag var helt avskärmad, utan el, tv, dator eller telefon. Efteråt fick jag höra talas om vansinnesdådet på Utöya. Tänk att sånt kan hända utan att man vet om det.”

Men man måste försöka. Det går inte att bara lägga sig ner och tro att det kommer något på silverfat, säger Eija och jämför livets ofrånkomliga problem med tegelstenar som staplas på varandra.
– Tar du inte tag i dem har du snart en mur och du vet till slut inte vilken sten du ska ta tag i först. Det är där många tar till alkoholen.

Att ta kontroll över sitt liv, och arbeta för en förändring också för andra som råkat illa ut är en drivkraft, till synes utan risk för motorhaveri, hos Eija. Medkänslan med andra finns där alltid. Inte minst till djuren. Sedan många år stöttar hon på eget initiativ andra hundägare som har svårt att få ihop till hundens behov. Facebooksidan Eijas Husdjurshjälp till hemlösa och behövande har 1 300 följare och är i högsta grad aktiv.

Samhällsengagemanget var under en period också politiskt. 2010 kandiderade hon för Frihetspartiet. Ett parti som startade på Facebook. Vips blev hon valbar riksdagskandidat, och var ute och valtalade. Men det blev som vi vet ingen riksdagsplats, partiet lades ner och Eija blev hemlös i den vevan. I dag skulle hon inte vilja bli politiker.
– Jag orkar inte lyssna på tjabbel och tjafs.

En vuxen förebild beter sig inte som dagens politiker, anser Eija. En vuxen förebild respekterar andras åsikter och fokuserar på att bekämpa orättvisor. Så resonerar ikonen Eija och i ett annat liv hade hon nog varit en skicklig mäklare som avslöjar mögel i fina hus, eller en mycket seriös bilförsäljare.
Nedlagda yrkesdrömmar till trots är livet okej som det är. Sedan flera år har hon bostad igen.

Engagemanget i dag lägger hon på Faktum, som utöver en extra inkomst är ett sammanhang som också blir små äventyr i vardagen, roliga uppdrag, möten med kändisar och med andra Faktumförsäljare.
Med sin egen pensionsålder inom räckhåll, och en lite stadigare inkomst i och med det, kan hon också drömma framåt. På fritiden dansar hon då linedance, eller går en hundkurs i spårning med Bamse. Det är inte ouppnåeligt. Men det får bli den dag det kan finnas pengar över till sådant. Bromsskivorna till bilen kommer först.
– Man lär sig leva på det viset, säger Eija Ikonen.

Hon klarade måhända inte högstadiet, men resten av livet har hon fixat med samma beslutsamhet som hon drar på sig ett par tajta Lee-jeans från 1970-talet.