Elaf på Bråkmakargatan

Brutal humor, envist motstånd och en grundmurad vilja att försöka förstå. Egenskaperna har både öppnat och stängt dörrar för journalisten Elaf Ali, som inte sällan uppfattas som respektlös. Det köper hon inte.
– Jag ställer frågor för att jag bryr mig.

Faktum är att hon blir ledsen när hon blir sedd på det sättet, som den kaxiga, som tror att hon är bättre än andra. För i Elaf Alis personlighet ingår också en adhd-diagnos som gör henne impulsiv. Där någon annan skulle valt att vara tyst ställer hon frågor för att få klarhet. Det kan krocka med en outtalad hierarki som kanske andra, men inte hon, känner av.
– Jag pratar på samma sätt med alla, och antingen gillar man det eller så blir man förnärmad, säger Elaf Ali.

Hon beskriver sig själv som rak, vissa skulle kanske säga dominant, och så kan hon nog uppträda när hon är säker på en sak och trygg i ett ämne, medger hon.

I andra sammanhang beskrivs den där filterlösa och oreserverade stilen som det roligaste vi sett i tv på länge. I underhållningsprogram som Invandrare för svenskar, IFS, och satiriska Svenska Nyheter har Elaf Ali utmärkt sig. Hon får folk runt mig att säga saker som: ”Ja, hon ja, den lilla tjejen med långt mörkt hår, hon är vass! Skitrolig!” Vacker, är också en vanlig kommentar. Vad hon heter har inte lika många lagt på minnet. Än.

Betoningen i Elaf ska ligga på a, och Elaf Ali tillrättavisar mig direkt och diskret, bara genom att säga sitt namn, så att jag ska slippa upprepa mitt misstag. Sedan säger hon att hon tycker om min topp, för dagen färgrik och blommönstrad.
– Många med ljus hy verkar leva i tron att de inte ”passar” i starka färger. Det är mycket beige, svart och vitt på blonda ljushyade människor, konstaterar Elaf som nu byter om till en tvådelad ceriserosa byxdress i linne och ber mig att knyta i ryggen.

Hon kommer med färg och finess och egna idéer och vill att vi börjar dagen med fotografering. Att stå framför kameran är en lekfull övning som kräver fokus. Men att bli intervjuad suger Elaf Alis energi, så det tar vi sedan.
Hon väljer Beyoncés senaste när hon får önska musik och är fortfarande uppfylld av att vara en av hundratusentals som denna vår sett Taylor Swift uppträda i Stockholm. Till skillnad från majoriteten av dem som var där är Elaf Ali inte ett Swift-fan. Dessutom gick hon ensam på konserten.
– För att jag gillar att dansa och så gillar jag country, säger Elaf Ali som svar på frågan varför.

Hon väljer sedan en ny Beyoncé-låt. Hon är inte ett Beyoncé-fan heller, men hon gillar country, som sagt. Och dansband. Och arabisk musik.

Elaf Ali är mycket. Ett viljestarkt barn som brutit sig ur sin familjs hedersnormer. En ung kvinna som gjort karriär som journalist och programledare och författare. En vuxen förebild som föreläser i svenska skolor där hennes uppväxtskildring i dag läses av både lärare och elever. Sedan ett par år tillbaka är ämnet heder obligatoriskt i undervisningen. Elaf Ali skrev boken för att ge andra en röst, men Sverige behöver fortfarande höra henne själv berätta.
Att möta andra unga ”Elaf” påverkar henne på olika sätt, säger hon. Såväl uppskattning som tunga förtroenden kan vara delikat att hantera.
– Jag får vara försiktig, särskilt i sociala medier, för jag kan ju inte ge råd och tips utan att riskera att försätta dem i en värre situation. Men när jag möter ungdomarna irl, då är det bara givande, säger Elaf Ali.

Där kan hon bidra till att någon förstår vad den är utsatt för, utan att lägga ansvaret på sig själv, för att i nästa steg hitta sätt att ta sig ur.
Responsen hon får bevarar hon till nästa berättelse, nästa föreläsning, nästa intervju.
– En tjej skrev för en tid sedan om sin pappa och att hon till slut hade vågat berätta för honom om sin kille som hon varit ihop med i åtta år. Det är så häftigt det där, att genom att berätta sin egen historia, hjälpa någon annan. När jag delade min vände den från att enbart vara hemsk till att bli något av värde för andra.

Det Elaf Ali själv har erfarenhet av är vad hon kallar ”vardagsheder”.
– Det är ett mer subtilt förtryck, därför tar det tid för många att förstå att de lever begränsat och har samma rättigheter som alla andra.

Redan som barn var hon frågvis. Elaf Ali har aldrig bara accepterat saker, alltid ifrågasatt, och kunde därför inte köpa de förbud som uppstod i samband med att hon fick sin första mens. Ingen fritidsaktivitet, ingen simskola, inget umgänge med pojkar.
Varför just tioåriga Elaf skulle bli den som trotsade kan hon inte riktigt förklara med annat än sin envishet och att hennes diagnos spelade roll. Hon måste få svar på sina frågor, hon måste förstå varför. Gör hon inte det, så gör inte Elaf Ali som du säger.
– De här plötsliga förbuden gällde inte mina klasskamrater och inte heller mina bröder, så då förstod jag inte varför de skulle gälla mig. Att det var för att jag är tjej var ingen rimlig förklaring för mig. Men jag lämnade inte min familj, jag åsidosatte också mitt eget bästa för att hjälpa mina syskon och försöka förändra mina föräldrars inställning.

Vi pratar om sveket från den övriga vuxenvärlden som accepterar när tioåriga flickor plötsligt inte får gå i simskola, och vad det gör med ett barn. För de utsatta barnen är hedersnormen kantad av, inte bara förbud, utan också skam och skuld och med åren växer också en instinkt att försvara och skydda sina föräldrar. Då är de inte längre ärliga mot omgivningen.
– Därför är det väldigt viktigt, för exempelvis lärare, att bygga förtroendet tidigt.

I dag kan Elaf Ali tydligt se att tioåriga Elaf i lilla skånska Fjälkinge absolut hade behövt mer vuxenstöd. Om hon tidigare hade förstått vad det handlade om, det hon blev utsatt för, hade hon kunnat söka hjälp för att hantera det bättre.
– När min pappa kontaktade skolan och sa att jag inte fick vara med på simlektionerna så gick de med på det, för pappas skull. Ingen frågade mig om jag ville lära mig simma. Om läraren hade sagt att i svensk skola ska alla barn få lära sig att simma. Då hade pappa fått acceptera det.

Istället fick han som han ville, vilket ledde till mer förtryck längre fram.
Att läsa Elaf Alis bok Vem har sagt något om kärlek är som att gå en liten kurs. Så funkar hedersnorm, så fungerar kollektiva samhällen jämfört med individualistiska. Samtidigt är det en stark, personlig och komprimerad berättelse om hennes egen uppväxt.
Och precis som hon gjort med sin familj står Elaf kvar, tills läsarens alla frågor är besvarade.
– Man får inte ge sig, utan finnas där tills de runtom som inte förstår, förstår.

Simma kan hon fortfarande inte, och på kajkanten mittemot Hammarby sjöstad är Elaf Ali noga med att påpeka det, ifall hon skulle trilla i.

När förtrycket är ett faktum finns det mycket mer som kan gå riktigt illa för hedersutsatta tjejer. Den kanske absolut sämsta samhällsinsatsen kan vara den inte helt ovanliga lösningen att sätta tjejerna på hvb-hem, ihop med dem som begått brott.
– Eller att placera dem i fosterfamiljer som inte alls har förutsättningar att kunna hantera detta. Kunskapen är för låg, de får inte den hjälp de behöver, säger Elaf Ali och berättar om ett möte med en socionomstudent som kände till en stor organisation som jobbar med våldsutsatta kvinnor, som inte tar emot hedersutsatta för att det är för svårt. För svårt att skydda dem, när hoten kommer från en hel släkt eller familj.

Ett uppvaknande för mig själv när jag läser Elaf Alis bok är hur lite jag har förstått av mödrarnas inblandning i hedersproblematiken. Eftersom det är patriarkala strukturer som ligger till grund för hedersnormen, går mammornas agerande under radarn.
– Ju äldre kvinnan blir visas hon mer respekt och hennes roll förändras till att själv se till att hedersnormerna följs. Men hon är aldrig säker. Om ett barn beter sig dåligt får mamman dåligt rykte. Det slår tillbaka hårdare mot mödrarna, förklarar Elaf Ali.

En pappa kan lättare borsta av sig omgivningens åsikter medan mammorna blir hårdare märkta. Därmed tvingas de, i vissa fall, att bli striktare än männen.
I Elaf Alis fall beskrivs detta kanske allra tydligast genom de många försöken att gifta bort henne med diverse unga män i familjens familjära nätverk, redan i unga tonår.
I dag har pressen på att gifta sig upphört. Familjebanden är intakta, och relationen till pappa har hon bearbetat, delvis offentligt, då han medverkat i flera sammanhang tillsammans med Elaf och berättat om sin egen transformering. I dag känner sig Elaf respekterad och älskad av sin familj, för den hon är och det liv hon valt att leva.
– Ja. I dag skulle de bara bli glada om jag träffade någon och bildade familj.

Vill du det?
– Absolut. Det har alltid varit en av mina största drömmar. Dock en som jag aldrig jagat. 

Efter en stekhet fotograferingsrunda på söder landar vi i Vitabergsparken med varsin somrig bowl. Hittar skugga under ett träd och äter. Återhämtade återgår vi till att prata om Elaf Alis starkaste vapen: humorn.

Varifrån kommer den?
– Från mina föräldrar. De är väldigt roliga båda två. Vi hade alltid väldigt högt i tak hemma, vi har roastat varandra, hårt, syskonen emellan och vi har alla i familjen en svart humor, riktigt mörk, alltid på gränsen.

Det ska kännas, tycker Elaf Ali. För egen del räcker det inte med skratt, humorn ska också innehålla en sorts samhällskritik.
– Jag vill ju något med det jag säger. Skrattet är viktigt, men också att få folk att tänka till.

2019 tog hon beslutet att lämna den dagsaktuella nyhetsjournalistiken för kultur- och nöjesjournalistik. Med draget humorvapen har vi på senare tid sett Elaf Ali som reporter på stan i programmet Svenska Nyheter där hon ställer så skruvade frågor till allmänheten att det liksom inte går att svara rätt.
Med byxorna nere på offret blir rasism och fördomar om bögar, muslimer och svennar blottlagda och det är ofta förfärande kul – och anmält.
– PK är tråkigt, som Elaf Ali konstaterar.

Enkäterna kommer hon på själv. Gör allt, från att kläcka ämnet till att skruva på hur frågorna ska framställas.
– Jag tar ett ämne som är nära mig och väljer en vinkel. Du kan göra tusen olika vinklar på ett ämne. Det viktiga för mig är att det inte ska kännas som att man sett det många gånger förr och frågorna ska vara lite jobbiga att svara på. Jag har inte så mycket filter och kan ställa vilken fråga som helst.

Bakom kameran är hon ännu värre, säger hon. Av kollegor kallas hennes humor ”nattsvart”.
– Den kan nog uppfattas lite okvinnlig, men jag har alltid varit så.

Elaf Ali använder sig av allt hon har.
– Fredrik Lindström sa när vi träffades i våras att mina inslag är roliga för att de som intervjuas inte vet om det är journalisten, kvinnan eller ”invandraren” Elaf som ställer frågor till dem. De vet inte hur de ska svara rätt när de inte kan identifiera frågeställaren.

Extra roligt är att Elaf Ali gör sina enkäter i Janne-Josefsson-stil. Som skjutjärnsreporter med ett leende på läpparna trycker hon mikrofonen så nära att det inte går att backa.
Hur är det då att jobba på SVT, för den som inte vill styras, begränsas, och inrättas i en norm? Är public service rätt kanal? Elaf Ali svarar både nej och ja.
– Hade jag gjort de här inslagen på en egen Youtubekanal hade klippen blivit mycket mer virala, eftersom man inte behöver bry sig om etik och moral på samma sätt. I flera inslag har de roligaste delarna klippts bort. Men samtidigt ställer människor upp lättare när de ser en SVT-mikrofon, eftersom SVT är pålitligt och trovärdigt.

Jag ber om några exempel på bortklippta guldkorn och får ”tjejen som fick frågan vad hon tyckte var värst; bögar eller nyanlända”.
– Jag sa: ”En nyanländ bög, va?” och hon svarade: ”Ja, faktiskt.”

Jag får ett exempel till om ”korvgubben som fick frågan om han haft klamydia någon gång”.
– Han svarade: ”Ja, många gånger!” Då tänkte de på SVT att han nog inte förstod min fråga för att han bröt på svenska.

Det kan irritera henne, men Elaf Ali försvarar samtidigt att SVT bryr sig och inte sänder vad som helst.
– Men jag tror också att Svenska Nyheter-tittaren har distans och kan ta svaren med en nypa salt. Ingen som ställt upp har blivit utsatt för drev.

Elaf Ali har den lovvärda förmågan att inte skratta när hon återberättar sina skämt. Det blir roligare för den som lyssnar då. Själv skrattar hon åt kreatörer i sociala medier, främst från mellanöstern, som gör narr av sina mammor.
– Sånt skickar vi syskon mycket till varandra. Det känns som att alla arabiska mammor är likdana.

Ricky Gervais, Louis C.K. och Dave Chappelle är några av de komiker hon skrattar åt. Favoriten i Sverige är Petrina Solange.

Men när jag ber Elaf Ali nämna någon som gjort henne glad på sistone dröjer svaret.
– Just nu går jag igenom en lite jobbig period. Men vanligtvis blir jag glad av mycket. Jag har nära till skratt, men också till gråt. Jag är inte känslig men känslosam. Men mina syskonbarn gör mig alltid glad, även när jag är ledsen. Speciellt min systerdotter, hon är fem år och så himla rolig.

Det är några veckor kvar till EU-valet när vi sitter i parken. När vi hörs igen några veckor senare har vi röstat. Elaf Ali säger förstås inte på vad, bara att det inte blev samma som i riksdagsvalet. Vi kommer in på en hjärtefråga för ”Världens svenskaste arab” som hon ibland kallas.
– Jag tycker att snus och cigaretter ska förbjudas. Sverige är det enda EU-land där det är tillåtet att sälja brunt snus, och även vitt snus är förbjudet i flera andra länder. Det är en sådan EU-fråga som Ulf Kristersson är emot, för han tänker på Sveriges ekonomi. Men jag tänker på hälsa och att ungdomar inte ska bli beroende av nervgift.

Så berättar Elaf Ali att snus försämrar mäns spermakvalitet, att många unga kvinnor snusar när de är gravida för att det finns för lite forskning om hur mycket det skadar. Hon går igång.
– För mig är det helt sjukt att vi har normaliserat en sådan produkt. Att vi tänker att pengar är viktigare än landets befolkning.

Vi pratar om engagemanget. Om valet mellan journalistik och aktivism. Elaf Ali är säker på att hon inte kunde valt det senare. Det är inte så hon vill påverka. Mod är dock en tydlig egenskap hos henne, hon sticker ut, och jag undrar om det inte också gör henne ensam.
– Jo. Men jag hade inte trivts med mig själv om jag hade valt att stå för saker för att tillhöra en grupp. Det är inget alternativ för mig. Jag sparkar inte in öppna dörrar och har aldrig haft en längtan efter att vara en i mängden. Jag dras mer till det som är tabu eller känsligt.

Elaf Ali ger ett exempel från tiden då hon jobbade på Expressen, 2017, då hon som krönikör skrev just om hedersförtrycket hon upplevt.
– Jag fick otroligt många mejl och hyllningar, även från människor som jag vet hyser rasistiska åsikter.

Nästa krönika fick därför handla om rasismen hon upplevde i Skåne.
– Jag har aldrig varit intresserad av villkorlig kärlek, eller att skriva för att bli omtyckt. 

Känner du tillit, till människor omkring dig?
– Jag känner tillit men släpper inte in så lätt. Ska jag umgås med någon ny så måste den tillföra något och det vet jag inte förrän jag känt den ett tag. Jag går på konsert själv, går på bio själv och har inget emot att vara för mig själv, därför har jag råd att vara lite skeptisk mot människor. Men ensam är inte stark. Jag har en handfull vänner och min familj, om de finns där så räcker det för mig. Sedan vill jag inte vara hatad, men det är en annan sak.

Hatet som slog emot henne efter ett avsnitt av IFS i mars gjorde henne ledsen. Också för att hela tanken med programmet glömdes bort när tittare satte kaffet i vrångstrupen och snöbollen rullade fort och stort. Ursäkter krävdes och Ukrainas ambassadör ”rasade” mot SVT-programmet i kvällstidningarna.
– Det förvanskades till sånt som inte var sant. Det skickades till och med in en insändare till DN, som konstigt nog publicerades, där en person skrev att hon hade polisanmält mig för att jag sagt ord som inte får sägas i tv. Vilket ord får inte sägas i svensk tv? Ukraina? Eller bordell? Eller menade hon kanske hora – vilket är ett ord jag inte sa. Det var så få som var källkritiska, och det chockade mig faktiskt.  

Backningen från arbetsgivaren fanns där i alla fall och stormen bedarrade även om det fortfarande dyker upp hat och hot. Själv försöker hon påminna sig om att det var en bubbla och att bubblor tids nog spricker.
– Många som jag träffar i dag vet inte ens om att det har hänt. Du upplever det mycket större än vad det egentligen är, när det pågår.

Nu jobbar Elaf Ali med fjärde säsongen av IFS och då med det hon gillar mest: att skriva de vassa frågorna.