Krauss Boom Bang

En bromsad internationell storsatsning blev istället en nationell succé i lagom takt. Och så mycket bättre. Sommarens turné blir den första med eget band i buss som hon inte behöver köra själv.
– Sen får vi se. Det är mycket kvar. Jag är inte ett russin än, säger Ellen Krauss som vill hålla hela vägen.

Hon har nyligen flyttat hemifrån och saknar pianot hemma hos mamma. En möbel ”med bra egenskaper”. Men Ellen Krauss bor för trångt. 25 kvadrat.
– Bara en tom skokartong tar för mycket plats. Du får vara snabb med att panta och återvinna, konstaterar hon, helt utan klagan. Hon är där hon vill vara.
– Jag är väldigt kär i Stockholm fortfarande. Jag känner en pirrig glädje när jag sitter på tunnelbanan på väg in till stan. Stockholm är vackert och att flytta in hit från förorten var stort för mig.

Sängen som enda sittplats för två styrde ändå intervjun bort från hemmet. Så vi träffas på lokal vid Mariatorget. Ellen Krauss kommer i taxi till mötesplatsen. Jag tänker att det är för att hon har bagage med sig. Men kanske var hon bara sent ute för två timmar senare pulsar hon, bärande på rullväskan, genom ett vintrigt och snömoddigt Stockholm. Fotografering väntar i studio på Söder och i väskan skramlar några plagg och skor för ombyte. Vi har bett Ellen att klä sig så naturligt som möjligt. Med variation. Vad nu det betyder?
– Mest naturligt är väl att man har EN klädstil per dag. Inte byter om tre gånger?

Sant. Och en av flera rimliga invändningar från 23-åringen.
Vi pratar om könsdysfori under promenaden. Det kommer på tal för att Ellen frågar vad jag mer ska göra när jag är i Stockholm och för att jag svarar att jag ska träffa en vän som skrivit en uppmärksammad bok om transvården. Vi enas om att ämnet är svårt.
– Ja det där, alltså. Så komplext. Omöjligt att relatera till om du inte har egen erfarenhet av det, konstaterar Ellen.

Själv visste hon tidigt. Förälskelsen i en tjej i fotbollslaget när hon var 13 fick henne att berätta för de närmaste. Att komma ut har varit en positiv resa för Ellen Krauss. Tacksam, och ödmjuk, inför alla dem som breddat vägen. Tacksam över att bo i ett land där det inte tillåts vara ett problem att vara lesbisk. I dag lycklig i en relation där hon känner att hon växer som människa.
– Hon är sex år äldre, har levt mycket, flyttat runt. Kanske är det för att hon är äldre, coolare som person, som jag känner att jag lär mig mycket av henne.

Det händer att människor missbedömer Ellen Krauss ålder och nationalitet, till följd av hennes musik. Det gjorde jag.
– Ja, en del tror att jag är en medelålders, frånskild tvåbarnsmor från USA, säger hon lite förundrad eftersom efternamnet är tyskt och hon är ”så himla svensk”. Det är väl den där amerikanska countryartisten, Alison Krauss, som spökar.

Ellen Krauss har än så länge väldigt lite med USA att göra, även om livet kunde ha planterats där om andra val gjorts. Nu blev hon istället den yngsta deltagaren någonsin i svenska musikprogrammet Så mycket bättre och slog med det igenom på hemmaplan. Med endast en skiva i potten hade hon inte så mycket att komma med, däremot allt att vinna när hon tackade ja till förfrågan. Hennes tolkning av Lasse Holms dansbandsdänga Inget stoppar oss nu, i Ellens version med titeln Inatt, har varvats i alla kanaler sedan dess och toppat Svensktoppen. Ellen själv har gått genom rutan som en slagfärdig och rolig tjej med fötterna på jorden. Hon var där för att underhålla och det gick över förväntan.
Det är nu det kan bli svårt.

Första singeln till kommande platta släpptes 22 mars. Några veckor före släpp är Ellen Krauss i ”kris- och panik”.
– Det är mycket känslor nu. Att göra klart en platta är som att hålla på att göra klart något i tusen år utan att veta när det är klart. Man jobbar alltid in i det sista med att välja sångtagningar, få till alla ljud och få helheten att låta så bra som möjligt. Få rätt känsla i soundet.

Saker justeras i det oändliga, beskriver hon. Och då har plattan ändå i princip legat klar sedan förra året. Släppet sköts upp på grund av hennes medverkan i tv-programmet, men efter sommarens turné kommer den.

Kan man justera för mycket?
– Det finns alltid en risk att bli tunnelseende, att prodda bort sig. Men för oss är det viktigt att avståndet mellan live och skiva inte är så stort. Det blir bäst så. Bäst känsla. Jag menar det jag sjunger och jag hoppas att det märks att jag inte gömmer mig bakom något. Det är roligt när det faller på plats.

Ellen Krauss liksom resonerar sig fram till sina svar, gärna med i stunden skapade metaforer. Jag ber om hennes egen beskrivning av nya singeln Cherry on Top och hon ger mig en stor målning, en full scen:
– Det är somrigt, något naivt och kärleksfullt, en förälskelsefas – den känslan. När man inte riktigt har nyktrat till än. Den är lättsam, kanske svävar den lite grann. Överraskar möjligen genom att inte vara fullt lika lugn som många av mina tidigare låtar.

Genombrottet, The One I Love, från första och hittills enda albumet, Pearl, är en komma-ut-låt. En kärlekshistoria som Ellen skrev när hon var 16 och knappast trodde skulle vara viktig åtta år senare. Att det 2024 skulle kännas angeläget att föra fram att man får älska vem man vill är tecken på att det går baklänges tycker hon. Som många unga i dag uttrycker hon besvikelse över mycket i samhället, besvikelse över dem som faktiskt har makt att förändra och ändå inte gör det. Men det är en känsla som också göder arbetslust.
– Vi kan bara fortsätta göra, fortsätta skapa, så får vi se vad som händer. Vi får absolut inte stänga ner.

Att kärlek är ett ämne som känns naturligt att sjunga om gör det inte självklart att prata om, men Ellen tycker om att vara en öppen och oförstört spontan person.
– Har man något privat kvar efter Så mycket bättre kan man undra, haha. Fast jag pratar väl egentligen inte så mycket om min familj, min tjej lite grann kanske … men kärlek är allmängiltigt.

Sant igen.

Innan vi pulsade genom snön i Stockholm i januari hade vi pratat om hennes 10 000 timmar i ensamhet med gitarren under tonåren, och hennes karriär så här långt. Det surrealistiskt stora internationella genombrottet, som bromsades av föräldrar och hennes svenska producenter när hon var 16 år, fascinerar. Från att inte ha sålt en enda konsertbiljett satt plötsligt gymnasieleven från Vallentuna runt flotta konferensbord på stora skivbolag i Los Angeles med avtal framför sig om att göra fem skivor.
– Jag gick på en skola på Djursholm och kunde över en natt ha blivit rikast i min klass. Men pengar tar slut. Och man kan faktiskt inte göra så. Man behöver ju få växa upp, konstaterar hon.
– Fast själv var jag nog rätt inställd på att köra. ”Vaddå liksom, det här blir väl kul!”

Det är en bra historia. Vi skojar om vad som faktiskt hänt om hon skrivit på. Hon hade varit typ 35 innan hon hade blivit en fri sångfågel igen. Det nationella genombrottet som istället fått växa fram sakta och säkert har inneburit en rimligare ordning. Ett mer hållbart arbetssätt och ett fortsatt lyckosamt samarbete med producenterna Christian Walz och Johan ”Jones” Wetterberg. Relationen med dem är den längsta hon har haft i livet, så här långt. Och de har kämpat på bra, tycker hon. Satsat mycket från båda håll. Spelat mycket. Väntat.
– Vi har också tvivlat. Jag på dem och de på mig. Det finns många som säger sig veta saker i den här branschen, men få att hålla i när det skaver. Det pratas om framgångarna och det är lätt att bli betraktad som ”bra” och framgångsrik efter en bra låt. Det som är svårt är det ingen som minglar om direkt.

Musikaliskt lär hon sig fortfarande mycket av sina medmusiker. Bara av att sitta med och lyssna, säger hon. Hon har också fått hänga på, vara mycket förband åt artister som Laleh, Miriam Bryant och Marcus Krunegård. I ett förlängt resonemang tonar hon ändå ner hela grejen med att vara musiker och artist:
– Musik är snarare ett beteende. Ibland önskar man att det fanns en handbok, men man är inte hjärnkirurg direkt.

Jämförelsen med hjärnkirurgi säger också något om Ellen Krauss. Ganska länge tänkte hon göra det som var självklart i hennes akademiska familj: studera vidare. Men efter studenten fick musiken ändå ta sin fulla plats. Med hållbarhet som ledord. Alltför många i underhållningsbranschen bränner ut sig, psykiskt och fysiskt, konstaterar hon.
– Att försöka betrakta det som ett jobb är nog enda sättet att orka i längden.

Under ett par barndomsår, mellan åtta och tio ungefär, flyttade Ellens familj runt en del. Västerås, Vallentuna, Johannesburg och Vallentuna igen. Året i Sydafrika stack förstås ut. Som priviligierad i ett oerhört segregerat samhälle gav bussresan mellan hemmet i en gated community och skolan där bara vita barn gick, perspektiv. På fattiga och rika. På trygghet och otrygghet.
– Det var starka kontraster. Vi kunde åka iväg och se lejon i det fria på helgen, men vi kunde också känna oss instängda. Det var mycket som var otryggt och vi blev tajta som familj. Fick verkligen ta hand om varandra.

Den ofrivilliga isoleringen som uppstod när det inte gick att med självklarhet knata över till en kompis innebar också att Ellen fick sysselsätta sig själv i stor utsträckning. Det hon ägnade sig åt i Johannesburg var i stort; läsa läxor, bada och spela gitarr. Det hon lärde sig, utöver ackord, var modet att flytta, tala engelska, klara av skolundervisning på ett annat språk och vänja sig vid nya situationer.
– Att stå ut och köra på, typ.

Egenskaper hon uppenbarligen haft nytta av. Det hon inte kunde föreställa sig om artistlivet när hon stod framför spegeln i flickrummet var att belöningen skulle vara så stor.
– Jag vet att jag låter som en nyfrälst, men det här att folk delar med sig så … det är en bekräftelse som är svår att ta in. Kärleken du möts av för att det du gör spelar roll för andra. Det är fantastiskt. Du blir väldigt sedd på jobbet.

I april kickar live-säsongen igång under Åre Sessions. Hennes första spelning inför publik på närmare ett år. Framträdandet på QX-galan i februari undantaget. Om giget på galan säger Ellen kort och gott: ”Det gick bra, tycker jag.” Galans betydelse ska dock inte undervärderas. Ellen Krauss blev väldigt glad för titeln Årets HBTQ. En vinst i konkurrens med namn som William Spetz och Edvin Törnblom.
– Jag känner mig jättetacksam och stolt, och jag trodde verkligen inte att jag skulle vinna. Det är ett lite märkligt pris att få men samtidigt kul och coolt att vi kan ha en sådan gala.

Har utnämningen haft någon konkret effekt?
– Några queer-klubbar har hört av sig och vill att jag kommer och säger hej och gör gästspel och sånt. Det är främst folk i communityt som vill uppmärksamma det på olika sätt. Det känns fint.

I sommar väntar en turné till olika kustpärlor och paradis runt om i landet. För första gången är Ellen inte ensam i bilen, med gitarren som enda sällskap. Ett band är med henne i en buss som får köras av någon annan. Hon ser fram emot att få kollegor. Bli lite omhändertagen. Men vid sidan om det mysiga upptas hennes tankar också på vad hon ska leverera och hur det kommer att tas emot. Kändisskapet har skalat upp publikens förväntningar och det är både en press och en morot.

Ellen säger det på sitt sätt:
– Jag vill ge alla som köpt biljett det de förtjänar, i och med att de visar intresse och kommer. Jag vill att de ska känna det bra och blir taggad bara av att veta att det finns folk som bryr sig. Det känns kul, men också lite pirrigt, nu när det är fler som kommer att tycka saker om en. Kanske blir det viktigare och viktigare att då känna efter och fråga sig: Vad tycker jag då? Jag hoppas jag kan njuta lite också under tiden.

Hon berättar hur hon under ett kaffeköp efter ett träningspass häromveckan uppvaktades av en lyssnare som tackade henne för all fin musik och berättade att hon sett Ellen spela live tre gånger.
– Tre gånger! Jag har ju bara gett ut en skiva!? Det är inte så att jag lutar mig tillbaka, men jag får ju ändå någon form av lugn av vetskapen att jag har en publik som velat se mig flera gånger. Som vet att vad som helst kan hända på scenen under mina konserter. Vi är avslappnade, bekväma däruppe, och att det uppskattas känns aschill. Fast, nu kanske jag binder ris åt egen rygg. Skönt opretentiöst. Prestigelöst. Det låter bättre.

Till sist kommer hon ändå fram till att hon visst kommer att vara nervös. Men att nu ha några låtar som publiken kommer att förvänta sig är hon bara tacksam över.
– Det är få artister som får ha riktiga dängor faktiskt. Att vissa saker håller över tid är en ynnest.

Det är exakt vad musikintresset har gjort för henne. Hållit över tid. Ända sedan förskolan. Där finns minnen av tolv småttingar, samlade i ring, sittande på rumporna och så Eva, eller om det var Ulla, med gitarren.
Lilla Ellen blev tagen och önskade sig en gitarr strax efteråt. Det hade säkert kunnat landa i någon annan form av skapande, hon tyckte också om att måla och dansa och pyssla, men att det blev musik var ”i alla fall inte en olyckshändelse”. Det fanns en omgivning, framför allt musikläraren på högstadiet, som pushade på. Även om Ellen just då ignorerade hejaropen och hade siktet inställt på naturvetenskap så hittade musiken in. Valet mellan läkare, trollkarl eller rockstjärna var plötsligt gjort.
– Det är som att man inte kommer undan, säger hon med facit i hand.

I dag kan hon känna lust att lära sig andra instrument. Kanske piano, eller trummor. Ett kontrakt på fem plattor i USA var egentligen aldrig drömmen, blev aldrig drömmen och blir nog aldrig drömmen. Men det betyder inte att Ellen Krauss sitter nöjd. Mycket av artistlivet baseras på en hunger, säger hon. Mer vill ha mer. Det är oundvikligt. Det finns alltid en större scen.
– Sen måste det kanske inte vara USA, men resa och få ut min musik det vill jag verkligen. Det finns kryphål, vägen ut måste inte gå genom stora skivbolag. Jag ångrar inte att jag tackade nej, det var ett bra beslut. Men du måste vilja fortsätta, vilja växa, om det ska hålla. 

Nästnästa skiva är faktiskt redan i gång, i skallen, och finns därhemma på 25 kvadrat. Det låter typ likadant, säger Ellen med ett gott skratt. Men hon har inte satt sig ner och seriöst skissat på vad den ska vara, vad den ska handla om, än. I höst kommer en befriande ny period av fokuserat skapande. Processen kommer att bli annorlunda den här gången.
– Nu när jag fått känna på detta att höra folk sjunga med … det är beroendeframkallande. Jäkligt kul och väldigt fint. Så den frågan har jag med mig: Är det här något vi kan gilla tillsammans?