En Farah för alla

Hon vill göra alla stora program som finns i radio och tv och slukar därför allt roligt som erbjuds. Samtidigt vägrar hon att visa sig hungrig, bygger inte upp några förväntningar och skulle aldrig ta en fysisk risk.
Det är Farah Abadis liv alldeles för bra för.

Strävan efter ett bra liv har gått i arv. Liksom den där inställningen att det ordnar sig, att det alltid finns perspektiv, även i de svåraste stunder. Det tänker jag när jag lyssnar på berättelsen om Farah Abadis mormor. En flicka som inte fick gå i skolan och därför blev analfabet. En kvinna född i Palestina som tvingades tillbringa stora delar av sitt liv som kringflackande flykting i Libanon. Senare mamma till en dotter som vid fyllda 23 flydde Libanon för ett nytt liv i Sverige där hon i sin tur snart födde en dotter, i Västervik år 1988. Farah Abadis mamma fick det bättre än sin mamma, men aldrig möjlighet att utveckla sin fulla potential.

Det Farah Abadi vet om sin mormors liv är fragment, för att det är vad krig och flykt gör med människor som överlever. Det stänger av dem från alltför jobbiga minnen. I programmet Sommar i P1 berättar Farah att hon varit rädd för att fråga. Rädd för svaren, rädd för att orsaka sin mamma plåga. Att det lilla hon fått höra oftast är formulerat som glada anekdoter: ”Som att min mormor drev en videouthyrning och att de var de enda som hade tv hemma. Och att min mormor alltid hade bjudcigg. Mitt på vardagsrumsbordet stod ett stort fat med massa olika cigarettaskar. Så att ingen gäst som råkat glömma sina cigg skulle bli utan.”

Hon vet också att mormor fick sammanlagt fem barn, spridda för vinden och runt om i världen finns kusiner. Det djupt sorgliga som krig också gör, splittrar familjer, talar Farah Abadi om med stort allvar men alltjämt med den där glimten i rösten som sprider känslan av att hoppet aldrig kan överge henne. Jag tänker att det kommer ur den där strävan som till slut ger energi och glädje när målet uppnås. Som i berättelsen om hur Farah och hennes syskon fick lära sig stycka hela djur, baka libabröd och göra all mat från grunden eftersom det inte fanns så mycket ”invandrarmat” i Sverige när hon var liten.
”Första gången jag köpte kött i en matbutik var jag 19 år och hade flyttat hemifrån. Och jag tyckte att det var det lyxigaste som fanns.”

Detta att inte gapa efter för mycket rimmar på något sätt med Farahs inställning att vägra visa sig hungrig efter jobb. Att lita till att trägen vinner. En pedagogisk utmaning i ett samhälle där allt tycks syfta till att underlätta tillvaron.
– Min mormor gick som barn på stenar utan skor, medan jag gled runt på asfalt på inlines, och så kommer min dotter också att ha det. Så ibland måste man nog slänga lite grus framför fötterna. För att det inte ska vara så enkelt. Man måste lära sig att anstränga sig. 

Så här står hon nu, mitt i sitt livs största projekt. En härva av åtaganden. Ett axplock av händelser en höstvecka ger oss bilden: Farah Abadi och Jesper Rönndahl presenteras som programledare för Melodifestivalen i SVT 2023. Fullt mediepådrag. Farah programleder Karlavagnen i P4. Farah är hemma i Malmö och ger en flera timmar lång intervju samtidigt som hon packar inför kommande utmaningar i Stockholm. Farah programleder SVT:s 1 mot Sverige där hon vanligtvis är ”side-kick”, men nu hoppar in för Babben Larsson som blivit sjuk. Pengarna i kvällens avsnitt går dessutom till Världens Barn som Farah någon dag senare inleder en insamlingsturné för, med radiosändningar två gånger om dagen, tio städer på fem dagar – med Magnus Uggla.
– En osannolik kombination, eller hur? Fråga mig inte hur de kom fram till den, men det kommer att bli så bra, säger Farah.

Känslan är att hon syns och hörs överallt. Men Farah Abadi säger som alla andra som har jobb som märks, att det bara verkar som att hon jobbar hela tiden. Hon arbetar mycket, men däremellan har hon ledig tid. I ett sådant glapp kan hon flika in en intervju. När andra kanske hade stängt dörren om sig välkomnar hon till sitt hem i radhusområdet i Malmös utkant. Ett generöst men också pragmatiskt beslut.
– Hur vill ni göra nu? Jag har en till 95 procent färdigpackad resväska däruppe? Ska jag ta ner den?

Farah Abadi vill veta hur vi tänker kring bilder och när jag föreslår att hon klär sig som hon brukar när hon är hemma byter hon från klänning till pyjamas. I vardagsrummets soffa, med chokladbollar och kaffe, och en höstsol som sipprar in genom stora fönster som vetter ut mot kedjehusets trädgård där grannarna ofta kan se henne toffla runt bland lådor och rabatter, klarar vi ut det praktiska först. Hon verkar uppskatta ordning och reda. Leksakerna är inte bortstädade, men prydligt parkerade, det är ett ”barnbo”, men inget hem där du riskerar att trampa på lego.
– Nej, jag mår inte bra när det är stökigt.

Mitt i karriären men också mitt i det klassiska racet med små barn. När Farah Abadi beskriver sitt liv den här hösten gör hon det som ett svar på det hon ofta hör från omgivningen: ”… det kanske känns mycket nu men du kommer att sakna det så himla mycket sen!”
– Jag kan förstå tanken. Men det känns som att det enda jag gör är att planera saker. Och hur mycket jag än planerar så blir det aldrig så för barnen blir sjuka, dagar och tider krockar. Det är möjligt att jag kommer att sakna det sen, men … ja. Vem vet.

Att försöka ha ett bra förhållningssätt till ett pågående kaos är metoden hon använder sig av. Receptet är gammalt: ingen dag kommer åter. Är det då en dålig dag som passerat kan hon känna ”skönt” när den är över. Härliga dagar kan ett visst vemod infinna sig, men samtidigt glädje över att ha fått vara med.
– Jag försöker ha fler av de bra än de dåliga bara. Ligga på plus, säger hon med en axelryckning.

Den positiva energin står som en sockervadd runt Farah Abadi. Att hon föredrar att dricka saft framför vatten är inget som förvånar och den röda tvådelade pyjamasen med vita hjärtan klär henne med en självklarhet som vore den en balklänning på en prinsessa.

Som tolvåring trodde hon dock att hon skulle känna sig mer vuxen, som vuxen. Att hon skulle veta allt, kunna lösa allt. För det var så hon såg på sina föräldrar. Så nej, det var inte exakt så här hon tänkte sig att livet som vuxen skulle vara. Men hon är positivt överraskad. Ser i backspegeln att det har gått väldigt bra, när hon summerar sina första 35 år.
– Jag har stått inför många val, tagit många beslut, och hittills rätt beslut.

Det låter som att hon har järnkoll på hur hon ska ta sig fram, men Farah Abadi slår ifrån sig frågan om det bor en strateg i henne. Tvärtom, hävdar hon och berättar om producenten som en gång sa till henne: ”Du är den människa med minst ambitioner jag känner.” Bakom det förhållningssättet döljer sig dock något av en överlevnadsstrategi.
– Man ska inte vara för hungrig på grejer. Personligen mår jag psykiskt dåligt av att sätta upp mål, för då fokuserar jag bara på det eftersom jag också har en vinnarskalle. Och vill saker. Jag vill göra alla stora program som finns. Men jag kommer inte att anstränga mig för att få dem på annat sätt än att göra ett bra jobb här och nu. Inga vassa armbågar.

Genomslagskraften är hennes bränsle. Och känslan av att vara utvald. Att få göra just det programmet som jättemånga vill göra, som Melodifestivalen till exempel, och göra det bra. Det är tillfredsställande. Hon vill vara bäst, vilket om inte annat märks i program som På Spåret. Hon kan till och med bli ledsen av att förlora, även om hon döljer det väl, säger hon.
Men att hon vill vinna betyder inte att hon missunnar andra framgång. Blir inte sjuk av att se andra glada över att få uppdraget som hon ville ha. ”Ville de ha en kille är det ju inte så mycket att göra åt det.”
– Det jobbiga blir ju den dagen ingen vill ha dig längre. Den dagen kommer, och därför tänker jag att jag måste ha ett annat liv som alltid är bättre. Viktigare. Mitt privata liv måste alltid vara bättre.

Den prioriteringen lärde hon sig tidigt. Som tjugoåring hade hon nämligen ”världens tråkigaste jobb”. Av lite olika slag. Fick nej på flera ställen. På Clas Ohlssons marknadsavdelning till exempel, när hon försökte pitcha in sig med idén att göra Youtube-filmer om hur enkla saker fungerar. Tävlingsmänniskan Farah Abadi har tagit sina nederlag i yrkeslivet med jämnmod verkar det. Säger att hon aldrig har fastnat, aldrig stannat kvar och krigat för en praktikplats för att få in en fot. Hon har släppt och gått vidare. Det har tveklöst fungerat.

Slumpen har också spelat in vid några tillfällen. Det var till exempel tack vare en felringning från SVT som hon kom med i På Spåret. Samtalet skulle till Jonatan Unge. Farah tog tillfället i akt och föreslog sig själv som medverkande. Det ligger ett driv bakom detta förstås och ett ännu tydligare exempel på det är anekdoten om hur hon tjatade till sig sitt första radiojobb i P3, ”Min gata”. Ett kort personligt brev som handlade om hur Farahs mamma skämdes för henne under utvecklingssamtalen i skolan och hur hon nu såg möjligheten att göra sin mamma stolt. Att radiojobbet skulle bli ett kvitto på att det ändå fanns ett värde i att hon övat sig så mycket på att snacka skit. Det gick vägen. Farah Abadi älskar sitt jobb så mycket att hon i dag måste hitta verktyg för att hindra sig själv att överdosera.
Hon tänker i alla fall att hon också kan tacka nej till ett jobberbjudande.

Hon har också bestämt sig för att inte bo i Stockholm. Inte gå in i väggen. Hon är ”svinrädd” för väggen efter att ha sett kollegor störta in i den och inte kommit tillbaka. Kollegor som hamnat på psykakuten, som fått stressrelaterade psykoser på jobbet. Inget jobb är värt det. Det har därför hänt att hon sjukskrivit sig, hur jobbigt det än har känts att behöva ställa in. Men hellre borta en dag än att riskera att behöva vara borta i ett halvår och aldrig komma igen.
Av samma anledning skulle hon inte tacka ja till något ”läskigt”. Inget Fångarna på fortet, inget Let´s Dance, ingen resa Över Atlanten.
– Inget fysiskt där man kan skada sig. Allt annat kan jag tänka mig.

Verkligen? Allt? Jag testar med förslaget julvärd i SVT. 
– Alltså …  det är ett så fint program. Men … ja, om de hade sänt det från mitt vardagsrum och om min familj fick vara med. För jag sitter inte ensam på hotellrum i Stockholm på julafton, det gör jag inte.

Svaret är alltså ja till uppdraget, nej till förutsättningarna. Så kan man också plantera en ny programidé och i Farah Abadis soffa hemma i radhuset känns en sådan tanke inte alls orimlig. Och om det finns en risk med att synas och höras ”för mycket” så är det i alla fall ingen risk som Farah Abadi tar hänsyn till. Hon tänker inte så.
– Jag kan inte sitta här och vara mystisk och spela svårfångad, jag måste försörja min familj. Det skulle kännas jättekonstigt att planera sin karriär på det viset.

Planerande har hon som sagt redan nog av. Det räcker med det svåra att få till en fika med en kompis. Farah Abadi har sagt om sig själv att hon är en dålig vän. Att hon tycker att hon var en bra vän när hon var 22 och att hon inte vet om den tiden för alltid är förbi, men att hon generellt har blivit dålig på att höra av sig.
– Jag har alltid … (hon kollar i mobilen) 15 olästa sms.

Det hör småbarnsåren till förstås och där är också många av hennes vänner. De som hon en gång var projektledare för. Som hon styrde upp kul saker med, filmkvällar, drinkar på stan, middagar och semesterresor. Men det är inte bara familjelivet som krockar med viljan att vara en kul kompis. Orken sviker också. Hon hoppas att den kan komma tillbaka, och att hennes föreställning om stora grytor och spontant umgänge i vardagen där alla kan komma som de är, gärna i pyjamas, utan att behöva känna sig skyldiga att bjuda igen, kan bli verklighet.
Inte minst för att femårige Zacke älskar när familjen har gäster.
– Ibland när vi hämtar honom på förskolan säger han ”kan vi inte ringa några gäster i dag”, precis som att det finns en förmedling man kan ringa till och bjuda hem folk. Vilka som helst! Han tycker det är trevligt när vi är många.

Det tycker också Farah och det var så hon själv växte upp. Med en mamma som ”alltid lagade mat för 15 personer”.

När Farah var fem år flyttade familjen från Västervik till Landskrona. På väg mot sitt vuxna liv fick Farah en trygg uppväxt med bra skolår, de bästa tänkbara till och med i högstadiet och gymnasiet, säger hon. Sex vänner från den tiden finns kvar, om än inte i Landskrona där ingen av dem bor längre. De hörs varje dag, i en chatt, och träffas en gång om året under ett dygn.
– Och då märker vi att inget har förändrats. Vi har följt varandra bra genom livet och det är vänskaper som också omfattar våra uppväxtfamiljer. Du vet, du känner föräldrarna, alla syskon. Du har träffat dem i barnrummet, på barnkalasen, och på bröllopet. Superfint.

Resonemanget kring att hon är en dålig vän ligger alltså utanför den här kretsen. Hon har upplevt det åt båda håll. Både känt sig sviken och upplevt att hon svikit andras förväntningar. Svartsjuka och obalans. Överlag tycker hon att vänner ofta ställer för höga krav på varandra. Att man som vän förväntas backa den andra livet ut. Och när vi vänder på det, och pratar om hur man är en bra vän, säger Farah Abadi att hon ser på vänskapsrelationer som på kärleksrelationer. Man måste vårda dem, men också komma över hinder, prata om det jobbiga. Kunna be om ursäkt.
– Men konflikter är svårare att hantera i vänskapsrelationer, för då måste du vara lite tydlig med vad det är för relation och vad du har för förväntningar. Är vi på samma nivå? Det kanske uppdagas att vi inte är det.

Med jobbet hon har kommer att folk är trevligare mot henne än de annars skulle vara. Men hon ser också att hon genom sitt jobb blivit socialare och bättre på att ta kontakt med nya människor.
– Ibland är det svårt att avgöra om människor vill hänga med mig för att de tycker att jag är härlig, eller för att de känner igen mig. Men skulle någon mot förmodan vilja hänga med mig bara för att jag är ”känd” så får de ju snart klart för sig hur oglamouröst mitt liv är.

Som kollega är hon i alla fall, inte oväntat, den som fixar fikat. Mycket fika. Det har bakats mycket till arbetskamraterna. Lika självklart som hon ställer sig i centrum i rutan och radion, lika naturligt verkar laget framför jaget gälla bakom kulisserna.
– Man är ju där tillsammans för att göra ett bra slutresultat. Om alla trivs blir det bra. Då vill man vara på jobbet även om uppgiften inte alltid är rolig.

Svårare än så behöver det inte vara. Och drömjobbet, när hon tröttnat på alla program hon lett, skulle vara receptionistens, säger Farah Abadi övertygande.
– Jag kan inte tänka mig något trevligare än att sitta där, köpa lite blommor, brygga kaffe och få skriva mejl till alla, ”nu är det tårta”, få fixa saker och få uppskattning för det och få vykort från gamla tanter.

Melodifestivalen står dock närmast på schemat och innan den säsongen och turnén dundrar runt i landet ska hon mysa till det lite hemma igen, i pyjamas. Om framtiden vill hon egentligen inte säga mer än så. Det är här och nu som livet pågår.
– Jag tänker att man ska vara som vatten, följa strömmen. Det jag vill i morgon kanske jag inte vill om tio år. Det jobbet kanske inte ens finns om tio år. Jag hade aldrig kunnat drömma om det liv jag har nu för tio år sedan. Så varför drömma om vad som ska hända 2033? Det kommer finnas så många konstiga jobb då som vi inte ens kan föreställa oss nu, så det är meningslöst att tänka på framtiden. Den ska vara blank.

Det ännu bättre livet, det utanför jobbet, har hon dock en klar målsättning för. De egna barnen kommer kanske inte behöva sträva för att få det bättre än de redan har, men även de måste sträva efter att ha ett bra liv. Det vill säga: må bra. Farah Abadi ser som sin viktigaste uppgift att förbereda dem för vuxenlivet.
– Jag vill hjälpa dem att ta reda på vad de vill. Jag har alltid haft en bra självkänsla, jag tycker om mig själv och jag vill lära mina barn vikten av att göra det. Jag vill att de ska känna att de vill vara vuxna.