En evig trekant

Rök en cigg om dagen, smid inte medan järnet är varmt och stanna helst i Majorna, så får du kanske ett hållbart och hälsosamt liv. Tipstack: Tre gringas i Flashbackdjungeln.

Du ser inte att de sitter där, trots stora fönster ut mot gatan, för lokalen är utformad lite som en tunnel. Längst in sitter trion i poddfabriken Flashback Forever på varsin barstol, antagligen med varsin öl, runt ett bord med uppställda mikrofoner. Det vill säga, om det är fredag. För det är då Ina Lundström, Emma Sjöström Knyckare och ”Scroll-Mia” ägnar sig åt själva kärnverksamheten: praterierna. Här hänger också broderierna. På anslagstavlan, bland lappar, vykort, brev, pins, tidningsklipp och kalsonger, syns hälsningar i korsstygn från trogna lyssnare: ”Ursäkta. Förlåt. Jag menade inte att kränka eller ofreda.” ”Dödens & Rövens år 2020”, ”Varför inte vara tacksam för den semla man fått istället för att reta sig på att jag åt fem?” Budskap med koppling till vad som yttrats i den prisvinnande podden där trion söker svaren på livets stora frågor genom att ”dyka rätt ner i visdomens källa”. Det vill säga, Flashback forum, en samlingsplats för anonyma åsikter om precis allt. Och trion bakom Flashback Forever gör sitt för att leva upp till utfästelsen om att vara ”för evigt”. Har snart spelat in 100 avsnitt. Ett i veckan, i två år. 

Podden är lokalproducerad. De tre rör sig i en snäv trekant genom stadsdelen Majorna i Göteborg. Runt Mariaplan, kort och gott. Här finns hem, kontor och ett andra hem: puben Red Lion, där Flashbacktrion hämtar sin post och dricker en och annan öl i veckan. För att det är gott, men också för att puben är en samlingsplats. Här sker överlämningar av hundar och ungar, jobbrelaterade möten och annat som behöver styras upp med hjälp av omgivningen. Det krävs en by för att få Flashback Forever att fungera. 
– Vi hade inte kunnat vara så självständiga om vi inte hade haft ett nätverk omkring oss, säger Ina.

Att vi befinner oss i Majorna är därför långt ifrån en slump. Detta är den by som trekanten valt. Och aldrig kommer att välja bort. Inte Ina i alla fall. Om hon inte till följd av sitt påbrå en dag skulle bosätta sig i Indonesien, säger hon.
– Man kan lätt göra sig lustig över Majorna. Alla glutenintoleranta reklamare som voiar och har barnen på genusdagis. Men det som betyder något, och gör att det är gott att bo här, är att 60 procent av bostäderna är kommunala hyresrätter. Här finns en skomakare, en kemtvätt, en bra fiskaffär och den gentrifiering som givetvis ändå sker, sker på ett helt annat sätt här, än på Södermalm i Stockholm.

Det startade som ett kul projekt. Emma beskriver Flashback Forever initialt som ”en plats att testa sin humor, en livsbejakande skojgrej utan uppdragsgivare”. I dag är det ett arbete, finansierat av ”lyssnarnas välvilliga allmosor, och reklam”, för att citera henne i självaste podden. Drygt 4 200 lyssnare, så kallade ”patreons”, sponsrar programmet med sammantaget 40 000 kronor per avsnitt. Det gör det möjligen ännu skojigare att gå till jobbet, men nu finns också ett ansvar inbakat. Påhejade av människor som vill höra mer känner de en plikt att inte slarva. Att kunna avsätta två arbetsdagar vardera i veckan för att scrolla och leta uppslag säkrar kvaliteten och hållbarheten, menar upphovsmakarna. Och under hösten, när det parallella arbetet med att förbereda en show för en redan slutsåld stor turné startade, övergick deltidsjobbet till att bli en heltidssyssla. I förarbetet har ingått att gå igenom sända poddavsnitt. 
– Oerhört plågsamt emellanåt, säger Mia, vars skämskuddar för vissa prator för evigt hänger kvar. 
– Det är alltid jobbigt att de finns. 

Ina överkommer sina sänken genom att tänka framåt:
– Efter två eller tre dåliga prator kommer alltid något bra. 

Emma har ett tredje förhållningssätt:  
– Generellt lyssnar jag aldrig på sådant jag gjort i nutid. Eller läser trådar om vad andra tycker. Men när det krävs att jag gör det, är jag ganska obrydd om vad den stora massan tycker. Det viktiga är vad Ina och Mia tycker. Det är den nära kretsen jag vill göra bra för. Och jag övar på att suga i mig det positiva. 

Att det lustdrivna utvecklas till ens försörjning innebär förstås risken att lågan slocknar. Den reflektionen finns. 
– Men det som gör det så lyxigt är just detta att vi äger oss själva. Att det inte finns någon styrelse, ingen aktieägare som kan förvänta sig något, säger Ina och drar ett exempel från häromdagen om ett erbjudande som det ”antagligen var helt sinnessjukt att säga nej till”, men som de ändå bestämde sig för att avstå. 
– Vi är hälsosamt eniga om att inte smida medan järnet är varmt. Att aldrig tumma på kvaliteten och tiden är att göra saker hållbara, säger Emma.

De har försökt hålla allt annat borta en tid. För Ina och Emma, vana vid ”gig-ekonomi”, skakar inte marken över att inte veta hur nästa månad ser ut. Men av samma skäl finns inte heller någon vana att tacka nej till uppdrag. De har peppat varandra att inte trilla dit på jobb som normalt sett lätt hade lockat upp dem på olika scener, när standup och andra förfrågningar återkommit efter en pandemisk tystnad.
Så här sitter de nu, på kontoret, med varsin laptop uppslagen. Te och kaffe runt ett konferensbord. Mia dessutom med en macka och en Plopp framför sig. En frukost med lite extra kärlek. 
– Emma har fixat det till mig, för att jag jobbade sent i går med en grej, säger hon och skickar en tacksamhetens blick tvärs över bordet. 

För Mia, som har ett ”ganska nytt barn” därhemma, och som för tillfället lämnat en anställning som programmerare för att scrolla på Flashback och snart stå på en scen, är förutsättningarna lite annorlunda. 
– Det här är sjukt läskigt, säger den fåordigare av de tre, väl medveten om att hennes redan något uppluckrade doldis-tid på stan snart kan vara definitivt över. 

Komiskt i sig, att hon en gång flyttade till Göteborg just för att hon ville vara mer anonym än hon kunde vara i den lilla by utanför Umeå där hon växte upp.
– Jag ville kunna gå på stan eller på bio utan att någon visste vem jag var. Jag ville också vara fri, träffa andra flator. Det fanns inte så många där jag växte upp. Ingen. 
– Så hamnade du här med mig och Ina, säger Emma, med signifikant skratt på det.

Kollegorna skojar lite med Mia om att hon, när hon nu ska framträda på scener runt om i landet, snart får gå flera kvarter bort från Mariaplan för att inte bli igenkänd. Mia, som säger sig avsky offentlighet, tänker ändå att det ska gå ”att vara en kropp och röst på en scen” utan att för den skull vara en person som figurerar i media med för- och efternamn. 
Men att offentligt skoja om människor som yttrar sig anonymt på Flashback och samtidigt själv vilja vara, åtminstone delvis, anonym – hur motiverar du det? 
– Jag är ett barn av det gamla internet, när allt var anonymt. Och jag älskar det. Det gör människor fria. Och det jag skojar om är ju aldrig det faktum att människor är anonyma, utan vad de säger. Hela podden är ju en hyllning till anonymiteten, pseudonymer och avatarer. Vad gäller offentligheten så tror jag att alla människor har en gräns för hur offentliga de vill vara. För mig går gränsen vid att använda mitt efternamn i offentliga sammanhang. 

Emma, uppvuxen i Rolfstorp, mellan Varberg och Ullared, har som vuxen levt offentligast av de tre, som komiker och välkänd programledare i radio. Driven av tristess utkämpade hon en strid med sig själv som en ”extremt rastlös och stökig” tonåring, fylld av missnöje och vantrivsel. Och flyttade hemifrån redan som 17-åring. 
– Alla sa att man måste ha tråkigt för att ha roligt sen, men den logiken köpte inte jag. Hur länge ska man vänta? Varför inte försöka ha lite roligt varje dag? 

En devis hon lever upp till genom att ha roligt på jobbet. 

Ina såg som barn fram emot att bli vuxen. Tänkte att det skulle vara bättre än att vara barn. Att få bestämma saker själv, göra egna val. Det blev bättre, faktiskt långt bättre, än hon då kunde föreställa sig.
– Jag lever ett orimligt bra liv. Jag har ett förstahandskontrakt i Majorna, den plats i världen där jag vill bo. Jag är ihop med en kille som är svinhärlig. Jag har inga ovänner. Jag kan köpa hämtmat, och jag får vara med och bestämma vad jag ska göra i alla aspekter av mitt liv. Jag behöver bara dra in 6 000 kronor i månaden för att klara mig. Det är perfekt, för det enda jag vill i livet är att vara fri. Fri att kunna säga upp mig. Det är det bästa jag vet, säger Ina som också gjort det många gånger. Lämnat stabila jobb för att få tid att förverkliga nya, egna idéer. 

Hon glömmer inte det viktigaste, även om vi skrattar åt att det kommer sist i uppräkningen:
– Ja, och så har jag en grym dotter också. 

Mias ögon tåras. Det Ina säger är en vacker beskrivning av ett fullgott liv. 

Mia och Ina har känt varandra i 15 år, ”nåt sånt”. Ingick i samma familj en period, då Ina var tillsammans med en kille vars syster var tillsammans med Mia. 
– Sen hade jag ju tidigare sett Ina runt omkring i Majorna, i utkanten av det gäng jag umgicks med. Och jag hade väl då på något sätt tänkt att hon verkade najs men fullständigt omöjlig att komma nära, säger Mia och förtydligar:
– Du var ju väldigt tuff. Du hade ju ätit upp mig, om jag ens hade vågat gå fram till dig. Kommer du ihåg hur jag såg ut på den tiden?

Nej, det gör inte Ina. De skrattar åt minnet som de tyvärr inte delar. Att det var en fin tid när de var tillsammans med varsitt syskon minns de dock båda. Och att det gav dem en vänskap hållbarare än förhållandena, som tog slut. Efteråt blev de oplanerat grannar, när Ina senare flyttade ihop med sin nuvarande sambo. 
– Då blev jag tredje hjulet med Ina och Jakob, i många år, säger Mia.
– Det var underbart, slår Ina fast.

I dag har Mia egen familj. Klustret runt vännerna växer.
Ina och Emma lärde känna varandra genom en annan podd, där Emma bjöd in Ina som gäst.
– Jag frågade för att jag ville ha en anledning att få lära känna dig. 

Ina svarar med en anekdot om första gången de sågs, på en fest, och hur hon och sambon Jakob tävlade om Emmas uppmärksamhet. Ytterligare en pusselbit till bilden av ömsesidig beundran och nyfikenhet inom trion. 
I det första avsnittet av Flashback Forever roade sig trion med att kolla upp sig själva på forumet. Det gör de inte längre. Kul ändå, och meta, är det förstås att det finns en Flashback-tråd som pratar om podden, som pratar om Flashback. Och att det finns de som tycker så illa om Flashback Forever att de startat motpoddar. En period fanns det tre stycken som bara pratade om hur dåliga de var, berättar Ina. Vilken självskadegrej ändå, reflekterar Emma, att starta en podd som tvingar en att lyssna på en podd som man hatar. Lite allvarligare säger Mia att det är klart att de alla tre bryr sig om vad folk tycker och skriver. Det alstrar ju om inte annat innehåll till deras eget förvärv. 
– Man ska inte underskatta hur viktigt Flashback är för många människor, påpekar Ina. Det får man ändå ha respekt för, säger hon och utvecklar sitt resonemang:
– Med vår podd har ju Flashback blivit ett mycket kändare forum än det var tidigare. Synligt i mainstream-media. Vi anses vara rumsrena nog att vara med i tv:s morgonsoffor och det finns ju ingen flashbackare som vill vara med där. För forumet som helhet är jag övertygad om att det är svinbra att det finns en podd som vår, men jag fattar om de som hänger på Flashback känner: Du är inte min talman. 

Det finns inte heller något att vara talman för, enas trion om. Vem kan representera Flashback? Ett forum med ett enda syfte: att folk ska få vädra sina åsikter, oavsett vilka. 

Hur gör man då show av en podd? En given fråga som inte kan förväntas få ett konkret svar innan saken är prövad inför publik. Ett är dock säkert:
– Man gör inte en podd, säger Ina och fortsätter:
– Man funderar istället på hur man vill att folk i salongen ska känna. Vi vill att de ska ha pisskul i 90 minuter. De som kommer är rimligen de som gillar podden och utifrån det har vi skrivit saker som berör Flashback Forever, men vi använder bara inläggen som inspiration till något som sedan händer på scen. 

För att göra showen tredimensionell har trion också tagit hjälp av regissören Isak Jansson. Ett manus ska styra upp att inte någon av de tre tar över för mycket.  
Vad händer efter showen? 
– I och med att vi beslutade oss för att tacka nej till den där saken häromdagen, så vet vi inte riktigt vad som händer sedan, eller hur, säger Ina med blick på kollegorna. Innan någon hinner svara lägger hon till:

– Skulle det inte vara härligt att bara göra podden då ett tag, ge den all kärlek? Vi har ju också varsin familj, som vi kanske bör ägna oss åt?
– Lova inte för mycket nu, säger Emma med sin typiskt kärva ironi.

Mia sätter sedan punkt för denna tråd:
– Vi har tre väldigt olika hjärnor som funkar väldigt bra ihop, så jag tänker att om vi inte skulle göra podd skulle vi ändå enkelt kunna jobba ihop med annat. 
Måste det vara roligt, det ni ägnar er åt? 
– Ja, säger Emma utan betänketid.

Ina håller med, men ger det lite mer eftertanke:
– Allt kan bli tråkigt, allt kan bli roligt. Har man för lite tid blir allt tråkigt, har man inte rätt förutsättningar, samma sak. Det är inte uppgiften i sig som avgör. Det gäller att försöka vara där omständigheterna är de rätta för att det ska bli hållbart. 

Inne på Red Lion travas posten upp på baren. Trion har klivit in som vore de hemma i sina egna hyresrätter. Självklart välkomna utanför pubens öppettider. Hemtrevligt, är väl ordet om stämningen, när posten öppnas. Mia får en fotfil med följebrev, Ina en bok om Första världskriget och alla tre får personligt designade ölunderlägg, Kreativiteten hos lyssnarna upphör aldrig att förvåna. Fotfilen lär hamna på anslagstavlan i studion, medan ölunderläggen föräras Red Lion. 
Storhelger närmar sig och det här med att roa sig där man står utan extravaganser när man kan och vill själv, och inte för att det förväntas av en, är ett osökt ämne så här års. Nyår med allt vad det innebär med av uppstyrda kalas, tjusig klädsel och champagnekorkar i luften. Det blir en tråd där trion är enig så det smäller om det:
– Jag hatar nyår. Jättemycket. Alla som ska ”lajva rika”, med hemmagjord trerätters och champagne, fastän det inte är gott. Det är den sämsta högtiden, ihop med midsommar, då allt ska vara så himla puttinuttigt och gulligt. Om du inte känner någon som bor i skärgården så är du en jävla looser, typ, säger Emma och Ina fyller på: 
– Ja, allt det där som ska maxas, när pengar ska brännas ”bara för att”. Vidrigt. Men sedan jag fick barn har jag faktiskt börjat tycka om nyår för nu har det börjat bli en renodlad familjetradition. Som jul, typ. Vi äter gott och är med familjen. Men gå på fest på nyårsafton – hu!
– Det värsta med nyår är ändå baksmällan, säger Mia. Att man inte får plats i Slottsskogen för alla som ska jogga efter helgerna, eller gå på gym. Ha en vit månad. Jag har så svårt att se ett år på det sättet. För mig är livet linjärt, jag ser inte cirklar och cykler. Det här med att börja om i januari finns inte i mitt liv. 

De utvecklar ett gemensamt resonemang om det märkliga beteende som många ägnar sig åt: att börja om. För att det är en ny månad, eller ny vecka. Den som vill göra en förändring i sitt liv kan väl bara göra det en vanlig onsdag? Det där med att livet är ett streck och inte en rundel blir så mycket tydligare när arbetslivet och livet flyter ihop. När man har ett jobb som man gillar blir det ingen skillnad på en måndag och en fredag. Nej, att låta andra styra upp när de ska ha roligt, det funkar helt enkelt inte. Då var det sagt. Men för säkerhets skull, ett litet, förtydligande från Ina:
– Detta betyder inte att jag inte älskar att ha roligt. Jag älskar alkohol och cigaretter, de är otroligt viktiga delar av mitt liv, så därför har jag massa regler och strategier för hur jag ska kunna ha ett långt och roligt liv med mina laster. Jag vet exakt vilka dagar som jag kan tillåta mig att festa, och jag röker bara en cigarett om dagen. Aldrig mer. Men varje dag får jag röka en cigarett och det brukar vara en supertrevlig stund. Tar jag inte chansen kan jag inte spara den till nästa dag. Då blir det en för mycket, och jag vill inte riskera att hamna där att jag skulle behöva sluta. Jag har gjort det en gång, och det var hemskt. 

Återigen detta hållbara tänk och ledord: forever.