På jakt efter den lek som flytt

Från Högsbos tallar till scenens ljus. 2023 utsågs Gizem Kling Erdogan till en av Europas mest intressanta skådespelare. Sen försvann hon. Nu längtar hon efter att vara rolig.

När hon gick på folkhögskola fick hon i uppgift att ta fram sin clownröst. Kompisarnas ganska nasala, ”vanliga” försök följdes av Gizem Kling Erdogans jätteaggressiva, väldigt mörka och mycket roliga röst. Ju mer hon försökte kontrollera sig, desto mer exploderade rösten i dess raka motsats. Slutsats: det gäller att våga släppa kontrollen.

Honkom som ett frågvist yrväderen höstförmiddag och hade en macka i handen. Nu står skådespelaren Gizem Kling Erdogan här, sent omsider, i den intetsägande foajén mellan Tranströmerbiblioteket och Forsgrenska badet i Medborgarhuset.
– När jag köpte kaffe i morse sa en man till mig: Tänk inte så mycket. Det var som om han såg rakt in i mig. Efter det har jag tänkt och tänkt: Vad menade han med det?

Vi börjar prata, fotografen Andy, Gizem och jag, tre västsvenskar i förskingringen, om det Högsbo där hon är uppvuxen. Eller, hon säger Frölunda först, men kommer på att hon kan vara mer specifik med oss. Den riktiga isbrytaren dundrar in när det visar sig att hennes föräldrar bor på samma gata som min far.

Någon timme senare landar vi där igen, vid tallarnas Högsbo, i stadsdelen som växte fram på 1950-talet. Hon bodde först på Axel Dahlströms Torg och sedan nära Marklandsgatan. Där är vi när samtalet handlar om självförtroende och hur det kan svikta när man är skådespelare, men att hon tror eller kanske snarare, tycker, att man kan förklara allt med klass.
– Människor har olika förutsättningar. Jag hade bra förutsättningar, på ett sätt. Men jag kanske inte kände det när jag bodde i Högsbo. Jag gick på Flatåsskolan och där fanns det musikklasser. De eleverna kom från andra delar av Göteborg, med ett helt annat kulturellt kapital. De hade sin musik. Det var också väldigt tydligt för mig och de andra Högsbobarnen att vi gick i ”vanliga” klasser då. Det blev så uppdelat.

Gizem Kling Erdogan berättar om hur det kändes – om vi och dem. Om den hårdare stämningen som rådde i de andra klasserna, om hur hon hamnade mittemellan. Hon var extremt nyfiken på det där andra. Hon visste att hon måste utforska ”estetbarnen”. Vad var det de hade som hon inte hade tillgång till?
Hennes relation till Högsbo har förändrats. Till det bättre. Länge fixade hon inte att vara där. Hon hatade Högsbo så pass att platsen var över för henne. Men föräldrarna har bott kvar och hon har ändå behövt åka dit.
– När jag var där sist började jag se det från ett helt annat perspektiv. Jag har fått en mer förlåtande och mjuk inställning. Mycket handlar nog också om att mina föräldrar har blivit äldre. En dag kommer inte Högsbo vara någonting för mig och mina syskon. Det kommer försvinna på samma sätt som människor försvinner. Jag tänker att det blir mysigt att sitta och äta glass på Axel Dahlströms torg med min son. Det är som att de mörka minnena plötsligt bara är ljusa, som att allting bara är solsken.

Nu kan hon se det funktionella, närheten till naturen i Slottsskogen och Ruddalen. Hon uppskattar arkitekturen och har insett att det faktiskt är nära stan, inte alls sådär låååångt borta som det kändes när hon var ung. Till och med ljuset är vackert i Högsbo, menar hon nu. Det här kalla ljuset som ligger på mot Högsbo kyrka, som är ganska hård.

Men när hon växte upp där, hon är född på Valborg 1987, var det en stadsdel där bara gamla människor bodde – och hennes och familjens värld och de äldres värld möttes aldrig. De umgicks inte. Det blev inget samspel.
– Jag tror att man känner sånt som barn. Vi var också ett gäng invandrarungar och det innebar ett lager till, kanske en viss typ av fientlighet.

Men det fanns också motsatsen. Man studsades mot alla möjliga ytterligheter hela tiden. Marklandsgatan var en plats hon förknippade med frihet. Därifrån kunde hon ta sig till Centralen, till Köpenhamn, till Landvetter, till Turkiet.
– Det var Högsbo. Varsågod: Högsbo, säger Gizem Kling Erdogan med ett fniss.

På frågan om vad hon tror att den 15-åriga versionen av Gizem skulle tycka om den vuxna Gizem, säger hon att den unga varianten nog skulle ha varit stolt och lite imponerad, men understryker samtidigt att det hade varit bra om hon hade kunnat vara mer avslappnad och vågat ha lite mer kul i livet.
– Jag var osäker och sökande. Alltid så besviken på allting. På utbudet, på världen. Stämningar, möjligheter, lärare, klassen, allting. Jag längtade bort till något annat. Den längtan jag bar på då var nog inte så formulerad, det blir som en efterhandskonstruktion nu när jag har fått tillgång till andra världar.

Hon längtade inte till en specifik plats, det var en mer själslig längtan, en sån där som hon tror är en del av ens DNA. Hon beskriver det som att hon hade svårt att spegla sig i de personer som fanns omkring henne, hemma och i skolan. Något var det hon saknade, tänker hon nu, många år senare. Saknaden gjorde att hon sökte sig till fiktionen. Det var ett sätt att fly in iandra världar, men fiktionen gav henne också möjlighet att spegla sigpå ett annat sätt. Den flykten gjorde livet lite roligare.

– Jag tror att jag kände mig väldigt ensam när jag var 15. Ensamheten då var faktiskt det stora dilemmat. I dag känner jag mig inte ensam, men det finns en melankoli i mig.
Den unga Gizem var en resultatinriktad pluggis. Hon gick natur och suckar lite innan hon säger att hon inte har haft någon nytta av betygen, att allt slit var ”a waste of time”. Å andra sidan fick hon inte så höga slutbetyg på gymnasiet för att hon faktiskt började ha kul med andra människor. En ny värld öppnade sig, men det var också en smärtsam tid, för henne och för andra unga kvinnor ”som går från att vara flicka till kvinna”.

Den viktigaste nyckeln till den riktigt stora världen utanför, hittade hon när hon flyttade till Köpenhamn efter studenten. Hon berättar att hon har fysiska minnen av att hon gick och cyklade runt i den danska huvudstaden. Hon börjar prata med en mystisk speakerröst och säger: ”Det är höst, ingenting kan stoppa en. Det finns inga hinder.” Snabbt byter hon tillbaka till sin egen röst, växlar berättartempus kvickt och lätt, fram och åter, säger att det platta och lättcyklade Köpenhamn speglade av sig på hur hon kände sig inombords. Allt motstånd var borta. Hennes storebror bodde där då, pluggade arkitektur och plötsligt var hon inte så ensam längre. Hon fick nya vänner och gamla vänner fanns redan där. Varje kväll var full av överraskningar. De två åren formade henne på många vis och medsig fick hon ett annat sätt att förhålla sig till livet.

Och så kom teatern in i Gizems liv av ”en slump/absolut ingen slump”.
– I Köpenhamn hittade jag tillbaka till det där lekandet som jag hade ägnat mig åt i teatergruppen iFrölunda kulturhus.

Hon tänker högt nu, tror att hon började slappna av i Danmark, att hon började söka inåt. Kanske var det hennes första sådan period i livet. Hon sökte till en teaterskola i Köpenhamn innan hon gick på Teaterhögskolan i Malmö efter att först ha gått på Fridhems folkhögskola i Svalöv.
Teaterhögskolan väckte liv i en kritiskt tänkande, skapande person och påverkade henne mycket. 
– Ja, den tiden fick mig att förstå vilken typ av skådespeleri jag är intresserad av och hur jag vill jobba. Men på sätt och vis finns den där pluggisen kvar.

Nu tänker Gizem Kling Erdogan så det nästan hörs och sedan konstaterar hon att nej, pluggisen är borta. Pluggisen var inte kritisk, pluggisen lärde sig glosor utantill och var inte det minsta intressant. Pluggisen var faktiskt, enligt Gizem, som en robot som aldrig ifrågasatte någonting, som aldrig analyserade det som sas eller hände.

Gizem Kling Erdogan talar en städad skådespelardialekt, mer rikssvenska än göteborgska. Det enda som spretar en smula från det mycket noggranna är att hon ofta lägger in ord och uttryck som ”såhära” och ”liksom”.

Hon nominerades till en Guldbagge för Dröm vidare 2018, vann Kristallen för Kalifat 2020 och utsågs till Shooting star på Berlins filmfestival 2023. Hon har kort sagt slagit igenom stort. Efter genombrottet i Kalifat har hon radat upp roller i omtalade och hyllade serier som Tunna blå linjen, Kärlek & anarki och The Playlist.
– Jag längtar efter att stå på scen igen, jobba med dramatik, med andra typer av text än jag har gjort de senaste åren. Jag längtar nog efter att jobba med klassiker igen och att få möta publiken.

Så där gör Gizem Kling Erdogan många gånger. Pratar sig fram, provar sig fram till sin aktuella åsikt. Hon lägger till att hon vill repetera koncentrerat i ett rum med en ensemble, med en grupp personer som utforskar något intressant tillsammans. Gizem flikar in att teater är något annat än film och tv, det hon har gjort mest på sistone. Att det nog mest är det som gör att hon längtar, att det var länge sedan.

Men scenen får vänta. Nu väntar två filminspelningar.
– Det är två jätteintressanta projekt. Den ena är en komedi och det känns både spännande och nervöst. Jag kommer att behöva den ensemblen att hålla mig i. Alltså, det är en gåva från Gud, den här komedirollen jag ska göra. Tack till den regissören. Jag är så tacksam för det. Jag tror att det finns en större mening med att det här händer nu.

Hon säger att hon kan vara väldigt självständig och lite ”köra på min grej” men att hon nu mer än vanligt är i behov av regissören och kollegorna. Hon känner sig sårbar. Eller kanske inte sårbar utan bara nervös, puttrig och jättenyfiken.
Innan hon kom till det gula tegelhuset med taxi satt hon på sitt kontor vid Hornstull och förberedde sig för komedin. Kontoret är hennes sätt att lösa problemet med att hon alltid blir rastlös och understimulerad mellan jobben. Hemma finns det så mycket annat, som vill ha uppmärksamheten. På kontoret kan hon koncentrera sig. Där läser hon, jobbar med manus, gör research, tittar på film.

Den Gizem Kling Erdogan som sitter mittemellan ett bibliotek och en simhall, är svängig som en jazzskiva. Hon poängterar att det är viktigt att man är lite mjuk i kanterna, då har man nära till sina impulser och det finns en lätthet och en lekfullhet.
Så säger hon att hon måste ”ner i kroppen” och stoppar sin egen kommentar med ett kvickt: ”Åh gud vad teaaaaater det där var.” Om några dagar ska hon gå en meditationshypnoskurs. Även det tar hon som ett tecken på att allt hör ihop. Hon tänker för mycket, det sade han ju, den där mannen tidigare i dag.

I samband med Ellegalan våren 2023 berättade Gizem Kling Erdogan att hon var gravid, något många tidningar uppmärksammade. Sedan blev det tyst. Nu bekräftar hon att hon har blivit mamma. Det är en helt ny identitet, en väldigt existentiell och omvälvande förändring.
– Nu ser jag bara barn. Det är det enda jag ser, detär det enda jag bryr mig om. Jag har aldrig ens tänkt att jag ska skaffa barn men det blev så och jag är så glad för det.

Än en gång spinner hennes associationsbanor igång och iväg. Hon pratar om åldrar, om hur vi när vi är mellan 20 och 30 ofta har mycket fokus på karriär och mellan 30 och 40 börjar många av oss söka efter något.
– Alla människor går igenom det här, på olika sätt. Stora tänkare har alltid varit bra på att formulera det åt oss som kanske inte kan hitta rätt ord. Men det handlar om att försöka förhålla sig till det här sjuka som väntar oss alla. Döden är en ganska stor del av ens liv. Det finns bara ett slut och det kan du inte kontrollera. Det har jag tänkt på jättemycket sedan jag fick barn.

Att få barn har påverkat Gizem Kling Erdogan på ett sätt som hon inte hade kunnat föreställa sig. Hon gråter. Hela tiden. Hon kallar sig själv för gråterska och återkommer till livsförändringen, att gå från att vara en kvinna utan barn till att vara en mamma. Det är så stort att hon tycker att hon inte kan formulera hur och vad hon känner. Däremot vet hon att hon är lite mer spänd nu, att hon går runt med en oro som aldrig släpper taget.

När Gizem själv var barn fanns det två geografiska konstanter, Högsbo och Istanbul. Varje sommar åkte familjen till Turkiet, hennes föräldrar är från staden Konya, och när Gizem pratar om Istanbul blir tempot ännu högre. Istanbul är en stad som inte går och lägger sig, förklarar hon som får panik av platser där hennes känsla är att alla har gått och lagt sig. Känner hon sig ensam då, då finns ingen där för henne. Då är hon ensam i sin ensamhet.

Nu lägger hon in en brasklapp och säger, när hon börjar äta sin macka efter nästan två timmar, att den där livligheten, den där intensiteten kommer med så mycket annat, sådant som hon har blivit mycket mer känslig för med åren. För många är livet en ständig kamp och den kampen förs inte sällan till allas beskådan.
– Här i Sverige är gemenskapen väldigt introvert. IIstanbul, i islamsk kultur, finns den hela tiden tillgänglig, ute på gatan. Det sinnliga och den där gemenskapen har satt sig i allt, i byggnaderna, i luften, ilukterna, i människorna.

Hon tror inte att hon någonsin kommer att flytta till Istanbul. Det är en hård stad, menar hon och en stad där man måste ha jättemycket pengar för att ha ett bra liv. Men Gizem längtar efter att visa sitt barn staden och hon glittrar när hon uttrycker det som att Istanbul var en sagovärld för henne när hon själv var barn.

– För mig var det också en plats där jag kände att människorna såg ut som jag.
Ett par veckor senare möts vi i fotografen Andy Prhats studio i Örnsberg i södra Stockholm, inte långt från där Gizem bor. Hon går all in på fotograferingen, vill att det ska vara extra allt, är på ett spralligt humör. Vi pratar återigen om att passa in. Hon säger, sittandes isin storslagna, SVT-hyrda klänning, att hon, generellt, känner sig som en främmande fågel i livet.
– Det är det som är så fint med teatervärlden, och när vi filmar. Det är en plats där alla främmande fåglar samlas.