Jesper Rönndahl: Satiriker med superkraft

Han kan bli stressad, uppjagad och kränkt – men inte arg. En gång välte Jesper Rönndahl ett schackbräde, annars är Sveriges gladaste besserwisser och vitsigaste vetenskapsnörd svår att provocera. Det bruna Skåne får dock Veberödsonen att se rött.

Han har just rest sig från tidig januarifeber. Kommer orakad och snuvig och snällt med rekvisita och kostym i hand för intervju och fotograferingen i ateljén på Söder i Stockholm. Efter flera timmars svarande på ett stort batteri av frågor, byter han om i en skrubb och kommer ut i den oklanderliga kostym vi är vana att se honom, och som det superproffs han är framför en kamera. Glad, trevlig och rolig.

Jesper Rönndahl utstrålar hundra procent trivsel. Trippel-aktuell i SVT:s På Spåret, Svenska Nyheter och humorserien Dips, tycks han outtröttligt nöjd med att arbeta. Nöjd med livet. Ja, han säger faktiskt att han trivs så bra med var han befinner sig just nu att det känns som att han inte har några drömmar kvar att uppfylla.
– Det skulle vara en egen turné då. Och det har jag ju med jämna mellanrum. Så nej, jag vet inte vad nästa nivå skulle vara. Men det är väl bra att vara nöjd? Folk som aldrig blir nöjda blir aldrig lyckliga.

I december, på Stora Teaterns scen i Göteborg, är Jesper Rönndahl dragplåstret som alla väntar på. Biljetterna till kvällen är slutsålda. Efter att två komikerkollegor värmt upp publiken kliver han in med uppkavlade skjortärmar och ställer en medhavd öl på pelarbordet. I ett rasande tempo kör han sedan en 40-minutare på stor rutin.

Att referera till livet som gift är tacksamt på stå-upp-scenen. Jesper Rönndahl river ner applåder. Publiken vrider sig av skratt.
Sen blir det tyst i någon sekund. Det är verkligen bara ett ögonblick, men det räcker i den här världen. Recensenten i Göteborgs-Posten skriver: ”Fokus lämnar honom och spritruset rinner bort ur lokalen … Men så går han bort och dricker lite öl, sjunger sedan någon besynnerlig dansk julsång och gräver sig målmedvetet tillbaka in i sin köriga energi”.

Att komma av sig hör till jobbet och att hantera det är något Jesper Rönndahl tränat på.
– Jag blir superstressad när det händer. Men med en lite fusklapp bredvid ölflaskan och några säkra inövade fraser kan man lösa det, säger han.
– Och numera måste jag vara mer tillåtande – mitt manus är sällan helt färdigt när jag går ut på scen. Jag har inte riktigt samma kontroll som då jag hade tid att repa mer.

Det som till synes kommer lätt och spontant bottnar i mångårig träning. Att Jesper Rönndahl trivs inför publik kom han på redan i första klass.
– Jag blev ombedd att presentera en skolpjäs för alla föräldrar vid något tillfälle och jag minns känslan av självklarhet. Det var inte konstigt alls för mig att stå på en scen inför en massa folk och prata.

Med två stöttande föräldrar (som ofta sitter i publiken och är nervösa för att de andra inte ska skratta åt Jespers skämt) och en ”perfekt, trygg och bra” uppväxtmiljö i 70-talsvilla på den skånska landsbygden, fick han med sig att det var möjligt att bli det han ville. Så Jesper övade på att bli rolig. Testade sina skämt på den som hade tid att lyssna.
– Det gick ju inte alltid så bra. Men jag var målmedveten, det kan man säga. Jag antar att det var för att jag inte var så bra på grejer man skulle vara bra på som kille i den åldern.

I skolan höll han i revyn ihop med kompisen Anders, men dominerade inte klassens timme. Kanske var han bäst i något ämne, men absolut inte bäst i klassen. Hörde inte till fotbollskillarna, inte heller till gruppen som spelade tennis. Jesper ”som inte har något bollsinne över huvud taget” var med i scouterna, vilket var ”pyttelite töntigt” men samtidigt hade han kompisar i alla grupper.
– Jag stack nog inte ut.

 ”Jag har tänkt på det här med fotbollsfans. Ni har väl såna här i Göteborg också? Män som går på gatan och säger sina bokstäver.”

Inom tjugo sekunder har Jesper Rönndahl delat in männen i publiken på Storan i olika grupper och får dem att skandera ”IFK” i stämmor. Det är roligt, även för Jesper, som inte kan hålla fnisset tillbaka när ”sopranerna” tar i från balkongen i salongen.

Händer det att du skrattar på låtsas?
– Nej, faktiskt inte. Jag brukar försöka skriva så mycket nytt som möjligt för att det ska vara roligt för mig också.

De skämt han inte längre roas av själv stryker han, även om andra skrattat hjärtligt åt dem. Jesper Rönndahl har en förmåga att placera sig mentalt i publiken när han står på scen. Han ser sig själv utifrån och vill leverera något som han själv skrattar åt. En lite udda inställning i en bransch som väl ändå lever på applåder, kan man tänka.
– Många kollegor beskriver ofta en kick av att stå på scen, att det är en eufori som liknar ett rus att mötas av applåder. Jag tycker det är roligt att stå på scen, men lider av ett stort besserwisserproblem, så jag behöver inte andras bekräftelse. Så hemskt är det, säger Jesper Rönndahl, ser glad ut och menar att denna förmåga är följden av ”ett närmast odrägligt självförtroende”.

Det är en superkraft han fått av sina föräldrar. Och han har en till.
– En försvarsmekanism som gör att jag i realtid kan göra om det som är dåligt till något som egentligen är bra. Den superkraften har jag efter min mamma, som är den mest positiva människa jag har träffat.

Generellt sett känner han sig förskonad.
– Jag är en tursam skit, säger Jesper Rönndahl och försöker dra sig till minnes några sorger i livet.

Det blir ett barndomsminne, en sexårig Jesper som gråtande och förtvivlad ser sin bästa vän och närmaste granne Nina flytta. En hel kilometer. Det tog tid att komma över. Likaså var det ”supersupersorgligt” när en annan barndomsvän, familjens första hund, dog. Och när nattsömnen sviker frampå småtimmarna är Jesper Rönndahl skör som alla andra fäder. Jagar upp sig i vakna mardrömmar där sonens tillfälliga växtvärk blir till leukemi.
– Det är ju det värsta som kan hända förstås, att ens familj skulle råka ut för något och det … orkar jag inte ens tänka på.
En podd eller ett dataspel hjälper då.

Att ligga sjuk och se på dramatiska filmer kan öppna känslovågor och tårkanaler, men att få Jesper Rönndahl arg – det är inte lätt.

Det var väl den gången då, i unga år, när schackbrädet for i golvet under en match mot brorsan. Men andra utbrott? Nej. Det vore måhända dumt att beskriva det som ett problem, men kanske är ilskan en bristvara?
– Ja, haha, min fru sa en gång när vi var oense om något: Va fan! Kan du inte bara säga något i affekt!

På stora teatern har publiken knappt hämtat sig från driften med fotbollsfans och deras neandertalarbeteende på gatorna innan de får skratta åt en anekdot om ett ”fruktansvärt torrt bröd”, om en händelse med Kristina Lugn i en tyst kupé på tåget och en mammografiundersökning av en väninna som precis slutat amma. Här får Jesper Rönndahl också utrymme för sin förmåga att med långa flaxande armar och mimik visualisera det han berättar. Någonstans i 40-minutaren kommer också en utvikning kring roliga och svåra dialekter.
Som skånskan.

Tre veckor efter giget i Göteborg, skriver Sydsvenskan att Sverigedemokraterna i Lund, efter Vellinge och Staffanstorp och flera andra kommuner i Skåne, på nytt motionerar om att införa tiggeriförbud på vissa platser. Det är samma dag som vi ses i Stockholm för intervjun, och Jesper Rönndahl säger på sin Lundadialekt:
– Det är helt stört. Hur kan man förbjuda folk att be om hjälp? Det känns som det minst humana man kan göra.

Hela ”Skånegrejen” är ”svinjobbig”, tycker han.
– Förr förknippades Skåne med humor. Skåningar ansågs vara roliga och skånska var ”humordialekten”, men nu börjar det snart tippa över till att bli ”rasistdialekten”. Och det är ju så: Skåne sticker ut. Samtidigt vill inte jag behöva be om ursäkt när jag öppnar munnen för att det är så många skåningar som inte verkar ha tänkt igenom sin människosyn.

Jesper Rönndahl passar sig för att uttala sig partipolitiskt. Väger orden innan han säger:
– Någon i Skåne har alltid varit längst ut på någon kant. De flesta skåningar är ju inte det, men när nazister och rasister uttalar sig i media är det ofta skåningar. Som i Ring P1. Det är ju alltid nån jävla skåning som ringer in dit och är rasist! Och det är jobbigt. Varenda gång, säger han och ser uppriktigt beklämd ut.
– De kan väl förställa dialekten när de ringer till Riksradion, försöka låtsas att de är från Gotland eller nåt?

Att prata allvar med Jesper Rönndahl är också roligt.

Enligt devisen att det är få saker i livet som inte blir bättre av ”ett litet fniss” finns inga ämnesområden som inte får röras. Däremot situationer där det är bättre att hålla tyst. Till exempel när han märker att andra skrattar åt det han säger bara för att de förväntar sig att det ska vara roligt. Inte så bra vid en trafikolycka eller begravning.

Eller som efter skämtet i talkshowen Svenska Nyheter i höstas, där Jesper Rönndahls drift med kinesiska turister fick Kinas regering att mer eller mindre förklara krig mot SVT. Tv-cheferna var ”jättestressade” men tog hand om alla samtal och kontakter med kinesiska vänföreningar och reportrar.
– De beordrade mig att inte säga något. Jag fick hänvisa allt till dem. Mycket lyxigt.

Om han skulle få för sig att skoja om Kina igen så kommer han att tänka sig för, men i som regel menar Jesper Rönndahl att den som bygger sina skämt på fakta, och har en mening med det som sägs, den behöver inte var så försiktig.
– Det går utmärkt att dra skämt om rullstolsburna utan att såra någon rullstolsburen. De anhöriga däremot, tar oftast illa upp.

Självklart känns det när någon som blivit ledsen och sårad av hans humor hör av sig.
– Jag vill ju aldrig göra någon illa. Men man får vara noga med när man ger folk en ursäkt i min bransch. Ofta handlar det om missuppfattningar.

Själv blir Jesper Rönndahl kränkt om någon anklagar honom för fusk.
– Det hände häromdagen då en skribent hävdade att en scen i Dips var direktöversatt – en hel scen påstods vara stulen ur en amerikansk tv-serie – och det kränkte min heder.

En kränkt Jesper Rönndahl kontaktar människan i fråga och kräver en förklaring.
– Sen berättar jag för alla som jag har möjligt att göra det för, fakta i frågan, så de kan döma själva.

Svenska nyheter är en annorlunda erfarenhet för Jesper Rönndahl där han varit tvungen att släppa den egna kontrollen, dra andras skämt, omgärdad av ett stort team med många manusskribenter. Senaste tv-projektet Dips är raka motsatsen.

Kontroll över hela processen, som visserligen styrs och leds av hans fru, Marie Agerhäll, som han skriver manus med, regisseras av och filmar mot.
– Marie och jag träffades 2012 och hon är den roligaste person jag känner. Men hon hade ett så himla stort motstånd mot att ställa sig framför kameran så det krävdes väldigt mycket övertalning för att få henne dit. Hon har regisserat massor av människor sedan hon började jobba, men aldrig sig själv. Det är så himla coolt att hon vågar.

Har ni inga konflikter?
– Jo, vi bråkar hela tiden. Jag tycker att det är färdigt men så säger Marie: Det är inte färdigt, den här scenen sitter inte, det är något som skaver. Så klipper hon om det och det blir mycket bättre. Som besserwisser får jag svälja den karamellen, att hon hade rätt – igen. Det har varit en personlig utveckling för mig, kan man säga, att jobba med någon som är mycket bättre än jag på … allt. Faktiskt.

Att vara delaktig i hela processen är också ansvarsfullt. Och innebär att man ibland får göra saker som man kanske inte är så bra på.
– Som löneutbetalningar och sånt.

Publikens respons på Dips har gjort det mödan värt. Den är så fin att Jesper Rönndahl känner sig lite tagen. Men hur roligt det än är att arbeta med humor, inte minst tillsammans med Marie, så har det en baksida att vara gift med jobbet när man också har ett familjeliv att ta hand om.  
– Det var jobbigt som satan. Tog hela 2018, att få till de där två timmarna tv utöver allt annat förra året, säger han.

Det goda livet till trots finns det alltså saker att justera under 2019.
– 2018 blev ”Arbetets år” men 2019 ska bli ”Vännernas år”, det bestämde vi när vi firade nyår.

Vännerna kan nog också räkna med ett större kalas i juni, då han fyller 40.

Nästa gång vi ses, är det full vinter i Stockholm och januari går mot sitt slut. Jesper Rönndahl kliver ut genom de höga svängdörrarna till den salong på Grand Hotel i Stockholm som för tillfället föreställer ett konferensrum på Utrikesdepartementet, UD. Iförd lika välsittande kostym som sist, men nu med den stekarperuk och mustasch som gör honom till karaktären Jens i Dips.
– Hej! Hur är det med er, säger Jesper, och tar en kaka till kaffepausen.

Återigen utstrålar han hundra procent trivsel. Alltjämt trippelaktuell i SVT:s På Spåret, Svenska Nyheter och med nya inspelningar av Dips. Till synes fortsatt glad i att arbeta, fast han säger att han ”helst skulle vara ledig jämt”.

Fem dagar senare spårar han och Elisabeth Höglund ur. Med en poängs marginal missar de semifinalplatsen och Jesper Rönndahl får lida för att hans mamma är danska. Svenska barnvisor var en okunskap som fick avgörande konsekvenser. Att förlora mot andra mästare känns ändå bättre än att förlora mot … inte mästare.
– Jag grämer mig bara över att jag inte kom på ”Macarena”, för det kunde jag egentligen, säger han i efterhand.

Samma kväll, i Svenska Nyheter, driver Jesper Rönndahl hejdlöst med sin egen arbetsgivare SVT och slår sedan ett så kraftigt slag för organdonationer så att donationsregistret kraschar.
– Det var dåligt i sig, men roligt ändå att det blev en sådan effekt!

En konsekvens av att på bästa sändningstid och på ett roligt sätt informera om fakta. Som till exempel att bara 16 procent av befolkningen registrerat sig i donationsregistret. Skäms! En man som älskar fakta får svenska folket att vakna till i tv-sofforna.

Sex frågor om Jesper till Kristian Luuk:

Är han verkligen en sån besserwisser?
– Absolut inte! En ödmjukare person får man leta efter.
Hur märker du på Jesper att han är nervös i På Spåret?
– Haha, jag har nog aldrig sett honom nervös. Möjligen lite forcerad och spänd om Elisabet vill svara något som han inte riktigt tror på.
Har du sett Jesper arg någon gång, och hur visade det sig i så fall?
– Nej, jag har faktiskt aldrig sett honom arg.
Hur länge har ni känt varandra och hur lärde ni känna varandra?
– Jesper och jag träffades första gången via På Spåret. Vi testade honom och Elisabet helt förutsättningslöst och märkte att vi alla älskade dem direkt. Egentligen känner jag hans fru Marie bättre. Hon var inslagsproducent på Fråga Lund i två år.
Vilket är Jespers bästa karaktärsdrag, vid sidan om ”rolig”?
– Jesper är väldigt positiv, glad och lösningsorienterad. Det är väldigt fint.
… och hans sämsta?
– Jag kan inte hitta något dåligt karaktärsdrag.

Sex frågor om Jesper till Marie Agerhäll:

Är han verkligen en sån besserwisser?
– Ja, men han är en socialt slipad sådan. Det är nästan bara ett problem när han ska följa en karta. Då gissar han 95 procent av gångerna fel och det tar jättelång tid att komma fram. Inte ens när det tagit uppenbart för lång tid erkänner han att han läst fel.
Har du någon gång i arbetet med Dips tänkt: ”Nä, nu skriver jag ut Jesper ur den här serien”?
– Nej. Han förhöjer alltid, jag ville snarare skriva ut mig själv för jag tröttnar så fort på mig själv.
Hur bra är Jesper på att ta regi? Din regi?
– Han testar allt jag kastar ut. Men han är också svinbra utan mig såklart.
Vilka sidor hos Jesper vill du ska gå i arv till er son?
– Allt? Utom hans hang-up med lappar i kläder som han tycker kliar bara han ser dem.
Vilket är Jespers mest utmärkande drag som pappa?
– Han blir stressad när barnet har tråkigt och vill se till att han har kul jämt.
Hur gör Jesper när han övar in ett nytt skämt?
– Han sitter i ett rum med stängd dörr, har hög musik och pratar högt rätt ut.