Hotlamotte or not?

Rasist. Extremist. Sanningssägare. Epiteten runt Joakim Lamotte är lika många som hans opinionsskapande inlägg.
I sin egen spegel ser han en journalist som vill förändra. Men den 15 juni 2022 satte han punkt. Färdig med hot och hat. I höst skriver han på sitt bokslut. Sen vette fan.

Han öppnar dörren till ett tyst hus. Familjen har rest i väg för att ge honom skrivro. Joakim Lamotte behöver arbeta fokuserat en augustivecka innan skolor, aktiviteter, hund, träning och vardagslivets sociala plikter äter upp all tid. Det är så han lever, i villaförorten Lindome utanför Göteborg. 

Döttrarna börjar växa upp och i takt med att deras omvärld vidgas krymper möjligheten att skydda dem. Bara en googling bort finns beskrivningar av deras pappa som en man som sprider högerextremistiska åsikter. En nära 20-årig karriär som egensinnig frilans ska nu därför sammanfattas. Joakim Lamottes sanning ska tryckas mellan pärmar.
– Jag började för två dagar sedan för att se om det skulle fungera. Det är ju en sak att skriva krönikor och inlägg i sociala medier, en annan att skriva en bok på flera hundra sidor, säger Joakim Lamotte som redan känner att det nog ”kan bli något”.

I skuggan på altanen bjuder han på kaffe som jag glömmer att dricka. Upptagen av att försöka förstå vem han är, den 44-årige tvåbarnsföräldern med 280 000 rasande engagerade följare på Facebook. Joakim Lamotte, en man som inte följer någon.
Varje gång han skriver ett inlägg väcks motstridiga känslor. Kärlek, hat, fientlighet, lojalitet. Förakt. 
Han beskriver ett sorts dubbelt liv med spontana kärleksyttringar från främmande när han går med familjen på Liseberg och vardagsrutiner som att kolla efter bomber under bilen innan döttrarna körs till skolan. 
– Ju mer aktiv jag har varit, desto mer av allt har följt, konstaterar han.

Det är som att alla blir galna av, eller på, honom. Det har inte skrämt honom till tystnad. Men det har gått ut över familj och bekantskapskrets. Därav beslutet att stänga dammluckan han en gång öppnat.
Sedan Joakim Lamotte valt att avsluta sin självpåtagna uppgift har han legat lågt. Förskansat sig hemma i villan, tagit tag i en eftersatt renovering av huset och börjat skriva på den längre berättelsen. Utan kommentarsfält.

Med den raka dramaturgi som blivit hans signum spänner Joakim Lamotte den 15 juni 2022 blicken i sin mobilkamera och talar i ett direktsänt inslag på Instagram om hoten mot hans familj som tvingar honom att lägga ner. Han tackar för stödet han fått genom åren, finansiellt och moraliskt. Och stänger av.
Sorg och vrede uttrycks bland följarna. Krönikörer på stora tidningar tackar hånfullt för beslutet, samtidigt som debattinlägg beklagar det som ännu ett resultat av ett förhårdnat samhällsklimat.
Joakim Lamotte är inte tyst så länge. 23 juni delar han ett nyhetsinslag i SVT där polischefen Erik Nord uttalar sig. Det handlar om Lamottes eget ansvar för att ha försatt sig i situationer som föranlett den stora mängd polisanmälda hot som polisen lagt ner eller inte hunnit hantera. Joakim Lamotte kommenterar det delade inlägget: ”Det är precis den attityden från rättsväsendet som gjorde att jag tvingades avsluta mitt arbete som journalist. Det är tråkigt och sorgligt.”

Han bär i alla fall eget ansvar för allt han publicerat sedan han lämnat arbetsplatser som SVT, UR och Göteborgs-Posten bakom sig för att ge sig ut på egen hand. Joakim Lamotte beskriver en kombination av dåliga anställningsförhållanden på SVT och eget bristande tålamod bakom beslutet.
– Det var ett stort steg. Men jag längtade efter att arbeta mer fritt, kunna välja ämnen själv. Ha åsikter. Jag ville ut och pröva mina idéer. Det är klart att det hade varit bra att ha en redaktör som kunde säga ”det här var ogenomtänkt” eller ”gör så här istället”, ”vänta med den publiceringen” och så vidare. Men det var väldigt befriande för mig att kunna sitta hemma själv, se att nu är det upplopp i Borås och bestämma att jag drar dit och filmar och ser vad som händer.

Ibland har det blivit fel, säger han. Ibland mindre bra. Ibland väldigt bra. 
– Jag har arbetat efter devisen att det jag publicerar ska jag kunna stå för. 

Att han lämnade den redaktionella tryggheten bakom sig, kanske en gång för alla, när han gav mediehusen fingret för sju–åtta år sedan, har han inte ångrat. Joakim Lamotte ångrar om han sagt något dumt när han grälat med sin fru. Misstag i yrkeslivet tycker han att han lär av. 
Jag frågar om han tänkt på hur det skulle bli om alla journalister jobbade så?
Han skrattar lite för att sedan konstatera att det inte skulle gå. Men han ser också att fler verkar genom personliga bloggar och egna kanaler.
– De stora mediehusen mår bara bra av konkurrens från en och annan som bryter sig ur, säger han. 

Men är det journalistik? Är det inte snarare en form av aktivism, denna åsiktsdrivna egenutgivning? Jo, det kan han hålla med om. Eller ”independent journalism”. Formfrågan är inte så viktig för Joakim Lamotte. Kalla det vad du vill. Och kalla dig vad du vill. Det står dig fritt. Vad det blir av det du gör kommer med tiden att sanera sig självt, menar han.
– För att få genomslag måste du leverera bra innehåll. Det är jättemånga som försökt göra det jag har gjort, och knappt nått ut till någon. Du måste kunna berätta historier. 

Tidigt förstod han Facebooks algoritmer. Vitsen med att lämna bloggen @hotlamotte för att istället publicera sig direkt i sociala medier. Han såg också sin egen framgång långt före andra. Fortfarande tror han att många journalister inte riktigt fattar hur stor hans genomslagskraft var under några år i mitten av 2010-talet.  
– Det var inte hundratusentals som såg mina videor. Det var en miljon, ibland. 

Som ”Sveriges första swish-hora” kan han absolut se att han arbetat okonventionellt i jakten på att nå ut till så många som möjligt.
– Men i dag arbetar ju mer eller mindre alla medier med crowdfunding och livesändningar i sociala medier. Varenda podd drivs på det sätt som jag försörjt mig på.

Att han i hätska inlägg i jakten på hustrumisshandlare, pedofiler och andra våldsverkare inte följer yrkesetiska pressregler som att respektera den personliga integriteten, lyfta fram flera åsikter och vara försiktig med namnpubliceringar är en kritik som inte biter. 
– Jag har aldrig hängt ut någon som inte redan hängt ut sig själv. Ibland kommenterar jag människors angrepp på mig, men som jag ser det har jag aldrig åsamkat någon annan människa skada. Däremot har jag själv kallats både det ena och det andra i media. 

Att han skulle ägna sig åt uppvigling när han i förväg skriver att han är på väg till en konflikthärd, avfärdar han också.
– Det har varit ett sätt att skapa en miljö där jag kan intervjua, få dit folk som vill prata. Ett smidigt sätt att jobba, helt enkelt.

På det stora hela tycker Joakim Lamotte att han gjort ett bra jobb.
– Vid ett fåtal tillfällen har det spårat ur, men majoriteten av mina livesändningar har lyft fram människor med olika åsikter och blivit bra debattsändningar.

Flera av Lamottes kritiker har ifrågasatt hur mycket journalistisk rapportering han egentligen ägnat sig åt. Hävdat att hans utgivning till stor del består av inlägg som svarat på kritik mot honom själv.
– Äh, det stämmer inte. Jag har läst det där men bestämt mig för att inte bry mig om det. Om någon swishar mig förväntar de sig att jag gör något bra för pengarna, och det är i alla fall aldrig någon som hört av sig och velat ha pengarna tillbaka, säger han och lägger till en ironisk släng:
– Det är ändå intressant att de som inte gillar mitt arbete kritiserar mig för att jag jobbar för lite. 

Av före detta kollegor på SVT beskrivs Joakim Lamotte som rastlös, rolig och ovanligt orädd. Själv är jag inledningsvis ganska rädd, för Kilroy, vakthunden vars färdigheter i att försvara sin familj visas upp på Joakim Lamottes sociala plattformar. Att Kilroy inte är hemma vet jag inte när jag efter viss vånda ignorerar varningsskylten på grinden in till trädgården där dalior prunkar i rabatt och krukor, studsmattan ser ordentligt säkrad ut och allehanda familjära signalement ligger synliga. Den hotfulla skylten bryter av.
– Ja, hade han varit hemma hade du inte kommit så långt, säger Joakim Lamotte med sitt minimalistiska leende. 
– Kilroy är jättesnäll, bedyrar han sedan och tillägger:
– Men han låter väldigt farlig.

Sådan hund, sådan husse, kan man tänka när Lamotte fixar kaffe i köket samtidigt som han medger att den himmelsblå färgen i hallen inte blev riktigt den nyans hans fru hade tänkt sig. I sitt eget hem står han i kontrast till den arga mannen på Facebook som ilsket läxar upp den svenska samhällsapparaten för daltande med kriminella och misslyckad integrationspolitik.
Ser han att han själv kan verka skrämmande? Nej, Joakim Lamotte ser inte heller det provokativa i det han gör. Och ärligt talat, säger han, berör det honom inte.
– Jag bryr mig bara om vad mina nära och kära tycker. Mitt rättesnöre har alltid varit att kunna säga att det jag har skrivit är sant. 

I någon mån känner han sig demoniserad. Missförstådd. 
– Man har målat upp en bild av mig som inte riktigt stämmer. Det märks ju också på människors reaktioner när de möter mig. Men jag har också mig själv att skylla. Jag har bara visat den sidan. Den arga. 

Det har också varit lite av en karaktär, medger han. Något han medvetet förstärkt. 
– Jag insåg tidigt när jag gjorde mina videoinlägg i sociala medier att det gäller att sticka ut. Satt jag då och granskade domar om gruppvåldtäkter halva dagen lät jag mina starka känslor flöda ut. Det blev pang på, säger Joakim Lamotte.

I ”ett av världens mesigaste rättsväsenden” har Joakim Lamotte under flera år fört en kamp mot människor som attackerat och hotat honom och hans familj till följd av hans verksamhet. Han säger att han gjort över hundra anmälningar. Endast i ett fall, hittills, har det lett till åtal. 24 augusti behandlas tingsrättsärendet om olaga hot i samband med Paludans besök på Frölunda Torg i våras. I ett Facebookinlägg bjuder Lamotte in allmänheten att närvara.
– Det gör inget om det kommer dit lite folk, jag har fått höra att de åtalade har kompisar som kommer dit. Ska de stå och vänta på mig när jag kommer känns det bra om någon är där och stöttar mig också. 

En handfull sluter upp, på båda sidor. De två åtalade tonåringarna döms till 25 respektive 35 timmars samhällstjänst och skadestånd om 5 000 kronor vardera, att betala till Joakim Lamotte. I december ska han upp i rätten igen, på motsatt sida, åtalad för förtal.
– För att i Sverige kan man dömas för förtal även om man kan belägga att det man skrivit är sant, konstaterar Joakim Lamotte, som trots det tror att han kommer att frias.

Jag ber Joakim Lamotte reflektera över arv och miljö och hur det format honom. Klart obekväm med privata frågeställningar får jag små bitar att teckna bilden av hans ursprung med. Farfar, som gav honom efternamnet, var journalist. Bland annat på Borås Tidning. Under en period var han också utrikeskorrespondent i Gaza. Han dog när Joakim var liten, men tidningsklippen och berättelserna har gått i arv. Det franskklingande namnet finns däremot inte i blodet.
– Farfar var adopterad av någon som hette Lamotte, mer än så vet jag inte. Det är inte så många som heter så i alla fall, och det är bättre än att heta Johansson och Andersson om man vill sticka ut.

Joakim Lamotte är uppvuxen på landet. Eller verkligen på landet, som han själv säger. I Hjärtum, fast inte ens i Hjärtum, utan utanför byn som har cirka 375 invånare. Hjärtum i sin tur ligger utanför Lilla Edet, en rikskänd gammal bruksort som fler flyttar från än till och som i många år listats som en av de sämre platserna i Sverige att växa upp på. 
Byskolan med tiotalet elever fördelade i två klassrum, där Joakim Lamotte gick i första och andra klass, finns inte längre. Men minnet av lärarinnan i folkdräkt och prästen i svart kappa på skolavslutningarna lever:
– Vår fröken tyckte det var viktigt att vi var renliga. Vi fick inte slarva med duschningen efter gympan, så hon ställde upp oss på ett led, pojkar och flickor blandat, och hjälpte till att duscha oss. Det var inga konstigheter med det, men i dag skulle en lärare inte få göra så. Fast det var väl bra att vi fick lära oss att tvätta oss, tänker jag.

Joakim, äldst av fyra bröder, var den som gärna pratade, skämtade och skojade till det. Hade lite svårt att vara tyst i klassrummet. Den charmen uppskattades inte av läraren på mellanstadiet.
– Han körde med örondrag. Man fick en prick på svarta tavlan varje gång man pratade olovligt. Efter tre prickar fick man ett val: upp eller ner? Då valde man ner, i förhoppning om att det skulle göra minst ont. Sedan drog han en i örat, ända tills man låg på golvet, för att sedan dra upp en till stående igen. Mitt öra var rött i några år.

Andra förnedrande straff som utmättes var kvarsittning, med välskrivning som uppgift. En uppgift som läraren kallade ”negerjobb”. Att stå i givakt spikrak utanför klassrummet en hel lektion, med överhängande hot om nya örondrag ifall han rörde på sig det minsta, är ett annat exempel.
Han berättar det humoristiskt, men medger att han var väldigt frustrerad under de här åren, kände mycket ilska. Men som barn tenderar att göra tog han straffen som tecken på att han hade gjort fel, och berättade därför inte hemma.
– Det var en annan tid, och det var nog många föräldrar som bara tyckte att det var bra att han höll ordning på oss, säger Joakim Lamotte och håller med om att det låter som att han är uppvuxen på 1800-talet. Och gör en samtidsreflektion:
– I dag kan en lärare få vansinniga samtal från föräldrar som tycker att barnen får för mycket läxor. Det vore nog bra om vi kunde hitta en balans däremellan. 

Något trauma av sina upplevelser i grundskolan tycker han inte att han lider av. Uppväxten för övrigt ägnade han åt fotboll och kampsport och fotbollsstugan som var föräldrafri på helgerna och då förvandlades till en fritidsgård fylld av livade fester med ingredienser som folköl, musik, biljard och mopedkörning. Joakim Lamotte deltog gärna, men var inte värst, inte först. 
– Vissa tog sin första fylla redan i elva-tolvårsåldern. Jag var nog 14 i alla fall och höll mig borta från droger. GHB härjade då och några av dem som var med lever inte längre. 

Att sköta sig, inte hitta på dumheter, inte begå brott, plugga och skaffa ett jobb var värderingar han fick med sig hemifrån. Att hålla på med idrott uppmuntrades. Att göra rätt för sig. Det sitter djupt, säger han.
– Jag har aldrig snattat en chokladbit ens. Alla mina kompisar snattade, men jag gjorde aldrig det. Ungar som var taskiga mot djur hatade jag också.  

Rättvisa var viktigt. När lärare inte lyssnade, inte tog eleverna på allvar, tänkte han att den dag han fick egna barn skulle han lyssna på dem. 
– Sedan vet jag inte om de skulle säga att jag har klarat det särskilt bra. Men jag försöker.

Joakim Lamotte berättar också att han tidigt kände ett bekräftelsebehov. Att han alltid gillat att ”synas och höras” och varit mer utåtriktad än sina bröder. De var lugnare och ”gjorde nog mer som man ska”. De bor alla i Trollhättan i dag, en är fotograf och övriga jobbar med annat. Mer privat än så blir det inte med Joakim Lamotte, som vill hålla familjen utanför sitt eget. 

Hans drivkraft är densamma som för tio år sedan, säger han: att hans döttrar ska kunna växa upp i ett tryggt samhälle. På vilket sätt har då samhället blivit bättre av Joakim Lamottes verksamhet?
– Jag tror att jag har påverkat den insnöade samhällsdebatten. Folk vågar tala klarspråk i dag på ett annat sätt. Jag har också konkret påverkat hanteringen av våldtäktsanmälningar som tidigare lades på hög. Jag lyfte ett fall med en våldtagen tolvåring som fick stort genomslag och det medförde att polisen förändrade sitt sätt att arbeta med våldtäkter. Så det finns exempel där jag lyckats förändra, mer eller mindre.

Å ena sidan tycker han att han åstadkommit mer på egen hand, å andra sidan tonar Joakim Lamotte ner skillnaden mellan sig själv och andra journalister.
– I mina ögon är alla samhällsjournalister aktivister. Vissa är bara bättre på att dölja det. De som är nöjda med samhället blir nog inte journalister, eller så blir de en annan sorts journalister. Jag var i alla fall inte nöjd. Jag såg saker som behövde förbättras. 

Joakim Lamotte berättar om tidiga yrkesår inom äldreomsorgen, att han sett nära anhöriga bli förnedringsrånade och att han i hela sitt liv reflekterat över vad som händer i samhället.
– Jag sökte mig därför till ett yrke där jag kunde påverka och förändra och säga vad jag tycker. Men jag har också känt en stark frustration över trögheten i mainstream-media. 

Har Joakim Lamotte också blivit utnyttjad? I Göteborgs-Posten var hans krönikor tidningens i särklass mest lästa artiklar, två år i rad. Själv minns jag den interna kritik som uppstod på GP när Lamotte värvades, eftersom jag jobbade där då, och var en av kritikerna. Jag minns också hur rekryteringen försvarades av dåvarande redaktionschef med konstaterandet ”han väcker känslor”. 

Kanske blev det med tiden lite för många sorters känslor?
– Det kan ha varit omedvetet slarv, men mot slutet såg jag nästan en systematik i hur mina krönikor gömdes undan på nätet. 

Han sa tack och hej till GP med orden ”de behövde mig mer än jag behövde dem”.
I efterhand kan han se att han fyllde en lucka där ett tag. De ämnen han skrev om var tabu då när ”allt kunde tolkas som främlingsfientligt”. I dag skulle ingen höja på ögonbrynen, tror Joakim Lamotte.
– Jag skrev att Afghanistan var världens farligaste land för kvinnor att bo i och ifrågasatte varför vi inte hjälpte kvinnorna i det landet istället för alla männen som kom hit. Ja, det har väl många ifrågasatt efter det. 

Engagemanget för kvinnor, som under en period yttrade sig i föreläsningar på skolor där Joakim Lamotte sökte medvetandegöra kring mäns våld mot kvinnor, berömdes till en början av feminister. 
– Men när jag började prata om hedersförtryck kantrade det. För mig är det hyckleri att inte kunna säga att om jag skulle slå min fru här, i vårt hus, skulle orosanmälningar göras, medan män i andra bostadsområden i Sverige anser sig ha rätt att slå sina fruar.

Att det kanske också är hur han uttrycker sig som får det att kantra kanske han i någon mån kan se, men han tycker fortfarande att det är hyckleri och för mycket som är sant som aldrig blir sagt i Sverige, av rädsla för kritik. Joakim Lamotte är inte rädd för kritik. 

Nu är det hur som helst officiellt färdigswishat. Joakim Lamotte säger att jag skulle bli förvånad om jag fick veta vilka potentater som sponsrat hans verksamhet genom åren. 
– Riksdagspolitiker, näringslivstoppar, kändisar …  anställda inom public service. 

Följarna på Facebook hänger dock kvar och det finns de som skulle säga att med sådana vänner behöver man inga fiender. Andreas Magnusson, till exempel, som i år släppt en bok i ämnet radikaliserade debattörer. 

”Lamotte blev den följarna ville att han skulle bli. Den populistiska högern tog honom till sitt hjärta och de kommer inte att svika honom så som han upplevde att den feministiska rörelsen gjort …”

Själv säger Lamotte om sina följare:
– Det är tudelat. Det går inte att diskutera med folk på nätet, så det gör jag aldrig. Samtidigt förstår jag att det fyller en funktion för människor, när jag kan få 10 000 kommentarer på ett inlägg. Det engagemanget har skapat min plattform, men också skapat mycket bråk och meningsskiljaktigheter. Hur orkar de? Nej, det går inte att alliera sig med folk. Jag gör min grej så får andra göra sin. Så slipper man de där intressekonflikterna.

Påståenden om att Joakim Lamotte sprider högerpopulistisk propaganda vänder han sig starkt emot, men att han transformerats av sin verksamhet håller han med om.
– Jag har förändrats. Jag har fått ompröva vissa värderingar. 

Jag ber om ett exempel och Joakim Lamotte beskriver hur han för länge sedan också var ”en sådan som tänkte att hårdare straff inte hjälper” men hur han påverkats av att möta multikriminella personer ”som pratar om fängelsestraff som ett sätt att få vila upp sig, spela playstation och ladda batterierna”. Kriminella som säger att de är glada att de bor i Sverige för att straffen är mycket mildare här än i deras hemländer. 
– Jag har ju fått en helt annan bild av samhällsproblemen, samtidigt som jag sett politiker blunda för dem. De som kallat mig högerextremist skulle också förändra sin syn på Sverige om de sett och hört samma saker som jag. 

Vad som händer efter denna höst, när boken är klar, vet han inte. Han vill inte ens tänka på det. Men försörja sig måste han, på något sätt. Kan inte leva på sin frus naprapatlön. Kläder och aktiviteter måste betalas; ridskola, innebandy, simning. Joakim Lamotte ber mig, halvt på skämt, att skriva att han söker jobb. När jag frågar om han tror att han är anställningsbar säger han odramatiskt: 
– Nej, det är nog ingen som vill ha mig. Jag har aldrig haft ett fast jobb i hela mitt liv. 

Han tänker inte så mycket på framtiden, säger han. Försöker ta en sak i taget och göra det bra. Han har ingen plan, och har aldrig haft. 
– Jag gillar också den osäkerheten, för då måste man ta tag i sitt liv.  

Andra gången vi ses har Joakim Lamotte semestrat med familjen i Grekland en vecka. Solat, badat, läst böcker, druckit öl och gått upp tre kilo av att inte träna. Nu är det höst, skolstart och omstart. Hemma i Lindome är denna dag också en rastlös Kilroy, och en av döttrarna som blivit förkyld lagom till skolstarten. Vi tar en promenad i skogen runt husknuten. Det är snart dags att gå och rösta. Det gör Joakim Lamotte. Blankt, de senaste gångerna. Han säger att han inte vill få känslor för det ena eller andra partiet, ”för då vill man ju vinna”. Som många andra tror han på en valrysare.
– Just den här grejen med att utesluta SD, det håller ju inte längre. Jag tror att alla högerpartier, KD, M, L, kommer att släppa in dem tokmycket efter valet.

Kommer också Joakim Lamotte bekänna politisk färg i framtiden? Satsa på en ny karriär? Nej, han säger att han inte passar som politiker. Har för många ”lik i garderoben”. Som politiker måste du välja dina ord med omsorg. 
– Det lockar mig inte alls. Jag gillar mitt oberoende.