Åbergs värld
Text Sandra Pandevski Foto Märta Thisner
Han fick inte med sig något större kulturkapital hemifrån. Bara 32 centimeter. Men det har inte hindrat kreatören Lasse Åberg. I dag går han dagligen 6 000 steg mellan hem och eget museum.
En taxi kör in på museets parkering och ut kliver en svartklädd Lasse Åberg med en ryggsäck i handen.
– Vi sågs på Bokmässan, säger han när vi hälsar.
Det stämmer. Jag tryckte upp en Faktum i ansiktet på honom och han undrade om den handlade om ekonomi. När jag svarat nej kunde jag urskilja ett intresse. Därför är vi nu här, på Åbergs museum.
Vi går in, passerar den än så länge folktomma restaurangen och kliver in i Trazankojan. På ytan är den nästan som en riktig djungel. Ljuden, växterna och djuren finns här, men inget är levande. Det var så här Lasse ville att barnen skulle tro att det såg ut i kojan när de spelade in Trazan och Banarne. Om helgerna är det full fart när barnen springer runt i deras låtsasdjungel, berättar Lasse när hans son Max dyker upp.
– Det här är Sandra från Faktumblaskan, som är typ Situation Göteborg, säger Lasse Åberg när han presenterar mig för Max som driver museet tillsammans med frun Carina.
Restaurangen bjuder på kaffe och vi slår oss ned på egendesignade Mussestolar. Mobilen ringer och Lasse Åberg säger förlåt innan han tar upp en vit, sliten iPhone av äldre modell ur byxfickan. ”Ja, Lasse. Tjena Zebran. Kan jag ringa dig sen? Jag sitter mitt i en intervju här. Ja, vi hörs sen då. Jättebra. Fint. Hej då.”
De har en ständig kontakt, Janne Schaffer och Lasse Åberg, och det är alltid något på gång. I december ger de en julkonsert i Gustav Vasa kyrka där Janne spelar och Lasse levererar underfundigheter. I februari gästar de ”Sweden Symphony Orchestra” på Folkets Hus i Trollhättan och i sommar är redan några banan-gig spikade.
Under sitt 83-åriga liv har Lasse Åberg bara varit anställd i något år när han arbetade på ett lager med att packa böcker, varifrån han snodde med sig en och annan. Efter boklagret blev det Konstfack, sedan började frilansandet direkt och han fick tillräckligt med jobb för att kunna försörja familjen ”hyggligt”.
”Att ha pengar för pengarnas skull eller att köpa aktier och sånt där, det är jag totalt ointresserad av. Jag är rätt förnöjsam, har mat för dagen och ett kul jobb.”
Vad har du för relation till pengar?
– Pengar ger ju en viss frihet. Jag hade inte kunnat göra det här projektet utan dem, säger han och sveper med händerna ut över ladan som blev ett museum 2002.
– Men att ha pengar för pengarnas skull eller att köpa aktier och sånt där, det är jag totalt ointresserad av. Jag är rätt förnöjsam, har mat för dagen och ett kul jobb.
När det kommer till livskvalitet citerar Lasse Åberg gärna tyska författaren Hans Magnus Enzensberger som säger att lyx i dag, det är rent vatten och frisk luft. Tystnad och att kunna rå om sin egen tid. Och dessa fyra komponenter har Lasse Åberg.
– Jag stannar gärna hemma och sköter mina åtaganden. Sedan går jag ofta hit till museet och får ihop runt 6 000 steg när jag promenerar fram och tillbaka, vilket rekommenderas för gamla herrar som jag.
Men han promenerar inte bara utan lägger in skräpplockning på vägen, något som svärdotter Carina döpt till ”plockenader”.
– Då får jag till tio ryggböj också, lite workout, som yoga typ.
Om fynden under plockenaderna berättar han i sin nyutkomna bildografi Samlade fragment ut ett spretigt liv.
”… jag har också plockat läsglasögon, en liten skruvmejsel, en bordskniv, ett armband, en Hello Kitty-nyckelring, två vattenglas, en sidenblus, fem nappar, en barnbok, bakstycket på en stereoanläggning, en skalpell, ett oöppnat cigarettpaket, ett bilsolskydd, en liten högtalare, en tennisboll, en frisbee, ett gäng vantar, en sko samt en liten rysk ikon (?).” (utdrag sid. 228)
I boken får läsaren följa med på resa genom det egna livet, och världen, från år 1940 till i dag. Bilder och texter från födseln i Hofors, åren i enrummaren med mamma och pappa på Kungsholmen och tiden på Konstfack som förändrade allt. Barnprogrammen, filmerna, konsten och musiken. Detaljer och anekdoter från alla tider. Samlade fragment ut ett spretigt liv är skapad åt Lasses barnbarn, barnbarnsbarn och så vidare. Författaren hade nämligen själv önskat att han hade fått läsa en sådan bok om sin egen pappa, som dog 52 år ung. De hann aldrig riktigt prata om dem som var före.
Från hemmet på Kungsholmen fick Lasse Åberg inte med sig något större kulturkapital.
– Jag tror att vi hade 32 centimeter böcker. En konstig blandning, men jag kan nog räkna upp allihop, säger han och börjar:
Ett tjockt konversationslexikon eftersom hans mamma var flitig korsordslösare. Lasse älskade de färgglada flaggorna och sidorna man kunde vika ut. Samhällets olycksbarn av Victor Hugo som Lasse läste tre gånger, Bränt barn av Stig Dagerman, som var lite för ”överkvalificerad för en kille i tidiga tonåren”. På hundsläde genom Kamtchatka av Sten Bergman och ett gäng konstböcker. Lustigt nog, påpekar Lasse.
– Farsan var med i någon konstförening i verkstaden där han jobbade och fick med dem hem. Jag tror att de kan ha triggat mitt intresse för bilder.
Även humorn gissar han kommer från pappan som var ”slagfärdig och humoristisk”, medan mamman var mer stillsam.
Matsalen har fyllts på med lunchgäster, ett gäng från PRO är här i dag och i surret hörs en kvinna viska till en vän: ”Där är han”.
Lasse Åberg påminner mycket om sin figur Stig Helmer, pratar likadant och är så där ödmjuk. Jag tänker att han kanske spelar sig själv bäst.
Har du fått någon rollförfrågan som du tackat nej till?
– Ja, jag kan berätta en rätt pikant liten historia, säger han och berättar när han blev erbjuden att vara med i en dansk film med Tony Curtis. Lasse Åberg tyckte dock att manuset var halvbra och tackade nej. Strax efter träffade han en skådespelarvän och delade historien om att han hade tackat nej till Tony. Då sa vännen att han hade tackat ja till just den rollen. Lasse Åberg försökte hålla tillbaka sin avundsjuka när han frågade hur det var att spela mot Tony Curtis. Vännen svarade att Tony hade varit med en dag, och då var han själv inte där.
– Jag slapp undan, säger Lasse, smilar lite och fortsätter:
– För inte så längesedan fick jag frågan om en roll i filmen Året jag slutade onanera … , eller något, hette den. Men jag sa nej även där. Jag ska nog bara hålla på med mina filmer, säger han.
Jag berättar att Faktumförsäljaren Bertil tror att Lasse Åberg inte gjort sin bästa film än.
– Det är ju en ambition man ska ha, men det har hänt en del saker runt mig. Bland annat har min kära kamrat Döden satt käppar i hjulet för mycket. Både min producent, min norska sidekick och Sven Melander är ju borta och nu Ardy Strüwer, min gamla vapendragare. Det finns ingen ände …
För att lyckas, som de gjorde med Sällskapsresan-filmerna, krävs ett ämne som alla har en relation till. Publiken ska kunna känna igen sig.
Det var producenten Bo Jonsson som initierade filmerna.
– Han triggade hela projektet, och tillsammans gjorde vi en lista på företeelser som vi svenskar håller på med. Redan vid första mötet listade vi charterresan, sommar och vinter.
Lasse Åberg
Född: 1940 i Hofors.
Bor: Bålsta, cirka 40 minuter med pendeltåg från Stockholm.
Urval karriär: Humorprogram med Ardy Strüwer (1960-talet), Trazan och Banarne med Klasse Möllberg (1976), vilket ledde till Electric Banana Band. Regisserade Repmånad (1979). Första Sällskapsresan hade premiär 1980 och uppföljare följde varandra fram till Stig-Helmer story (2011). Som konstnär är han mest känd för sina Musse Pigg-motiv, vilka finns i samlingen på hans museum i Bålsta.
Aktuell: Med bildografin ”Samlade fragment ur ett spretigt liv” (Max Ström).
Gästar tillsammans med Janne Schaffer ”Sweden Symphony Orchestra” på Folkets Hus Kulturhuset i Trollhättan den 10 februari.
Carina kommer ut från butiken och ber honom att komma för att signera en bok åt en Caisa, med C.
– Ge mig en sekund, säger han och smiter iväg.
När han är tillbaka visar han upp en barnbok som han gjort: Havet är din bästa kompis. Boken plus en lärarhandledning är utdelad till över 1 500 skolor och handlar om utfiskning, algblomning och om varför den blå planeten borde heta havet, och inte jorden.
– 80 procent av haven är outforskade. Det är en enorm resurs som vi håller på att förstöra. Känner du till Victor Vescovo? En jävla galning som åkte ner i Marianergraven och på botten hittade han en plastpåse. Det var det som fanns där. Lite konstiga djur och en plastpåse. Tragiskt, säger han.
Klimatfrågan är den Lasse Åberg brinner för mest. Han tänker ofta på barnbarnsbarnen och deras framtid.
Men Åbergs museum är en fristad från mörkret. Lasse tar mig med på en guidad tur i rapidfart. Han visar konsthallen med verk av bland andra Andy Warhol och Carl Barks.
– Det var popkonsten som fick mig att börja samla på Disneygrejer som jag tecknade av, säger han och visar upp en av världens främsta Disneysamlingar med föremål från 1930-talet. Yellow Kid, som sägs vara världens första seriefigur, har en egen avdelning. Och det har även Stig Helmer, ett rum fyllt med rekvisita och kläder från filmerna.
Utomhus har det kommit ett nytt tillskott: Lekpark Banankontakt, med bland annat bananrutschkana, banansandlåda, banangungor.
Allt det lekfulla och framåtrörelsen hos Lasse Åberg påminner mig om Dagny Carlsson (bloggaren som blev 109 år gammal). Hennes råd för ett långt liv var just nyfikenheten – att röra sig framåt och inte bakåt. Och just det verkar Lasse Åberg göra. Härnäst ska han ner till leksaksaffären på stan för att prata med butiksägaren om vad som står på barnens önskelista till tomten i år. Han ska använda materialet under julkonserten han ska ha med Janne Schaffer.
Vi går till butiken och här finns allt från Suntrip-hattar och ”Jag kan flyga” t-shirts till vykort och litografier signerade Lasse Åberg. Och en Stig Helmer-staty! Lasse berättar att det finns en likadan som nästan är i verklig höjd på torget i Bålsta, men han rättar sig. Numera stämmer nog höjden eftersom Lasse Åberg som tidigare var 193 centimeter, i dag är närmare statyns 183 centimeter.
Jag köper ett vykort till min mamma med ett klassiskt motiv: grönsaker som skapar Musse Pigg. Han pekar på auberginen och säger att det finns en liten hemlighet här. Att man också kan kalla den Åbergin.
En kvinna ber att få sin bok signerad, och vill gärna ta en bild. Hon får både och. Kvinnan säger ”du är fantastisk, du har gjort så mycket för människor”. Lasse svarar att han rodnar. ”Det är just det som gör dig så omtyckt”, säger kvinnan innan hon går.
Jag frågar om jag får följa med Lasse Åberg hem. Han har tidigare sagt nej för att han inte vill göra ”hemma hos”, men nu säger han ja. Vi promenerar längs fältet och kylan är påtaglig. Under den cirka 20 minuter långa promenaden hinner nederbörden gå från duggregn till snöflingor. Lasse har rejäla vantar, mössa och luvan uppdragen. Mina händer är bara och iskalla. Lasse undrar om jag fryser om tårna. Men de är varma för vi håller ett högt tempo.
Vi närmar oss Mälaren och äntligen lyser solen, vi svänger vänster och går in i ett villaområde. Genar över en gräsmatta som är täckt av löv från ett pilträd som vi konstaterar ser ut som bananer. Jag påminns om vägen från Bålsta tågstation mot Åbergs museum. I asfalten fanns det gula bananer som guidade mig hela vägen fram till museet.
Till slut kommer vi fram till huset och innan vi går in frågar Lasse om jag är allergisk. Jag tror att han menar mot pälsdjur, de har haft 17 katter genom åren, men förstår senare att det handlar om damm.
Väl inne sätter sig Lasse på en stol och byter ytterskorna mot ett par tofflor, men säger att jag kan behålla mina på. Inger Åberg sitter i det inglasade uterummet och broderar. Hennes alster är fulla av fantasi och färg. I höstas hade paret Åberg en gemensam utställning på Hammarö utanför Karlstad.
De träffades under studierna på Konstfack när Lasse läste reklam och Inger textil och Lasse såg Inger springa över Vita havet på Konstfack i raggsockor. En syn som fick honom att göra en efterlysning och be henne höra av sig, vilket hon gjorde. Resten är en 60 år lång historia i dag med två barn, tre barnbarn och två barnbarnsbarn.
Sex deccennier med samma kärlek är imponerande för mig som är skilsmässobarn och knappt har en enda vän med föräldrar som fortfarande håller ihop. Vad är hemligheten?
– Gemensamma intressen är ett bra lim. Jag tror att det till och med är nödvändigt. I vårt fall är det formgivning, färg och form, säger han och fyller i med ett Åbergskt leende.
– Sen är det ju ingen större idé att skiljas nu.
Att de båda är konflikträdda kan också ligga bakom framgångssagan. Lasse smiter hellre iväg än bråkar, berättar han. Han har aldrig känt ett behov av att få ut aggressioner, utan tror snarare att det är många myter bakom sånt där. Att det ibland är lite överdrivet att man ”måste få ut allt”.
Har du och Inger gått i parterapi någon gång?
– Nej. Jag litar inte på terapeuter. Jag kan citera Woody Allen: I went to my shrink and I told him everything and now he's doing my tricks.
Lasse Åberg viker helst inte ut sin själ, eller har behov av att vädra saker. Men han berättar om en period i livet då det var för mycket, under de mest intensiva åren med filmerna. Att han då fick panikångestattacker.
– Jag var ju arbetsledare för 50 personer plus att jag bodde både framför och bakom kameran. Det var lite mycket.
Inger lämnar oss, men innan hon går frågar hon om jag vill ha något att dricka, te, kaffe eller saft. Jag får ett stort glas ljuvlig hemmagjord flädersaft.
På golvet i uterummet står en korg fylld med ljusbruna äggskal eftersom Lasse Åberg, som startar varje morgon med ett löskokt ägg, fick för sig att samla på skalen. Utöver ägg äter han yoghurt med granola, en macka med engelsk marmelad och lagrad grevé och dricker, nu när det är säsong för citrusfrukter, ett glas färskpressad apelsinjuice. Äter gärna en sharonfrukt, men aldrig bananer. Han tror att han föråt sig i Trazan och Banarne (enligt Lasse ökade bananförsäljningen med 20 procent under den här tiden). Morgonmaten är helig för honom och Inger.
Lasse Åbergs ateljé är vit, har högt tak och mycket ljusinsläpp. P3 hörs ur högtalarna. Det står saker nästan överallt, men det finns en gång runt bordet i mitten av rummet. Det är Lasses arbetsplats med mängder av pennor utspridda på bordet.
– Jag är ju samlare och inte så vansinnigt städbenägen. Så det blir totalt kaos här hemma, men det kan jag leva med. Man ska inte lita på folk som är för ordningsamma. De kan vara psykiskt skadade, säger han när vi tar oss till mot rummets högra hörn där det står en grå fåtölj med fotpall och en läslampa på väggen. Här tillbringar Lasse Åberg mycket av sin tid, läsande och skrivande.
– Jag är allätare. Nu håller jag på med två böcker samtidigt för säkerhets skull. Jag träffade Majgull Axelsson på Bokmässan. Hon vann Augustpriset för några år sedan med Aprilhäxan. Så nu läser jag den.
För några veckor sedan medverkade Lasse Åberg i SVT-programmet Cyklopernas land där han fick frågan om han hade läst författaren Bret Easton Ellis.
– Jag hade ju hört talas om American Psycho innan, men aldrig läst. Så jag köpte hans senaste bok Skärvorna. Det är en barndomsskildring, något som jag ju även själv försökt skriva. Men han är lite livligare än jag: smågalen, bisexuell och amerikan så det kan bli spännande, säger Lasse.
På en pall står en stickad miniatyr av Lasse Åberg sittande i favoritfåtöljen med SOS-strumporna på, en grön och en röd. Dockan fick han av en beundrare, vilket han har många. Varje vecka kommer det brev, och vissa skriver ut stillbilder från hans filmer och skickar med förfrågan om autograf. Senast i morse satt Lasse på sin arbetsplats och skrev sin signatur till ett gäng.
– Det är snälla brev, inte några hot. Så jag skickar tillbaka en liten hälsning till dem, säger han.
Lasse och Inger har bott här nästan lika länge som de varit tillsammans. De betalade 56 000 kronor för en ”skruttkåk”, men i dag är det mycket mer än så. Ett l-format, svartmålat trähus med ett uterum som vetter mot en vildvuxen trädgård med en kossa med kalv i plast och en brinnande bok.
Huset är till stor del ritat av dem själva och här skapar konstnärerna på varsitt håll. I anslutning till uterummet har Inger sin ateljé med textilier och en stor vävstol och i mitten av huset det gemensamma: säng, tv och kök.
En gång funderade Lasse och Inger på att flytta för att komma närmare Stockholm. Men bara tanken fick dem att krokna. Vad skulle de göra med alla sina saker?
Att slänga saker är motbjudande, tycker Lasse.
Jag fastnar med blicken på plastpåsen som hänger ovanför köksbordet, som en kökslampa. Den har skräp i sig och är ett konstverk som Lasse hittade för tio år sedan, en fattigmans kristallkrona. Vi kommer in på ämnet inredning och pratar om att hemmen i många tv-program och magasin ofta ser likadana ut.
– Det ser ut som att ingen bor där. Jag brukar kalla det anemisk bårhusestetik, säger Lasse.
I köket med det schackrutiga golvet känns det däremot levande för här lagar de mat varje dag. Ingen får göra det utan den andre, det handlar om att skapa tillsammans, menar Lasse. Inger har lite svårt att gå, men dirigerar sin partner i köket som tycker att det är ”jättekul” att laga mat.
– Jag är sjuk i huvudet. Jag gillar till och med att gå och handla, säger han och delar att han på sistone har handlat en hel del rå lax.
– Vi är inne på sashimi just nu. Med wasabi, soja, ingefära och avokado, ris och lite sjögrässallad. Det blir en väldigt fin umami!
Igår gjorde de ”pizza deluxe”, vilket innebär att Lasse köper en frusen pizza som han bygger på med egna ingredienser. Gärna svamp, salami ”milano”, extra ost och tomat.
– Förr, när vi var unga och starka, kunde vi äta varsin pizza. Nu delar vi på en halv och så blir det en halva över som vi äter till lunch dagen därpå.
Den dagen är i dag så när jag lämnar paret åker pizzan fram.
Faktumförsäljarna frågar Lasse Åberg
Marie, Göteborg
Vilken av Sällskapsresanfilmerna tycker du var roligast att göra?
– Den plats som var mest spännande var Verbier, som vi byggde om till Kirchberg. Dels hade vi tur med vädret under inspelningsperioden och sen hade jag en intensiv period när jag jobbade mycket och tyckte det var kul att vara i en vacker miljö.
Andreas, Halmstad
Vad tyckte du om Sven Melander när han åkte i rullstolen?
– Jag skulle ha strukit den scenen om jag hade gjort filmen i dag, tror jag. Den var lite för mycket, inte riktigt PK, men Melander gjorde ju den gubben bra.
Lasse, Göteborg
Hur lång tid tar det att skriva ett manus?
– Man gör ett manus och reviderar och efter tredje eller fjärde manuset brukar man börja filma. Låt oss säga att manusskrivandet får ta max ett halvår.
”Mona-Lisa”, Karlstad
Är du en sprallig figur?
– Jag är ungefär lika sprallig som Stig Helmer. Det vill säga inte ett dugg sprallig, men en figur som drabbas av olika saker och då uppstår humor. Det är inte Stig Helmer som är rolig utan det är situationen han hamnar i som är rolig och det är väl ungefär samma sak med mig.