Leif GW: En jävla självmedicinering

En kompromisslös kriminolog som har offrat mycket på vägen mot rikedomarna och rampljuset. Älskad och hatad. Det är Leif GW Persson. Men ledsnar han på uppmärksamheten har mästerdetektiven från Gärdet lösningen på det också.

Han böjer sig bakåt i stolen, snärtar till med handleden och kastar iväg snusen som far ut över balkongräcket och försvinner. Kanske ner på asfalten, antagligen inte ut på badbryggan. Leif GW Persson är barfota, bär vita shorts och en ljusblå, kortärmad skjorta och om en stund, inför fotograferingen, tar han på sig en av sina patenterade västar, en brungrön variant.

Det känns avlägset när du läser det här, men när vi ses i hans kontorslägenhet i Huvudsta i Solna, nordväst om Stockholm, då juli precis ska bli augusti, är värmen kompakt, fuktig och klibbig.
Att söka sig till skuggan är ett måste.

Vi pratar om kändisskap, om folklighet och om att alltid vara den som tidningsredaktioner hör av sig till. Vad det än gäller. Cheferna på TV4 är väl medvetna om Leif GW Perssons attraktionskraft och kontraktet som lockade honom från SVT till TV4 är nog guldkantat och fyllt med nollor. Han säger att det sammanlagt har skrivits mer än en miljon tidningssidor om honom under hans liv, från det att han representerade Norra Real i radioprogrammet ”Vi som vet mest” tidigt 1960-tal, fram till i dag. Och han säljer en ”förskräcklig massa böcker”. Men ibland blir han trött på att folk drar i honom, trött på att inte få vara ifred. Jag frågar om han någon gång önskar att han vore mer osynlig.
– Ja, det önskar jag varje gång jag går på stan. En vanlig promenad på hundra meter tar tio minuter och nio används till att ta selfies. Men det är lite knepigt att säga så, jag har själv satt mig i den positionen. Ibland säger jag faktiskt ifrån. Hustrun blir ju oftast galen, va. Som när personalen på krogen ska ta selfies. Då säger hon: ”Men vad fan, du jobbar ju här. Det är tjänstefel för fan, lämna oss ifred”.

Han säger det där med ett snett, plirigt leende, ett frustande, följt av ännu en utläggning på sin typiskt kraftiga och långsamma, ibland sluddriga stockholmska. Meningarna avslutas nästan alltid med ett ”va”. Som i meningen här ovanför. Förresten låter GW ibland lite som Stefan Sundström. De har samma målande, slängiga, liksom sorglösa, geografiskt avslöjande och aningen daterade sätt att uttrycka sig på.

GW är tyst en liten stund, vilket är ovanligt. Jag tänker att ja, det blir nog inte mer sagt om olustkänslorna kring att vara en av Sveriges mest offentliga personer. Så jag börjar formulera en fråga när han börjar prata igen. Han ”tänkte på en annan grej”.
– Det är ingen konst att ändra på det där med sin popularitet. Det är ju bara att i direktsändning – det måste vara direktsändning, annars klipper de bort det – säga något som är helt jävla tvärfel. Då är det kört. Jag vet precis, i mitt fall, vad det skulle vara. Alla skulle bara sitta och undra: ”Vad fan är det han sitter och säger?”.

Han har ju chansen i ”Nyhetsmorgon” ganska ofta, flikar jag in. Det ingår i hans TV4-kontrakt att då och då även diskutera brott och kriminalitet i kanalens morgonprogram.
– Ja, och det känns som en ventil för mig va. Den dagen jag känner att nu jävlar räcker det, då kan jag se till att det händer. Och bra fallhöjd har jag ju, det blir en ordentlig resa ner. Jag växte upp på Tegeluddsvägen där TV4 ligger så då skulle jag vara tillbaka på ruta ett. Förutom pengarna. För pengarna kan de inte ta ifrån mig.

Frågan är bara om ens det skulle räcka, att Leif Gustav Willy Persson går ut och levererar något som är helt jävla tvärfel. Vanliga människor tycker om andra vanliga människor som vågar erkänna sina fel och brister. Och GW är onekligen bra på att göra just det. I boken som kom i somras, ”Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv – Berättelsen om mitt yrkesliv”, är han hård och skoningslös. Som när han beskriver den person han var när 1970-tal blev 80-tal. ”Det är ju sådan som jag är vid den här tiden. Beskriven med tre ord. En dålig människa. Med åtta ord. En sämre människa än jag hade behövt vara. Mer förlåtelse än så har jag faktiskt inte gjort mig förtjänt av”. Han skriver om notorisk otrohet, om en person som vill klättra uppåt oavsett vilket pris omgivningen får betala och om att han inte fanns där för sina barn.
– Att vara så hård var nödvändigt. Jag är inte så jävla glad i de där idealiserade beskrivningarna. De stämmer inte. Folk är inte på det viset. Börjar du skrapa lite på dem hittar du något helt annat än den yta som de håller uppe. Om man ska skriva en sån här bok, då måste man vara lika skoningslös mot sig själv som mot dem man tycker sämst om. Och jag lämnar nog en del mänskligt i övrigt att önska. Det gör jag faktiskt och det har jag inga problem att prata om.

Det var ändå inte lätt, att skriva om sina sämsta sidor. Men dit var han tvungen att ta sig och hade han inte gjort det, då hade någon annan gjort det åt honom, säger han. GW lägger till att den ärlighet han ofta visar upp, den självklarheten är det fler som borde lära sig.

Jag poängterar att han är duktig på att ge andra kängor.
– Ja, jag brister inte på den punkten och långa tider ägnar jag mer tid åt att be om ursäkt än åt att gå i taket. Jag är inte långsint, jag är inte snarstucken, men ibland blir jag förbannad och det kan gå väldigt fort. Ibland blir jag förbannad av fel skäl och då ska jag djupandas och be om ursäkt. Sånt tar tid.

Våren 2013 följde jag en inspelningsdag i tv-huset. ”Veckans brott” gjordes ”live on tape” som det heter på tv-språk. Det bandades på förmiddagen samma dag som det sändes i SVT. Förutsättningarna var enkla. Polisprofessorn var så viktig att han spelade efter helt egna regler. När han kom till studion, då kunde inspelningen börja. Redaktionen som noga förberett programmet, hade informerat GW om de ämnen som skulle avhandlas, men något manus, det behövde han inte följa.

Producenten Hans Wiklund var tydlig. Det går inte att styra Leif GW Persson. ”Han är Leif och det är själva fundamentet i programmet och vår utgångspunkt. Vi rättar oss efter honom. Då blir det bäst. Men Camilla Kvartofts roll är oerhört viktig, annars skulle det bli katastrof, annars skulle det inte bli något program. Man behöver en motpol, annars tycker Leif att det är helt ointressant”.

Det var då det. Nu är hösten 2018 här och TV4har börjat sända sitt nya kriminalprogram ”Brottsjournalen”. Jenny Strömstedt är numera GW:s parhäst.

Kanske har en viss tv-tittare i Alingsås hängt med till den ”nya” kanalen och till det nya programmet. Den där vårdagen för fem år sedan var Leif GW Persson väldigt nöjd och road. Alingsåstittaren hade nämligen räknat ut att GW bytte glasögonläge 76 gånger i ett tidigare program och då bestämde sig västmannen från Gärdet för att inte ta av sig sina glasögon en enda gång. ”Det kommer att förvirra honom kolossalt. Det kan tyckas att det är lite i enklaste laget för att skänka innehåll och mening åt något, men det är en kul signal”. Om tittaren fortfarande räknar, det förtäljer inte historien. Men att Leif GW Persson engagerar, det är säkert.

För att göra en lång historia väldigt kort handlar GW:s liv om brott. Han är kriminolog och pensionerad professor i polisforskning vid Rikspolisstyrelsen. Han tänker, läser, skriver och pratar om brott och han är fortfarande eftertraktad som brottslösare och expert. I det senaste bokkonvolutet kallas han för Sveriges ledande expert på brottsfrågor. Så att han skulle följa upp den storsäljande självbiografin ”Gustavs grabb” med att skriva om sitt liv i kriminalitetens närhet, det var ingen överraskning. Men långsamt gick det, det tog mer än fem år och ja, förklarar han, allt tar längre tid ju äldre man blir. Rekordet för en bok är annars tjugonio dagar. Det var den tiden det tog för honom från att han fick idén till att manuset till kriminalromanen ”Den som dödar draken” var klart. Eller förresten, han rättar sig själv och säger att ”Grisfesten”, den skrev han ännu fortare.

Men nu ska han inte göra något ”sånt” mer. Som att skriva böcker om sig själv och sitt liv.
– Nu ska jag ägna mig åt att berätta historier. Det är mycket enklare. Nu har jag rett ut min bakgrund, min klassresa och mitt yrkesliv. Så mycket mer finns det inte att orda om. Jag vet inte vad det skulle vara. Jag har fyra skisser på böcker och när jag väl bestämmer mig så brukar det gå fort.

Lite naivt poängterar jag att han väl inte skulle behöva skriva en enda rad eller för den delen en enda bok till. Pengar har han ju. Tidningarna rapporterar ständigt om hans enorma bokförsäljning och hans framgångsrika aktieportfölj. Då, när jag tar upp hans förmögenhet, kontrar han kvickt med att läget var detsamma redan i slutet av 1980-talet. Redan då hade han kunnat sluta arbeta.
– Men för mig är det meningen med livet, att jobba. Visst, jag kanske har fått det om bakfoten, men jag har skitsvårt för att bara ligga och glo. Läsa och sådär, det kan jag ju, men så fort jag börjar läsa inställer sig lusten att göra något av det. Luther skulle ha älskat mig.

Egentligen skulle jag vilja att ni läsare kunde ta del av alla sidospår han ramlar in på. Som när han berättar skrockande om märkliga personer, inte sällan främlingsfientliga, som är ”lite för bruna” för hans smak och inte kan låta bli att höra av sig när han har skrivit krönikor.
– Hur löser man det då? Ja, jag brukar be dem att ta sig där bak.

Han berättar om en rasistisk ”jubelidiot” som har flyttat till Portugal och som GW då retade med att ”Nu firar vi i Sverige med hissade flaggor”.
– Enbart att jag medverkar i den här tidningen får honom förstås att gå ner i spagat av ilska. Såna som säljer den ska man bara slå ihjäl. Ungefär så. Nu klarar jag inte av hans mejl längre. De kommer inte längre än till skräpkorgen. Men på ett sätt är det kul också, om man kan störa deras sinnesfrid.

I den senaste boken, den där som under sommaren var den enda inbundna boken som fanns att köpa i vissa svenska livsmedelsbutiker, skriver mästerdetektiven att ”Gustavs grabb blev kvar på perrongen”. Han har förändrats, lämnat sin bakgrund där på perrongen.
– När du byter socialgrupp på det där sättet, är du inte hemma någonstans. Jag kommer ihåg att min pappa sa till mig: ”Vad röstar du på nuförtiden?” Jag sa att jag röstar på sossarna, det har jag alltid gjort. ”Alltså, du måste ju vara dum i huvudet. Du är ju mångmiljonär va”. Han var grovarbetare, han var historiematerialist, han fattade inte det. Rika människor röstar på högern. Så skulle det vara, men jag är inte hemma där.

Leif GW Persson är tyst en liten stund igen. Så säger han att det är som en resa där du aldrig kliver av. Han hade en föreställning om att han skulle trivas i de fina salongerna och med rikedomar på banken.
– Så blev det inte. Men jag vantrivs inte heller. Det är ju ganska praktiskt. Men jag ger bort så mycket jag orkar hela tiden, en tiondel av mina inkomster.

Samtalet svänger, studsar som en tennisboll på Wimbledons centercourt och så kommer vi in på de alkoholvanor han har varit så öppen med. Han dricker ena halvåret, för att sedan inte dricka en droppe alkohol de sex kommande månaderna.
– Jag bestämde mig för att vara tydlig med det för att folk skulle fatta att alla alkisar sover inte på en bänk. Men du kan vara lika beroende som de som gör det. I någon mening går det att hantera, livet i övrigt kan vara helt okej, trots det där drickandet. Men tacka fan för att det påverkar livet. Nu börjar jag bli så gammal och trött att jag inte orkar kröka ens under det där andra halvåret. Inte hela tiden i alla fall. Dryckesvanorna, de grundlade jag tidigt. Det är en jävla självmedicinering jag har hållit på med.

Ja, på 1980-talet var han ganska illa ute. ”Jävligt hängig”, säger han själv.
– Men jag tror att jag kommer att sluta som nykterist. Jag tror det faktiskt. Jag kommer inte att orka. Jag märker att intresset avtar och jag kommer nog inte att sakna det.

En snus flyger genom luften, studsar på räckeskanten och sen är den borta.

Inte bara expert på brott. Leif Gustav Willy Persson blev doktor i kriminologi 1991. Förutom att han har skapat den grinige fiktive polisen Evert Bäckström i sina deckare har han också gett ut kokböcker. Grabbarnas kokbok kom till efter tv-programmet Grabbarna på Fagerhult, ett program han skapade tillsamman med Jan Guillou. Bilder: Göteborg-Postens arkiv

GW svarar på frågor från Faktumförsäljare:

Mioara: Vad kan man göra med gängkriminalitet i Lindängen och resten av kvarteren som är drabbade?
GW: – Polisiärt kan du göra en del. De där grupperna är slutna rum. Alla vet vem det är som har gjort något, men alla håller käften. Så det är en teknisk fråga. Det andra är det sociala paketet, att man föser ihop folk som har de här problemen, på samma ställe. Det är som att skapa en jävla odling av dem. Sen, vilket man inte ens vill prata om, tycker de att det här är ett jävla häftigt liv. Ja, vad har de för alternativ? Plugget? Nä, sitta där och hänga. Det blir det inga slantar av. Nä, då kan de ägna sig åt lite fräcka brott och tidvis i alla fall ha mycket pengar. Det skänker innehåll och mening. Så det är knepigt, men det är vi inte ensamma om, det problemet. Men man trodde att det svenska folkhemmet skulle vara bättre på att ta hand om det. Vi var inte det, vi gjorde alla de misstag som alla andra gjorde. Nu får vi betala notan.

Åke: Hur många mord har du löst egentligen?
GW: – Ah, det är en bra fråga. Ett par har jag löst. Men det går inte till så, att man sitter med räknesticka och säger: ”Det måste vara han”. Jo, jag har nog löst ganska många, löst i den meningen att de har blivit dömda. Men då har jag haft hjälp av Efterlysts tittare. Jag har lyckats locka fram den som vet hur det ligger till och få vederbörande att öppna truten. Om du vet var du ska leta, då är det mycket lättare att hitta det du letar efter. Det har hänt några gånger.

Pelle: Som före detta missbrukare och kriminell har jag under 40 års tid sett och hört både det ena och det andra, och vet många som har blivit bragda om livet. Men att det har tystats ner i media att personen är hemlös, fattig, eller står utanför samhället till skillnad från när ”vanliga personer” eller kändisar bragts om livet. Varför är det så?
GW: – Ja, det blir några rader på sin höjd. Det beror också på att gärningsmännen är likadana. Sånt orkar folk inte läsa om. De vill ha morden i Sandhamn och sånt där skit som aldrig händer va. När mördade de någon i Fjällbacka senast? På 1800talet eller?
Om du ska skriva en riktig mordberättelse, är det ingen som orkar läsa den. Eftersom det blir jobbigt i och med att den sociala tragiken i nio fall av tio är total.

Pelle:  Det saknas behandling under fängelsetiden. Det är inte mycket förebyggande arbete, till exempel att få hjälp med att återknyta till samhället. Hur tänker du kring detta, hur ska dessa personer kunna komma tillbaka till samhället på bästa sätt?
GW:   – Det har jag tjatat mycket om. Jag håller inte på så mycket med kriminalvård, ska du veta, men de människorna skulle behöva något slags sociala transplantat. Så att de fick komma till en fungerande omgivning. Men det får de ju aldrig. Utan de sitter där och hänger med huvudet och sen så en dag: ”Adjöss med dig”. Då återkommer de till samma som gjorde att de åkte in i första vändan. Några klarar sig och då blir man lite glad. Men de flesta gör inte det.