Wolffs magiska värld

I Spanien lärde hon sig att skvallra och i Italien att koka pasta. Men hennes senaste bok får inte översättas till vare sig spanska eller italienska. Möt Lina Wolff i ett samtal om magi, ensamhet och skrivande. Våld, relationer och lite Javier Bardem.

När jag tagit mig upp för alla trappor möts jag av en dörr på glänt, dubbelkollar brevlådan innan jag kliver in. Lina Wolff kommer ut från köket och välkomnar mig med öppna armar. Hon är mitt uppe i lunchtillagning och i vardagsrummet är det dukat för två, med vita servetter och lila tulpaner.

Under pandemin bytte Lina Wolff landsbygden i Hörby mot stadslivet i Lund. Lämnade det egna husets alla krav på att bli omhändertaget för en självständig lägenhet med närhet till allt som behövs. Trerummaren ligger högst upp i byggnaden och från Lina Wolffs skrivrum blickar hon ut mot takåsar som är byggda för längesedan. För bara några månader sedan flyttade hennes 23-åriga son hemifrån.
– Han klagade på mitt behov av renlighet, men nu är det han som saknar det i sin studentlägenhet, säger hon och skrattar.

Varje morgon startar Lina Wolff dagen med att äta frukost och plocka iordning. Hon kan inte skriva om det är stökigt. Sedan tar hon en promenad för alla tankar som behöver tumlas igenom. Väl hemma, runt 09, börjar arbetsdagen här i skrivrummet. Förmiddagsljuset är starkt, inger en vaken känsla, och solen lyser rakt mot ramarna som hänger på väggen. Inuti dem, allt från olika nomineringar och priser: Aniarapriset, Piraten, Svd:s litteraturpris, DN:s kulturpris-nominering … till omslag av hennes romaner på italienska och franska: Il tempo della carne och Les amants polyglottes.

På ett sidobord står en liten urna i björkträ med en namnskylt: Sasha. Linas följeslagare, den irländska settern som hon figurerat med genom åren, gick bort i början av året. Ännu har hon inte varit redo att släppa taget, men snart ska hon låta hennes aska spridas i skogen där de vandrat otaliga mil tillsammans.
Intill skrivbordet står en enkelsäng som Lina erbjuder mig att låna om jag behöver vila under dagen. I den brukar hon sova mellan skrivpassen. Det brukar bli två ”siestor” per dag. Hon har lärt sig att det inte är någon idé att kämpa sig igenom tröttheten, utan istället omfamna den.
– När jag är i det där halvvakna tillståndet kopplas överjaget ned och jag får bättre idéer. Därför har jag börjat tillåta mig att gå och lägga mig så fort jag är trött.

Hon skriver mellan klockan nio och tre, äter lunch vid tolv och efter skrivpassen svarar hon på mejl och annat innan hon går och tränar på gymmet. Därefter är det middag och tv-soffan. Nu när varken son eller hund finns kvar i hemmet spenderar Lina Wolff mycket tid ensam. Något hon inser börjar bli lite ohållbart.
– Vid fyra vill jag träffa folk och då är de flesta jättetrötta så jag brukar gå och träna för att bli av med min energi. Men att jag går till gymmet för att få social kontakt med människor jag ändå inte känner funkar inte riktigt. Jag borde ta tag i det men vet inte riktigt hur. 

Ett samboskap skulle kanske vara lösningen, men ännu är hon och nuvarande partnern ganska nya för varandra. Nästa vecka åker de till Bilbao tillsammans för att vandra till Santiago de Compostela. Under sju dagar ska de gå från by till by där de om kvällarna ska dricka vin och äta trerätters för tio euro. Förra året vandrade hon ensam, så det är ju ett framsteg, tycker hon.

Lina Wolff har skrivit fyra romaner och en novellsamling. De två första böckerna, Många människor dör som du (2009) och Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), fick fin kritik både i Sverige och utomlands. Om den sistnämnda skrev The Guardian: ”This is a cool, clever and fierce addition to the canon of modern feminist literature.” Men ingen av dem nådde samma framgång som romanen De polyglotta älskarna (2016), vilken gav henne Augustpriset.

I dag är boken översatt till över 20 språk och finns att läsa världen över. Men hennes senaste bok Djävulsgreppet, som även den nominerades till Augustpriset, vill hon inte ska översättas till italienska. Det har hon meddelat sin agent.
– Jag älskar Italien, det landet har gett mig så mycket gott så jag vill inte att den ska komma ut där. Den är för hemsk helt enkelt. Och inte i Spanien heller för där bor hela min ex-mans familj.

Men din svenska familj då?
– Jag sa till pappa att han inte fick läsa, men det har han tydligen gjort.

Inget hon skrivit tidigare har engagerat som den här boken. Kvinnor har hört av sig och delat sina berättelser relaterade till våld i nära relation. Det har skapat en ny kontakt med läsarna, berättar Lina som är tacksam över förståelsen för huvudpersonens alla defekter.

Men romanen har fått viss kritik för att vara för hemsk och norrmännen tycker att demonerna i boken är tramsiga, de går dock hem hos fransmännen. Härnäst ska Djävulsgreppet möta holländska, tyska och engelska läsare.
I samband med att boken blev till skrev Lina Wolff av sig en egen historia. När hon var ung och bodde i Italien levde hon med en våldsam partner och erfarenheten ligger till grund för vissa situationer hon beskriver. Men Linas relation avslutades på ett helt annat sätt än den i boken. Hon flyttade hem till Sverige.
– Jag har för stor självkännedom för att tro att jag är kapabel att ta mig ur vissa situationer. Ibland behöver man bli radikal, som att flytta eller kasta mobilen, säger Lina Wolff och delar att hennes psykolog rekommenderade henne att sätta sig på händerna för att inte svara på sms från sin förövare. Själv har Lina fantiserat om att slänga ned mobilen i en gallerbrunn på gatan. Plopp, borta.
– Det är så svårt att kräva från människor att de ska vara starka och avlägsna sig från svåra situationer för det är många krafter involverade. Det bästa är om man kan stärka sin jag-kärlek, men det är inte lätt, säger hon och fortsätter: 
– Jag är förbi det här sedan länge, men jag jobbar fortfarande på tilliten. Det har inte bara med våldet att göra utan även sveken. Jag kommer alltid att röra mig på ett annat sätt genom livet, som en stympad människa.

I både Italien och Spanien har våld i nära relation länge varit något som stannat där, inget man pratat högt om. Men ett skifte är på gång och unga kvinnor driver opinion i frågan. Länderna bygger på en patriarkal struktur, men det finns också ett starkt matriarkat, menar Lina Wolff. I hemmet styr kvinnorna och det är de som håller låda på middagarna. Själv har hon lärt sig mycket om relationer och kvinnlighet av sina spanska väninnor. Att stå på sig och se till att få respekt.
– Många av mina vänner har en fin balans i sina förhållanden där kvinnorna har en påtaglig makt utan att männen blir kuvade. Och män kan bjuda på en kvinnlighet utan att skämmas. Jag glömmer aldrig en gång när jag såg en äldre spansk man som gick med en barnvagn och sjöng för barnet. Han sjöng över hela gatan. Det var så fint, säger hon.

Hon häller upp vatten i en kastrull, men kranen har dåligt tryck och hon överväger att ta vatten från plastdunken på golvet. Lina Wolff är, visar det sig, lite av en prepper.
Rikligt med salt hälls i vattnet och under tiden pastan kokar smakar hon av vattnet med en sked för att uppnå den perfekta sältan. Hon kan sin pasta.
– Italienare är paniska när det gäller pastan. Den får inte bli överkokt. Så jag har lärt mig att ta pastan jättetidigt, ibland knastrar den. Jag ska försöka att inte bjuda dig på det, säger hon.

Vitlöken rivs och läggs på körsbärstomaterna i ugnen. Vi går igenom planen för dagen, hålltider och praktikaliteter. I kväll ska hon medverka på ett event på Skissernas museum som arrangeras av Folkets hörna. Där ska hon läsa upp en ny, ofärdig text för publik och få feedback av lyssnarna.
– Det kommer att bli nyttigt för mig, och får mitt ego sig en törn så är det också bra.

Hon erbjuder mig platsen där man kan blicka ut genom fönstren ”så att du kan få se utsikten”. Dagens lunch är ett eget recept som hon bjudit sin son på många gånger. Pasta med körsbärstomater i ugn, vitlök, tonfisk och persilja.
– Den är lite hård, men knastrar inte, säger hon om pastan och tillägger:
– Om du vill ta mer salt blir jag inte förolämpad.

Att äta och prata samtidigt är inget problem för Lina Wolff som jobbat som tolk på en hel del middagar. Det var på en konferens där hon var tolk för den italienska delegationen som hon träffade sin exman. Hon var 26 år och flyttade med honom till Madrid. Där bodde de i tre år och sedan i Valencia i lika många. Hennes vardag handlade om att bli en del av det spanska samhället och ta hand om hem och barn. Hon var 27 när hon fick sin son. Hennes exman reste ofta i jobbet och Lina spenderade mycket tid ensam, eller med sina spanska väninnor.

Lina Wolff har tidigare beskrivit att när du flyttar utomlands får du möjlighet att börja om, vara ett blankt papper. Du kan välja dina egenskaper och den du vill vara. Spanska Lina är en favorit, tycker hon själv.
– Jag gillar att vara en maruja, som betyder ”en skvallrig hemmafru”. Vi pratar om sex med humor, och är öppna med våra intima hemligheter. Alla som säger att att bastusessioner killar emellan kan bli rakt på sak har aldrig varit på en spansk tjejmiddag, säger hon och skrattar.

– Trots att jag var gift i Spanien ser jag mig mer i kvinnliga konstellationer när jag ser mitt spanska jag, säger hon.
Lina Wolff har haft turen att hitta en maruja i sitt trapphus här i Lund. De träffades på en gårdstädning när Lina satt på en bänk och läste Juan Luis Borges på svenska. Grannen Gloria Morales de los Rios de Almeida kom fram och sa på spanska ”jag visste inte att man kunde läsa Borges på svenska”. En kvinnlig vänskap föddes. I dag har de en bokklubb tillsammans och ses även gärna över ett glas och lite skvaller.

I bokhyllorna syns verk av mängder av olika författare: Patricia Highsmith, Victoria Benedictsson, Jon Fosse, Roberto Bolaño … och på ett hyllplan skymtar jag ryggen på Faktum Novell 2021. I den medverkade Lina Wolff med novellen Men jag då? och i år, när Faktum Novell firar fem år, sitter hon i referensgruppen som valt ut de slutgiltiga novellerna. Novellen Men jag då? är en berättelse om en älskare som blir inlåst i en ladugård. Att bli instängd på olika vis är ett tema som återkommer i Linas berättande. Vi har bland andra Lucia i Köttets tid och Minnie i Djävulsgreppet och jag undrar varför. Enligt Lina Wolff är det ett väldigt bra utgångsläge för en historia. Både förövaren och den som är instängd kan utvecklas på intressanta sätt. I Köttets tid fattar gärningspersonen till exempel tycke för sitt offer och det slutar med att de gifter sig. Men det kan också vara så att ett mord måste ske för att offret vet för mycket. I ett sådant läge blir det psykologiskt än mer spännande, tycker Lina som själv inte skulle vilja bli inlåst.
– Därför stimuleras så mycket i mig när jag får stänga in någon.

Lina Wolff bjuder på, utöver maten, sig själv. Det finns ingen fråga hon värjer sig mot. Hon skrattar ofta och som gäst känner jag mig hemma. Hon känns långt ifrån sina mörka romankaraktärer. De som ofta är lite ur kurs och går långt över gränser.
– Man bygger upp en antagonist inom sig som får stå för mörkret. Jung säger att vi alla har det inom oss och att vi aldrig ska tro att vi inte har det. Om vi tänker att de andra är onda kommer vi att bedra oss själva. När jag skrev Djävulsgreppet blev jag hjälpt av att kommunicera med de krafterna.

Hon upplever att det är en befrielse att skriva om människor som söker kickar, ger sig in i olika situationer och tar chanser för att uppnå olika saker. De är lite modigare än hon.
– Det är som att du blir din stuntman. Du kan hoppa nerför ett stup och ändå överleva, eller så dödar du din karaktär. Men det är alltid dumt att döda dem för då kan du inte återanvända dem.

När Lina Wolff förra året medverkade i SVT:s litteraturprogram Babel berättade hon att hon läser mycket självhjälpslitteratur. Gör hon det för sitt skrivande eller för sig själv?
För sig själv, visar det sig. Hon får så ”himla mycket bra råd” av böcker som How to Break Up with Your Phone och Digital Detox. Tidigare i livet läste hon ”Hur kommer man ur en våldsam relation”.

Självbetraktelse av stoikern Marcus Aurelius är också, för Lina, en självhjälpsbok som alltid är på som ljudbok i bilen. Råden behöver upprepas, menar hon .
Lina Wolff kommer från en familj där pappa var fysiker och mamma psykolog. Att allt skulle gå att förklaras hörde livet till, vilket hon tror kan vara en orsak till hennes uppdämda behov av det motsatta. Tidigare har jag läst om hennes kontakt med medium. Jag blir nyfiken.

Vad är din relation till det oförklarliga?
– Jag tror inte att vi och vår tillvaro bara är det vi ser, utan jag tror på andra dimensioner, krafter, sfärer och möjligheter. Vi har mycket inom oss, men också utanför, att komma i kontakt med.

På sistone har hon läst om den grekiska filosofen och matematikern Pythagoras.
– Han såg att det magiska och rationella hängde ihop. Det är sällan vi pratar om det, men när du läser om de här rationella människorna som är övertygade om det magiska får du vatten på din kvarn, säger Lina som också har en stor fascination för drömmar.

Antingen tror hon att det finns ett urminne inom oss som går i arv eller så har vi kontakt med något oförklarligt.
– Jag utesluter det mindre och mindre ju äldre jag blir. Mina drömmar är så elaborerade och visar miljöer och människor jag aldrig träffat. De säger så egendomliga saker, upplyser mig och får mig att förstå nya sammanhang. Jag kan inte tänka mig att det bara skulle genereras av min hjärna, säger hon.

Och det där med att hon har ett medium är sant. Kvinnan Lina Wolff går till sa en gång att hennes dåvarande partner hade tre barn. Men Lina svarade att det var omöjligt, han hade bara två. När Lina tog upp det med killen kom det fram att han hade varit otrogen och gjort en annan kvinna gravid. Det blev slutet på den relationen, och början på en med mediet. Sedan dess har hon återkommit till henne för tips på livets resa. Senast för fyra månader sedan.

På senare tid har Lina Wolff vågat närma sig döden och till och med känna en nyfikenhet snarare än rädsla. Hon citerar sin litterära idol Juan Rulfo (vi återkommer till honom): ”Ni europeer tänker bara på döden när ni ska dö. Vi mexikanare tänker på döden varje dag, hela livet.”
– Det kan vara bra att tänka på döden för att få en tankeställare: vad gör jag med livet?

I den sydamerikanska kulturen finns det icke-rationella företeelser som berikar människor. Som när Lina Wolffs mamma gick bort och hon hade känslan av att hon fanns kvar och hur det hjälpte henne. Lina lyfter att det i Sverige finns en nedlåtande ton mot den typen av tankar.
– Jag tycker inte att det finns en anledning till det. Även om man inte tror på det så kan man ha respekt för att andra gör det. Vi har så många realistiska bojor i Sverige, säger hon.

Det är snart dags att lämna Lina Wolffs lägenhet i Lund. Men innan dess behöver vi hitta den rätta outfiten till omslagsbilden som ska tas. Vi söker efter något i färg och Lina Wolff tar mig igenom alla sina garderober. I hallen kikar vi på jackorna, de flesta beiga trenchcoats. I sovrummet bläddrar vi bland topparna, men hittar inte riktigt fram. Hon öppnar en låda under sängen, letar efter en jacka hon tror kan funka. Går vidare ut till soffan. Hon lyfter på divanen och där gömmer sig ännu fler plagg. Vi hittar en ljusgrön polotröja som vi tror kan passa. Men vi vill ha en klänning också. Garderoben i skrivrummet är fylld med klänningar och Lina tar fram en som är i grönblå med ett unikt mönster, som av en blomma.
– Lotta Kühlhorn, som har gjort detta mönster, formger mina böcker, säger hon.

Och med det har vi bestämt oss. Den ska hon ha!
Vi kör ut från stan, mot inlandet och fälten, de stora gårdarna och grusiga vägarna. Närmar oss skogen och Ringsjön där Lina promenerat mycket med Sasha, och bara två kilometer härifrån är hon uppvuxen.

Just nu skriver Lina Wolff på en roman om en kvinna som kommer från en liten by i Skåne och gifter sig med en distingerad herre från Lund. Handlingen bygger på krocken, åldrande och barn, men har också självklart våldsamma inslag. Kvinnan från byn vill eliminera en viss typ av människor.
– Intrigen vobblar från en dag till en annan. Handlingen måste sys ihop och det är det jag börjar tvivla på om jag kommer att klara, säger Lina som plötsligt byter tonläge:
– Kolla, kolla, kolla! Där sitter en jättestor rovfågel!

Den kamouflerar sig med trädet, men till slut ser vi en glada på en gren som vecklar ut sina vingar och lämnar oss kvar fascinerade.
Skogen är fylld av riktigt gamla ekar och Lina berättar hur man en gång i tiden inte fick hugga ned ekar för kungen kanske behövde dem till sina krigsskepp. Om man då hade ek på sin mark var det en förbannelse för man kunde inte göra något med dem. Det är därför vi har så många ekar i dag.

Vi promenerar mot vattenbrynet där Lina Wolff ska fotograferas sittande på en stol, som senare ska retuscheras bort. Faktums AD vill att hon ska sväva på omslaget. Idén kräver tålamod, men det har Lina Wolff och hon tvekar inte en sekund trots att det är högst oklart om hon kommer att hålla sig torr. Stolsbenen som står på sandbotten sjunker långsamt ned så hon måste lägga tyngden framåt för att inte falla bakåt. Som van mediterare sitter hon skräddare, men det är kallt och tiden går. När fotografen Emma Larsson sätter bilden kan Lina pusta ut, men hennes ben har somnat och jag får lyfta ned fötterna i stövlarna, medan Lina Wolff gapskrattar.

Det börjar bli fikadags och vi sätter oss i ett hav av vitsippor. Lina tackar ja till kardemummabulle och chokladmazarin, och örtte. Kaffekoppen dricker hon på morgonen. Bara en om dagen.

Relationen till skogen är en av hennes bättre.
– Här blir jag mitt bästa jag. Jag är uppvuxen bland träden och älskar att vara i skogen.

Vi sätter oss i bilen för att köra tillbaka mot Lund.
– Nu ska vi skvallra, säger Lina Wolff. Men vi har inte riktigt tid att skvallra. För många frågor kvar. Ni som lyssnade på Lina Wolffs Sommar i P1 förra året lär inte ha missat hennes kärlek till Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez som sålts i över 30 miljoner exemplar världen över. Sommarpratet handlade om Lina Wolffs yrke som översättare och utmaningen i att hitta de rätta orden. Och Linas inre dialog med den colombianska författaren på vägen mot nyöversättningen av just Hundra år av ensamhet. I våras släpptes ett nytt verk av samma författare, texter han själv aldrig ville publicera, men som sönerna ändå valt att ge ut.
– När jag läser den boken blir jag så himla besviken för det är så mycket som saknas. Han är inte sitt forna jag. Jag saknar den ömhet han alltid haft för defekta människor och den varma, sexuella blicken på kvinnor finns inte kvar. Jag undrar varför han skrev på det här sättet … Andra författare kanske har varit smartare och bränt de manus de inte ville skulle ges ut, säger hon.

Favoritförfattare kan skifta genom livet, och kanske till och med bör göra det, menar Lina Wolff. Men en som hon alltid har haft med sig är mexikanska Juan Rulfo vars enda roman, Pedro Páramo, handlar om en by i Mexiko som befolkas av döda människor. Den kommer ut i nyöversättning på svenska innan årsskiftet.
– Han har bara skrivit två böcker i hela sitt liv. Men han är en stor ikon inom den sydamerikanska litteraturen. Jag älskar honom! Han är så enkel och tycker att skrivandet är väldigt icke-intellektuellt. Att vi är hantverkare som bara skapar en massa scener och att vi ska inte stå för det stora tänkandet. Det ska komma ur dem som läser. Jag tycker så mycket om det här anspråkslösa förhållningssättet till skrivandet.

Att han bara skrev en roman och en novellsamling var tydligen för att han inte hade något mer att säga.

Lina Wolff älskar att titta på tv. Varje kväll spenderar hon flera timmar framför serier och filmer. För henne är det ett slags research, att lära sig mer om dramaturgi och karaktärskapande. På sistone har hon slukats av The Gentlemen och Mr. Ripley. Och om hon måste välja är Game of Thrones den absoluta favoritserien. Vi pratar om att hennes böcker borde filmatiseras och att Köttets tid skulle passa regissören Pedro Almodóvar. Lina Wolff berättar att hon faktiskt bad agenten att skicka boken till honom, men hon fick aldrig något svar. Vi kommer överens om att Javier Bardem i alla fall ska spela huvudkaraktären Mercuro, men vem ska få spela den sårade nunnan Lucia?

I veckan ska hon medverka på ett filmrelaterat event. Sara Broos senaste film Skärvorna ska visas och efteråt ska de samtala om utbrändhet. Ett ämne som Lina själv har erfarenhet av.
Tiden efter Augustprisvinsten blev överväldigande och hon gick in i väggen.
– En total trötthet infann sig och allt jag skulle göra, utöver att skriva och översätta, blev jättejobbigt. Inget var roligt och allt som var förenat med att jag skulle behöva förflytta mig gav mig panik. Jag ville bara vara hemma, säger hon.

Det tog tre, fyra år till dess att hon var tillbaka. I dag tackar hon yogan och meditationen, och sin förmåga att skala av och kunna stänga av saker (mobilen) för att hitta koncentration.
– När du väl hittar lugnet i en meditation förstår du att det är värsta jävla grejen. Det känns som att saker växer ihop inom en, att köttbitar som ligger här och där hittar varandra, säger hon.

Det är 15 år sedan Lina Wolff debuterade som författare, något hon själv inte tänkt på förrän nu. Och i höst kommer hennes sjätte bok: Promenader i natten. Lina Wolff berättar att den bryter mot alla tabun för den handlar om något man inte får skriva om: nattliga drömmar. Mer specifikt 40 prosatexter om den skrivande människan i och utanför offentligheten. Drömmar och mardrömmar. När hon pratar om projektet beskriver hon det lite som ”en rolig grej”, att det är skrivet med humor.

Lina Wolff har aldrig haft en releasefest. Hon är för skrockfull, och skulle inte våga fira något som kanske blir sågat i alla medier dagen efter. Men när vi nu pratar om det bestämmer hon sig för att hon allt ska ha den där festen hon smygdrömt om i 15 år. Hon är femtio, säkrare i sig själv och har en större självdistans.
– Kanske en hemmafest, säger hon.
– Jag vill ha ett 1980- och 1990-talsdisco!

Klockan är strax halv sju och Lina smiter in på toaletten på Skissernas museum för att byta om och bättra på sminket. Stolarna som är utplacerade framför scenen fylls. I publiken sitter både kvinnor och män, flest kvinnor, och åldern är varierande.
”Folkets hörna – arbete pågår” är en scen för skönlitterära texter under process där en etablerad författare och en som ännu inte getts ut läser upp sina texter. I kväll är det Lina Wolff och Sarah Linton. Samtalsledarna Therése Granwald och Johan Blomgren inleder kvällen med att säga att målet är att hjälpa författarna vidare och att det är viktigt att behandla dem med kärlek och respekt. Och att texterna som läses här, stannar här.

Lina Wolff presenterar sin historia som ”en våldsam text om krig”. Den utspelar sig på 1600-talet och skildrar det trettioåriga kriget. Det är första gången hon skriver en historisk skildring och är noga med att poängtera att hon ännu inte gjort sin research. Det gör hon om hon fortsätter att skriva på berättelsen. Och språket, det är hennes och inte 1600-tals svenska.
Under tystnad högläser Lina Wolff flertalet riktigt obehagliga scener, vilka sätter sig på näthinnan. Det är män och kvinnor, våldtäkt och köttsliga mord. Men under allt det där groteska finns en djupare historia som Lina vill berätta.

Efteråt bjuds lyssnarna in att tycka till:
”Det jag fascineras av är ditt tempo. Jag tycker att det är helt fantastiskt. Och jag tror att vreden du vill upprätthålla drivs av tempot.” 
”Jag tycker mycket om texten, och det absurda och makabra som händer. Men jag får inget riktigt grepp om karaktärerna. Jag vill läsa mer för att förstå hur berättelsen är konstruerad.”

I publiken sitter även Lina Wolffs granne Gloria som säger: Du ger en grafisk bild av vad vi människor är kapabla att göra, som vi inte är beredda på. Sen tycker jag att texten är tidlös, för vi ser vad som händer i krigen som pågår i dag.
Efteråt kramar Lina och Gloria om varandra och börjar snabbt att diskutera en gemensam nämnare: författaren Juan Rulfo (igen). De pratar på spanska och det är intensivt. Jag hänger inte med, men för en kort stund får jag syn på den spanska Lina Wolff.