Marcus Berggren - äntligen på banan

Drömmen var att bli rockstjärna. Humorn blev en framgångsrik nödlösning.
Nu kliver Marcus Berggren av ståupp-scenen och inleder ett nytt kapitel.
Med själv­förtroende nog att ta sig själv på allvar.

Med långfingrarna i luften kliver Marcus Berggren in likt en rockstjärna medan Shoreline spelas på dånande volym. Killen från Kungälv möts av jubel från publiken som kommit för att se rikskändisen på hemmaplan. Det är andra vändan han kommer hit, på turnén som inleddes under våren, och även den här helgens gig är slutsålda. Ung som gammal roas av hans rappheter, som ofta byter riktning i ett och samma andetag. Kvällen till ära har han med sig bästa kompisen sedan barnsben upp på scen: Tommie Palmqvist ”Busungarnas konung, direkt från Tjuvkil”, för att riva av några låtar. Redan i tonåren stod de här tillsammans och lirade gitarr. Om det var under bandnamnet Haralds Hjältar eller Doris Discotheque kommer de inte ihåg.

När vi ses vid ett senare tillfälle skämtar Marcus Berggren om att hans plan är att sakta men säkert ersätta skämten med musik, utan att publiken hinner inse vad som händer. Showens fullständiga namn är trots allt Å Harre Jävvlar – lite rock’n roll & så många skämt jag hinner. Men ikväll är det främst komedi som står på agendan och lokalen fylls av täta skrattsalvor. Särskilt när skämten har lokal anknytning, som epa-traktorer.

Kungälv toppar bland västsvenska kommuner när det kommer till motorburen ungdom. Fenomenet var ett faktum redan när Marcus Berggren växte upp här under 1990-tal och tidigt 2000-tal. Då var det dock främst de motorintresserade, ”raggarna”, som syntes i ombyggda gamla Volvobilar. Numera tar sig var tredje yngling runt på fyra hjul och i allt flådigare form. Detta måste givetvis uppmärksammas. Marcus Berggren drar ett skämt om en ombyggd Porsche vars icke imponerande hastighet jämförs med en rullstolsburen person – som är utan sin rullstol – och än så länge har han med sig publiken. När han lägger sig på scenen och ålar som en larv för att illustrera liknelsen är skratten mer spridda. I samma stund lämnar en person i rullstol lokalen.

Showen fortsätter och avslutas med rungande applåder. Nästan direkt efteråt skriver Marcus i ett sms att giget ”kändes skit” och jag tänker att ovannämnda incident är anledningen. Men han avser något annat.

Komarken, Kungälv 13 januari 2023

Att någon lämnade lokalen såg han inte. Det fick han höra först efteråt, berättar Marcus Berggren vid vårt nästa möte i hans barndomskvarter.
– Hade jag märkt det hade jag nog haft svårt att fortsätta. Men det var nästan som att jag intuitivt kände att ”det är något som inte rimmar här liksom”, säger han om händelsen.

Komarken ligger på en höjd precis till vänster om motorvägen just när man når kranskommunen norr om Göteborg. Exakta platsen för intervjun är Nordmanna bowling, ett stenkast från radhuset där han bodde med sina föräldrar och en yngre bror. De bekanta ljuden av gnisslande skor mot blankt underlag och rullande klot, följt av käglor som faller varvas med upprymda barnröster. Härifrån har Marcus Berggren många minnen: discobowling, födelsedagskalas och den gången när han som elvaåring satte på sig sin pappas deodorant, gjorde sig fin i en pikétröja och slog sig ner med en läsk för att titta på bowling. Kände sig vuxen.
– Det är det sämsta som någonsin hänt på ett gig, fortsätter Marcus Berggren, kvar i föreställningen på Mimers.

Han är märkbart plågad av händelsen. Den har fått honom att fundera på att slopa skämtet trots att han har använt det flera gånger tidigare, helt friktionsfritt. Bland annat inför ett gäng rullstolsburna personer som han jobbade med under sin tid som personlig assistent. De tyckte att skämtet var hysteriskt roligt. Han förklarar det som en akilleshäl, att komiker ofta validerar ett skämt utifrån de första reaktionerna. Fungerar det första gången får det hänga kvar, trots att de hundra efterkommande tillfällena kan få publiken illa till mods.
– Som en dålig forskare som gör hela undersökningen och ändå inte litar på resultatet, säger han och smackar på kardborrbanden på bowlingskorna och rör sig mot bana nummer ett som ägaren vänligt nog låter oss använda gratis i fotosyfte.

Någon gång om året, särskilt runt julledigheten, kan sådant han sagt på scen komma tillbaka som sura uppstötningar och göra honom kallsvettig. Samtidigt, resonerar han, handlar ståupp om att hela tiden balansera på gränsen. Erfarenheten har lärt honom ungefär var den går. Och det gäller inte enbart komedi.
En del av uppväxten i Komarken skildras i En bra plats i skallen, Marcus Berggrens debutroman som släpptes hösten 2022. Boken har fått fina recensioner och beskrivits som en ny generationsroman. Den är en sorts autofiktion, där läsaren får ta del av huvudkaraktären Felix tonårsperiod som innehåller stryk, ätstörningar, kärlek, droger och drömmar. ”Storstan” Göteborg som en lockande hägring. Mycket svärta, konstaterar jag, med ett frågetecken.
– Ja, det är ganska brutalt. Jag kurerade min ungdom, tog de absolut värsta delarna och försökte få dem att framstå som så illa som det bara gick för att få lite drag i det, säger han.
– Jag trodde nog att jag skruvade till det lite väl mycket och att mina gamla kompisar skulle tycka att jag var ett psykfall som ljugit ihop massa. Men sedan boken kom är känslan mer att folk som var med då bekräftar min bild.

I dag är Marcus Berggren ett välkänt komikernamn, han har hörts på radio och i poddar, synts i tv, skrivit underhållande krönikor och senaste året turnerat med sin ståupp-show. Det är svårt att föreställa sig honom som annat än rolig. Men så har det inte alltid varit. Han var inte klassens clown. Att bli komiker var heller aldrig något han drömde om. Nej, han skulle bli rockstjärna. Till varje pris. Om detta handlar boken, mer än något annat, menar han.

I samma byggnad som bowlinghallen finns också fritidsgården som har en central plats i såväl boken som i Marcus Berggrens hjärta. Det var här drömmen om att bli rockstjärna föddes. Om man ska vara petig föddes den redan när han såg ett coverband spela rocklåtar på en afterski i Sälen. Något helt annat än Markoolio och Smurfhits som var ungefär det han hade hört innan.
– Jag förstod direkt att det var det jag ville göra med resten av mitt liv. Det var som en urkraft från ovan. Jag tror ändå att mitt liv alltid kommer att handla om det på något sätt, ljudet av en svinhög gitarr. Det blev som jungfrusilen, jag fastnade i det.

Nu började jakten på ett band. Målmedvetet samlade han ihop ett gäng grabbar – mer eller mindre övertalade dem att vara med – och såg till att de fick tillgång till en replokal på fritidsgården, där han också styrde upp spelningar varje vecka. Han hade ”noll talang” för musik, kunde varken sjunga eller spela gitarr, men tog igen det med en vilja av stål.
– Jag är egentligen helt tondöv. Min kompis bara tog upp en gitarr och kunde spela direkt. Medan det för mig tog … ja, jag har spelat gitarr varje dag i 22 år och nu har jag väl blivit helt okej.

Här påpekar jag att han är lite väl hård mot sig själv. Jag har trots allt hört honom både spela och sjunga på scen.
– Tro mig, jag sög. Det säger jag inte för att uppnå en komisk effekt.

Lika blygsam är han när det kommer till bowling. På frågan om han är bra på att bowla svarar Marcus Berggren svävande att det mest handlar om tur. Och slår en strike direkt. Och sedan en till.
Förutsättningarna för att bli rockstjärna var inte de bästa i Kungälv under tidigt 2000-tal. Det visade sig rent av vara rätt farligt. I Komarken där de bodde och repade kom hotet från hiphopparna. Yttre hotet kom från nazisterna och raggarna. Att vara rockkille var inte ett godkänt alternativ från något håll. ”Bögar” var det kreativa skällsordet som användes om bandmedlemmarna. Fördelen var att de blev snabba som satan, så ofta som de fick springa för att slippa stryk.
– Båda hatade oss. Det var en ganska trång åsiktskorridor och vi var någon sorts gemensam fiende som förenade alla.

Även inom bandet uppstod sprickor. Marcus Berggren insåg att det som för honom var blodigt allvar mer handlade om gemenskap för de andra. Det var svårt att dela sina drömmar. Han beskriver det som att han fick tunnelseende och inte alltid visade upp sin mest sympatiska sida. Att det var knivigt att hantera besvikelser som tonåring, när man inte är emotionellt rustad.
– Det är skitjobbigt att ha ett band, det är mycket enklare att vara ståuppkomiker. Det är som att vara pingisspelare kontra att vara mittback i något jävla fotbollslag som det går halvdåligt för. Det är så mycket som ska stämma.

Bättre blev det inte av att de upptäckte alkohol och droger. Efter några stökiga år upplöstes bandet för gott och i samma veva satte Marcus Berggrens föräldrar ner foten. De hämtade sin då 19-åriga son från lägenheten han hyrde på Hisingen i Göteborg och han protesterade inte. Han var tvärtom tacksam för att han hade en trygg ”fallskärm”.
– Varje dag var ett problem. Någon snubbe som vi var skyldiga pengar skulle mörda oss, någon åkte in på sjukhus och kämpade för sitt liv. Problem man aldrig trodde att man skulle få, säger han.

Med press hemifrån om att ta tag i sig själv pluggade han till journalist i Kalmar. Mest för att ha något att falla tillbaka på. Men han insåg snabbt att det var en bransch med hård konkurrens där det tankesättet inte riktigt fungerande. Blev knäckt när han inte ens fick svar på sin ansökan till Kungälvs lokaltidning. Flyttade till Stockholm och började arbeta på Nyheter24 men slutade efter två veckor. Nyhetspulsen i samband med skoldådet i Trollhättan fick honom att känna obehag. Skrev ett par bokmanus som refuserades av förlagen.

Nuförtiden stänger bowlinghallen redan klockan fem på fredagar. De har fått konkurrens i form av en sportpub som också har bowlingbanor, på det relativt nybyggda Kongahälla center tvärsöver motorvägen. Centrumdöden som svept över Sverige har inte skonat Kungälv. Men tystnaden är inte enbart negativ. Under Marcus Berggrens ungdomsår var det ofta stökigt och på den korta promenaden till fritidsgården slås han av hur lugnt det har blivit, något som bekräftas av personalen vi möter. Även fritidsgården ekar av tystnad denna fredagskväll. Det är inte konstigt. Första, trötta skolveckan efter jullovet har precis avslutats och dessutom regnar det horisontellt.

Allt elände till trots minns Marcus Berggren främst sin uppväxt med värme, säger han. Föräldrarna var som sagt engagerade, ibland lite väl oroliga. De flyttade honom från den kommunala skolan till en Montessoriskola när Marcus kom hem en dag och saknade kläder och skor för att en äldre elev ”ville ha” dem. Den kravlösa Montessoripedagogiken passade honom som handen i handsken, även om han fick en och annan enorm kunskapslucka på köpet, till exempel i matte som han började räkna först i mellanstadiet. De var ett gäng ungar – ”töntigast på skolan som redan mest bestod av töntar” – som gjorde sällskap till och från skolan. Livet var behagligt, och anonymt. Tills de fick sin första mobbare, som gav sig på Marcus. Plötsligt var han med och drev handlingen framåt. I sin bok har Marcus Berggren beskrivit det som att karaktären Felix tar till kvickheter i försvar mot mobbaren, något som får klasskamraterna att gapskratta. Verkligheten innehöll nog inte fullt så stor beundran, menar han, men sant är att det var nu Marcus fick känna på att stå i rampljuset. Och han älskade det.
– Jag tyckte att det var gött att bli sedd. Med livet som insats, säger han och skrattar.

Redan när han bodde i Göteborg hade han testat ståupp, något som han gjorde lite vid sidan av även i Stockholm. Som arbetslös journalist passade en scen med låga trösklar perfekt och han bestämde sig för att ge det en ärlig chans. En kväll satt en talangscout (”som i en dålig film”) i publiken, som gillade vad han såg. Marcus Berggren fick erbjudande om att jobba på radion och snart kändes det som att alla drog i honom samtidigt. Medveten om att fönstret inte skulle vara öppet för evigt tackade han ja till allt och red på framgångsvågen. Rakt in i väggen.
– När jag började få lite vind i seglen kunde jag inte jobba lagom mycket, jag körde på så in i helvete. Alla runt omkring ropade stopp och jag bara ”Fuck you, ni är bara avundsjuka”, säger han med ett skratt.

Utmattningsdepressionen gjorde honom oförmögen att jobba i ett år. Därefter följde ett år av hjärntrötthet. Ett tillstånd han fram till dess trodde var påhittat. Nu i efterhand förstår han att han förmodligen haft depressioner tidigare, som han inte har behandlats för. Och beteendemönstret som ledde till utmattningen var inte främmande. Vi kommer in på det som Marcus Berggren pratat om i diverse tv-soffor sedan hans bok släpptes, ätstörningarna.

Som barn delade han inte föräldrarnas hurtiga friluftsintresse. Låg helst i sängen, åt bakverk och drack coca-cola, omedveten – men också obrydd – om att även flytande form kunde innehålla ohälsosamt mycket socker. Fick omtänksamma uppmaningar såväl hemifrån som i skolan om att han borde komma ut och röra på sig lite mer. Han vägrade. När han till slut gjorde det kunde han inte sluta. Rasade i vikt och utvecklade anorexi. Lyckligtvis uppfattade samtliga vuxna i hans närhet allvaret relativt snabbt och han fick hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin. Därefter följde ett decennium där det var svårt att hitta balansen mellan att äta och inte, sjukdomen gjorde sig ofta påmind när annat i livet kärvade. Numera är han frisk och känner att det är ett avslutat kapitel.
– Jag kan tycka att den personen jag var innan, som inte brydde sig, var så cool. Alla ville att jag skulle träna och banta, men det bet inte på mig under så många år. Men sedan dukade man ändå under för pressen. Det suger, säger han och understryker att hans föräldrar enbart menade väl. De kunde aldrig ana den nedåtgående spiral som uppmuntrande ord om hälsosamma vanor skulle komma att resultera i. Det fanns dessutom också inslag av gliringar från skolkamrater kring hans utseende med i ekvationen.

I dag har Marcus Berggren mer balans i livet. Är glad att han inte ”verkar vara alkoholist”. Snarare känns det som att han dricker mindre för varje år. Förutom att vara ett levebröd visade sig ståupp ha god effekt även ur det perspektivet. Han behöver vara skärpt, både inför och på scen.
– Standup är ganska nördigt. Man måste memorera olika grejer och inställa sig i tid, säger han.

Komikerkarriären som alltså inledningsvis var en nödlösning ledde så småningom till att han fick stå på samma scen som Sveriges artistelit, om än på andra premisser. På P3 Guldgalan 2018 gjorde han sig till ovän med en rad av dem, när de roastades en efter en (ett inslag i hans show handlar om att medlemmar i gruppen Hov1 skulle slå ner honom efteråt). En ren hämnd på branschen, som han uttrycker det under vår intervju. Avslutningsvis ursäktade han sig med att säga att det handlade om avundsjuka, att han egentligen vill vara som dem: ”Herregud, ni är musiker. Det är mycket coolare” …. ”Att skriva sådana här rövskämt, det är lätt. Att göra bra låtar, det är svårt”.

Själv älskar han att bli roastad. Känner sig ”så jävla sedd”. Om det beror på att han är oförmögen att känna, som han blev anklagad för av en vän för många år sedan, eller om det är så att ingen ännu träffat där det känns återstår att se. Ett skämt givetvis, men han har ändå flera gånger fått kritik för att han inte är någon känslomänniska.
– Många män har dålig kontakt med sina känslor. Och då är det ändå män som har kritiserat mig för det. Så man kan ju tänka sig hur dålig kontakt jag har med mina, säger han och skrattar.

Han tycker själv att han har massa känslor, men säger att han nog ofta försöker sopa undan mycket med skämt även privat, en ofrivillig försvarsmekanism.
– Jag älskar ju allvar. Allvarlig musik, allvarliga böcker, allvarliga känslor. Men det kanske har med dåligt självförtroende att göra, att jag inte riktigt tyckt att jag varit värdig det liksom. Utan mer ”Gud ser dig, var underhållande förfan!”.

Södermalm, Stockholm 30 januari 2023

Tredje gången vi ses är det i Marcus Berggrens hemstad sedan sju år tillbaka. Hägringen om Göteborg har inte försvunnit. Närmaste familjen bor kvar i Kungälv, eller i Göteborg med omnejd, och känslan av att ”samla flocken” har växt sedan han blev pappa för ett och ett halvt år sedan. Men det är inte läge nu. Hans fru Karin har precis fått nytt jobb och dottern Sally ska börja på förskolan nästa dag. Nu sover hon i vagnen intill studion där pappa Marcus görs redo för dagens fotografering. Vänd mot lokalens enorma fönster lyser månadens första solstrålar i hans ansikte. Runt ögonen börjar Ace Frehleys ”Spaceman”-sminkning ta form.

– Han är väl ändå coolast i Kiss på något sätt? De andra är lite mer businessmän, medan han är lite så … trasig, svarar han på frågan om det är hans favoritmedlem i bandet. Han är ingen bokstavstroende supporter, men tyckte att den välkända masken i kombination med hans ”pappalediga kulturarbetar-outfit” var en perfekt kombination av dröm och verklighet.

För Marcus Berggrens del väntar flera nya kapitel. Turnén avslutas i Partille arena 10 mars. Sedan blir det en, förhoppningsvis, lång paus från ståupp. Just nu känner han sig färdig, den delen av hjärnan har liksom lagt av. Istället ska han skriva ännu en bok. Den här gången en renodlad roman, som ska handla om en privatdetektiv och utspela sig i – Göteborg. För det ändamålet har han skaffat sig en kontorslokal i närheten av sin bostad i Årsta. Tanken är att han där även ska kunna spela in podd. Det finns till och med utrymme nog att göra det till en musikstudio, säger han.

I skuggan av det som synts och hörts av Marcus Berggren de senaste tre åren har ett annat projekt puttrat på. Tillsammans med sin musiklärare från högstadiet har han startat ett skivbolag och gett ut några enstaka låtar som soloartist. Nu ska det bli ett helt album och planen är att det ska släppas under våren. Om det blir några spelningar vet han inte ännu, erfarenheten talar för att det är svårt att få ihop ett band.
– Jag vill släppa skivan först, det är väldigt viktigt för mig. Det blir så jävla konstigt om jag ska spela på mitt namn och så är det ingen som har hört någon låt. Vi får se hur det går. Det tog tio år för mig att bli halvbra på standup och jag tror att det kan ta tio år att komma i form med bandet.

Blygsam igen. Men han ger sig ändå att han är nöjd med karriären hittills och med den i bagaget har han fått självförtroende att ta sig själv på allvar. Men inte på för stort allvar. Drömmen om att bli rockstjärna har bytt skepnad. Blivit mer realistisk. Det handlar inte längre om att bli världskänd, störst och bäst. Tonårsidolerna AC/DC och Oasis har ersatts. Nu är förebilderna snarare alternativa rockband med så få spelningar som möjligt på Spotify.
– En rockstjärnedröm är ju en barnslig lösning på ett större problem, att man inte vill växa upp eller ta ansvar. Man vill ha någon diplomatisk immunitet mot ett vanligt liv på något sätt. Nu är musikdrömmen lite renare, den handlar mer om att det är kul att spela.

Nu sitter ”Spaceman” och det är dags att plocka fram gitarren. Ett ”Sikta mot stjärnorna”-moment, utan rökridå. Marcus Berggren äntrar fotoscenen.
– Äntligen någon som tar mina drömmar på allvar i det här jävla landet!

Ända in i februari jagas Marcus Berggren av händelsen på Mimers Hus. Ett par dagar innan tidningen går till tryck skriver han i ett mejl att hans efterforskningar har resulterat i att han har förlåtit sig själv. ”Fan, det är som att Gud ville ge mig en tankeställare och nu när jag sonat min synd får jag gå fri på något sätt.”