Solskenet på Möllan

Hon bytte liv när hon lämnade Rumänien. I Sverige har ”Maria på Möllan” skapat en friare tillvaro som Faktumförsäljare. För Malmöbor är hon en välkänd person som alla hejar på.

Maria står utanför Ica Möllevången med sin dramaten, iklädd en lång svart dunjacka.
I tio år har hon sålt Faktum och det här har varit hennes plats sedan start. I dag vet de flesta som bor i området vem Maria är. Det märks under vår promenad som startar med marknaden på Möllevångstorget.

Hit går hon ofta för att köpa sina grönsaker. Maria känner Vallat som jobbar i ståndet. De skämtar med varandra, eller kanske är det främst Maria som har roligt när hon berättar att Vallat vill bli miljonär och spelar på lotto, men aldrig vinner.
– Jag ska ha lite potatis, tomat, paprika, säger Maria som ska tillaga kött med grönsaker i ugnen i kväll.

Till det ska hon ha en vitkålssallad med dill. Vitkålen skivas tunt och läggs i en skål med färsk dill, olja, salt, peppar, kryddblandningen vegeta och knådas med händerna, berättar Maria som älskar att laga traditionella rumänska rätter.

Dramaten fylls och blir tung, men jag får inte hjälpa henne att dra den. Vi går längs Södra Förstadsgatan och in på Myrornas. Maria tycker om kläder och de få gånger hon köper något är det alltid second hand. Hon håller upp en gul tröja framför sig och jag frågar om hon gillar färgen. Nej, säger Maria och förklarar att hon tog fram den för att ge fotografen några bra bilder. Vi skrattar. I hennes egen garderob är det bara svart som gäller.
– Om jag var ung skulle jag kunna tänka mig att ha den. För då kunde jag ha färg. Jag gillade ljusgrönt, rosa, blått och ”mova” (lila på rumänska).

Varför slutade du med färg?
– För att jag fick ont i hjärtat.

Maria gick i skolan fram till bröllopsdagen. När rektorn fick veta att hon skulle gifta sig kom han hem till familjen och frågade föräldrarna om det verkligen var sant. De svarade att det var Maria som hade hittat pojken.
– De ljög och jag minns att rektorn sa att jag borde gå i skolan. Att jag var för liten för att gifta mig. Men jag sa att jag ville, för jag visste inte bättre. Han såg på mig och sa ”inte bra”.

Var du kär?
– Jag förstod inte vad kärlek var.

I en intervju i Faktum från 2020 berättar Maria om sitt liv, innan hon kom till Sverige. Som 13-åring blev hon bortgift med en 17-årig kille och några månader innan hon fyllde 14 föddes deras första son, Daniel. Fem år senare blev hon gravid igen, men ville inte behålla barnet. På den tiden styrde diktatorn Nicolae Ceauşescu i Rumänien och abort var olagligt. Sonen Mihai kom 1976.
Marias make drack och slog henne och hon ville lämna honom, men därifrån hon kommer skiljer man sig inte. Efter några år i Sverige valde hon att göra det i alla fall och sedan dess är hon en fri kvinna.
Marias söner gick tolv år i skolan och har alltid haft drivet att göra något av livet. De har båda bra jobb i Norge och varvar mellan Rumänien och landet i norr.
Maria har i dag sex barnbarn och sex barnbarnsbarn.

Vi lämnar Myrornas och fortsätter mot Triangeln. Maria stannar till framför ett skyltfönster med en stor vit bröllopsklänning.
– Åh, vilken klänning. Den ska jag köpa om jag gifter mig igen.

Har du någon flirt på gång?
– Nej, jag gillar inte män längre, men kanske blir det en kvinna, säger hon och skrattar.

Vägg i vägg med klänningarna ligger en tebutik och Maria berättar att hon dagen innan köpte hem några nya teer, torkad mynta och salvia.
– Salvia är bra för magen har jag hört, när man är orolig och svullen.

Sedan sju år tillbaka hyr Maria ett rum hos en kvinna i Segevång. Kvinnan har träffat en ny kille och är inte hemma lika mycket som tidigare så Maria har nästan hela lägenheten för sig själv. På mornarna sover hon tills hon vaknar, vilket brukar bli någon gång mellan sex och åtta. Dagen startas med två stora glas vatten och därefter en kopp te, gärna kamomill. Till frukost äter hon en macka, och ibland ett ägg.
– Jag stressar inte efter klockan. Jag låter dagen gå utifrån det jag vill. Jag har ingenstans jag måste vara, säger hon.

Men varje dag, förutom söndagar, tar hon bussen till Ica och jobbar mellan cirka elva på förmiddagen och sex, sju på kvällen.

När Maria kom till Sverige från Rumänien tiggde hon på gatorna och plockade burkar ur papperskorgar. Hon var blyg och tillbakadragen. En dag såg hon en kvinna som sålde Faktum. Kvinnan visste att Maria var fattig och lät henne köpa en tidning för inköpspriset (som på den tiden var 25 kronor). Inuti hittade Maria telefonnumret och adressen till Faktum. Resten är historia.
– Jag har ett fint jobb. Jag är väldigt glad över att jag hittade det här och jag tackar alla mina kunder. De respekterar mig och jag respekterar dem.

I dag tjänar Maria runt 5 000 i månaden. Förr var det mer, men många tidigare kunder har flyttat till andra områden sedan de fått barn.
– De säger att de ska komma tillbaka och köpa tidningen. Det gör de, den första månaden.

Förr arbetade Maria tolvtimmarspass, men kroppen har sagt stopp. Efter en ryggoperation kan hon inte stå lika länge. Maria berättar att hon var orolig inför operationen, att det fanns en rädsla för att inte kunna gå igen.
– Jag minns att jag vaknade och undrade var rullstolen var. Jag tittade på sköterskan som sa att jag kunde gå själv. Då grät jag. Jag har inte ont längre, och känner inga domningar i mina fötter. ”Maria är mycket stark, mycket bra”, säger Maria som ofta pratar om sig själv i tredje person.

Efter sjukhusvistelsen var hon hemma i två månader, och kom sedan långsamt tillbaka till jobbet som Faktumförsäljare.

När Maria inte säljer Faktum blir det gärna fönstershopping, helst i köpcentrum som Triangeln eller Emporia, och promenader i Pildammsparken eller Folkets park. Det är viktigt att komma ut och inte sitta hemma ensam, menar hon. Under en tid var hon depressiv, grät mycket och sov dåligt. Hon tog sömnmedicin en period, och det gav ny energi till att ta sig ut och träffa människor.
– Om jag sitter för mycket i min ensamhet kommer jag tillbaka till de mörka tankarna.

Inne i en glasögonbutik testar Maria ett gäng bågar. Synen på nära håll är inte så bra så hon behöver ha glasögon när hon läser Bibeln. Maria berättar att hon har fått mycket hjälp från ovan.
– Jag kan inte se Gud, men jag kan känna honom. När jag varit sjuk har jag känt handen mot mig, och när jag har andra problem stoppar han mina tårar. Han har också fått mig att bli stark, och förstå att jag måste älska mig själv, förstår du?

Återkommande frågar hon mig om jag förstår, och det gör jag. Marias svenska är väldigt bra. Hon har lärt sig språket genom att sälja Faktum.
En man i 40-årsåldern passerar och hälsar, och Maria hälsar tillbaka.
– Nästan hela Malmö känner mig.

Maria är bra på ironi, och får oss att skratta många gånger. I en butik tittar hon på en glittrig klänning och säger:
– Jag brukar gå på disco och då passar den.

Hon tar fram en topp som är lite lugnare, mer ”elegant” och lämpar sig bra i kyrkan. Nästan varje söndag går Maria till en kyrka som ligger på Köpenhamnsvägen.

Hon tar sig till provrummen för att testa toppen och när hon drar undan draperiet för att visa sig häpnar både jag och fotografen Emma Larsson. Maria har tagit av sig sjalen och släppt ut håret som sträcker sig till vaderna. Av tradition har hon bara visat håret för sin familj. Nu gör hon ett undantag.
– Jag är VIP i dag, en modell, säger Maria och poserar framför kameran och berättar att håret var ännu längre och tjockare när hon var yngre, att hon på sistone börjat tappa hår. 

Maria toppar håret själv, borstar det en gång om dagen och tvättar varannan vecka. På sommaren blir det lite oftare på grund av värmen. Enligt Maria handlar hårkvalitet mycket om genetik, och hon tycker att många produkter är lurendrejeri. När hon bodde i Rumänien använde hon såpa eller soda för att rengöra håret.
Marias mormor brukade borsta henne när hon var liten och Maria minns särskilt ett tillfälle när hon var runt tio år.
– Mormor sa till mig: Klipp aldrig av håret för när du dör kommer du att möta Jesus och då är du naken, men kan skyla dig med håret.

13 september fyller hon 68 år, vilket fotografen Emma lovar att hjälpa henne att komma ihåg, när vi inser att de har samma födelsedag. Förra året glömde Maria nämligen bort sin dag.
– Jag förstod inte varför en kund kom till mig och sa grattis, hur visste hon? Hon sa att hon vetat det i många år. Andra hörde vårt samtal och gick och köpte choklad. Jag blev mycket glad och det blev en fin födelsedag.

När Maria tänker tillbaka på sitt liv i Rumänien saknar hon det inte.
– I Malmö bytte jag liv, och för det gillar jag den här platsen mycket.

Hon lyfter Rosengård som en extra speciell del av staden. Att det finns ett större utbud av varor från andra länder där, mer kultur och att gatorna lever på somrarna.
Vi passerar konsertlokalen Babel, och jag berättar att jag bodde där en gång med två vänner. Maria säger att det är viktigt att bo med människor och att det i Sverige är så många äldre som bor ensamma.
– Vad betyder hemtjänsten? I mitt land tar familjen hand om de äldre. I Sverige finns inte det. Livet, livet, säger hon och fortsätter:
– Om jag lever till 80 kommer jag att ta min rullstol till Ica, och fortsätta att sälja. För att träffa människor.

Efter en över två timmar lång promenad tillåter hon mig att dra hennes dramaten. Vi kikar in på Coop som ligger intill Folkets park. Här jobbar en Faktumkollega, Lamita, som Maria vill hälsa på. De kramas. På söndagarna brukar de ses i kyrkan.
– Hon är duktig på sitt jobb, som jag, säger Maria.

Vi går vidare till Folkets park och tar en liten cigarettpaus utanför när vi inser att man inte får röka inne i parken. Rökning är Marias enda last.
– När mina kunder ser att jag röker brukar jag be om ursäkt för att jag känner skuld. Men då säger folk: Maria, det är okej. Du får röka.

Till parken brukar hon komma om våren och sommaren. Hon tittar på barnfamiljerna på lekplatsen, promenerar och har picknick.

Maria är trött, dagen har varit lång. Men nu ska vi ta omslagsbild hemma hos Emma som bjuder på hembakat och Maria väljer kaffe att dricka, för energins skull. Vi pratar om det förflutna, men inte om det mörka i livet. Det är slut med det, säger hon. Så vi stannar i ljuset.
I Rumänien arbetade Maria på sina svärföräldrars mark. Hon planterade potatis och gurka som hon sålde på torget på helgerna. Med tiden lärde hon känna många kvinnor som arbetade inom servicebranschen, på kaféer och restauranger. De hade vita arbetskläder som Maria tvättade och strök mot en liten peng. Efter det startade hon en ”business”.
– Jag åkte till Istanbul och Warszawa och köpte kläder och skor som jag sålde hemma i min lilla klädbutik, och även på marknader, säger Maria.

Plötsligt är det som att allt faller på plats. Det är inte konstigt att Maria älskar att fönstershoppa, tänker jag.
Med tiden blev det komplicerat att driva eget i Rumänien. För mycket administrativt arbete och höga kostnader för en revisor. Så Maria fick lägga ned sitt företag och hennes alkoholiserade make hade inget jobb.
– Min pappa drack också mycket. Det var inte bra. Min mamma var som mig, kanske jag kopierade det? säger hon och fortsätter:
– Jag sa till henne ”Snälla, lämna honom”. Men hon ville inte.

Maria på Möllan har brutit ett mönster.