Oscar Töringe: ”Jag har snattat lösgodis och folköl”

Som Magnus i tv-serien Tunna blå linjen blev han hela Sveriges favoritpolis. I höst är det dags för andra säsongen och Oscar Töringe är stolt över att vara med i en serie som vägrar förenkla och glad att han slipper bära riktig skyddsväst.

Två polisuniformer hänger på varsin krok på ena väggen. En polismössa ligger på soffbordet mellan oss, struken och redo att användas. På ena kortsidan står en smal säng, framför bordet en tvåsitssoffa. Mer finns det inte plats för. 
I inspelningsstudion i Malmö delar Oscar Töringe loge med skådespelarkollegan Per Lasson, som spelar Tunna blå linjens polisbefäl, Jesse.
Det är bråda dagar. De sista scenerna av seriens andra säsong, som har premiär i höst på SVT, spelas in. Oscar Töringe kommer direkt från sminket. Håret är fixat, uniformsbyxorna är på, likaså kängorna, och över en långärmad tröja bär han en skottsäker väst. Kardborrebanden på västen protesterar när han sätter sig i soffan.
– Tack och lov är detta inga riktiga västar. Jag fick prova en riktig av en av poliserna som är med på inspelningsplatsen. De är med för att se till att vi inte gör eller säger saker som aldrig skulle ske i verkligheten. Riktiga skyddsvästar väger bra mycket mer än dessa. 

Förberedda frågor om utmaningarna med skådepelaryrket blir liggande på bordet framför mig för Oscar Töringe är en nyfiken natur och ställer egna frågor. Vill veta hur jag hanterar tillvaron som frilansjournalist. Ett försök att formulera ett svar som inte låter allt för gnälligt och självömkande bemöter han med att skratta högt. Säger att han känner igen sig. Även nu, när han är mitt uppe i inspelningen av andra säsongen av Tunna blå linjen, efter succén med första säsongen av serien och lysande recensioner av hans senaste långfilm, Comedy Queen.
– När du befinner dig mellan jobbuppdragen och telefonen är tyst, då är nervositeten där direkt. Det är lätt att börja ifrågasätta sig själv, om det här yrket verkligen kommer att funka ekonomiskt, i längden. Jag är alltid nyfiken på hur andra tacklar de här sakerna. 

I nästa mening medger han att han klarar att hålla oron på hyfsat avstånd, ändå. Och för det tackar han sin barndom. 
– Jag är uppvuxen i en lundensisk medelklassmiljö. Alltid trygg i förvissning om att det finns ett extra skyddsnät som tar emot mig om något inte går som jag har tänkt mig. 

Han berättar hur föräldrarna ibland, under perioden då han och hans syskon var barn, målat upp sin frilanstillvaro som stundtals tuff.
– Pengarna räckte bara till ”linssoppa, vin och blommor”, brukar de säga. Men det skrattar jag bara åt. Den var inte alls tuff, inte med dagens mått mätt. Min uppfattning är dels att samhällsklyftorna ökat generellt sen jag växte upp, dels att frilanstillvaron för många inom kultursektorn har blivit tuffare.

Känslan ”det löser sig” som han fick växa upp med är han därför tacksam för. Väl medveten om att den är få förunnad. 
Oscar Töringe hittade till skådespelaryrket genom sin pappa. Anders Granström har i decennier synts på svenska teaterscener och i svenska spelfilmer. Pappans teatervärld, som Oscar Töringe fick ta del av redan som barn, beskriver han som magisk och lekfull. 
– Jag hade lite drag av att vara klassens clown i skolan, jag gillade att spexa och få folk att skratta. Dessutom var jag inte rädd för skådespeleriet – tvärtom tyckte jag att det verkade enkelt. Om pappa kunde så kunde väl jag. Snacka om självförtroende, haha!

Fast det var inte teaterns lek och magi som gjorde att Oscar Töringe förälskade sig i konstformen. Det var det politiska engagemanget som pappan och hans kollegor inom de fria teatergrupperna drevs av, möjligheten att genom teatern få utlopp för sitt samhällsengagemang och sina ideal.
Och passionen har inte falnat med åren – tvärtom. 
– Jag mår illa av den personkult inom film- och underhållningsbranschen som råder i dag. Min drivkraft som skådespelare har alltid varit att, genom berättelserna, bidra till samhällsförändring. 

Finns det inte något motsägelsefullt i det? Succén med ”Tunna blå linjen” har ju gjort Oscar Töringe känd för en bredare massa, vilket väl inte bara lett till samhällsförändrande roller?
– Självklart är det så, och visst, det kan ju låta förljuget. Men det jag syftar på handlar om att jag inte är intresserad av att delta i sammanhang där privatpersonen Oscar ska fläkas ut. Att ställa upp i exempelvis hemma hos-reportage eller liknande saker, det kommer inte att hända. 

Stundtals saknar han teaterscenen, där han menar finns en kultur att ständigt hålla diskussionen levande. Om vad teaterstycket kan förändra och bidra till.
– Tyvärr finns inte samma anda inom spelfilm, här är det mer underhållning. Jag kan bli lite avundsjuk på min hustru Rakel. Hon har länge arbetat på Dramaten och ska nu arbeta på Kulturhuset Stadsteatern. Hon befinner sig ständigt i den miljön. Kan alltid stå upp för de idealen, om vad teatern som konstform ska bestå av. Det kämpar hon och hennes kollegor för dagligen. 

Rakel Benér Gajdusek och Oscar Töringe träffades på Fridhems Folkhögskola i Svalöv, där de båda gick teaterlinjen.
– Vi har hängt ihop länge. Vi känner varandra väl och är bra på att vara ett stöd för varandra, både yrkesmässigt och i familjelivet. Hon är min största förebild, både på scen och privat.

Paret har tre barn och Oscar Töringe tycker att föräldraskapet inneburit ett mindre komplicerat förhållningssätt till såväl jobbet som sig själv. 
– Det är skönt att inte ta sig själv på så stort allvar, vilket jag gjorde när jag var yngre och innan barnen. Att vara närvarande med mina barn och fokusera på att steka fiskpinnar eller bygga en tågbana, det är roligt och befriande. Det ger ett hälsosamt perspektiv på allt som kommer med det här jobbet, som annars kan vara rätt självupptaget.

Han ser det som en stor fördel att han och Rakel är i samma bransch. 
– Vi vet båda hur olika dagarna och arbetstiderna kan vara från vecka till vecka, och att man kan tvingas vara borta från familjen under långa perioder. Vi har också båda förståelse för detta att gå in i arbetet, i en roll. Det tror jag kan vara rätt påfrestande för människor som inte är i branschen.

Inspelningarna av Tunna blå linjen har just inneburit mycket tid borta från familjen. Därför ser Oscar Töringe fram emot att i höst arbeta i Stockholm med Stadsteatern som arbetsplats genom musikteatern Alltid vara vi. Pjäsen är en fri tolkning av de prisade musikalalbumen Satan i gatan av Veronica Maggio och Vilja bli av Oskar Linnros. Artisterna som gjorde varsitt album efter sin separation. 

Dina musiktalanger har du dolt i Tunna blå linjen?
– Haha, ja, men jag har både spelat i band och sjungit sedan tonåren. Under gymnasiet gick jag i musikklass och sjöng i kör. Senare startade jag och några vänner ett coverband, vi kuskade runt i Skåne och spelade på uteställen och privata tillställningar. 

Förutom att han ser fram emot att återvända till teaterscenen är Oscar Töringe glad över att i höst äntligen få jobba med en av sina favoritregissörer; Alexander Mørk-Eidem. 
– Sedan jag gick ut scenskolan har jag jagat honom och försökt hitta tillfällen att jobba ihop. Jag har uppskattat allt han tidigare gjort så detta är något jag drömt om länge.

Det har blivit dags för lunch. Det tidigare kontorskomplexet i stadsdelen Kirseberg i Malmö, fungerar både som Tunna blå linjens polisstation och produktionsbolagets administrativa kontor. En våning upp ligger matsalen. Oscar Töringe äter fort och hinner ta en cigarett innan det är dags för dagens första inspelningsscener. 
I rökpausen pratar vi om tittarnas förälskelse i Magnus. Och hur chockade många blir när de hör Oscar Töringe i intervjuer, och inser att han inte pratar skånska ”i verkligheten”. 
– Jag vet inte hur många gånger jag svarat på den frågan. Min dialekt har alltid varit flytande. I min familj var det bara pappa som pratade utpräglad skånska. Jag rörde mig mellan olika dialekter, lundensiskan är ju speciell i sig, och mamma är från Kalmar, märkligare än så är det inte.

Däremot tycker han att det är lite märkligt att folk blivit så betuttade i hans rollkaraktär, Magnus.
– Personligen tycker jag att han har rätt många osympatiska drag. Bara för att du har destruktiva familjerelationer har du ingen rätt att i ditt yrke som polis rasprofilera människor eller använda övervåld. Magnus hade mått bra av att sluta jobba i yttre tjänst. 

Samtidigt är det just hur karaktären är uppbyggd, med många mänskliga lager, som gör den till en intressant och utmanande roll att ta sig an, fortsätter han:
– Magnus har helt klart utvecklat mig som skådespelare. Sedan har han har drag av en antihjälte, och antihjältar har alltid fascinerat mig, säger Oscar Töringe och tackar regissören Sanna Lenken och manusförfattaren Cilla Jackert för resultatet.

Oscar Töringes absoluta favoritkaraktär är för övrigt en klassisk antihjälte: Tony Soprano. Han vet inte hur många gånger han har sett maffiaserien Sopranos.
– Den är makalös. James Gandolfinis skådespelarprestation är helt fantastisk. Han lyckas ständigt få oss tittare att känna sympati för honom, trots att han är en gangster, trots alla vidriga saker han gör. 

Genom vindlande korridorer tar vi oss bort till inspelningsplatsen. Plötsligt känns miljön igen. Vi är på plats, i tv-serien. Här tar poliserna sitt kaffe innan de ska in på sitt dagliga morgonmöte med polisbefälet Jesse. Oscar Töringe hälsar på en av de riktiga poliserna, som är här för att coacha och tycka till om detaljer i skådespeleriet. 
Hans syn på polisyrket har förändrats under inspelningens gång och han hoppas att även tittarna får en mer nyanserad bild av svenska polisers vardag. 
– Varje polis vi har mött under researcharbetet har plockat likdelar längs tågspår, slitit bebisar ur armarna på föräldrar som varit oförmögna att ta hand om sig själva och sina barn, skurit ned människor med snaror runt sina halsar, lämnat dödsbud till oroliga anhöriga. Och detta är inte exceptionella händelser, det är deras vardag. 

Oscar Töringe tycker det är anmärkningsvärt att polisens arbetsmiljö och de uppgifter som poliser har att hantera sällan skildras eller diskuteras. Enligt honom är det alltför mycket fokus på insatser som går ut på att jaga gängkriminella.
– Sanna Lenken är en modig regissör som inte väjer för att problematisera vare sig beteenden inom poliskåren eller hur djupa våra samhällsklyftor faktiskt är.  
– Det är kontroversiella ämnen, och det är det här jag menar med vad som driver mig. Det är berättelser likt dessa, som skildrar orättvisorna i vårt samhälle, som vi behöver lyfta fram och få folk att reflektera över.

Snackandet, de höga skratten och det rastlösa svajpandet på telefonerna runt omkring oss i korridoren klingar av och ersätts av ett tekniskt mummel från fotograferna, koncentrerat tuggummituggande bland flera av skådespelarna och en förväntansfull tystnad. 
Ljuset riggas, kamerorna placeras rätt. Det är tagning av dagens första scen.