Roy Andersson har mer att säga

Han har förlorat ännu en bror, tvingats sälja sin studio och fått diagnosen hydrocefalus. Dessutom har han blivit nykter. Mycket har hänt i filmregissören Roy Anderssons liv de senaste åren. Nu aktuell i sin brorsdotters dokumentärfilm Bröderna Andersson. 

Det är en av de varma sommardagarna när jag kommer till Lunds centralstation, köper med mig croissanter och tar mig till adressen jag fått. Porten ligger intill ett torg där det sitter ett gäng glada gubbar och dricker öl. Klockan är strax innan två.

Dörren öppnas av sambon Anne-Marie Larsson. Hon välkomnar mig in i hallen och vidare till vardagsrummet där Roy Andersson kommer gående i mjukiskläder med rollatorn framför sig. Han ler och hälsar med ett stadigt handslag. Vi sätter oss vid matsalsbordet.

Hur mår du?
– Jo, jag har haft lite krämpor, men de håller på att gå över, säger han.

Inför mötet med den stora filmregissören vet jag inte riktigt vad jag har att förvänta mig. Jag har fått för mig att han är lite svår. Den senaste tiden har jag reflekterat över att äldre män som min pappa, min farbror, mina vänners pappor och andra, inte är så intresserade av att samtala. Vi kan umgås en hel dag utan att en enda fråga ställs. Så jag har en teori om att äldre män helt enkelt inte är nyfikna längre. Men nu blir jag motbevisad. Roy ska komma att ställa fråga efter fråga till mig under hela vårt möte.

För några år sedan fick Roy Andersson normaltryckshydrocefalus, vilket innebär en ökad vätskeansamling i hjärnan. Under en period ledde det till kroppsliga nedsättningar och förvirring. Roy fick sämre balans och blev okoncentrerad.
– Jag hade svårt att engagera mig i någonting och förstod inte vad det berodde på. Nu vet jag varför … det var den här hydrocefalushistorien som tog några år av mig.

Inför operationen behövde han vara nykter i två månader.

I dokumentären Being a Human Person av Fred Scott skildras Roy Anderssons alkoholkonsumtion på ett blottande sätt. Han dricker så pass mycket att det påverkar produktionen av hans sista långfilm Om det oändliga (2019) och hans team av människor blir oroliga. Pressen är hård, främst från Roy själv. Till slut blir situationen ohållbar och Roy går med på att åka på rehab. Han investerar över hundra tusen i att bli nykter, men ger upp efter tio dagar och åker tillbaka till sin studio i Stockholm, Studio 24, och kämpar sig fram mot mållinjen. Filmen går upp som planerat och tar sig till världens äldsta filmfestival i Venedig, Mostra Internazionale d'Arte Cinematografica di Venezia, där Roy Andersson fem år tidigare, som första svensk, vann det prestigefyllda priset Guldlejonet för filmen En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Den här gången kammar han hem Silverlejonet, för bästa regi.

Var det värt det?
– Ja.

Roy Andersson har nu inte druckit en droppe alkohol på fyra år.

Vad fick dig att sluta?
– Det var det här, säger han och pekar mot ärret på huvudet där han har en shunt inopererad.

Efter de där två månaderna utan alkohol kom suget aldrig tillbaka och Roy vill inte börja igen. För hälsan, humöret och skärpan.

Om du inte fått diagnosen, hade du slutat då?
– Det var en svår fråga, säger han och tänker efter en bra stund.
– Jag tror att jag hade kunnat det ändå, men jag hade mitt jobb och pressen att göra färdigt filmerna. Varje film tog två, tre år att göra. Om jag inte hade druckit under de här perioderna hade jag nog inte stått ut med att göra dem.

I Johanna Bernhardsons dokumentär om de fyra bröderna Andersson, som har biopremiär i slutet av augusti, är alkoholen en röd tråd. Roy och bröderna dricker, mer eller mindre, varje dag. Deras pappa var alkoholist, men slutade tvärt i 40-årsåldern när han gick med i nykterhetsrörelsen Länkarna. Han fick några återfall efteråt, men slutade alltid igen.
Den näst äldsta brodern, Ronny, som sålde Faktum i många år, dog däremot i sviterna av missbruket.

Roy Andersson växte upp med sina tre bröder, mamma och pappa på Hisingen i Göteborg. Mamma var sömmerska och pappa drev eget. Roy arbetade för familjeföretaget och skötte potatisleveranser. På den här tiden kunde han namnen på stadens alla gator. Så är det inte längre. Han lämnade Göteborg något år efter studenten och flyttade aldrig tillbaka. Men på senare år har viss saknad smugit sig på.
– Jag är över 80 år nu och jag är glad över att jag tycker om Göteborg igen. Ett tag var det en tråkig stad som under lång tid hade borgerligt styre. Det fanns också en göteborgsk självgodhet, men jag tror att staden vuxit till sig lite, säger han och ler.

Roy: Är du uppvuxen i Göteborg?

Han lämnade Västkusten för södern, började plugga i Lund och tog sig sedan uppåt landet igen, österut, till storstaden för att börja på den nystartade Filmskolan 1967.

Några dagar efter besöket hemma hos Roy och Anne-Marie är jag på ett bröllop i Grekland. Jag träffar en tjej från Estland som så fort jag nämner att jag är svensk berättar att hon älskar filmen En kärlekshistoria och samma sak händer när jag står i en smyckesbutik på en liten grekisk ö. Ägaren säger att hon är ett fan av svensk film, och En kärlekshistoria är en av favoriterna. Roy var 28 år när han gjorde filmen och hyllades till skyarna världen över, och sedan föll han. Djupt ned i en depression. Under ett år var han som urblåst och helt utan energi.
– Jag kände en enorm tomhetskänsla efter den där framgången. Jag har kanske inte ens hämtat mig ännu, säger han.

Han fick utskrivet antidepp, men åt bara en tablett.
– Vi tog sobril och valium någon gång där, eller var det bara jag? säger sambon Anne-Marie Larsson och Roy svarar: 
– Jag har bara testat valium någon enstaka gång.

Roy och Anne-Marie har känt varandra sedan de var i 20-årsåldern. De träffades och blev kära när de läste på universitetet här i Lund. Genom livets alla dagar har de funnits där, i perioder mer eller mindre. Men båda har barn med andra personer.
Anne-Marie berättar att hon har tio pärmar med material, bilder och texter, från åren med Roy. Bilresorna till kortfilmsfestivaler och hur de i samband med dem brukade ta några extra semesterdagar för att tälta kors och tvärs över Europa. En dag vill hon skriva en bok om allt, för barnbarnen att ha i framtiden, men tiden räcker inte till. Till helgen ska hon till Mallorca med sin dotter och barnbarn. Då kommer Roys dotter Sandra till Lund för att umgås med sin pappa.

Roy: Du heter alltså också Sandra?

Han undrar vad jag har för andranamn. Jag berättar att jag aldrig fick något för att man i Nordmakedonien (som min pappa kommer från) inte har det. Lite snopet, tycker Roy som själv har två: Arne och Lennart.

Efter En kärlekshistoria kom filmen Giliap som blev sågad av recensenterna.
– Jag var missnöjd med att den fick så dåligt bemötande, och även med min egen insats. Men när jag ser om den tycker jag inte att den är så jäkla dålig. Tvärtom, ganska bra, säger han och skrattar.

Giliap ledde till ett 25-årigt uppehåll från långfilmskapandet.

Har du ångrat att du gjorde den?
– Nej, vad är det hon sjunger, Edith Piaf, jo: Je ne regrette rien. Jag ångrar inget.

Roy Andersson gick över till reklamfilm efter Giliap och blev framgångsrik inom branschen. Pengarna från de här åren möjliggjorde hans väg tillbaka till långfilmen, utan att vara beroende av andra. Comebacken gjorde han med Sånger från andra våningen, första delen i Levandetrilogin, som vann Jurypriset i Cannes (2000).
Han förlorar sig lite under samtalet och ber Anne-Marie som sitter på balkongen att hjälpa honom att minnas vissa årtal. 

År 1981 köpte Roy Andersson ett nedgånget hus på Sibyllegatan, mitt på Östermalm. Där, i Studio 24, växte Roys filmiska uttryck fram. Tillsammans med dedikerade medarbetare skapades kulisser i dova skalor till bland annat fyra långfilmer och en mängd uppmärksammade reklamfilmer. Studio 24 har varit en skola för flera framgångsrika filmarbetare som Björn Runge, Ulf Brantås och Gustav Danielsson, men även Levan Akin och Elin Övergaard har praktiserat där.

I tidigare intervjuer har Roy Andersson sagt att han vill ha kontroll över huset tills han drar sin sista suck. Men så blir det inte. Hans exfru ville sälja sin del av byggnaden och Roy hade inte möjlighet att köpa ut henne.
– Det var för mycket pengar som behövdes och jag mådde inte så bra just då. 

År 2020 lämnade han sitt 40-åriga verk och hem (han bodde ovanför studion), men det blev i alla fall en bra affär. Pengarna vill han delvis investera i att bevara det som var Studio 24, kanske öppna ett museum i Skillingaryd i Värnamo där Värnamo filmhistoriska festival årligen anordnas. Vi får se, men på Sibyllegatan verkar fortfarande filmen.  Roys högra hand, producenten Johan Carlsson, hyr studion av de nya ägarna och driver spillrorna av Studio 24 vidare. Just nu håller de på att spara en mängd material från Roys hela karriär i ett arkiv i Småland. Scenografi, testfilmer, stillbilder, anteckningar, originalmanus, rekvisita och castingband. Nu senast var Tomas Alfredsson i Studio 24 för att att spela in kompletteringar till tv-serien Trolösa.

Två starka komponenter i Roys liv är intuition och självförtroende. Det förstnämnda tror han kommer från hans pappa som var en betraktare och lade märke till saker. 
– Han var en människokännare och brukade formulera insikter om andra. Han fick mig att hitta min blick, den som kan se livet och människans utsatthet och känna ömhet för tillvaron, säger han.

Att Roy var äldst av fyra bröder gjorde att han tidigt fick lära sig att ta ansvar och ta hand om de yngre. Att han klarade det tror han givit honom det starka självförtroendet. Genom livet har han haft en känsla av att ingenting är omöjligt och han citerar författaren Eugène Ionesco: Ingenting är svårt, allting är lätt. 
– Det innebär inte att jag har varit framgångsrik och lyckosam på alla plan, men jag har inte varit rädd för att misslyckas. Och om man inte är det blir man inte heller lika drabbad.

Vi stannar vid småbröderna en stund och Roy Andersson berättar om var och en av dem. Att Ronny var en frisk fläkt, men samtidigt ett orosmoment. Han var skarp, intelligent, såg bra ut. Hade det mesta, berättar Roy, men han saknade tron på sig själv. Roy tror att det kan ha att göra med att Roy fick plugga vidare men inte Ronny. Kjell var lite av Ronnys motsats. Han var den mest ordentliga av dem alla. Enligt Roy var han ett exemplariskt barn, Kjell sparade och skötte sin ekonomi tidigt. Men att det var just det som också gjorde honom lite tråkig. Leif är den enda som lever i dag och de hörs ”rätt ofta”. De har dock svårt att ses då Leif har MS och inte är så rörlig.
– Han går inte utan en sån, säger Roy och pekar på sin rollator.
– Knappt jag heller, men jag har andra orsaker till min kondition; ren jäkla lathet.

Roy beskriver Leif som rapp i käften, ironisk och politiskt väldigt radikal. Både Leif och Kjell var med i KPMLR, det kommunistiska partiet.

Roy: Har du syskon?

Ljudet av en fågel hörs nära och jag frågar varifrån den kommer. Det är klockan i köket berättar Anne-Marie. Varje hel timma kvittrar en svensk sångfågel, förutom när det är mörkt. Jag hinner höra svarthätta, trädgårdssångare och rödhake.
Lägenheten är på 116 kvadrat och i vardagsrummet upptar bokhyllor flera av väggarna. Magasin som Skriva och Tidningen Vi med Marcus Berggren på omslaget ligger på soffbordet och dagens Sydsvenskan och DN är uppslagna. Längs ena kortsidan med fönster från golv till tak står två stora gråa läsfåtöljer. Roys är den till höger med en grön filt och på Anne-Maries ligger en svart. Intill står ett sidobord med nagellack i rosa och blått. Här spenderas en stor del av dagarna.

I en hylla står Roys konstböcker uppradade. Konstnärer som inspirerat honom i livet är bland andra Goya, Van Gogh, Daumier … och Otto Dix.
– Han är inte realist, utan skildrar en slags förvrängd syn eller tillvaro. Trots att han är väldigt grotesk så känns det träffande och ärligt.

Roy: Du skapar väl? Skriver du på något?

I tv-dokumentärer och intervjuer med Roy Andersson återkommer han till konstens betydelse. Han ser på den som människans stora skatt. 
– Det är enormt mycket som är formulerat om människans tillvaro. Det är fascinerande och jag är glad över att jag fastnat för och velat bidra med ett eget konstnärligt uttryck. En av mina drivkrafter har varit att göra något som inte gjorts förut.

Varför?
– För att inte känna att jag rider på någon annans ansträngning.

Anne-Marie flikar in.
– Det finns ingen som gjort sådana filmer som du. De kommer att hålla, säger hon och tillägger:
– Det går inte att härma dig.   

Han verkar ta lätt på mycket, skrattar ofta och återkommer flera gånger till sitt motto: Ingenting är svårt, allting är lätt. Han erkänner dock att han legat på latsidan och inte tränat som han borde. De ordinerade knäböjen har lagts åt sidan. Förr sprang han mycket, och innan dess var det fotboll, men bäst var Roy på badmintonplan. Han försöker komma ut lite varje dag i alla fall.
– Jag har inget att klaga på, annat än att jag inte springer lika snabbt som jag gjorde när jag var yngre.

Om nätterna blir det sport på tv. Som arbetsbefriad har han vänt på dygnet. Går och lägger sig vid två, tre och lämnar sängen tolv timmar senare. Jag hade bokat ett tåg som kom till Lund runt elva, men fick boka om. Jag fick inte komma före två.

Roy: ”Sandra Carina.”

Han säger namnen lite från ingenstans under fotograferingen. Hans andra dotter heter Carina, och eftersom att jag heter Sandra, som hans första dotter, kan jag ta Carina också. Så nu fick jag ett andranamn, av Roy Andersson.
Det märks att han är intresserad av människor och när jag tänker efter är det vad hela hans livsverk handlar om. Människoöden i den lilla och stora världen. Den unga kvinnan som är olyckligt kär i gitarristen Micke, kvinnan som söker bekräftelse och frågar sin man som blickar ut från balkongen om han tänker på henne, de nakna människorna som tvingas in i en lastbil och gasas ihjäl, prästen som förlorat sin tro och tar till vinet …

I Roy Anderssons filmer är det ofta amatörskådespelare som får rollerna.
– Varje människa har en historia som man kan upptäcka, säger han.

Han är själv förtjust i att det är så han har arbetat, men påpekar att man får vara lite försiktig med hur man uttalar sig kring det här, för de ”riktiga” skådespelarna blir väldigt sårade.
I vissa fall har han hittat ”sina” skådespelare via lappar på stan med en beskrivning över vilken typ av karaktär han söker och i andra fall har han bara funnit dem. Som Lars Nordh som har en stor roll i Sånger från andra våningen. Roy hörde honom när han letade efter gardiner med sin fru på NK i Stockholm.
– Det var sättet han argumenterade på som jag fastnade för. Jag frågade honom om han kunde tänka sig att provfilma, och han sa ja. Efter det var han fast. Han är så jävla bra, säger Roy som nog tycker att just den filmen är den bästa av dem alla. Förutom kortfilmen Härlig är jorden som han visade på Göteborg Film Festival 1991. Det var första spelfilmen sedan Giliap, och den vann priser runt om i Europa. Sina ynka 14 minuter till trots så har den mycket att säga, menar Roy. När den hade premiär sa han i Göteborgs-Posten: ”Jag har försökt att hitta ett nytt filmspråk. Varje bild ska vara så exakt att ord knappt behövs; varje vinkel, varje detalj.”

När jag tittar på dokumentärerna om arbetet bakom filmerna blir jag fascinerad. Har inte tidigare förstått hur allt byggs från grunden, för hand. På frågan om han ska göra mer film svarar Roy Andersson att han inte tror att han har orken. Inte för en långfilm i alla fall. Kanske något kortare.
– Men tiden går, säger han och knackar med pekfingerknogen i bordet.

Roy: För dig också.

Han inspireras av titeln på Vilhelm Mobergs roman Din stund på jorden.
– Jag skulle kunna göra många filmer på det temat. Det är outtömligt.

Innan han bestämde sig för att göra film var drömmen att bli författare. Men ensamheten fick honom att byta riktning. Han ville inte skapa allena, utan vara del av ett team. Kanske är tiden kommen för det skrivna ordet.
– Jag tror att det kommer någonting, vad vet jag inte riktigt än. Men jag har lite mer att säga.

Åldrandet och döden är inget Roy lägger tid på. Han räds inte förändringarna.
– Om jag skulle dö nu känner jag inte att det är något jag har missat. Jag får vara nöjd med att jag klarat mig så här långt. Jag är såklart väldigt glad för den tid jag får.

Innan vi säger hej då sluter vi en pakt. I oktober ska jag kontakta honom igen för att höra hur det går med skrivandet. Och han ska fråga mig detsamma.