Ruben Östlund. Bekväm med att vara obekväm

Med fem långfilmer, en hoper Guldbaggar och en Guldpalm i bagaget är Ruben Östlund en maktfaktor. Eftersom han är övertygad om att han kämpar för rätt saker är det en roll han är bekväm med.
– Jag skulle ha blivit en rättvis diktator!

Kvart över intervjutid syns inte ett spår av den lika hyllade som prisade filmregissören. Ett simpelt missförstånd, uppdagas det i telefon. Ruben Östlund är kvar på kontoret på Plattform, produktionsbolaget han driver tillsammans med producenten Erik Hemmendorff.
En snabb taxiresa senare kommer han gående längs husfasaden, sneddar inner-gården, parerar byggarbetare med dito bråte och kliver in i fotostudion. Ser sig nyfiket omkring innan han slår sig ned vid ett bord och sätter tänderna i ett framdukat rödskimrande äpple.

Missförstånd och misstag av olika slag är återkommande inslag i Östlunds filmer, men själv tycks han inte göra något fel just nu. Lika målmedvetet som självsäkert har han arbetat sig till toppen i filmvärlden. Nu har det gett resultat i form av en Guldpalm, världens kanske finaste filmpris vid sidan av den folkligare Oscarsstatyetten. Flera år och filmer innan han egentligen ”borde” vinna enligt egen utsago.

Men känslan har sjunkit in. I alla fall lite.
– Jag får påminna mig ibland. Vad gjorde jag nu i maj? Jag vann Guldpalmen! Då blir jag på väldigt gott humör, säger han med ett skratt.

Självförtroende har han men ”det spelar ingen roll hur hårt du sparkar om du inte vet vart du siktar”. Och han tar inte åt sig hela äran för framgångarna i Cannes. Ruben Östlund förklarar att han verkar i en filmtradition och lyfter fram regissörskollegorna Bo Widerberg och Roy Andersson som skapat intresset för svensk film som är en förutsättning för att alls komma ifråga för internationella filmpriser, liksom filmnestorn Kalle Boman.

Ändå kan han inte låta bli att ge vännen, och Guldpalmsrivalen, Andersson ett kärleksfullt tjuvnyp.
– Han har nog svårt att återhämta sig men måste vara lite stolt, även om det är hårt just nu.

Han skrattar högt igen, men hoppas att Roy Andersson trots allt inser hur unik han är och vi svenskar hur bortskämda vi blivit av dennes filmskapande.

Ruben östlund häller en skvätt mineralvatten i ett espressoglas, lyfter fram Anna Odells Återträffen som den tveklöst bästa svenska filmen de senaste åren och konstaterar att Guldpalmen, förutom en fjäder i hatten, betyder att ingen kan säga nej till hans filmprojekt framöver.
I samma andetag säger han sig se mer ödmjukt på både omvärlden och sig själv idag.

Uppmärksammade filmpriser öppnar dörrar, inte minst till svårfångad finansiering av nya projekt. I kölvattnet följer ofta erbjudande från filmfabrikerna i Hollywood, men det lockar inte. Många bra regissörer före honom har gått vilse, menar Östlund, som redan tackat nej till storproduktionen Passengers, där Jennifer Lawrence och Chris Pratt vaknar upp i rymden 90 år innan de ska nå slutdestinationen. De moraliska dilemman han skulle vilja fokusera på hade föga att sätta emot filmbolagets räddhågsna, kommersiella önskemål om romantik och rädda världen-action.

Frågan om ansvar återkommer ofta i Ruben Östlunds filmer, både på samhällsplan och personlig nivå. I The square möter publiken människor som sitter på gatan i förhoppning om att få ihop till livets nödtorft. Östlund menar att diskussionen kring de utsatta gått från att ha varit en fråga för samhället till att bli ett problem för individer.
Nyss såg han en man som samlade pengar med en banderoll över axeln med texten ”individuell människohjälp”.
– Det ringar in det precis! Det finns ett skuldbeläggande på individen att vi ska ge samtidigt som vi känner oss maktlösa att förändra någons situation i grunden. Varför handlar inte debatten om att höja skatten 0,001 procent och ta itu med problemen tillsammans? Vi har övergett tron på det gemensamma.

Men någon dystopisk bild av att det är kört för mänskligheten har han inte. Trots allt har vi fått det mycket bättre, är bra på samarbete och att ta ansvar för nästan.
– Vi blir provocerade när vi ser någon som är utsatt. Inför Rutan-utställningen i Värnamo hade vi letat upp Youtube-klipp där djur hjälper varandra över artgränserna (Youtube: Bear saves crow from drowning reds.anm.) så det finns hos allt levande. Det innebär inte att man inte kan kritisera det man tycker är fel, det finns ingen motsättning. Vi kommer inte att nå utopin men kan kanske upprätthålla någon sorts jämlikhet och rättvisa, men den kampen måste föras hela tiden.

Som regissör har Ruben Östlund själv makt. Både på inspelning men, i takt med framgångarna, också i Filmsverige.
– Jag känner mig bekväm med det, eftersom jag är övertygad om att jag slåss för något viktigt. Jag skulle bli en väldigt rättvis diktator.

Han skrattar högt åt det absurda i påståendet och säger att den som har makt också måste vara öppen för kritik. Tycker att han tar ansvar för filmerna han har gjort och diskuterar dem. Rädslan att bli avslöjad på maktpositionen skulle vara större om han kände att han inte skött allt rätt.
Han menar att populärkulturen under många år fokuserat mycket på offer och förövare, brott och brottslighet, och att det får konsekvenser. Ett exempel är tv-serien Sopranos romantiserande av maffialivet.
– Ser man inga andra möjligheter att göra något vettigt av sitt liv är det ju klart att det blir den stereotypen man försöker anpassa sig till. Väldigt mycket av det tråkiga vi ser i Göteborg idag tror jag är omöjligt att inte koppla till den populärkultur vi har, ett långsiktigt, omedvetet arbete som plötsligt ger resultat. Däremot är det ju så jävla svårt att hitta något statistiskt underlag för hur det har påverkat.

Bland annat av de skälen tar Ruben Östlund aldrig livet av sina rollfigurer, eller låter dem bära vapen. Även om det också är ”roligt att säga, för hur många andra regissörer kan skryta med det?”.

Drivet är fortfarande detsamma som när han gjorde sina hisnande utförsåkningsfilmer i bland annat italienska Alperna i början av karriären och kunde filma 100 dagar i sträck i alla väder för 30 minuter färdig film.
Numera är en inspelning 60 dagar av ”undantagstillstånd”, där varje ögonblick pressas till max för att få hem material bättre än det manus han skrivit.
– Det finns en njutning i att lägga ner mycket arbete, när det blir bra. Och det blir ett lika stort arbete att välja bland materialet. Det är ju då det blir en föreställning, som man kan sätta sig ned och titta på tillsammans.

Samtidigt måste varje enskild scen vara så stark att den står för sig själv. Ofta handlar de där scenerna om hur vi människor agerar när vi blir obekväma. Som det levande Youtube-uppslagsverk han är nämner han ett klipp där en taxichaufför misstas för internet- och upphovsrättsexpert och hamnar i direktsänd tv-intervju, och trots obetalbart förvånad min finner sig och spelar med (Youtube: Cab Driver on the BBC).
– Det finns något extremt mänskligt i den situationen. Människan är en imiterande varelse, härmar det vi förväntas vara. Det gör ibland att kejsaren är naken. Ett sätt att få syn på det är att se hur vi tampas med våra roller för att slippa tappa ansiktet i en sådan situation. Då uppstår sociala pinsamheter och jag tycker det är otroligt komiskt.

Men det handlar inte om att skratta åt eller att döma individen, utan att se att vi är flockdjur, rädda att sticka ut, och genom att blottlägga det lära oss något. Samtidigt skapas underhållning alla kan njuta av att titta på – när vi själva slipper delta.
Konstvärlden som The square utspelas i är ett bra exempel, menar han, där provokationer likt Duchamps utställda pissoar snabbt förvandlas till konvention när den upprepas. Konventioner som inte säger något utan istället blir ett sätt att skydda egna positioner och utesluta människor.

I huvudrollen finns en så kallad ”kulturman”, han som blivit så populär att häckla och göra satir av efter Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande häromåret. I The square är han en museichef som kämpar med egensinniga konstnärer, krav för att nå ut i mediabruset och sin egen självbild.
Men ser en själv att en blivit en kulturman? ”Jobbar man inom kultur och är man, då är man en kulturman”, konstaterar Ruben Östlund och fortsätter:
– Det är något intressant med kulturell kredd. Om man kokar ner det till förmågan att gestalta världen vackert och pricksäkert är det något väldigt upphöjt, på samma sätt som pengar är upphöjt. Det ger högre status i flocken. Samtidigt ska man hantera att man är ett djur så det är klart att det skapas konflikt. Det är ju stressigt att vara där uppe på toppen, det är hela tiden någon annan som vill ta över.

Han skrattar igen. Men är också smärtsamt medveten om den där stressen. Han må driva skådespelare och team till det yttersta men sig själv minst lika hårt. I samband med förra filmen Turist blev det dramatiskt. Som regissör måste han försäkras och uppvarvad som han var på väg till inspelning i Alperna visade läkarundersökningen blåsljud på hjärtat. Chock, skulle han ha fel på hjärtat? Oron i kombination med ansvaret på inspelning gav honom panikångest.
Ett halvår senare var inspelningen över och en ny undersökning visade – ingenting. Faran över.
– Jag tror att jag blivit bättre på att hantera det där, med någon sorts erfarenhet, någon sorts medvetenhet. Nu när jag hållit på med nya filmen och stressat, frågade jag Kalle Boman hur det var på skolan, han är ju på Akademin Valand. Han sa att ”folk går runt och oroar sig för att deras filmer inte ska bli bra”. Och jag fattade i samma ögonblick hur ofruktbart det är. Bara att han sa det gjorde att jag kunde identifiera det, ”vad gör jag, sluta nu”.

Ruben östlund talar engagerat, har många åsikter, men är också nyfiken. Frågar intresserat om Faktums välbefinnande, kollar mobilen i varje paus, trålar Youtube efter saker som blir till nya berättelser. Att det var just film han skulle jobba med insåg han tidigt, tack vare Michael Jackson.
1984 skulle ”Popkungens” nya video Thriller med stort rabalder visas i tv (sent, för den var så läskig). Och Ruben Östlund missade det. Men en kompis familj i stan hade haft råd att köpa videobandspelare och han kunde titta i efterhand.
– Det var helt otroligt att man kunde spara de där rörliga bilderna. På Styrsö, där jag är uppvuxen, fanns Styrsö fritid där man kunde låna videokamera och vhs-redigering samt filma vad man ville (vi filmade när vi vindsurfade). Jag kunde utveckla det intresset, annars hade det säkert tagit en annan väg. Det var nog väldigt avgörande att resurserna fanns i min närhet. Och vackert att det var kommunen som betalat.

När det här numret av Faktum kommit ut har Ruben Östlund just sommarpratat i P1 och ställt ut Rutan på Way out West. I USA filas utan hans inblandning på en amerikansk version av Turist (med Julia Louis-Dreyfus, Elaine i Seinfeld), ”de får göra vad de vill”, medan tv-serien med den fantasieggande titeln Du vet den där helgen när du var borta med barnen? ligger på is. Och i höst är det dags för nästa filmprojekt, Triangle of sadness.

Titeln beskriver den ”bekymmersrynka” mellan ögonbrynen som plastikkirurgen säger sig fixa på 15 minuter (”man kanske blir lyckligare?”). Ambitionen är att peta hål på modevärldens utseendefixering, inspirerad av de historier flickvännen som är modefotograf berättat. Håller treårscykeln är filmen klar 2020.

Dessutom vill han bygga en Rutan på Kungsportsplatsen i Göteborg. Där Kopparmärra står. Karl IX och hans gamla märr (som är en hingst) kan flytta till Gustaf Adolfs torg. Ruben Östlund har tre skäl:
1. Viktigast är att förändra attityder för hur vi ser på varandra i det offentliga rummet och vår roll som medmänniskor.
2. Historisk kunskap om Karl IX, att han är far till Gustav II Adolf (”pappa kom hem”).
3. Skapa en turistattraktion.

– Tänk om Göteborg kunde vara så progressivt att man vågar plocka bort statyerna från sina piedestaler. Det kan inte komma en enda turist till stan utan att man är tvungen att gå och ta en bild på dem, marknadsföringsmässigt har Göteborgs stad inte råd att inte genomföra detta.

Han skrattar igen, övertygad om att planerna ska genomföras.
– Självklart!

Och du kanske får en egen spårvagn också?
– Det hade varit fantastiskt. Ett riktigt Ruben Östlund-öde, att bli överkörd av sin egen spårvagn.