Sven Wollter: »Poff så är vi borta. Men livet går vidare«

Han är en man genomsyrad av rött. Som vägrar ge upp tron på kärleken och socialismen. Som överlevt genom att våga se mörkret och döden i vitögat. Nu säger Sven Wollter farväl efter mer än 60 år som skådespelare. Men tro för bövelen inte att 82-åringen är uträknad.

Efter 30 knäpp från fotograf Sören Håkanlinds kamera säger han stopp. Vill inte mer. Sven Wollter är inte en man du gulle-lirkar med. Du måste gå rakt på, säga ”nej Sven, du vet att vi måste ta fler bilder”, gå in i konflikten – då kommer leendet och det där wollterska, snabba glittret i ögonen.

Han vet ju. Är ett proffs. Men avskyr numera att bli fotograferad. Menar att det inte har med fåfänga eller ålder att göra.
– Jag kan inte variera mitt fejs. 
Han plockar med tygväskan han burit runt i Göteborgs stadsteaters innanmäte, i dess korridorer och prång. Innehåll: plånbok, almanacka, penna, hörapparat. Och så romanen som 82-åringen debuterade med i våras: Hon, han och döden.
– Har du läst den? Vad roligt, vad tyckte du?
Det är fyra timmar kvar tills han ska gå på stora scen. En av de sista, extrainsatta föreställningarna av Henning Mankells pjäs Driving Miles. 
Det är hans sorti, hans farväl till uppväxtstaden Göteborg. Till huset, kollegorna och framförallt till publiken.
Hur går veteranen Sven Wollter vidare?
Han vet hur han vill ha det: sitta i skådespelarnas gemensamma foajé där han trivs bäst. Och i koppen néscafé, inte blaskigt automatkaffe från kaffemaskinen.
Sven Wollters hesa röst brister plötsligt ut i sång:
– Summertiiiiime and the living is easy.

Jag har nyss frågat vilken tonart hans liv går i just nu. En märklig fråga för den som inte sett honom göra den norske skrothandlaren Steinar i Driving Miles.
Enligt pjäsen, regisserad av Eva Bergman, går själva skapelsen, Big Bang, i B-dur. Och samma tonart var trumpetaren Miles Davis favorit. 
Sven Wollter skrattar, lika högt och raspigt som han nyss sjöng.
– Fan vet om jag inte sjöng i B-dur, säger han och ger sig iväg i en vindlande monolog om livets tonarter, om sitt och människans ansvar.
– Jag tror att alla försöker leva ett ansvarsfullt liv. Ansvar låter tråkigt men är ett bra ord. Att leva så att andra inte får ta konsekvenserna av ens liv, ta ansvar för jobb och barn. Det har jag gjort. Min pappa, som dog när jag var 16, var arg, bullrig, jobbig och rätt misslyckad. Men han slogs inte. Och han krävde ärlighet.

En gång körde Sven (Sventeman som hans mamma kallade honom) en stålpenna i rumpan på en klasskamrat på Götabergsskolan. Han ställde sig upp och erkände direkt. Fick några slag med linjalen av läraren. Pappan stegade dit, förbannad. Och Sven lärde sig att det fanns skydd att få om man inte smet. En livslärdom.
– Jag avskyr när människor skyller ifrån sig, som med avslöjandena kring Panamapappren, tystnadsprivilegiet de höga människorna har: ”det här svarar jag inte på”. Du undrar om jag har kvar kamplusten och gnistan? Ilskan? Det kan du ge dig fan på! I morgon ska jag hålla ett tal om Nato. Kommer du eller?

Några dagar senare säger Wollter att hans vägran att överge sin röda politiska övertygelse har gett honom nackdelar karriärmässigt – även om han själv sannolikt aldrig skulle ta ordet ”karriär” i sin mun.
– Den har nog kostat mig både anställningar och chefstjänster.
Det har gått 63 år sedan han gick in bakvägen på Göteborgs stadsteater, antagen till elevskolan. Sven Wollter avslutar medvetet sin långa yrkesbana i Göteborg, barndomsstaden. Den tioårige springschasen i Arvid Nilssons speceriaffär på Gibraltargatan, pojken med Robin Hood-drömmar, minstingen i familjen på sex personer i tvåan på 60 kvadrat i Johanneberg – hur skulle han se på 82-åringens långa dagsverke?
– Den pojken skulle vara nöjd. Han hade inte sådana drömmar, han var en glad skit som spelade fotboll. Ordet ”kändis” fanns inte ens.
Robin Hood finns kvar inuti. Den bestämda uppfattningen att den ska ta från de rika och ge till de fattiga. När han är ute och talar eller spelar, tar han bra betalt av de som har (”jag avskyr att köpslå, är stolt över mitt yrke och ska ha bra betalt”) men erbjuder de föreningar eller sammanhang som inte har stora resurser att betala vad de förmår. 
– Skillnaden är att den här Robin Hood numera går på mer ostadiga ben.

Han har ett fåtal föreställningar kvar av Driving Miles när vi möts. Utsålda hus, extrainsatta föreställningar som även de sålde slut på nolltid. Göteborgarna vill säga heja då. Jo, det blir gästspel eller turnéstopp framåt, men ingen mer uppsättning på plats med repetitionsperiod.
– Jag vill gå när jag fortfarande kan gå ut själv, innan man bär ut mig från scen. Jag har sett de som älskat teatern och fortsatt trots att minnet sviker. 
Det är tre timmar till kvällens föreställning och Sven Wollter tar tygpåsen i höger hand genom korridorerna i personalutrymmena på Göteborgs stadsteater.
Han kan varenda kvadratcentimeter av huset men ändå inte. Ombyggnationer, nya korridorer, nya rum och han blir irriterad när vi hamnar fel. Romanen i påsen är inte hans första eller sista bok. Han har redan börjat skissa på nästa. Men just nu är det mycket avsked.

Hur säger man hejdå till uppväxtstaden och till scenen utan vemod?
– Jag vill inte sentimentalisera mitt avsked. Men det är oerhört sorgesamt, det handlar om hela mitt skådespelarliv – det stora vemodet rullar in från Vinga.
Hans hustru Lisa Wede, programchef för Sveriges Radio Norrbotten, blir pensionär i höst. Han har lovat att vara fri då. Så att de får tid.
Han vet en hel del om att få tid avskuren med dem han älskar. Dottern Ylva dog i sviterna av anorexi och diabetes 30 år gammal. Livskamraten under 30 år, skådespelaren Viveka Seldahl, dog i cancer 2001.
Själv har han överlevt två cancerdiagnoser och vet att inget kan tas för givet och han påpekar brutalt att jag kan bli överkörd av en buss efter intervjun.

Men tid är förunderligt.
– Ylva fick leva i 30 år. Hon orsakade oss sorg och tårar men lika mycket skratt och fantasteri. Hur mäter man en människas liv? I tårar? I skratt? Jag har fått över 80 år men snart är vi i samma belägenhet som Ylva och Alexander den Store och alla andra, säger Sven Wollter och pratar om döden som något omöjligt att omfamna, evighetstanken, att vi kanske får finnas kvar som en av Miles Davis toner? Eller som ett vingslag i en flock fåglar?
Det låter nästan som om den inbitne kommunisten blivit religiös?
– Absolut inte! Andlig har jag alltid varit och för mig är andlighet fantasi, känsla och samhörighet. Vi är ande. Jag tycker att kvantfysik är oerhört intressant och vi är bara i början av att förstå vad som finns mellan himmel och jord – och då menar jag inte i religiös mening.

Romanen Hon, han och döden handlar om en man som får en groda i huvudet. En hjärntumör. Och tillsammans med hustrun och med ett par högst trovärdiga men osannolika figurer färdas vi genom tid och rum där grodan i hjärnan hotar existensen. Att Carola dyker upp som busschaufför är en detalj som får läsaren att frusta av skratt mitt i det ömsint men hårda svarta. Kan det vara roligt att befinna sig i dödens utkant? Sven Wollter nickar.

Romanen var ett sätt att närma sig döden ur ett existentiellt perspektiv. Han tycker att vi lever i ett slags ytligt lyckoförtryck där sorg och mörker inte får synas: man ska vinna miljoner på lotto, barnen ska inte få se någon svärta och alla ska vara så jävla glada.
Ett annat avsked som obevekligt närmar sig är livets slut.
Är du rädd för döden?
– Det beror på vilken tid det är på dygnet. Om jag är uppe och pinkar halv fem på grund av min prostata kan det vara svårt att somna om. Döden tillhör tillvarons regler, från dag ett går vi hand i hand med döden – men det betyder inte att vi inte ska skratta och älska. Tvärtom.

Han romandebuterade alltså vid 82. Drabbades av kärleken igen efter Vivekas död och gifte om sig. Han uppträder i en uppsättning av Romeo och Julia, tillsammans med före detta sambon Evabritt Strandberg, i ett gästspel på Göteborgs stadsteater i höst. Skriver på en ny roman.

Är du en modig människa eller har du en särskilt stark motor?
Han sitter tyst en stund. Och det är ovanligt, Sven Wollter är en begåvad pratare, orden rinner fort som brynt smör och är välformulerade men inte insmickrande.
– Jag vet inte. Jag tänker på barndomen. Fattigt. Mamma läste dikter och sagor och en minns jag. Den om pojken som var rädd för mörkret. Pojken med rädslan vände sig om och stirrade faran i vitögat istället för att fly. Jag tror att man måste göra så: fejsa sorg och mörker, ta emot dem som familjemedlemmar för sorgen kommer alltid att vara en del av ditt liv.

Sven Wollter tycker att han blivit modigare med åren. Eller mera dumdristig. Han tar livet med både en klackspark och på yttersta allvar. Är ”genuint barnslig” – då i meningen lekfull, inte ansvarslös.
– All konst kräver mod. En skådespelare måste ha ett visst dödsförakt, du ska klara av att möta publik, burop, kritik. Du måste ha mod för att våga tro på vad du gör. Nyfikenhet och mod har varit mina viktigaste tillgångar.

Vi går ut på stora scen. Om en stund kommer de sex musikerna. Idag är han en svensk teaterikon, som gjort hundratals roller på scen, i teveserier och filmer. Lägg till skivinspelningar, böcker och radioprat. Första teverollen, som hemmasonen Gusten i Hemsöborna, gjorde honom känd.Tidningarna började ringa. Då hade han tidigare, under sina år som ung och arbetslös skådespelare jobbat på byggen och i hamnen. Sett hur basarna behandlade arbetarna, lyssnat och följt med hem till ruckel i Haga med utedass där fruarna slet ihjäl sig för att hålla rent. Fått sitt politiska uppvaknande. Visst hade han själv vuxit upp knapert, men inte i närheten av denna trasiga och sönderslitande fattigdom.

Med det publika genombrottet kom insikten: att han hade en plattform.
– Särskilt när damtidningarna ringde krävde jag att få prata politik, prata om socialism. Om de använde mig för att sälja lösnummer kunde väl jag använda dem?
Själen är fortfarande klarröd. Han suckar långt när jag frågar om han inte blir uppgiven av ett världsläge där nationalism, populism och främlingsfientlighet frodas.
– Jag tänker som jag alltid gjort: kom ihåg kamrater, vi är bara i början, socialismen har bara funnits i drygt hundra år, det andra systemet har funnits i evighet. Socialismen är optimism! Jag vet att jag har setts som naiv som inte lagt kommunismen åt sidan, men det är jag inte. Jag tror på människan.

Sven Wollter har fått göra de roller han velat. Som kollektivist har det varit viktigare med sammanhanget än enskilda roller. Han är glad att han fick göra Kung Lear (Stockholms stadsteater 2013). Hade velat få göra Faust.
– Det finns ett antal grundberättelser och Faust är en av dem. Mannen som säljer sin själ till djävulen, som vill leva om sitt liv.

Vad skulle du själv vilja göra om?
– Jag har gjort dumheter och gått igenom sorger. Att jag inte kunde hjälpa Ylva, inte få henne att bli bättre, hur mycket fel jag gjorde. Det är en stor sorg.

Vi pratar om den yttre mediebilden: Sven Wollter som kvinnoslukare. Han blir både full av skratt och förbannad när han hör det ordet. Han har fem barn med fyra olika kvinnor och punktar upp kvinnorna en efter en. Går igenom vem som lämnade vem för att visa att han också har blivit bortvald, en gång för ”en fet, skånsk reklamgubbe duktig i bordtennis”.
– Jag och Viveka levde tillsammans, med avbrott, i 30 år. Så jag tycker att vi ändrar på den bilden nu! Varenda gång jag har satsat på ett förhållande har jag satsat för livet.

Har du efter 60 år kommit på vad det är för yrke du har egentligen?
– Jag betraktar mig själv som ett instrument med kropp och själ. Om man inte vågar plocka fram det personliga i en gestaltning ska man inte gå upp på scen. All konst handlar om personliga upplevelser, att konstnären ger ett bud om hur livet kan vara. Och vara beredd på att publiken inte fattar ett dugg.

Ridån ska gå upp om några timmar.  För Sven Wollter är scenens förhöjda stunder som livet. Och döden. När ridån går ner är allt över. I det finns ingen honungskladdig sentimentalitet eller bitterhet.
– Poff, så är vi borta. Men livet fortsätter. Jag tror att människor dras till just detta: att ridån går ner på teatern. För då kan den gå upp igen.