Titiyo, långsam vinnare i längden

Absolut inte en svår, lattesippande, produktiv stockholmare. ­Artisten Titiyo vill egentligen inte ens bo i huvudstaden. Men så länge hon gör det skrattar hon högt, dricker eget vin och tar en sak i taget.

Hon sms:ar adress, kod, våning och att det inte står något namn på dörren. Titiyo Jah öppnar iklädd lång svart klänning med fjädrar (som hon senare säger sig se ut som en struts i) och välkomnar mig in i köket. Köksmöbleringen är ovanlig. Här finns inga pinnstolar, inget bord med matrester på. Istället en soffa i roströd sammet och ett lågt stenbord i orange och gult. Bakom soffan hänger en randig filt i samma färger och även ”Power & Equality”-postern från 1960-talet som porträtterar en svart kvinna med afro och psykedeliska smycken. Det är mysigt, och städat. Vid spisen står olika matlagningsoljor, rödvinsvinäger och örtsalt prydligt i rad.

Hon frågar vad jag vill dricka. Jag svarar vatten, men får äppeldricka i vinglas. Titiyo förklarar att hon inte är riktigt klar än och behöver lite tid till att sminka sig. Jag kikar på tavelväggen i hallen medan hon står i badrummet. I ögonhöjd hänger ett foto på en glad försäljare av Situation Sthlm, med en tidning i hand vars omslag Titiyo pryder. Året är 2014.

Hon inleder ett småprat om min resa hit, men säger i nästa mening att hon inte kan prata medan hon sminkar sig.
– Ge mig fem minuter, säger Titiyo.

Det är sensommar och Karlstad är under ombyggnation, eller i alla fall vissa centrala delar som man behöver ta sig igenom för att nå Nöjesfabriken. Google maps har inte koll på avspärrningarna, vilket gör att Titiyo går omvägar för att komma fram. Till slut ser vi henne komma gående över en liten bro.
– Jag såg dig gå framför mig och tänkte ”vad är det för cool brud”, säger Titiyo och smickrar mig, som småsprungit för att komma i tid och nu möter henne med svetten rinnande, medan hon, trots de svarta kläderna, ser sval ut. Hon har på sig ett par klassiska Adidas-byxor vars vita linje längs sidorna lyser, stora pilotglasögon och ett par cowboyboots som skimrar i grönt.

De grafittimålade godstågen rusar fram över bron bakom scenen på Nöjesfabriken. På scen syns fem killar: Theodor Kylin, Robin Lindvall, Aron Blom, Pär Stenhammar och Kalle Perlskog. De är bandet Sunnan som ska spela med Titiyo i kväll. Trummisen Kalle Perlskog och basisten Robin Lindvall har hon spelat med i flera år.
Ur väskan tar Titiyo fram en hög med A4-papper och en svart markeringspenna, ställer sig intill scenen och skriver en låtlista innan hon kliver upp.
– Jag tänkte bara känna lite kort på flera låtar i dag, säger Titiyo med händerna i fickorna och solglasögonen på.

Soundcheck kan börja.
– Robin vill ha lite överhäng i sina lurar, säger Kalle.
– Vad betyder det, undrar Titiyo och tillägger att det låter skönt.
– Ska vi känna på vår duett, frågar Per.
– Kommer vi att känna oss trygga nog att köra den? svarar Titiyo.

De testar och Kalle bakom trummorna konstaterar snabbt att det känns tomt.
– Det är för att vi är tomma … på mat, säger Titiyo och de skrattar.
– Nä, men det här kommer att bli skitfint och asbra när vi repat ordentligt. Man känner det på sig, men inte i kväll. Kanske i morgon, säger hon om låten On a Train.

Efter några låtar är det dags för käk och Titiyo som inte är så mycket för ”förhäng” åker tillbaka till hotellet innan spelningen.

Någon timma senare ses vi i logen som Titiyo kallar för en grabbloge eftersom det inte finns någon spegel i badrummet och kylen är fylld med öl inför Les Big Byrd som ska spela här i morgon. Titiyo vill ha vin och går ner i spiraltrappan. Hon är strax tillbaka med ett stort glas vitt i handen.
– Jag är extremt osocial innan gig. Ni får köpa det, säger hon

Vi skippar småsnacket.
Hon tar med en spegel och sätter sig i ett litet rum för att göra sig iordning när hennes manager Pankan kommer upp och säger att de ska gå på 20.15 istället för 20.00.
– Måste vi invänta alla som ska komma in, frågar Titiyo och skrattar. Det är inte slutsålt denna torsdagkväll.

Hon har bytt om till en kaftan, och påpekar att hon känner sig lite som Ebbot och skrattar högt samtidigt som hon balanserar på ena foten och lyfter upp den andra för att få på sig en roströd länk runt vristen. Den har tidigare suttit på en rom- eller tequilaflaska som hennes partner Viktor  snott med sig hem.
Klockan är närmare 20.30 när Sunnan kliver på scenen. Okända för de flesta, men två låtar in viskas det i publiken ”vad bra de är”. Tredje låten och Titiyo applåderas in och Come Along får allas läppar att röra sig. Efteråt säger hon:
– Jag tror att alla har upplevt känslan av att se ett band för första gången och tänka ”shit, om man fick vara medlem i det bandet”. Så var det när jag såg ABBA, Foo Fighters, Prince … och Sunnan. Jag ville vara med i deras band.

Sångaren Pär Stenhammar fyller i:
– Det var i vintras du sa det. Och här är vi nu – du är med!

Han tackar ”drottningen” för att hon banar väg för ett ”gröngöling-band” som deras. 
Efter några låtar tillsammans gör Titiyo slängkyssar och Sunnan kör vidare med egna och andras låtar. När hon är tillbaka säger hon:
– Pär, du tar vackrare och högre toner än jag. Jag kommer inte upp dit. Men vi visslar skitbra båda två, vilket jag ska göra nu på en låt som ni aldrig har hört. Men som ni definitivt kommer att höra mer av efter i kväll, säger Titiyo och de visslar.

När de spelat sin sista låt ljudar publiken dem tillbaka in och de river av Riders on the Storm. Titiyo tänder en liten bit Palo Santo (som betyder ”heligt trä” på spanska) och sveper runt scenen så att det skapas rökmoln runt dem. 
Kvällen avslutas med energi. Sunnan, Titiyo och publiken får en torsdag att kännas som en lördag på klubb.

Tillbaka i våningen i Vasastan en tisdag i slutet av september. Det är högt i tak, stuckaturer och många kvadratmeter. Här bor hon med partnern Viktor Flumé och dottern Bibi, som just börjat i nollan.
– Jag fick en chock under inskolningen när de sa att barnen ska vara där klockan 08.15 fyra dagar i veckan. Herregud … De är ju barn! Det är stor skillnad från hur det var med mitt första barn Femi, säger hon och visar mig runt. På ena väggen i vardagsrummet syns ett stort konstverk med en påfågel i mitten, omringad av grönska. På en annan hänger en tavla över kontinenten Afrika. På fönsterbrädorna står kaktusar och ljushållare i mässing. De ska flytta härifrån nu, flyr ett pågående stambyte och byter ner sig till 50 kvadrat mindre, men får mer ljusinsläpp och en terrass där Titiyo ska grilla. Men jag ser inga packade lådor.
– Vi har inte haft tid, men ska göra det torsdag, fredag och lördag, säger Titiyo och berättar att hon i morgon ska bli fotograferad här för Plaza interiör som gett henne utmärkelsen ”Hållbarhet i vinkällaren”  för det naturvin hon lanserat tillsammans med en importör.
– Åh, det är så kul och vinet har blivit uppskattat. Håller till och med på att ta slut på Systemet, säger Titiyo som numera kan titulera sig vinmakare.

Vin dricker Titiyo helst när hon lagar sina köttgrytor (”med glada djur eller vilt”). I köket står stora grytor i orange och höga travar med kokböcker. Vi sätter oss i soffan och drar inledningsvis två frågor ur spelet Faktum frågar:

Har du suttit i fyllecell?
– Nej, men min pappa gjorde det i Finland. Inte för att han var packad, utan för att han var afrikan. Själv har jag bara suttit i fyllecell i mitt eget hem.

Tror du på troll?
– Nej, och jag tror inte på gud heller. Jag kan gå så långt att jag kan säga att jag tror att bibeln är påhittad av patriarkatet. Men jag dömer inte den som är kristen. Kyrkan har gjort och gör mycket bra saker, men också det motsatta.

Tror du på något?
– Jag tror på … det är så sjukt för jag glömmer alltid ordet, säger hon och försöker hitta det samtidigt som hon skrattar och säger:
– Jag tror alltså på något som jag inte ens minns vad det heter.

Till slut finner hon ordet:
– Det spirituella! Och ”spirits”! Jag tror att vi har outforskade möjligheter och krafter i våra hjärnor. Jag tror på oss.

Titiyo berättar om en upplevelse från tidiga tonåren när hon var i sin pappas hemland Sierra Leone, med honom och systern Neneh. De var i Makeni där det pågick en jordbruksfestival. En kväll när deras pappa hade somnat smög de ner till fältet som var fullt av stånd och vibrerande av musik. Systrarna drack palmvin och dansade på ett sätt Titiyo inte kan beskriva.
– Jag minns det nästan som att jag gjorde volter. Det var ett hav av människor som stod runt oss. När vi skulle åka därifrån dagen efter samlades folk runt vår bil och pappa undrade varför, säger hon och skrattar.
– Det fanns något slags kraft i det som hände där, och den tror jag på.

Häromhelgen var Titiyo på en tjejmiddag, eller kvinnomiddag, rättar hon sig, där hon fick frågan (typ) ”vad har du kvar att göra i livet?” På den svarade hon: Jag vill göra en ayahuasca*-ceremoni tillsammans med ett gäng kvinnor.
– Några sa ”är det då man spyr och skiter på sig”, säger hon och skrattar, igen.
– Varför är det sånt fokus på det? Folk dricker alkohol och spyr.

Hon är inte rädd för de potentiella vätskorna som kan bli en följd av drycken utan ser det som en spirituell upplevelse, en fortsättning på utforskandet av sin ”tro”.

Telefonen ringer, men Titiyo gör inte en min utan fortsätter samtalet som glider in på vänskap. För att få bli kompis med henne behöver man vara snäll. Det är en egenskap hon värderar högt, tillsammans med förmågan att kunna skratta. Journalister (hon ber om ursäkt innan hon säger det) är inte hennes typer för de ska alltid tala sanning.
– De säger ”jag säger bara som det är” och då tänker jag ”skit i det om du sårar någon”. Jag är mer för det mjuka och romantiska, lite som en Meryl Streep-film, säger hon.

Titiyo föredrar att umgås med kvinnor för att de har en sensibilitet som hon gillar att vara runt och att samtalen inte blir lika ytliga som med män. Ändå är det med män hon samarbetat med mest under sin över 30 år långa musikkarriär. Thåström, Hurula, Kleerup, Mando Diao, Petter … listan kan göras längre. Varför?
– Jag vet, jag tänker på det jämt och har lite bävat inför denna fråga.

Är det du eller de som hör av sig?
– Både och. Det var Thåström som frågade mig, och även Mando Diao. Sen är det faktiskt inte så många tjejer som har frågat mig heller nu när jag tänker efter. Men jag satt nyligen på en middag med Ane Brun och vi pratade om att göra något ihop. Det hade varit fantastiskt!

Att sjunga med en man kan vara lite lättare, erkänner hon. Då uppstår inte samma spöken i huvudet som det skulle göra om hon gjorde en duett med en kvinna.
– Hittills har jag aldrig tackat nej till någon av den anledningen, men om Amanda Bergman hade frågat mig hade jag gjort det för att hon är för bra. Jag hade inte stått ut med min egen röst. Om jag ska sjunga med en tjej måste det vara någon med en helt annan röst – som Ane Brun.

Skrivandet har på sistone stått still, men Titiyo börjar känna att det knackar på dörren. Det rätta ”moodet” är här och senaste låten hon skrev, Örn, ”blev magisk”. Nu vill hon fortsätta på det spåret, och med det hon skapar med Sunnan. Triphop med morricone-vibe. När Titiyo skriver låtar vill hon helst göra det med någon annan för hon behöver ett bollplank, någon som bekräftar henne.

Varför tror du att du behöver det efter så många år?
– För att jag är en autodidakt. Jag har aldrig fått skolning eller tillit till att jag kan det här. Jag bär fortfarande känslan ”när ska det här avslöjas”, säger hon.

Om inte musik, vad hade du gjort?
– Du, det är jättesvårt att säga, säger hon och är tyst ett tag.
– Jag hade ingen riktning när jag var ung och hade svårigheter att koncentrera mig. Det var inte lätt för mig i skolan. Men någon gång tänkte jag på att bli makeup-artist. Jag brukade sminka mina kompisar … Nä, men jag vet inte hur det hade gått, säger hon och berättar att hon träffade mamman till en av sina gamla kompisar, som sa att hon var så glad att det hade blivit något av Titiyo. Hon som hade varit så lat.
– Det är så jävla provocerande. Så fräckt sagt, säger hon.

Att vara långsam, och ta tid på sig, är nästan förbjudet i dag, menar Titiyo som tidigare sagt att hon aldrig kommer att gå in i väggen. Samtidigt finns det människor som ”kört på som fan” och som hon tror att hon kommer att möta längre fram, när de ligger i dikena.
– Jag har lärt mig att jag har mitt tempo och respekterar det utan att känna mig som en slacker. Jag gör det snabbaste jag kan. Min stackars sambo har fått lära sig hantera det också. För när vi ska åka någonstans säger han att vi kan passa på att göra det ena och andra på vägen. Men sånt funkar inte för mig, säger hon.

Telefonen igen, ett sms, och inte en min. Hon är närvarande i samtalet vi har. Jag börjar förstå varför hon inte gillar småsnacket som jag försökt mig på. En sak i taget.

Det pågånde stambytet bankar i väggarna, och opackade lådor till trots syns tecken i köket på att de ska flytta: högar med tallrikar, med ett papper mellan varje.
– Det är Viktor som har förberett … där är vi olika. Jag kommer bara att ösa ner grejer i lådorna, säger hon och skrattar högt, igen.

Förutom i Stockholm har Titiyo och Viktor bott på Gotland. De spenderade 2,5 år där under pandemin. Titiyo hade dock velat testa att leva någon annanstans, kanske södra Portugal, men ännu har hon aldrig varit där och får kanske börja med en resa dit.
– Jag skulle definitivt kunna vara borta från Stockholm. Det är så förbannat stiff och ängsligt här. När jag varit iväg och kommer tillbaka märker jag vilken stämning det är och frågar mig själv: varför är jag i den frivilligt? Men efter två veckor har jag sjunkit in igen. Stockholm är ju trots allt min hemstad.

Det är lunch och vi tar en paus och nu svarar hon på ett mobilsamtal. Det är Viktor som ringer. Inledningsvis säger hon att telefonen varit avstängd. Att det är därför hon inte svarat, men sedan säger hon sanningen: att hon inte brydde sig om den.

Viktor och Titiyo har varit tillsammans i tio år, vilket är rekord i relation för Titiyo. Viktor hade inga barn sedan tidigare, och de ville ha barn tillsammans. Om vägen dit berättar artisten i sitt Sommar i P1 från i somras: Mina ägg är lite väl utgångna, med ett bäst före datum som sedan länge passerat, men min kropp i övrigt ser ut att vara på topp för en graviditet. Möjligheten till yngre ägg finns i St Petersburg. Vi får hjälp av den ryska läkaren Olga Zaytseff som säger ”come over come over, I will get you pregnant”. Vi är i St Petersburg vid sex tillfällen och Olga, hon får rätt. Den 30 november 2017 föds min andra dotter.

Jag undrar om hon fått några reaktioner på det, men inte vad hon vet, säger hon. Titiyo läser inte om sig själv i medier eller på Flashback.
Första gången hon blev mamma var hon 25 år och hon berättar att det är stor skillnad nu.
– Jag är mer luttrad, närvarande – och hemma. Jag hänger inte sena nätter på klubb eller barer längre. 

Så vad är bäst? Pigg och frånvarande mamma, eller trött och närvarande? Det återstår att se. Döttrarna Bibi (Olga i andranamn) och Femi är det mest värdefulla Titiyo har.

Själv växte hon upp med två konstnärssjälar. Mamma Maylen Bergström dansade, sjöng och var lite skådis och pappa Ahmadu Jah spelade slagverk, med bland andra Cornelis Vreeswijk på 1970-talet. Till den nya filmen om Cornelis har Titiyo gjort låten Somliga går med trasiga skor. Den släpps i november. Att ha en mamma från Halmstad och en pappa från Sierra Leone har lämnat en förvirring i Titiyo som varken varit svart eller vit. Inte känt tillhörighet, eller att hon varit ”rätt” någonstans. När hon skulle slå igenom i USA fick hon frågan om de skulle satsa på den svarta eller vita publiken.

Men åter till föräldrarna.
– Min pappa var en väldigt snäll man, men han hade ett missbruk: kvinnor. Han var otrogen. Det var så stökigt hemma … att växa upp i den miljön har påverkat mig såklart. Jag har alltid älskat mina föräldrar, men med lite distans, säger hon.

För inte så länge var det grillning hemma hos mamma utanför stan. Hon är 83 år, har eget hus och trädgård och är ”jävligt stark”. Amadhu Jah dog 2018. Då åkte de åtta syskonen till Sierra Leone för att begrava honom. På flygplatsen möttes de av ytterligare en bror, som de inte visste att de hade. Ahmadu Jah fick nio barn med sex olika kvinnor. Titiyo har ett helsyskon, resten är halvsyskon, och musiken går i släkten. Neneh Cherry är Titiyos halvsyster och Nenehs dotter är artisten Mabel, även sångaren Eagle-Eye Cherry ingår i familjen.

Samarbeten familjen emellan är än så länge inte så vanliga. Men när Eagle-Eye Cherry, som har en stor publik i Brasilien, åkte på turné för många år sedan följde Titiyo och Neneh med som körtjejer.

Kanske är det dags för reunion, och starta ett släktband?
– Vi har skämtat om det. Att om det skiter sig med pensionen så har vi en försäkring. Då drar vi ut och spelar hits tillsammans. Det hade varit skitkul, säger hon och skrattar.