Gatubarn – en ­växande grupp i välfärden

Familjekonflikter är den vanligaste orsaken till att allt fler minderåriga hamnar på gatan i länder som USA, Australien och England. Corona har gjort dem synligare. 

Under ett år driver fyra miljoner minderåriga omkring på gatorna – bara i USA. De drivs på flykt, från sina familjer. Värst utsatta är hbtq-personer. De löper statistiskt sett 120 procent större risk än andra ungdomar att en dag bli hemlösa. För färgade amerikanska barn är risken 83 procent högre än för andra unga i landet. 

Motsvarigheter till dessa siffror, hämtade i en rapport från universitetet i Chicago, finns också i nationer som Australien och Storbritannien. Antalet hemlösa barn ökar i många välfärdsländer. Den främsta orsaken: familjekonflikter med inslag av våld, trakasserier och missbruk. Söndertrasade familjer. Men också försummade barn, i till synes fungerande och välbärgade familjer, vars föräldrar brister i närvaro och kärlek, hör till den växande gruppen hemlösa tonåringar. 
Teoretiskt sett skulle man kunna säga att alla barn riskerar att bli hemlösa, eftersom familjekonflikter och -psykisk ohälsa kan uppstå i alla hem. Men Suzanne Fitzpatrick, professor i Housing och Social Policy vid Heriot-Watt University i Edinburgh, specialiserad på forskning om hemlöshet och bostadsbrist, pekar på ett mönster. Att allt fler barn flyr sina hem redan i tidiga tonår hänger ihop med parametrar som klass, ekonomi och utbildningsnivå. 
Detta, menar Suzanne Fitzpatrick, motsäger uppfattningen att »vem som helst« kan bli hemlös. Det går att förutse, vem som är i riskzonen. 

Internationell forskning visar också att det går att förebygga. Utsatta barn och deras familjer måste stödjas på ett tidigt stadium och samtidigt erbjudas lämpligt boendestöd för barn som inte kan stanna hemma. Det säger bland andra professor Justin Barker i Canberra, Australien.
– Det är sällan en enskild orsak till att ett barn blir hemlöst, snarare är det en rad faktorer som samverkar och sätter press på familjer, konstaterar Barker. 

Fitzpatrick har rört upp känslor då hon också hävdat att det finns politiska agendor bakom grundlösa påståenden om att hemlöshet kan drabba »vem som helst«. Hon säger att detta är en ståndpunkt som har accepterats allmänt inom politiken i till exempel Storbritannien, för att det krävs så stora samhällsinsatser för att förändra det som i själva verket ligger bakom. Nämligen de fundamentala skillnader i levnadsvillkor och förutsättningar som gör risken att hamna på gatan mycket liten för vissa människor, medan den för andra är hög från början.
Den europeiska organisationen Feantsa* publicerade dessutom för en tid sedan en ny rapport från den brittiska federationen Homeless Link som visar att förändringar av välfärdssystemet i Storbritannien ökat hemlösheten bland 16–25-åringar på senare år. 
Till en majoritet av de unga hemlösa med komplexa familjesituationer märks nu fler hemlösa ungdomar till följd av försvårade kreditvillkor och begränsningar i bostadsbidragen.

I Australiens storstäder beräknas minst 120 000 människor vara hemlösa. Hälften av dem är under 25 år, och 44 000 är barn. Med stigande arbetslöshet, otillräckliga arbetslöshetsstöd, ökad inflation och höga bostadskostnader har hemlösheten bland unga ökat dramatiskt i landet. 2018 konstaterades i Sydney Morning Herald att hemlösheten bland 19–24-åringar har ökat med 92 procent sedan 2006.
Ett vanligt fenomen är att de unga hamnar i så kallad couchsurfing, att de bor en natt här och där på soffan hos mer eller mindre obekanta. Ett otryggt alternativ, som utsätter dem för risk att bli sexuellt utnyttjade eller hamna i kriminalitet. Något de ändå väljer framför att stanna i sina hemmiljöer. Ofta innan de ens fyllt 16 år. 
– I åldern 12 till 16 år ökar din medvetenhet om hur andra barn har det hemma. Du går hem till en kompis och inser att det du upplever hemma hos dig kanske inte är norm, säger Justin Barker.

Han leder sedan ett år tillbaka en regional satsning, Youth Coalition of the ACT, som ska förebygga hemlöshet bland 10–16-åringar i Australiens huvudstad Canberra. Att det behövs i Canberra, där invånarna har en mycket hög levnadsstandard, kanske förvånar. Men Justin Barker ser sambandet tydligt:
– Snittinkomsten i Canberra är hög, men statistiken är förrädisk. Den betyder också att det är dyrt att leva här och närapå omöjligt att försörja sig för den som ligger under genomsnittet. Dessutom är det hård konkurrens även om de enklaste jobben, som då inte betalar den lön du behöver för att ha råd att bo här.

Familjekonflikter, den vanligaste orsaken till att minderåriga flyr sina hem, uppstår som redan nämnt också där inget materiellt saknas. På frågan om det finns något kulturellt betingat, i synen på barn, som märks i detta mönster, beskriver professor Barker – med reservation för att detta inte är hans specifika forskningsområde – ett jämförelsevis auktoritärt föräldraskap i Australien som han härleder till en brittisk, konservativ, barnuppfostran. 
– Det kan vara ganska hårda regler. Till exempel att inga pojkvänner tillåts, ingen rökning, och hot om att bli utslängd om reglerna bryts. Många barn växer upp rädda för sina pappor. Förhållanden mellan män och kvinnor är fortfarande ganska ojämnställda i Australien, här finns till exempel ingen utbyggd barnomsorg, säger Justin Barker med tillägget:
– Vi kan se att i länder där fäder är närvarande föräldrar och föräldraskapet delas, där ökar generellt sett tryggheten för barnen.

Liksom i USA grundar sig Australiens välfärdssystem i stor utsträckning på att du ska klara dig själv. Hälsosystemet bygger på privata försäkringar och de sociala insatser som finns är utformade för vuxna, inte för unga. Det är också en viktig skillnad i jämförelsen med länder som till exempel Sverige, påpekar professor Barker.
Men inte heller de bästa system hindrar familjer från att hamna i konflikt. Ur det perspektivet, även om inte »vem som helst« blir hemlös, så löper ändå barn större risk än vuxna att hamna på gatan i Australien. 
– Gemensamt för erfarna uteliggare är nästan alltid att de blivit hemlösa före 16 års ålder. Vi är skyldiga att förebygga att barn hamnar i sådana situationer, säger Justin Barker.

Projektet i Canberra erbjuder ett tillfälligt andrum, en plats där barnen kan komma och bo en natt eller två, vilket ger alla i familjen en paus. Därefter inleds ett arbete där socialtjänstemännen stöttar såväl barn som föräldrar. Justin Barker ger ett par exempel: En 16-årig pojke och hans flickvän flydde båda sina hem och började couchsurfa. De for illa, och Youth Coalition fångade upp dem och erbjöd en trygg bostad för ett par nätter. När de hade fått äta och sova och kommit i bättre form kunde de plötsligt börja prata om sin framtid och hur de skulle lösa sina problem. En annan pojke kom just då till samma tillfälliga bostad, med stora handikapp. Pojkarna fick kontakt och 16-åringen lagade mat åt den andre pojken den kvällen. En tanke om att börja jobba med handikappade unga väcktes i honom. 16-åringen kände sig för första gången i sitt liv behövd.
En styvmor tyckte direkt illa om sin styvson vilket fick till följd att han lämnade hemmet. Han kom i kontakt med Youth Coalition och samtalen med tonårspojken resulterade i att styvmamman erbjöds samtals-terapi och psykologstöd. Hon tackade ja till det, och det blev början till en lösning. Pojken bor nu hemma hos sin pappa och styvmor igen.

Youth Coalition i Canberra är i sin tur inspirerat av en förlaga i Adelaide, i södra Australien, Ruby’s Reunification Program, som arbetar med att återförena föräldrar och barn i flera steg, med goda resultat. Hela 70 procent lyckas. Inom Ruby’s kan unga i akut kris erbjudas bostad under en längre tid. Den möjligheten finns inte i Canberra. 
– Därför kan vi ännu inte jobba med de barn som helt brutit med sina föräldrar, för vi har ingenstans att ta emot dem på heltid, under hemlika förhållanden, säger Justin Barker och förklarar:
– Det är nödvändigt, för den som är utsatt måste först kunna erbjudas distans till problemet innan hen kan se det klart och börja bearbeta det. 

Av de statliga pengar som projektet tilldelats har en tredjedel gått till att bygga upp administrationen runt arbetet. Fyra anställda socialtjänstemän arbetar för närvarande med sammanlagt 24 barn i Canberra och deras familjer. Fem akutplatser finns. Att behovet är större än så kan man anta, i Canberra bor drygt 400 000 människor. Men de behövande barnen gör allt de kan för att inte synas.
– Som systemet ser ut nu måste polisen som plockar upp dig som minderårig köra hem dig till dina föräldrar. Det är det sista du vill, om du far illa i ditt hem, konstaterar Justin Barker.

En studie han gjort i Melbourne, bland hemlösa som flytt hemmet före 16 års ålder, har visat att många av dem lyckats hålla sig utanför myndigheternas radar hela livet.  I sin undersökning mötte han bland andra en kvinna vars mamma var drogberoende sexarbetare och inte gav sin dotter mat särskilt ofta. Han intervjuade också en man som hade haft allt materiellt han kunde önska men led sådan brist på mänsklig värme från sina föräldrar att han måste komma därifrån.
– De talade om samma sak. Där förekom inte misshandel, inget fysiskt våld, men det gick inte att överleva i den miljön. Utan omsorg, utan kärlek. Total negligering. Det var hjärtskärande att höra, säger Justin Barker. 

I andra fall kunde det handla om en alltför dominerande och pennalistisk uppfostran där barnet förbjöds göra alla möjliga saker som hör till ett barns utveckling.  
– Sammantaget kan detta aldrig sägas vara enskilda familjers problem, detta är samhällets stora bekymmer, säger Justin Barker. 

Våren 2020 märks detta allt tydligare i Australien. Coronavirusets framfart världen över får en alldeles särskild konsekvens. I april rapporterar tv-kanalen 9NEWS att landets lockdown till följd av Covid-19 har ökat antalet uteliggande tonåringar.
– Pandemin har gjort alla dessa unga synligare, konstaterar Pam Barker, vd för hjälporganisationen Yfoundations i Sydney. 

Hemlösa ungdomar som tidigare couchsurfade eller övernattade på överfyllda härbärgen sov i tunnelbanevagnar på nätterna eller dagtid på bibliotek, sover nu i parker dagtid och håller sig vakna och i rörelse nattetid. 
Inom loppet av några veckor steg antalet unga hemlösa också markant till följd av att de förlorat sina tillfälliga arbeten, på restauranger, barer och liknande. En vanlig generositet, som arbetsgivare och andra visar dessa ungdomar på drift, att låta dem sova på soffan, är nu också en dörr som pandemin och isoleringen stängt, förklarar Pam Barker. Därtill utgör den här gruppen unga hemlösa en riskgrupp för viruset. De stödinsatser som görs för att isolera uteliggare i till exempel Sydney, där tomma hotellrum nyttjas, hjälper inte heller de värst utsatta. 
– Traumatiserade och utsatta tonåringar kan inte bara placeras ensamma på ett hotell, de behöver omvårdnad dygnet runt. Den som lider av psykisk ohälsa mår inte särskilt bra av att isoleras i ett hotellrum i flera månader. 

De kringdrivande unga på gatan riskerar också att kriminaliseras. 
– Minderåriga som tvingats sova ute och på olika sätt slåss för sin överlevnad riskerar att bötfällas av polisen. Hur ska en tonåring, utan jobb, och tak över huvudet kunna betala böter? Situationen är förskräcklig, konstaterar Pam Barker.

Som 14-åring stod hon själv på gatan. Fattig, utan extrajobb, kämpade hon för att klara skolan men tvingades till slut hoppa av universitetet. Hon åt dåligt, och var illa däran. Socialbidraget täckte inte behoven, och hon ser inte några förbättringar för unga människor i dag. 30 år senare är bidragen i princip omöjliga att överleva på, säger hon och berättar om unga studenter som kommer till Sydney för att läsa på universitetet, inte får något extrajobb och därför inte kan klara sitt uppehälle. 
Som hbtq-person vet Pam Barker också hur extra utsatt den gruppen ungdomar är, och i sitt yrkesliv som socialarbetare har hon mött tusentals unga med liknande problembild.
I fjol firade Yfoundations i Australien 40 år. Med folkbildning, utbildning, stödfunktioner för unga utsatta har denna nationella rörelse arbetat i decennier för att motverka hemlöshet bland unga. Organisationen vilar på fem fundament, enkelt översatt: 
Trygghet, Hem, Hälsa, Utbildning och Anställning. 
– Mycket hänger ihop och detta är också problemet, det är komplext, och därför har samhället misslyckats med att stödja dessa ungdomar på bästa sätt. De bollas mellan olika myndigheter. Hamnar mellan stolar. 

Pam Barker berättar om sociala boenden som inte är säkra för tonåringar, om en privat hyresmarknad utom räckhåll för de ungas ekonomi, och om unga flickor som krävs på sex som betalning för tak över huvudet och riskerar att hamna i prostitution. 

Organisationen jobbar därför också mot bostadsmarknaden för att se till att unga kan få – och behålla – hyreskontrakt.
Från början är Yfoundations en rörelse sprungen ur aktivism för feminism, som ett svar på unga australiers behov att förändra en machodominerad samhällskultur. Många av dem som var med och startade rörelsen är fortfarande engagerade. 
– New South Wales har en lång tradition av hemlöshet bland unga och i den här organisationen finns en historisk dokumentation av förändringar som har skett, men också vad som inte skett och ännu inte gjorts, trots politisk medvetenhet, säger Pam Barker och bekräftar Suzanne Fitzpatricks tes om politisk undlåtenhet.

I granndelstaten Victoria, finns ett svar på vad mer som kan göras. I den lilla hamnstaden Geelong, 75 kilometer sydväst om Melbourne, genomförs varje år en enkät i samarbete med skolorna. Den får samtliga 15-åringar fylla i, och på så vis identifieras vilka familjer som kan behöva stödinsatser innan kris och hemlöshet uppstår. Resultatet är remarkabelt. På tio år har hemlösheten bland tonåringar i Geelong minskat med 40 procent. Dessutom har skolresultaten förbättrats och fler går vidare till högre studier sedan projektet infördes. Ett exempel är »Jane« som hänvisades till Geelongprojektets stödfunktioner efter att ha fyllt i enkäten. Under en intervju med Jane framkom att utöver de psykiska och fysiska problem hon led av, så var både hon och hennes yngre bror exponerade för alkohol- och drogmissbruk och våld i hemmet. Stödinsatser gjordes såväl för de båda syskonen som för deras föräldrar. Konflikterna i hemmet minskade och möjligheterna för Jane och hennes bror att bo kvar hemma ökade.

15 april firas Youth Homelessness Matters Day i Australien. Dagen finns för att påminna om hemlöshet bland unga i syfte att utveckla fler kreativa lösningar. Inte bara för att motverka hemlösheten, utan också för att stötta deras drömmar om en bättre framtid. Att ta reda på vilka dessa barn och unga är, till exempel genom metoder som Geelongprojektet, är första steget mot att bryta det mönster som nu blivit allt synligare. 
– Det är för mig obegripligt att den metoden inte redan används över hela världen, säger Justin Barker.