I gladaste laget

De säger att de är laget som inte vill satsa. Det är inte helt sant. Backarnas FF i Malmö satsade faktiskt allt – på att ha kul. Responsen kom som en attack och i dag händer det också att de gör mål.

Säsongsupptakten till ära är matchtröjan ny. Randig, i rosa och bordeaux, till svarta shorts. Snyggt. Uppskattningen visas Emma Watson, som inte bara varit med och designat tröjan utan faktiskt dragit i gång alltihop. En timma före matchen mot serietvåan Trelleborg, på Backarnas hemmaarena i Malmöstadsdelen Kirseberg, klappar hon sig själv på axeln och säger att just den berättelsen, den äger faktiskt hon.

Starten

För drygt fem år sedan satt hon intill en annan plan på Sorgenfri i Malmö och blev inspirerad av ett annat lag: Las Presidentas. Ett damlag med attityd och fokus på ”party och skoj”.
– De förlorade med typ 20–0 och då tänkte jag att där vill jag vara med. Men de hade kö in till laget och jag är otålig, berättar Emma Watson.

Ett inlägg i Facebookgruppen Malmögäris senare var laget bildat och 6 oktober 2018 stod de spelklara för sin allra första match. På andra planhalvan stod inspiratörerna, Las Presidentas. En kort tid senare hittade Malmögäris till Dalhems IP, och blev inkorporerade med Backarnas FF. En fotbollsförening som blivit synonym med att välja glädje. Den smittande inställningen har inte bara lett till imponerande publiksiffror som 491 personer – på träningsmatch. Klubben växer också ”attackliknande” sedan A-laget med Emma i spetsen anslutit sig. Numera finns också ett Damdam-lag för mogna kvinnor, Dam U med en yngre snittålder, och en utökad fotbollsskola för de yngre med stadig påfyllning mellan årskullarna. Sammantaget en fin historia om kvinnlig vänskap.

Uppvärmningen

Ljudnivån är öronbedövande när man öppnar den tunga plåtdörren till omklädningsrummet.
Abba på hög volym och spontana danssteg i omklädningsrummet och ett smatter av röster och skratt som studsar mellan bänkarna där benskydd och strumpor kommer på plats. En doft av liniment, en toadörr öppnas och stängs på löpande band, vattenflaskor fylls på. Den ganska nytillkomna tränaren, Stephen Rading-Stanford, kommer in genom dörren och håller upp en whiteboard med kvällens laguppställning. Varje uppläst namn och position möts av tjo och tjim och applåder.

Tina Mladenovic kommer in lite försenad, får en ny matchtröja i steget och info om att hon är forward i dag. En stund senare är alla ute på plan och värmer upp. Alltjämt till musik av Abba, men också lite Alcazar.

Taktiken

På brittisk engelska förklarar Stephen att ett lag som Backarnas inte bör ändra taktik från match till match, utan hålla sig till en inslagen väg och attityd på plan. Något annat blir inte meningsfullt när man bara tränar två gånger i veckan.
– När vi hittar några formationer som vi tycker funkar så kör vi på dem, säger Stephen som personligen föredrar den aggressiva fotboll som laget nu beslutat sig för.
– Jag tycker om när de tar risker. Misstag kommer alltid att göras, men det är mycket roligare att försöka.

”Jag vågade DRIBBLA i förra matchen. Jag tappade ju bollen, men hela laget bara: Wow!”

Emma håller med honom:
– Många lag förväntar sig att vi ska spela defensivt och bara försöka förhindra mål. Men det är roligare att försöka göra mål så det är det vi satsar på i första hand. Att göra ETT mål i varje match, säger Emma som själv inte lyckats näta en enda gång på fem år. Men så är hon också back. Bragden i Höllviken, som den numera kallas, är i alla fall ett bevis på att laget kan göra mål och att coachen stöttar dem i att våga misslyckas ger mod.
– Jag vågade DRIBBLA i förra matchen. Jag tappade ju bollen, men hela laget bara: Wow!

Vinnarskallen kan tyckas lysa med sin frånvaro, men riktigt så är det inte heller. Den har bara ett annat perspektiv.
– Vi ligger näst sist nu. Inte sist, utan näst sist, det är ändå viktigt att säga. Och utveckling sker. Första året förlorade vi många matcher med typ 17 mål. Det gör vi inte nu.

Målet

Det konkreta målet, att spräcka nollan och få fira att ha gjort mål är förstås lika härligt för Backarnas som för andra fotbollslag. Kanske rent av härligare. Moa Löfgren som varit med nästan sedan start har fått känna på det lyckoruset. En boll som gick över halva planen och överraskade alla, inte minst henne själv, med att gå in. Mer långsiktigt än så är lagets målsättning att bara få fortsätta och genom sin existens sprida den här typen av fotbollskultur. Emma ber Moa att med ett exempel visa på ett annat föreningsliv än fotbollen brukar visa upp. Och Moa berättar om Paulas match.
– Min mamma var en trogen supporter av vårt lag. Hon gick bort i cancer för tre år sedan. När vi häromåret skulle spela match på årsdagen av mammas bortgång frågade jag laget om vi inte kunde göra något för att uppmärksamma henne och göra en insamling till Cancerfonden. Då blev det Paulas match. Det var fint. Laget har varit med mig hela tiden, när mamma blev dålig och gick bort. Det har fotbollen, det här laget, gett mig: stöd och feedback.

”Laget har varit med mig hela tiden, när mamma blev dålig och gick bort. Det har fotbollen, det här laget, gett mig: stöd och feedback!”

Emma fyller i och beskriver laget som en relation. En väl fungerande sådan. Någon har blivit dumpad, någon har fått ett dödsbesked. Laget finns där, och kommer aldrig att svika.
– Det är en sådan otroligt fin kraft när kvinnor går ihop och stöttar varandra, säger hon och lägger, med ett leende och en vänskaplig knuff på coachen, till:
– Laget och Stephen, förstås.

Halvlek

Thea Andersson har ont i fotleden sedan matchen i Höllviken i lördags och några smällar till på den och hon är definitivt av planen för resten av kvällen.
– Jag brukar kunna bita ihop men det här går inte, säger hon och grimaserar när lagets sjukvårdare undersöker och lägger om hennes fot och ankel. 

I paus mellan halvlekarna konstateras att målskillnaden höjts.
Från Trelleborgs avbytarbås hörs tränarnas mansröster dela ut taktiska instruktioner. Från Backarnas bås hörs en outsinlig pepp lagkamraterna emellan: ”Kom igen, nu tjejer!” ”Upp med humöret.” ”Det är härligt med fotboll!”
Typ tre minuter in i andra halvlek viftar Emma och vill bli utbytt, semesterkondisen har inte släppt greppet om henne, och hon pustar glatt när hon blir avlöst och slänger sig ner i gräset.
– Det här är så sjukt kul. Jag ÄLSKAR att spela med er i dag!

Vid sidan om står Felicia Gaberud med en liten knatte som precis lärt sig att stå på benen. Hennes yngsta, av två barn. Felicia är tidigare tränare för laget och hade velat spela den här säsongen, men det får vänta, tiden finns inte än.
– Det är ett så fantastiskt gäng, som en andra familj för mig, som varit med mig genom viktiga år i livet. Nu när jag fått barn så hinner jag inte riktigt engagera mig så mycket som krävs, men man slutar inte i ett lag som detta. Jag går fortfarande in i klubbstugan som vore jag hemma.

Felicia har bytt Falkenberg mot Kirseberg och det finns ingen återvändo känner hon, sedan flera år djupt rotad i Malmöstadsdelen. En enda nackdel har det fört med sig.
– Barnen har tillbringat så mycket tid på Dalhems IP att de säger att de inte gillar fotboll, haha.

Resultatet

På läktaren denna kväll sitter spridda skaror. Ett yngre Backarnas-lag, en och annan ”dam-dam”, par i olika åldrar och några pensionärer. De tjoar och hejar mellan varven, men sitter också och småsnackar om annat. Den avslappnade attityden till resultatet märks även här. Uppmärksamhet ges den som kämpar. Som försöker vinna en närkamp, som springer sig helt slut eller försöker sig på en dribbling.

Den offensiva satsningen från Backarnas har kostat lite, men Caroline Backman Möller i Backarnas mål har ändå gjort några snygga räddningar. När slutsignalen ljuder och siffrorna stannat på 9–0 till Trelleborg är det hon som får flest kramar och ryggdunkar.
”Carro du var helt GRYM – en sån jävla hjälte!”
”Bra jobbat ROSA!”.
”BRA BACKARNA!”

Målen som gick in är det ingen som snackar om. Inte på allvar i alla fall. En något förvirrad diskussion uppstår om vad det blev, ”8–0?” ”9–0?” ”Det var ändå bra för det kändes som 16–0!” Skadade Thea säger med ett skratt, när hon haltar ut sist från planen, att man får vara prestigelös som målvakt i Backarnas damlag.

Vinsten

Vinnare är de på så många andra plan. När VISA var huvudsponsor för VM 2019 var det Backarnas och Kosovare Asllani som fick fronta kampanjen. Och många tjejer runt om i landet hör av sig, inspirerade och sugna på att starta något liknande.
– Egentligen borde inte vårt lilla lag vara en så stor grej, men efterfrågan gör det stort, uppmärksammat och hyllat. För att det är en go grej, som behövs. Fotboll är så jäääävla gubbigt, säger Emma.

Framgångar och hyllningar till trots händer det att de möter visst motstånd. Som ett inbrott i klubbstugans kiosk. Eller kommentarer från ”snubbar som hatar kvinnor”. Ett lag som inte vill gå upp i någon serie. Som inte vill inte satsa, väcker helt klart både nyfikenhet och skepsis. De ombeds förklara sig.
– Självklart vill även vi bli bättre, och det blir vi också för varje år. Men det är skönt med det där lugnet, att veta att vi inte är här för något annat än att ha kul. Många kommer ju från att ha spelat i unga år och har känt av en kultur som är hård och sätter stor press. Det tar udden av glädjen att spela fotboll. Det här bygger på gemenskap, säger Moa.

Emma utvecklar:
– Vi har inte krav på planen, däremot på hög närvaro. Man ska fan dyka upp och bidra till laget.

Som i alla föreningar bygger Backarnas verksamhet på volontära insatser. Pumpa bollar, sköta kiosken, etcetera. Insatser som i sin tur stärker gemenskapen. Cirkeln sluten.
– Sedan får man ju också röra på sig, lägger Emma till som om ett ljus just gått upp för henne själv:
– Backarnas! Fan vad mycket vi gör för folkhälsan! Folk kommer hit och mår dåligt. Så får de röra på sig, basta ihop och sen åka hem och må bättre.

Oslagbart.