Bara huvudet kvar

In på tatueringsstudion kliver Bengt Viktorsson. Han räcker fram handen som är fylld av små blommor, prickar och stjärnor.
Att hela kroppen är täckt av tatueringar är svårt att föreställa sig.

I dag träffar han tatueraren Jenny Boström för nästan hundrade gången. De står mittemot varandra inne på Speakeasy Tattoo Parlour på Södermalm i Stockholm. Väggarna är tapetserade i kulörer från 1970-talet, ljuskronor hänger i taket och röda sammetsgardiner fungerar som dörr.

I dag ska Bengt och Jenny prata om ”huvudidén”.
– Jag funderar på om vi ska börja med en klassisk ros med blad och en fjäril på bakhuvudet, säger Jenny Boström

Hon förklarar även att de får börja med att ha en första sittning då de bara gör linjer för att låta det läka innan färgläggning.

– Det är nog ingen större fara, säger Bengt. 
– Nej, men jag har bara gjort några bakhuvuden så det känns skönt att se hur det ter sig, svarar Jenny.
– Då gör vi så. Du vara chef, säger Bengt.

Det märks att de känner varandra väl. Deras femton år långa relation startade när Jenny var lärling på studion Amazing Tattoos i Hökarängen utanför Stockholm. Chefen frågade om Jenny ville göra en pinuppa på Bengt. Den kom att bli den första av ett hundratal tatueringar på honom.
– För några år sedan gav du mig underlag på antalet timmar och hur mycket pengar du har spenderat på det här, men jag rev sönder det så jag har ingen aning, säger Jenny Boström.

Inte ens Bengt har kvar siffrorna eftersom programmet där han förde in statistiken kraschade, men en ungefärlig pengasumma har han koll på. Nära en kvarts miljon. 
Har det varit värt det?
– Ja.

Intresset för tatueringar väcktes till liv för 30 år sedan efter att han hade läst en artikel om bläck på huden. Strax efter bokade han en tid hos en tatuerare där han fick sin första pinuppa på armen. Det skulle dröja några år till den andra tatueringen, men sedan rullade det på med en tredje, fjärde… tvåhundrade. Många av motiven är klassiska, så kallade ”old school”. Fjärilar, blommor och pinuppor. Mängden till trots är det inte mer än fyra personer som målat på hans kropp. Anna Sandberg är en av dem, men Jenny Boström står för de flesta tatueringarna.
– Jag har fått bestämma ganska mycket. Du har haft några idéer och tagit med bilder på saker du gillar. Men jag skulle säga att 80 procent har jag fått bestämma själv, säger hon och Bengt nickar instämmande:
– Vi har hållit ihop så länge att jag har förtroende för dig, annars skulle jag inte kunna hålla på så här. Jag vet ju att det blir bra när du gör det, svarar Bengt.

Jenny och Bengt har aldrig umgåtts utanför studion, men de långa sittningarna och samtalen under nålen har kommit att betyda mycket.
– Hon är ju en vän, inte bara en tatuerare. När man hållit ihop så länge lär man känna varandra. Jag har till och med träffat Jennys mamma en gång när hon var och hälsade på i studion, säger han.

Inför dagens möte har Bengt skickat ett långt mejl till Jenny med sina tankar om de sista kroppsdelarna som ännu inte har bläck på sig – huvud och ansikte.

”Det jag vill göra är kanske inte det jag bör göra? Det går tyvärr inte att bortse från att det kommer att medföra problem och stora förändringar i min vardag. Jag kommer troligen inte längre kunna delta i en del aktiviteter till exempel ångbåtsresor och hobbymässor som jag hittills brukat delta i. Om jag vill ha mitt ansikte tatuerat är detta ett pris jag måste vara beredd att betala.”
– I dag är det ändå så pass accepterat att jag inte tycker att det finns någon anledning att isolera sig. Man ska bära sina tatueringar med stolthet, leva som vanligt och åka sin ångbåt, säger Jenny om Bengts tankar.

Hur det kommer att sluta återstår att se. Men nästa gång de ses påbörjas rosen på bakhuvudet.
– Det blir på en tisdag, säger Bengt.
– Ja, för på måndagar tatuerar vi inte honom för då har han vuxendagis, säger Jenny till mig.

På måndagarna träffas tre ”gubbar”, som Bengt själv uttrycker det, för att köra modelltåg på en tågbana i Norrköping där de bor. Tåg har varit hans vardag genom arbetslivet, både som stins och tågvärd. Men än så länge finns det inga tåg tatuerade på kroppen, inte heller någon plan för det.
Bengt lämnar tatueringsstudion för den här gången.

Varför gör du det här?
– För att jag tycker att det är kul. Men det är lite som ett behov, nästan ett begär. Man får en kick efteråt. Jag tror att man nog skulle kunna likna det vid ett spelberoende, säger han och återkommer till värdet av mötet med sin tatuerare:
– Och det är kul att komma hit och träffa Jenny och de andra. Man blir som en i gänget och får kontakt genom det gemensamma.

Likafullt är ensamheten hans signum. På händerna står det skrivet ”LONE WOLF” (ensamvarg). Förutom besöken på tatueringsstudion och umgänget med tåg-vännerna spenderar Bengt mycket av sin tid på egenhand. En favorit i ensamheten är ljudböckerna. Främst blir det deckare, senaste var ”Den sista vilan” av Mats Ahlstedt.

När livets sista vila är kommen vill Bengt att hans kropp ska brännas, och tatueringarna med den.
– Då är det slut och då är det så. Det är inget som ska sparas, säger Bengt Viktorsson och rättar till peruken som kan komma att tas av mer till våren när huvudet blir täckt av blomster och fjärilar.