Direktarna - vår tids sorgebarn

Inför döden är vi alla lika. Men efter döden är vi i Sverige unika. Var tionde avliden går i dag direkt från bårhus till krematorium utan känd ceremoni.
Vi håller döden på distans. Och har faktiskt inte tid.

Att få med sig allt är mycket viktigt. Aska, skrot och metaller. Fredric Raneblom för den långa skrapan fram och tillbaka i ugnen med kontrollerade, lugna rörelser från kant till kant. Han har jobbat här på Kviberg, Nordens största krematorium, sedan 2018. Fredric Raneblom säger att han trivs mycket bra med jobbet och kollegorna. Men han uttrycker det värdigare:
– Jag är glad att jag kom hit.

Kvibergs krematorium är inte bara störst i Norden, utan också ett av de största i Europa och det är en mäktig upplevelse att vara här. En stressfri zon där allt präglas av en enda men livsviktig uppgift: att ombesörja en sista värdig hantering av varje död kropp som transporteras hit. Proceduren sköts enligt ett exakt protokoll. Ibland i närvaro av sörjande anhöriga, men oftast är det bara de anställda i rummet med de avlidna i stora, små, enkla eller mycket påkostade kistor. Inför ugnen behandlas alla lika. Det enda som varierar härinne, är hur kistorna brinner. De dyrare, med behandlat trä, slår upp lågor när de möter minst 800 grader.

I genomsnitt dör 92 000 personer i Sverige varje år. Flest i januari, ibland toppat av februari och mars, enligt statistiska centralbyrån. De flesta dödsfall sker på fredagar och dödligheten ökar vid löning. Den 25:e varje månad dör fler låginkomsttagare och yngre personer, jämfört med andra dagar i månaden.
Varje år dör dessutom några hundra som ingen vet när de dog. Dessa ensamma människor utgör en del av de så kallade ”direktarna”. Ett begrepp som vuxit fram inom begravningsbranschen under det senaste decenniet och som omfattar allt fler grupper. Var tionde avliden i Sverige transporteras i dag direkt från bårhuset till kremeringsugnen, utan ceremoni. Ja, i alla fall ingen ceremoni känd för dem som ombesörjer att den avlidne kommer i jord, hav eller lund för den sista vilan.
– I början kände vi ju stor osäkerhet kring det här, när kistan av okänd anledning kom direkt från bårhuset, inte från någon kyrka eller annan samlingslokal – och utan blommor. Vågar vi kremera? Är det något fel? Då kunde vi ringa begravningsbyrån för att förvissa oss, berättar Katarina Evenseth. Hon är begravningschef i Göteborg och beskriver hur insikten om denna förändring successivt vuxit fram och kommit att forma begreppet ”direktare”.

De kan vara ensamma och fattiga, lämna dödsbon efter sig där inga pengar finns till kistor, blomsterdekorationer och begravningsceremonier. Men där finns också andra. Där finns de som satt på pränt att de absolut inte vill ha någon ceremoni. De som vet att en sådan bara skulle orsaka bråk och konflikt för de anhöriga. Direktkremeringar sker också till följd av geografisk splittring av anhöriga. Och för att vi har en distanserad relation till döden i Sverige. Vi står inte riktigt ut med döden. Dessutom har vi inte alltid tid att stanna upp, för att någon går och dör.

Som efterlevande får vi dock leva vidare både med det som är ogjort och det som är gjort. Och även när en relation varit dålig är det viktigt med ett avslut, säger Katarina Evenseth, som hört snart sagt alla typer av förklaringar till varför så många i dag väljer att inte ha en ceremoni i samband med en anhörigs bortgång. Hon har också sett att det kan leda till psykisk ohälsa.
– Det oavslutade kan förvandla sorgen till ett destruktivt ältande och göra det svårare att förstå och acceptera att någon faktiskt har gått bort.

Men är en direktares öde alltid förknippat med en extra sorgkant? Katarina Evenseth säger att det bara finns personliga svar på en sådan fråga:
– Yrkesmässigt respekterar jag det förstås, men personligt och på ett djupare plan kan jag tänka: vem lever ett helt liv utan att det finns någon som känner ett behov av att ta avsked? För mig känns det konstigt.

Och där har vi pudelns kärna. Allt kring begravningar handlar om känslor. Till Katarina Evenseths kontor på Kvibergs kyrkogård kommer sorgen och smärtan, men också ilskan och frustrationen fram över kaffetåren.
Tröstsökandet efteråt kan också visa sig på andra sätt.
– Till exempel ser vi att minneslundarna är väldigt välbesökta och smyckade. Där står ljus och blommor och prydnadsföremål i dag som tecken på ett behov av att manifestera sorgen, säger Katarina Evenseth.

Peter Bratthammar, kyrkoherde i Landvetter och Härryda utanför Göteborg, är en av dem som också funderat mycket över de förändrade begravningsritualerna. Han tog upp frågan redan för tio år sedan på en nordisk begravningskonferens i Göteborg. Han talar engagerat, på gränsen till upprört, om ett förminskande av ceremonins betydelse.
– Döden klipper av något och då är det meningen att vi ska ta hand om det. När det händer. Inte ett halvår senare. Människor säger i dag att de inte har tid att begrava sina föräldrar. Det är … groteskt.

Peter Bratthammar menar att här finns ett arbete att göra såväl för begravningsbranschen som för hela samhället.
– Alla människor har rätt till en värdig begravning. De som hävdar att ”pappa inte ville ha någon ceremoni, han ville inte vara i vägen”, de ska man kanske ta ett extra samtal med, säger Peter Bratthammar.

Bakom prioriterade kalendrar kan det naturligtvis dölja sig mycket, men faktum kvarstår: antalet direktare fördubblades mellan åren 2017 och 2020. Tendensen att begravningar skjuts framåt har följt samma mönster. Sverige har längst väntan mellan dödsfall och begravning i hela världen. Vi snittar nu på 27–28 dagar. Därtill har antalet ceremonier med urna ökat med tio procent under samma period. Alltså redan före pandemin, som av nöd skapade en alldeles egen fåra av kreativa lösningar.
Branschförbundet för begravningsverksamhet i Sverige, SKKF, konstaterar att trenden är en direkt spegling av vårt samhälle. Begravningen har gått från att vara en offentlig händelse till att bli mer privat, individuell och personlig. Tidigare låg fokus på den döde, i dag ligger fokus på de efterlevande. Det är vad som passar dem som styr proceduren.
Det finns i dag en mängd ceremoniella varianter som därmed inte syns i statistiken.
– Kanske var de anhöriga med på äldreboendet, eller vårdhemmet, och tog farväl där och känner att det räcker? I vissa lägen gör man också mer vid själva gravsättningen. Det finns ceremonier i dag som vi inte har koll på, säger Katarina Evenseth.
– Vi är ju väldigt individualistiska i vår kultur och många köper inte på samma sätt som tidigare konceptet med begravning enligt kyrkans ordning.

Den stora förskjutningen tror dock Katarina Evenseth beror på den utbredda ensamheten. Det stora antalet ensamhushåll.
– I vilken grav ska jag vila om där inte finns en familjegrav, och vem ska begrava mig?

I det gamla jordbrukssamhället existerade inte den frågan. Då var en frånfälle en allmän händelse, med likvaka i hemmet och stor uppslutning vid begravning. Och gravar som skulle skötas för evig tid. Med skilsmässor och splittrade familjeförhållanden av olika skäl står många i dag inför oklarheter om var i jorden de hör hemma.
Oavsett omständigheter har vi alla lagstadgad rätt att bli begravda. Finns inga anhöriga, och inga pengar, men kanske en granne eller vän som vill ordna med begravning kan socialförvaltningen gå in med ett halvt basbelopp och hjälpa till. Men den lagstiftning vi har nu är 30 år gammal och lite omständlig.
– Den säger att ingen har skyldighet att ordna med begravning, men det står inte heller vem som har rätt att göra det. Det kan innebära att ingen känner sig kallad, konstaterar Katarina Evenseth.

Socialförvaltningen försöker då ta reda på var vederbörande hör hemma och söker upp eventuella släktingar. Har de då inte lust eller möjlighet att ordna med begravningen så blir det socialen som bekostar enklast möjliga procedur och anställda inom begravningssamfälligheten som får ombesörja ett värdigt slut.

Roger Johansson är krematoriechef på Kviberg sedan strax före pandemin. Han var tidigare serviceledare på Astra Zeneca i 25 år, och älskar sitt nya jobb.
– Jag tycker om att jobba med människor, men det här med att gå runt bland kistor, det vet man inte på förhand hur man ska reagera på. Jag hade inte ens sett en död människa innan jag började här, vid fyllda 55. Så det var mitt krav, inför anställningen, att jag verkligen skulle få komma hit och känna in den här miljön.

Den har påverkat honom. På ett positivt sätt, säger han.
– Jag har blivit lugnare som människa. Lugnare i livet.

Krematorieverksamheten är religiöst obunden, men här finns en stillhet som sitter i väggarna.
– Här får vi aldrig bli stressade. All personal är utbildad för att jobba med människor i sorg. Vi ska vara en trygghet för dem som kommer hit, då måste vi jobba strukturerat. Det får inte bli fel. Du kan inte backa en kremering.

Sant. I vissa samfund är kremeringen också en del av ceremonin. Hit kan därför komma munkar och anhöriga, ja det kan vara mycket folk på plats vid vissa tillfällen för att ta adjö. Roger Johansson har noterat en tendens att detta ökar också bland kristna. 
– Det händer två, tre gånger i månaden att även anhöriga inom det kristna samfundet närvarar vid kremeringen.

Precis som Katarina Evenseth ser Roger Johansson att allt kring begravningsprocessen styrs av känslor. Just därför tycker han att det inte går att övertyga någon annan om hur de ska ställa sig till kremering. Ett gott råd han ger så fort han får tillfälle är dock:
– Fyll i Vita Arkivet eller liknande register. Förbered alla runt om dig på hur du vill ha det. Gör klart. Vi har personal i vår organisation som jobbar mycket med att lösa tvister och medla mellan anhöriga. Så prata om döden.

Ett sätt för hans egen verksamhet att bidra till ett bättre samtal är att öppna portarna till krematoriet. Det gör de så fort någon ber dem.
– Vi gillar studiebesök. Det är fint att få visa människor vad som sker här hos oss. Många tror fortfarande att kremering är något skitigt och sotigt och otäckt. Man har en bild av en puckelryggig gubbe som går omkring här och drar ut guldtänder hela dagarna. Det kunde inte vara mer fel, säger Roger Johansson.
– Kistan blir aldrig en låda här. Vi kremerar 6 500 om året och varje kista behandlas med stor omsorg – det är fantastiskt att få uppleva.

Det här livsviktiga samtalet om döden, hur ska vi då få till det? Peter Bratthammar satsar på konfirmanderna han möter i sin vardag.
– Jag viker alltid en undervisningsdag till döden. Tar med dem till vårt kapell där de får se kista och urna. Vi samtalar om död och begravning, men allt landar i livet. Respekten för livet är i fokus. 

Katarina Evenseth tänker att vi kan ta intryck av andra kulturer, och att samtalet borde föras på samhällelig nivå.
– Förr vågade även vi i Sverige prata om döden och närma oss människor som är i sorg. Nu drar vi oss undan och lever som att vi kommer att leva för evigt. Där har andra samfund kommit längre, säger hon och jämför med människor som utvandrat men reser hem när någon dör, sörjer offentligt, och stort, tillsammans med andra.
– I vår kultur sitter väldigt många människor ensamma också i sorgen. Och vi skyddar våra barn från döden. Att färre och färre är med om begravningar innebär också att allt färre vet hur man ska hantera frånfällen.

Att yngre generationer i dag har svårt att förstå hur flödet ser ut vid ett dödsfall bekräftas också av Jan Olov Andersson, vd för branschorganisationen SKKF.
– Men med tanke på hur familjebildningar ser ut numera med bonusfamiljer av olika slag, kommer de rimligen att beröras av många dödsfall.

Att begravningar tenderar att bli mer slutna tillställningar ser Jan Olov Andersson personligen som en tråkig utveckling.
– Jag tror att väldigt många vill vara med och ta ett farväl, av en kär vän eller granne, som inte alltid får möjlighet att göra det i dag. Jag hör faktiskt ofta: ”Jaha var det ingen begravning, vi hade gärna varit med och tagit ett sista avsked”.

Att fokus flyttat från den döde till de efterlevande ser han också som problematiskt. Hur vi hamnade här diskuteras återkommande inom branschen som ser flera förklaringar: Vi avlider sällan i våra hem, vi dör på sjukhus eller äldreboende. Vi är ”krigsskadade” i den bemärkelsen att vi varit förskonade från krig i flera generationer. Vi har inte sett döden, på samma sätt som till exempel medmänniskor i våra grannländer. Därtill har vi blivit styrda av skapade konventioner som att begravningen helst ska ske på en fredag. Här finns mycket vi kan göra, enligt Jan Olov Andersson.
– Svenska kyrkan kan se till att ha fler begravningstider, men vi bör framför allt få till en etisk diskussion i Sverige om att vi bör ha vår ceremoni så fort som möjligt. Inom två–tre veckor borde vara rimligt. Det är oetiskt att låta den avlidne ligga länge på bårhuset. Förruttnelseprocessen går in kvickt och det är viktigt att man sveper och kistlägger så snart som möjligt.

Det kräver en kulturförändring, och kanske kan pandemin spela in här. Den tvingade många familjer till ofrivillig direktkremering av anhöriga, men i krisen uppstod också nya ceremonier som kanske kan hjälpa oss till en bättre kultur i framtiden.
– En akt med urna kan vara en jättefin ceremoni, säger Jan Olov Andersson som också tror att vi kommer att få se betydligt fler utomhusceremonier i framtiden. Att man gör mer vid själva gravsättningen. Och att allt fler minneslundar och andra smyckesplatser kommer att finnas. Jordbegravningen kommer att kvarstå och ökar med ökande befolkning från andra kulturer. Men det finns i dag också andra alternativ vid sidan av kremering såsom kompostering, luftbegängelse och vattenbegängelse. Den viktigaste förändringen är inte hur, utan att. Från fokus på den döde till de anhöriga borde vi därför från och med nu sätta ceremonin i centrum, menar Jan Olov Andersson.
– Där ligger fokus både på den avlidne och de som tar avsked.

Fredric Raneblom stänger luckan på ugnens baksida. Askan ligger nu i en låda för att svalna. Efter en timma flyttas lådan varsamt till ett intilliggande rum. Askan filtreras från proteser och annat skrot som inte ska i jord. I nästa steg mals den till ett fint pulver som sedan tappas upp på vald urna, märkt med en QR-kod. Dammet som bildas i processen fångas upp av ytterligare ett filter – och förs sedan till en minneslund. Inget spills. Allt stoft, oavsett från vem, behandlas med samma värdighet.