En otrygg paradox

Andelen personer som uppger att de utsatts för brott som misshandel, hot och personrån ligger på den lägsta nivån sedan 2016. Ändå känner vi oss mer otrygga än någonsin. Forskare talar om en rädsloparadox. Brottsförebyggande rådet säger att oron måste tas på allvar.

Bekämpa brottsligheten och öka tryggheten i samhället. Under valrörelsen 2022 stod kriminalpolitiken högt upp på agendan både till höger och vänster. Att vilja minska antalet brott behöver ingen närmare förklaring. Men vad betyder det egentligen att öka tryggheten? Eller att minska otryggheten? Enligt Jennie Di Rocco, som forskar i kriminologi vid Malmö universitet, är det ett komplext begrepp som bör användas med eftertanke.
– I den kriminalpolitiska debatten och i media är det inte alltid så tydligt definierat, vilket kan göra det svårt att veta vad som faktiskt menas när det pratas om att ”otryggheten ökar”, säger hon.

Den årliga trygghetsundersökningen som görs av Brottsförebyggande rådet, Brå, mäter otryggeheten i samhället via frågor som handlar om bland annat uppfattning om brottslighetens utveckling, oro för att utsättas för brott och konsekvenser av att man är orolig. Enligt den senaste rapporten från 2022 tror 80 procent av befolkningen att brottsligheten i Sverige har ökat de senaste tre åren. Siffran har legat relativt stadigt sedan 2015. Innan dess minskade den succesivt. Den senaste rapporten visar också att 46 procent av befolkningen oroar sig över brottsligheten i samhället. 24 procent uppger att de ”mycket eller ganska ofta” valt en annan väg eller ett annat färdsätt till följd av oro för brott. Samtidigt uppger 19,5 procent att de under 2021 utsattes för någon typ av ”brott mot enskild person”, till exempel misshandel, personrån, sexualbrott, fickstöld eller nätkränkning.
– Ibland talar man om ”rädsloparadoxen”. Till exempel upplever kvinnor en större oro än män att utsättas för brott, men rent statistiskt har män större risk att utsättas, säger Jennie Di Rocco.

Det finns en rad faktorer som bidrar till att vi känner oss otrygga, såväl individuella som samhälleliga. Generellt är det ofta kvinnor, äldre och utrikesfödda som känner sig mer otrygga. En person som utsatts för ett brott tidigare kan vara orolig att det ska ske igen. En annan tänker tvärtom, att sannolikheten att utsättas igen är minimal. Äldre personer som är mer sårbara tenderar att uppleva en större oro än yngre. Det kan även handla om faktorer på områdesnivå, att det finns ordningsstörningar som skadegörelse, narkotikaförsäljning och stökiga personer, eller att man inte känner sammanhållning med sina grannar och litar på att de skulle hjälpa till om det händer något. Det senare kan i sin tur skapa en nedåtgående spiral där det de facto blir otryggt i ett område, just för att bristen på informell social kontroll leder till att brottslighet får fäste. På samhällelig nivå kan nyhetsmedier och sociala medier påverka hur vi upplever brottslighet och otrygghet.
– Forskning i Sverige och Norden har visat att media kan påverka vilka brott man ska vara rädd för, vilka som ska vara rädda och att samhället sägs bli mer och mer otryggt, säger Jennie Di Rocco.

Att vi känner oss otrygga i större utsträckning i dag jämfört med före 2015 innebär inte per automatik att vi löper större risk att utsättas för ett brott i dag. Snarare tvärtom, statistiskt sett. Som beskrivits ovan visar Brå:s undersökning att utsattheten för de flesta ”brott mot enskild person” ligger på en lägre nivå jämfört med 2016. Undantaget är försäljningsbedrägerier på nätet, som ökat under samma tidsperiod. Men enligt Johanna Viberg, utredare på Brå, har det ingen betydelse om otryggheten är upplevd eller ”verklig”. Konsekvenserna blir desamma och därför anser Brå att det är problematiskt att ställa dessa mätningar mot varandra.
– Oavsett om otrygghet kan sättas i direkt samband med den faktiska risken att utsättas eller inte så är det något som måste tas på allvar, just eftersom den här otryggheten kan leda till begränsningar i vardagslivet och att man kanske helt avstår från att gå ut, säger hon.

Sedan 2016 är det en större andel som i trygghetsundersökningen svarar att de upplever otrygghet i sitt bostadsområde sena kvällar. Varför den ökningen skett kan Johanna Viberg inte svara på eftersom det inte ställs några frågor kring vad oron eller otryggheten beror på. Undersökningen inkluderar inte heller alla brottstyper, enbart ett urval.
– Det kan verka paradoxalt när vi säger att brott mot enskild person är på den lägsta uppmätta nivån sedan 2016 med tanke på att vissa typer av brott ökar, till exempel har det grova skjutvapenvåldet haft en tilltagande ökning sedan 2013. Men undersökningen inkluderar inte alla typer av brott, säger Johanna Viberg.

Även om det är en begränsad andel i samhället som direkt blir utsatta för skjutvapenvåldet, är det många som påverkas indirekt och det är ett typexempel på den sortens grova brott som skapar oro och otrygghet, menar hon.
De senaste tre mätningarna har antalet brott mot enskild person som skett i fysisk miljö minskat. Enligt Johanna Viberg rör det sig troligtvis om en pandemieffekt.
– Det har sannolikt påverkats av de förändrade livsstilsmönster som pandemin har medfört. Fler personer har spenderat mer tid hemma och mindre tid på allmän plats, säger hon.

Otryggheten har ett högt pris för såväl individer som för samhället i stort, menar forskaren Jennie Di Rocco. På individnivå kan det bidra till sämre fysiskt och psykiskt välmående. Det kan i sin tur leda till ökade samhällskostnader kopplade till sjukvård. Det är även dyrt att bekosta så kallade trygghetsskapande åtgärder, som att sätta upp belysning eller klippa ner buskage. Samtidigt är dessa åtgärder viktiga, just för att öka tryggheten, även om det inte nödvändigtvis innebär att risken för att utsättas för brott påverkas. I vissa situationer samspelar trygghetsskapande åtgärder med brottförebyggande arbete, ibland är det parallella spår.
– Brottsförebyggande arbete handlar om åtgärder som kan förebygga eller förhindra att brott sker, och det kan i sin tur föra med sig att otryggheten minskar, medan målet med trygghetsskapande arbete är att minska otryggheten, säger hon.
– Jag såg ett exempel häromdagen där man som resenär i kollektivtrafiken kunde ringa en telefonlinje om man kände sig otrygg. Det kan fungera trygghetsskapande men behöver inte betyda att brott i kollektivtrafiken minskar.

Trygghetsskapande åtgärder kan bidra till att stoppa en negativ spiral. Samtidigt, menar Jennie Di Rocco, är det viktigt att de insatser som görs utvärderas ordentligt så att vi vet vilka som har en positiv effekt. Medier och forskarsamhället har också ett ansvar för att nå ut med korrekt information till medborgarna, säger hon.
– Och att man tydliggör det här lite luddiga begreppet och specificerar vad man menar när man säger att ”otryggheten ökar”.

Otrygghet kan mätas på olika sätt, menar Jennie Di Rocco, och hon tycker att det är viktigt att tänka på hur vi pratar om detta för att undvika stigmatisering av vissa grupper.
– Vad innebär det för boende i utsatta områden att deras område pekas ut som brottstyngt eller osäkert? Vad innebär det för personer med missbruk som brukar på offentliga platser och kanske pekas ut som en del i att andra människors otrygghet ökar?

En svaghet med trygghetsundersökningen som Brå själva påtalar är att den inte når alla samhällsgrupper. Hemlösa, personer med missbruksproblematik, personer som vistas på institutioner eller personer som saknar en fast adress är inte representerade. Samtidigt är just dessa grupper högst relevanta att studera utifrån ett otrygghetsperspektiv.
– Forskning visar att vissa marginaliserade grupper, till exempel hemlösa, både upplever hög otrygghet och riskerar i större utsträckning att utsättas för brott, säger Jennie Di Rocco.

I boenden för människor med psykosociala problem, missbruk eller samsjuklighet kan det både kännas och vara otryggt. I november 2022 uppdagades att en man hittats död på ett boende i Göteborg för personer med samsjuklighet av olika slag. Händelsen spred direkt oro.
– Det känns hemskt, och otryggt, att man fortfarande inte säkert vet vad som hände och hur man ska agera, säger en person, som vi kan kalla Kim. Hen vill inte uppge sitt namn just av otrygghetsskäl men tror, liksom många andra på boendet, att den man som hittades död den där novemberdagen, blev mördad.

Händelsen IVO-anmäldes och rapporterades som missförhållande enligt lex Sarah två dagar senare. Två månader efter att utredningen blev klar har vissa saker åtgärdats, annat återstår.
– Viss belysning har kommit upp och man får inte längre gå mellan områdets olika boenden för att förhindra ”spring” mellan, säger Kim som tycker att det är både bra och dåligt. Vissa vill hen inte träffa, andra gärna.
– Man vill ändå ha något socialt liv.

Otryggheten har många ansikten på den här typen av boenden. Det vilar en osäkerhet över hela situationen: du är placerad här, med risk för att bli förflyttad om du inte följer reglerna. Enligt Kim löper du också risk att någon kommer in i ditt hem oannonserad för att kontrollera att allt går lugnt och städat till.
– Missar de att säga ”vakt” innan de kliver innanför dörren hos någon som kanske har ovänner, riskerar ju även personalen att råka illa ut, säger hen som aldrig öppnar sin dörr utan att kolla vem det är först.
– Men då måste jag kolla ut genom ett fönster, och då riskerar jag att synas för den som står utanför, så det är inte tryggt alls.

Titthålen listades som en trygghetsåtgärd till följd av dödsfallet, men har ännu inte satts in.
Samma person som hittades död i källaren i november misshandlades också svårt av utomstående besökare i maj 2022 vilket också lex Sarah-anmäldes. Men den händelsen ville aldrig den boende prata om, enligt utredningen som nu är gjord efter hans död. Varför framgår inte. Men Kim säger av egen erfarenhet:
– Det har ju hänt att man själv gjort något misstag och släppt in fel person, och då vill man inte prata om det med risk för att bli av med sitt boende.

Kim säger också:
– Det känns otryggt även när andra blir av med sitt boende. För man vet ju aldrig vem den nya grannen blir.