Är du kreditvänlig lille vän?

Många drömmer om ett eget hus eller en bostadsrätt, men långt ifrån alla får ett ja av banken. Schabloner styr vem de anser har råd att låna. Oavsett hur sparsam du är.

Ett minne. Det måste ha varit runt 18 år sedan. Vi ska till banken, jag och min man. Sedan några år tillbaka äger vi en tomt på Orust och nu vill vi låna pengar för att bygga ett hus. Ingen av oss har någonsin varit på ett bankmöte tidigare. Vi är lite nervösa, tänker att vi måste se propra och pålitliga ut. Kreditvärdiga helt enkelt. Jag sätter på mig den enda kavaj jag äger och min man tar på sig en nystruken skjorta istället för t-shirt till de sedvanliga jeansen. Mycket talar emot oss. Jag är frilans och min man har en tillfällig doktorandtjänst. Våra inkomster är modesta och vi har två små barn att försörja.

Väl på banken lägger kvinnan som har hand om vårt ärende ett papper framför oss. På pappret finns olika schablonbelopp. Ett belopp för kläder, ett för hygienartiklar, ett för mat osv. Hon säger att vi ska göra en KALP, en kvar-att-leva-på-kalkyl. Från våra sammanlagda inkomster drar hon av utgifterna på pappret plus kommande räntor och driftskostnader. Det ser inte bra ut, inte alls, och jag kommer med en försiktig protest gällande schablonerna hon utgick från: ”Summorna för hygienartiklar känns väldigt höga, hur har de räknats fram egentligen?”

Och: ”Vi ärver det mesta av kläderna till våra barn och köper mycket begagnat, de här siffrorna stämmer inte riktigt på oss …”.

Nästan två decennier senare sitter jag och tittar på tabellerna som med små variationer ligger till grund för bankernas kalkyler. Beräkningarna av hushållens levnadskostnader tas årligen fram av Konsumentverket. I tabellerna kan man i detalj se hur de har räknat, här finns allt från nagelfilar och plåster till besök hos frisören. Vi kvinnor mellan 50–54 behöver till exempel 400 bomullspinnar per år. Vi förbrukar även tre mascaror årligen till en summa av 610 kronor och 50 ml Eau de Toilette á 692 kronor. Antagandet att vi behöver en tunn scarf á 153 kronor, är lite snålare. Den beräknas hålla i åtta år till en kostnad av 19 kronor per år. Sammanlagt beräknar Konsumentverket att en familj med två barn behöver köpa kläder och skor för över 40 000 kronor årligen. 40 000 kronor motsvarar en räntekostnad på två procent på ett tvåmiljonerslån.

”Vi utgår från vad som vanligtvis behövs för att leva ett bra vardagsliv, oberoende av hushållets inkomster. Det handlar varken om överkonsumtion eller nödtorft”, skriver Konsumentverket i förklaringen till tabellerna.

Kristina Difs är kvinnan bakom siffrorna. En dold makthavare kan man säga, eftersom siffrorna hon har ansvaret för att ta fram en gång om året inte bara används av banker, utan också av allt från budget- och skuldrådgivare, till försäkringskassan, diakoner och domstolar. Hon berättar att Konsumentverket i tidernas begynnelse hade ett testlabb där de satt och mätte upp exakt hur mycket toalettpapper och schampo en person behövde per år. I dag är processen moderniserad. De utgår från statistik och prismätningar hos rikstäckande kedjor. De bjuder även in människor till så kallade fokusgrupper för att diskutera vilka artiklar de använder, hur många av varje sort de behöver, hur länge de räcker eller håller. De gör även webbenkäter med personer som är låg- eller medelinkomsttagare, just för att beräkningarna inte ska hamna för högt. 

Kristina Difs svarar kortfattat och försiktigt på mina frågor. Kanske medveten om att hennes byråkratjobb påverkar många människor och att synen på beräkningarna lätt blir ideologiskt färgad och föremål för politisk debatt. Eftersom de används i så många olika sammanhang, anses de ibland ligga för högt och ibland för lågt. För en bolånekund med låga inkomster ska beräkningarna helst ligga ganska lågt, eller i varje fall inte högre än ens egna utgifter, för då försvårar det möjligheten att få ett lån. Samtidigt så är det viktigt för bankerna och det finansiella systemet att beräkningarna inte ligger för lågt eftersom det kan leda till att människor tror att de har råd med ett större lån än vad de egentligen har. Kalkylerna kan ses som ett skydd för både konsumenten och för bankerna för att förhindra kreditförluster.
– Ibland ligger vi för högt, ibland för lågt. Det är svårt att passa alla syften, vi är medvetna om det. Vi försöker hitta den skäliga nivån. Men det är olyckligt med bankerna, vi önskar att de inte ska se så svart och vitt på våra beräkningar, säger Kristina Difs. 

När det gäller mat så övergick Konsumentverket 2020 till en mer hållbar, klimatsmart ”matsedel”, med mer ekologiskt, mindre av kött och mejeriprodukter. När det gäller övrig konsumtion så har inte samma anpassning till miljö och hållbarhet gjorts. Konsumentverket räknar med att allt ett hushåll köper är nytt – förutom barncyklar. Detta trots att upp mot 60 procent av befolkningen handlar second hand någon gång om året, varav drygt 10 procent gör det varje månad (Konsumtionsrapporten 2023, Handelshögskolan Göteborg). Kristina Difs berättar att frågan finns med i deras diskussioner, men att de ännu inte nått ända fram. Det beror bland annat på svårigheten att jämföra priser över tid på begagnatmarknaden. Difs menar även att det vi handlar på second hand många gånger inte ersätter det vi annars hade köpt nytt. Det är inte basbehoven som täcks i första hand. Kanske har hon rätt. Loppisbesök är ett nöje för många, man hittar en udda vas, några vackra assietter, men behöver man dem verkligen? Att handla begagnat kräver också mer tid och engagemang. Du måste på egen hand ordna transporten av soffan du köpt för några hundralappar på Blocket (eller fått gratis). Du behöver kanske pröva tredubbelt så många klädesplagg för att hitta något som passar. Alla vet dessutom hur starka uppfattningar barn kan ha kring vad de ska ha på sig, även i tidig ålder, för att inte tala om tonåringar, och ju svårare vi har det ekonomiskt desto viktigare kan det vara att passa in. Men i en tid där fler och fler aktivt väljer att leva mer miljö- och klimatvänligt genom att konsumera mindre och kanske även äta mer vegetariskt så ökar skillnaderna i levnadskostnader drastiskt. För de som vill och kan leva billigt och samtidigt prioritera ett eget boende vore det önskvärt att bankerna kunde släppa tanken att en kalkyl ska passa alla.   

Sedan vårt möte med banken har det tillkommit ett amorteringskrav för nya bolånekunder och ett bolånetak, vilket gjort det ännu svårare för hushåll med svag ekonomi att få låna till sitt boende. Frågan är om det finns mer flexibilitet i bankernas kalkyler i dag? Jag ringde upp Linda Hasselvik, privat- och boendeekonom på SBAB.
– Vi gör ibland undantag, men då är det särskilda case där kunden ligger på gränsen i kalkylen. Annars jobbar vi mer i dag med att acceptera osäkra anställningsformer som projektanställningar, visstidsanställningar, eller att ta in en medlåntagare, det vill säga att någon går in och säkrar lånet under en viss period, tills kunden kan bära det på egen hand.

Historiskt sett har det varit mycket mer lönsamt att äga sin bostad än att hyra och det är dessutom oerhört svårt att få tag i en hyreslägenhet. Skulle det inte vara bra om fler fick låna pengar till att köpa sin bostad?
– Ja, det är ju dyrare att hyra och vi gör allt för att underlätta för fler att köpa. Men det är en oerhört tuff situation för många hushåll nu och det vore inte schysst att bevilja lån till personer som inte har möjlighet att betala tillbaka.

Är bankerna för hårda med vem som får ta lån?
– Bankerna följer de regelverk som finns för kreditgivning och det är viktigt att vi har en sund kreditgivning. Vi får inte tumma på det. 

Storbankerna verkar ha en gemensam hållning när det gäller kreditprövningar och användning av KALP. Men det är inget som säger att kalkylerna behöver utgå från Konsumentverkets siffror. Enligt Finansinspektionen är det inte reglerat hur kreditprövningarna görs och det finns inte heller några riktvärden för hur stort överskottet i en KALP-beräkning ska vara för att konsumenten ska anses ha förmåga att återbetala ett lån. För dem som inte passar in i storbankernas mallar finns det nischbanker som jobbar lite annorlunda. Solomona Kahsay är bolåneexpert på Bluestep bank, vars räntor ligger några procent över storbankernas. Bluestep har specialiserat sig på att erbjuda bolån till människor som av olika anledningar fått nej av andra banker. Den samlade inkomsten kanske består av flera tillfälliga anställningar, det finns betalningsanmärkningar, eller så är kunden ny i Sverige och har ingen kredithistorik här. De accepterar även egenföretagare. De första åren efter att Bluestep och andra nischbanker började etablera sig på bolånemarknaden möttes de av en del kritik – att de skor sig på redan utsatta människor och att fler skulle hamna i skuldfällan. Kronofogden har ingen statistik kring hur stor del av svenskarnas skulder det är hos dem som kommer från bolån. Men hittills verkar det inte som att nischbankernas bolån har lett till ökad skuldsättning, vilket tyder på att även storbankerna skulle kunna vara mer flexibla, utan att förlora på det. Enligt Finansinspektionen är det ovanligt att konsumenter slutar att betala för sina bolån, det är ofta det sista de slutar att betala. Bankernas kreditförluster på bolån har varit låga under en lång tid, även hos nischbankerna. De ser dock en risk att de ökar nu när det är svårare ekonomiska tider.

Precis som andra banker räknar Bluestep på hur mycket pengar kunderna behöver för att täcka sina lånekostnader och sina grundläggande behov, men de använder sig av egna kalkyler.
– Hushåll skiljer sig åt, vissa gör smarta val, eller väljer smart för att de måste. Vi är flexibla och tar hänsyn i den mån det går, men vi måste följa regelverken. Finansinspektionen sätter ramarna, säger Solomona Kahsay.

Hon pratar med stolthet om banken hon jobbar för och drar sig inte för stora ord: De bidrar till ökad mångfald och en mer dynamisk och inkluderande bostadsmarknad, menar hon. Det i sig stärker samhället överlag.
– Det råder bostadsbrist och vi måste se till att en bredare del av befolkningen får tillgång till bolån.

Hur gynnas jag av att kunna äga min bostad?
– Framförallt handlar det om trygghet för människor som kanske slussats runt mellan boenden i andra hand i många år. Eller för dem som bott i områden de inte vill bo i. Vi bidrar till att sänka trösklar på bostadsmarknaden. Alla vill inte äga sin bostad, men vi ska finnas till för dem som vill.

Förra året ökade antalet människor med betalningsanmärkningar kraftigt. En betalningsanmärkning ligger kvar i tre år, det är lång tid, säger Solomona Kahsay.
– Många hamnar tillfälligt i en ekonomisk knipa, det kan bero på dödsfall i familjen, depression, sjukfall, spelmissbruk, eller att de satsat på en affärsidé som inte fungerade.

I den typen av krissituationer tar en del dyra blancolån. Det vi kan stötta med är att samla alla lån och skulder i bolånet och därmed minska kundens kostnader, vilket är en stor lättnad för många hushåll, berättar hon.
– Många tycker dessutom att det är pinsamt att ha skulder och låter det gå för långt. Det kan sluta med att Kronofogden kräver en tvångsförsäljning av bostaden. Vi har kunnat stoppa sådana försäljningar och har sett till att familjer får bo kvar. Det känns fantastiskt bra.

Era räntor ligger högt för att täcka era risker. Har ni större förluster än andra banker?
– Vi har relativt låga kreditförluster. Om en kund har svårt att betala så försöker vi i första hand att stötta för att få kunden på banan igen.

Så hur gick det då med vårt banklån? Inte så bra. Inte på första försöket i alla fall. Vi fick kalla in min pappa, civilekonom med god ekonomi som iförd kavaj (buren med mer pondus än jag bar min) kom överens med banken om att mina föräldrars bostadsrätt skulle fungera som säkerhet för en del av lånet. Därmed slapp vi ta ett mycket dyrare bolån hos någon nischbank, eller ge upp vår dröm om ett hus på landet. Under de 18 år som gått sedan dess har vi aldrig missat en betalning till banken, detta trots att vi enligt kalkylerna inte borde klara av så här höga boendekostnader, speciellt inte med nuvarande ränta. Lånet till banken, det betalar vi, och säkert de flesta andra, alltid först. Visst har det kört ihop sig lite då och då när bilen gått sönder eller när många utgifter hopat sig på kort tid, men vi har alltid haft förmånen att kunna låna av föräldrar eller syskon. Vi har aldrig ångrat vårt beslut. Hade vi bott kvar i Göteborg i en hyresrätt med hela familjen, hade förmodligen våra boendekostnader varit högre, speciellt under alla år med låg ränta. I dag känns det konstigt att en kalkyl, med mycket liten bäring på vår ekonomi, var på väg att stjälpa allt för oss.

Fortsätt läs: